#rysligaoktober: The Devil’s Rock (2011)

Oväntad underhållning från Nya Zeeland!
Natten innan gigantiska D-Day tar sin början i juni 1944 tar sig två Nya Zeeländare-kommandos iland på en av de små kanalöarna i Engelska kanalen. Målet är att sabotera en av de ockuperande tyskarnas bigass-kanoner (tänk Navarone!) som bevakar farleden utanför. Allt för att distrahera tyskarna inför den förestående invasionen. Väl i den tyska bunkern upptäcker de strax att något är galet fel. Att nazisterna uppenbarligen i smyg pysslat med att åkalla ockulta krafter för att vinna kriget, och att detta nu slagit…eh…lite fel.

Fräsig småaction/rysligheter från kiwilandet! Isolerad plats, inte alltför många skådisar. Lite bisarr stämning. Kort och effektiv story. Bra stil på effekterna som finns. De demoniska inslagen är stabila och snyggt genomförda. Bakom verket en Paul Campion. Han har helt klart känsla för att förmedla underhållning av det mer rysliga slaget. Känns proffsigt gjord, trots små medel och utan kända namn i rollistan. Överraskande bra!

#rysligaoktober: Asylum Blackout (2011)

aka The Incident.

Tre snubbar, polare, homies, har ett rockband ihop. Stora drömmar om skivkontrakt och framgångar. I väntan på det jobbar alla boysen extra i köket på lokala mentalvårdsanstalten. Sköter köket och käket helt enkelt. Tryggt skyddade bakom tjockt glas slevar de fram middagar till de intagna psykfallen. Under överinseende av bister vaktpersonal. Som gjort för att det en dag ska gå åt skogen fullständigt. Vilket det gör en morgon när värsta åskovädret dundrar in över bygden och ser till att det mesta blir strömlöst. Galningarna kör ett uppror mot vakterna och plötsligt är det kaos och elände. Och mörker. Våra boys i köket, där bla Rupert Evans observeras i det som kanske kan kallas huvudroll, ser med förfäran på vad som händer. Och hur länge innan de skyddande dörrarna och glasen rämnar…? Inte alls länge ska det visa sig. Dagens nya uppdrag för våra hjältar; att klara livhanken instängda på dårhuset tills hjälp anländer.

Låt gå för viss ologik och rejält tilltagen fantasi, men visst finns här inslag av småspänning och underhållning av ett sådant värde som gör att jag sitter kvar och engagerar mig lite ändå. Man vill ju veta hur det ska gå! Även om det andas lite lågbudget, med minimal spelyta, får storyn till det berättarmässigt. Inget fel på gore-effekterna heller. På förhand hade jag aldrig hört talas om den här rullen, men när jag läste att manus är nedplitat av S. Craig Zahler (Brawl in Cellblock 44, Bone Tomahawk) blev det ju genast intressant! Det här är dock ett av hans tidiga alster som manusman (nedplitat redan -95 enligt skvallret). Regin här tar dock en Alexandre Courtès hand om. En lirare som tydligen gjort en massa videos åt U2 genom åren. Absolut inget extra speciellt detta. Men helt okej för stunden. Och så vill man ju veta hur det går för de stackars kockarna!

 

Finns att hyra på Plejmo för 19 spänn!

Swamp Shark (2011)

Hajfesten (?) fortsätter!
Skönt kackigt med lagom användande av gummihaj och sparsmakat med rufflig CGI. Det måste man ge rullen cred för. Annars är det lika rultigt som det brukar vara i den här sortens lågbudget. Men så finns också den lilla, ibland så tunna, linjen mellan en riktig hatkalkon och en film som det ändå inte går att bli förbannad på. Och den här faller också in på rätt sida strecket tycker jag nog. Vi snackar inte stabilt för fem öre såklart, men jag har svårt att se hur någon skulle kunna bli ilsken på detta. I sina mest frejdiga ögonblick en avigt charmig soppa, där de flesta kontrollpunkterna checkas av; skum polischef, rättrådig hjältinna, mystisk främling…och framför allt…spåniga teens som finns med för att bli hajmat i tid och otid.

Ett skumt djursmugglingsförsök går fel och vips har en badass-stor haj sluppit lös i träsket intill en liten håla nånstans i amerikanska södern. Oturligt nog precis i samma veva som den obligatoriska sommarfestivalen, som alltid ska firas på film, inträffar. Hahaha. Gott om töntaction, usel humor och mer eller mindre lurkiga sätt för gummihajen att klippa sina offer. Tacksamt nog håller filmmakarna igen på den värsta fattigmans-CGI:n vilket gör att det ändå ser okej för det mesta. Jag skriver okej, för bra är det såklart inte. Gamla avdankade namn i rollistan stör inte speciellt mycket heller; Robert Davi, Kristy Swanson och D.B. Sweeney.

Då och då ganska muntert. Som vanligt måste man ha humör för dessa obskyra hajfilmer.
Vilket jag har. Ifall ni nu inte visste det.

#rysligaoktober: Quarantine 2: Terminal (2011)

Jaja, de spanska Rec-rullarna är såklart bättre.
Originalen är ju oftast det, men ur den första Rec kom så småningom en amerikansk version, Quarantine, om ett hus i Los Angeles som blir lika infekterat av…något. Kopia, självklart, men ändock visst underhållningsvärde. Ur DEN amerikanska versionen spinner nu dagens rulle vidare. Samma kväll. Samma stad, Los Angeles. Från LAX-flygplatsen lyfter strax ett inrikesflyg på en av sina sedvanliga rutter. Inte alltför många passagerare, den sena timmen lämnar rätt många stolar tomma. Skönt tycker flygvärdinnan Jenny (Mercedes Mason) och hennes kollega. I förbifarten innan start ser hon att en del av passagerarna studerar sina mobiltelefoner och datorer…en nyhetssändning med något om en avspärrning av ett hus i downtown Los Angeles…

Jepp, ni fattar var detta slutar. Strax efter start tycks plötsligt en snubbe vara sjuk, för att i nästa sekund förvandlas till en skogstokig best. Panik och palaver! Planet vänder om för nödlandning, men väl nere på marken igen vill inte kontrollen kännas vid planet! What?! När fler av passagerarna plötsligt går bananas och blir blodtörstiga, är paniken total. Från planet går det att ta sig in i en avstängd terminal, men sedan blir det stopp när myndigheterna utanför spärrar av hela kåken och verkar innesluta den i karantän! Nu är det upp till Jenny och co att hålla sig vid liv till varje pris. Men varifrån kommer ”smittan” egentligen…..?

Jamen detta blev ju mer underhållande än jag kunde tro på förhand. Det som först kändes som en synnerligen ansträngd intrig för att anspela på första Quarantine-rullen…funkar förvånansvärt bra som stand-alone-skräck. Visst, det är traditionsenligt den ”vanliga” skaran av överlevande, där det bara handlar om NÄR och HUR de flesta plockas av de vildsinta och sjuka dårarna. Här snackar vi återigen ”zombie”-smittade freaks som springer snabbare än värst! Lex Dawn of the Dead och Train to Busan. Underhållande och lagom obehagligt. Sedvanligt gore blandas med action där just terminalbyggnadens miljöer används effektivt. Den i början så väna Jenny får såklart under kaosets gång steppa upp och bli badass-brutta när hon måste styra upp överlevnaden på flygplatsen.

Effektivt och lite småspännande. Det är ändå något visst med dreglande dårar som sprintar efter blod!

  

 

51 (2011)

Fynda på filmloppisar.
En liten sport i sig. Inte sällan gör man också just små fynd. Och rätt ofta blir det också rena rama dikeskörningen. I bästa fall får man hoppas att den investerade kronan då inte var så hög. Vilket det ju sällan är på loppisar. Men banne mig, i dagens fall känns det som jag saknar min silverfemma.
Maken till usel rulle alltså. Och det värsta av allt; den tar sig på dödligt allvar. Inte ett uns av självironi eller glimt i ögat. Ajaj.

Annars är ju premissen ganska hygglig; amerikanska statsmakten har gått med på att låta ett par journalister ta en tur på ökända Area 51, givetvis med guide och övervakning. Här ska minsann visas upp att basen icke har något att dölja. Och att alla skrönor är just…skrönor. Gott så. Men när plötsligt något går sideways nere på ”Nivå 3” under marken…får man plötsligt problem att förklara för murvlarna varför det bara officiellt bara finns 2 nivåer under basen.
Jamen håll med om att det ändå låter lite småintressant?!

Oj vad jag önskar att den här rullen hade fått en större penningsäck till sin budget. Det hade nog kunnat bli nåt. Som det är nu springer man omkring i typ samma lagerlokal, som uppenbarligen ska föreställa olika delar av basen. De goriga effekterna består i att någon står utanför bild och slänger färg och gummiproteser på huvudpersonerna. De aliens (oh yes) som poppar upp i handlingen blir snarare tokroliga är skrämmande. Som illa tillverkade latexkostymer från en sobbig maskeradfest! Hahaha, skrattar bara jag tänker på det.

Tyngd åt hela galenskapen är det tydligen tänkt att gamle Bruce Boxleitner ska ge. Ojoj, Luke Macahan! Kom tillbaka, allt är förlåtet.

årets scen??

Gör er själva en tjänst, undvik detta skämt film.
Ibland borde man bara stänga av kameraknappen för vissa tomtar som vill göra film. I det här fallet Jason Connery, javisst….gamle Seans grabb! Vad säger 007??!?

Arrgh!

 

Rage of the Yeti (2011)

Det hände sig en gång att jag fick för mig att kolla på en rulle som jag nog visste skulle vara kackig……

…men som kanske ändå gick att skratta åt lite lagom filmälskande sådär..ni vet…som vi filmnördar ofta gör.

Jag hade fel.
Åt helvete fel.

86 minuter av livet som jag aldrig kan få tillbaka.

Nej, ni får inte ens en bild.

 

 

 

(hade jag haft en ”minusstjärna” hade den SPRAKAT här!)

 
soffanavatarred - KopiaVarför ser man på rullar som är garanterat usla? Egentligen?
Hooka in på filmpoddens avsnitt 3 där jag och Fiffi funderar på just…varför?

Our Idiot Brother (2011)

Vi måste lätta upp de blaskiga tisdagarna.
Kan rolige Paul Rudd med hippeskägg hjälpa till?

Här är han den genomsnälle men lätt naive Ned som ständigt har en tendens att hamna i trubbel. Som att sälja marijuana till en fullt uniformerad polis till exempel. Grejer man liksom inte gör. Förutom den ständigt leende Ned dårå.
Efter fängelsevistelse utkastad, (eller snarare utbytt) av sin flickvän, från gården där alla jobbar stenhårt för att ”leva i harmoni” med naturen och allt. Vad göra? En flytt hem till mamma, och en träff med alla sina 3 systrar kanske kan lösa problemet?

Javisst, klyschorna står som spön i backen i dagens rulle…vilket dock inte hindrar den från att vara ganska underhållande mest hela tiden. Ned lyckas i tur och ordning, likt en herrelös hund, nästla sig in och bo hos de tre syrrorna. Inte helt utan komplikationer då det visar att Ned kanske är den som har minst problem av alla i familjen. Egentligen.

Elizabeth Banks är karriärsyrran som vill bli kändisjournalist på flashiga tidningsmagasinet. Men då gäller ju att landa mindre seriösa intervjuer utan moraliska betänkligheter. Kanske Ned kan hjälpa till där? Eller inte.
Emily Mortimer är syrran som kämpar med man och barn och hus. Stort hjärta, men en rätt svinig make i Steve Coogan. Kanske Neds påhälsning där spelar nån sorts roll? Eller tvärtom.
Flmr-favvon Zooey Deschanel är hon som kanske är mest lik Ned. Kämpar med en haltande karriär som ståuppare och att vara hedervärd flickvän åt Rashida Jones. VIlket går sådär, när…just det…Ned ”lägger sig i”.

en vän som vill dig väl

Som ni hör, späckat med ess i rollistan. Skådisarna bättre såklart än filmens manus, och självklart är ju Ned mannen som ändå är svaret på allting. Det är ju ingen spoiler direkt. Vissa grepp i amerikanska komedier GÅR bara inte att förklä hur mycket som helst.

Trots den ganska utstakade vägen är det således ändå underhållande att följa Ned´s rätt komplicerade familj. Paul Rudd är mysig, hans systrar är mysiga i alla sina knäppa besvärligheter. Ex-flickvännen (härliga Kathryn Hahn) är bitchigt underhållande. Men bäst är hennes nye snubbe Billy (T.J. Miller)…kanske en joint för mycket där? Hahahaha.

Standardkomedi som höjer betyget främst på grund av sina mycket sevärda skådisar som alla jobbar fram en trevlig stund, trots sitt stundtals lite dystrare innehåll.
Stabilt trams.
Jag friar hellre än fäller.

The Caller (2011)

Klassiskt och uttjatat upplägg: nyskilda Mary (Rachelle Lefevre) ska börja om på nytt. Varför inte flytta in i lagom suspekt område med tillhörande sliten lägenhet? Tjo!

Såklart att kontaken med exmannen är ansträngd, såklart att Mary inte har några vänner omkring sig. Men vaddå, ensam är ju stark. Vilken tur att hon tog helt fel på kvällskursens lokaler och på så sätt träffade läraren John (Stephen Moyer). Början på en ny bekantskap…? (know what I mean..?…nudge..nudge..)

Synd bara då att den nya tillvaron störs av att det ringer i lägenhetens redan installerade telefon hela tiden, och vem är kvinnan som envisas med att fråga efter ett mansnamn!? Mary går snart från att vara överseende till att bli förbannad. Bad mistake förstås och sakernas tillstånd förvärras dramatiskt.

Börjar lovande, murrar ned sig i oklarheter, tar en synnerligen konstig vändning…och sen vet man på ett ungefär hur landet kommer att ligga när det är dags för eftertexterna. Mitt största problem var att få koll på VAR dagens story utspelar sig då det aldrig sägs rakt ut. Casual amerikanskt, men med väldigt mycket latinosinslag i både persongalleri och kulturen. Södra Kalifornien? Fel. Puerto Rico! Så kan det gå!

the-caller01

en tjej, en bakelittelefon…och en jävligt mörk lägenhet!

Rödhåriga Lefevre gör ett helt okej jobb som Mary. Självklart tar hon alla klyschiga beslut i trängda situationer, som att knalla omkring hemma i en kolsvart lägenhet på kvällen. Jag menar, VEM gör det i verkligheten!? Kom igen, visst har Du en och annan lampa tänd i rummen?! Men närå, inte på film förstås. Manuset ÄR såklart rätt mallat och Lefevre får jobba med det hon har. Var har jag sett henne förut? Jo nånstans i någon av de usla Twilight-rullarna väl!? Visst var hon vampyr där? Lite kul då att hon här sparras av långe Moyer som ju också flashat huggtänder i serien True Blood. Så kan det också falla sig.

Dagens regiman, Matthew Parkhill, satsar på mest på mysrys och lagom gåtfulla inslag. Storyn vrider sig så småningom ett varv extra och antar en annan form…vilket också är det som räddar rullen från att försvinna helt ned i träsket av hopplösa historier på film. Lite småintressant kanske man skulle kunna kalla det hela med ett positivt ord.

Mitt råd till Mary; skaffa telefonsvarare.

Lobos de Arga (2011)

lobos_posteraka ”Game of Werewolves

Filmvärlden behöver fler varulvsrullar! För att väga upp alla dessa satans vampyrfilmer som dyker upp titt som tätt.
Att sedan de alster om dessa håriga bestar som ändå finns ofta har hållit lite kackigare klass…tja det kan vi väl tala tyst om.

Idag kikar vi på en spanjor. Det var inte igår. Jag sänder ett tack till bloggkollegan Blue Rose Case för tipset!
Glöm dock inte bort att spanjackerna är rätt bra på rysarskräck av den mer allvarliga sorten. Hur står de sig då när det kommer till rysligheter med lite mer…..eh….komedi i soppan?
Jorå, tackar som frågar! Här satt jag allt och flinade ikapp med det försvinnande innehållet i kvällens pilsner (Estrella förstås! Vad annat när man gör en filmisk resa till Spanien!?)

Här har vi Tomás (Gorka Otxoa), en rätt pajig författare som en gång skrivit en bok (som ingen ville köpa), och som förtvivlat jagar efter inspiration till ett nytt alster. Nu vill borgmästaren i hans gamla barndomsby, Arga, att han ska komma ”hem” och få typ Stadens Nycklar. Är han den mest kände personen från Arga helt plötsligt? Att byborna skulle ha någon annan anledning att kalla hem en släkting från byns minst sagt ökända släkt…faller honom aldrig in såklart. Istället ser han en bonuschans att sätta igång med en släktkrönika i bokform väl på plats i byn.
Det finns såklart ett mörkt motiv i bakgrunden, en förbannelse som måste brytas…en hemsökelse i byn som pågått länge.
Javisst, ni fattar! Det är ju varulvshålligång i Arga som gäller!

Men HAHAHA, det här var ju ändå roligt! Sådär tramsigt jönsigt roligt!
Rätt lugubra (ibland) skämt varvas med sköna repliker och knäpproliga handhavanden. När Tomás sent omsider upptäcker vad som är i görningen blir det till att försöka hålla sig vid liv. Inte blir det bättre av att ”förbannelsen” gör en backfire och utvecklas till något HELT galet! Bra knasassistans får han av barndomsvännen som blev kvar i byn…och hans rätt misslyckade förläggare som plötsligt dyker upp i grannskapet.

hoppsan. nån glömde kolla övervåningen…

Själva ulvarna då? Jo de funkar bra.Trots att de i vissa mindre bra lägen ser ut som ett gäng stirriga Chewbaccas!
I andra scener lyckas regissören och manusplitaren Juan Martinez Moreno få till effekterna rätt bra så hotet ser både skrämmande och obehagligt ut (speciellt ögonen har man fått till bra på de tvåbenta ylarna!). Bästa ”partytrixet” när det gäller att överleva varulvsattacker står dock en polisnubbe för….vilket bla innebär att skjuta sig själv i skallen på ett ”listigt” sätt! HAHAHA!
Du får kika själv och skratta….och KOM IGEN…det är ingen spolier!! Herregud, det är ju skräckkomedi…premisserna är ju liksom klara från början!

Ryslig rulle?
Njaeee…knappast va? Mera tramsigt roligt och knasigt. Däremot sparas det inte på gore och blod när det ges tillfälle  för detta i manuset!

Inte bland de mest seriösa man sett i genren om den galne besten, men vad fan….man får ta vad som bjuds och hoppas på det bästa.

Här blev det oväntat bra…på ett avigt sätt.

Flmr vs Filmåret 2011!

Tack vare olika dikeskörningar i tillvaron har jag ju inte alls hängt med på2011 sensommarens listbonanza som fortsatt med skön frenesi.
När nu Jojjenito i dagarna lanserade sin topplista för 2011, fick jag därför en välbehövlig reminder om att jag har ett par år att ta igen.
Således bara att sätta sig ned och varför inte börja uppsamlingsloppet med just…2011. Tack för ”påminnelsen” Jojje!

Var 2011 ett bra år? Då?
Tja, när jag först satt ned och började sortera in titlarna slås jag nästan
direkt av att det inte var ett jätteår för filmupplevelsen om man ser till
att det fanns ett digert utbud som kunde tävla om utmärkelsen att beröra sådär lite extra.
Som vanligt har jag i jobbet med att trolla fram en topplista gått
mycket på filmer som berör, slår an något i hjärtat och sinnet.

Kanske man kan säga att hos Flmr var 2011 ett år man nog inte
kommer att minnas för att titlarna stod som spön i backen för att sprida sina upplevelser.
MEN, visst fanns det alster som stannat i minnet.

Typ de här 10.

***********************

10. Paul

paul

Säkert en gäspning hos många. Men sätter man ihop Simon Pegg, Nick Frost, Seth Rogen´s röst, Kristen Wiig, en CGI-animerad alien på
rymmen i New Mexico och gör det till en blinkning mot alla sci-fi-nördar, konspirationsteorier….ja då hamnar man här på listan.
Stor humor. Hos mig.

 9. Carnage

carnage

Roman Polanski tar sig an ett kammarspel och lite svart humor. Ansträngt, stelt, frostigt och man kan ju liksom
bara ta på anspänningen som ligger hos skådisarna! Mycket bra cast!
Drama som stannar kvar i skallen när man sett rullen.

8. Huvudjägarna

huvudjägare

Norskarna fortsätter att slå oss med häpnad i tid och otid. Här en snyggsnygg filmatisering av romanen med samma namn.
Härligt underhållande i all sin svärta. Stackars Roger!

7. Mission: Impossible – Ghost Protocol

ghost proto

Tom Cruise vet hur en RIKTIG popcornsrulle ska tillverkas. Finns det någon som tvekar på snubbens talang i filmvärlden längre?!
Lätt detta års bästa actionunderhållning!

6. Drive

drive

De här enkla små storysarna alltså. Som fylls med känsla och dramatik. Ryan Gosling´s shining moment som den mystiske Driver, vilken bara ville hjälpa. Inte helt lätt i ett brottsligt samhälle visar det sig. Dansk dynamitregi!

5. Moneyball

??????????????????

Baseball. Världens tråkigaste (?) sport om du inte är amerikan. Spelet och dramat bakom sporten kan dock vara tvärtom visar det sig här.
Helvete vad bra Brad Pitt och Jonah Hill är! En av årets bästa filmer! Om brännboll! Man tror ju inte det är sant.

4. The Artist

artist

En rulle utan dialog. I svartvitt. I modern tid. Skulle det funka?
Ja det gjorde det! Sanslöst bra dessutom! Vilken kärleksförklaring till filmen som konstform!

3. Midnatt i Paris

midnatt

Woody Allen gjorde det igen! Kom tillbaka i den där fina underbara formen. Hittade flowet i berättandet!
Paris har nästan aldrig känts mer lockande. Och jag säger det igen; Owen Wilson borde ALLTID spela huvudrollen i Woody´s filmer!


2. En oväntad vänskap

en oväntad

JAVISST! Det är klart rullen sparkar in öppna dörrar! Men, känslan den förmedlar! Glädjen, humorn, dramat….hoppet!
Feegood i sin absolut charmigaste form. Trots ämnet!

1. The Descendants

descendants

Ska man vara riktigt ärlig är själva storyn ganska nonsensaktig. MEN, det är nåt med den här filmen som rör till nåt i mitt inre.
George Clooney´s sårbarhet? Hans förtvivlan över att förlora sin fru på alla plan? Det avskalade dramat mellan en far som måste ”lära känna” sina döttrar på nytt? Jag gav rullen guldbetyget, troligen mer för känslorna den rör upp än själva berättelsens tyngd. Men ibland räcker det ju med ett sådant skäl också. Film ska beröra. Eller?


övrigt: 

Filmer som jag inte sett ännu (skäms!)…och hade jag det så hade troligen minst en av dem hamnat på listan ovan: Hugo, Killer Joe, Another Earth, Take Shelter

Bubblare: Tinker Taylor Soldier Spy, The Cabin in the WoodsSource Code, Super 8

Fanns det någon katastrofvarning detta år?
Oh ja…Sucker Punch! Zack Snyder MÅSTE ha fått hybris eller hjärnsläpp! Tja, och sen kom det säkert nån jäkla Twilight-rulle det här året också om jag minns rätt. Usch.

Där har ni Flmr och 2011!

*********

Har du nu av någon anledning glömt vad de andra essen i filmbloggvärlden tyckte om just 2011 är det bara att kasta sig över länkarna nedan…

 

Ruggigheter i luften och på landet

7500 (2014)

The Grudge-japanen Takashi Shimizu dyker upp igen.
Den här gången har regissören lockats av USA-filmdollars och ger sig i kast med en ensemble bestående av en hoper B-skådisar som alla måste samsas på Flight 7500 från Los Angeles till Tokyo.

Det dröjer inte många filmminuter innan det börjar hända rysliga saker ombord på jumbojeten (såklart). Vi bjuds på en skara folks med digra hemligheter och bakgrunder. Främst i linjen hittas tex Ryan Kwanten från True Blood och Amy Smart (var har hon hållit hus?) som problemfyllt par. Och så de stackars flygvärdinnorna Laura (Leslie Bibb) och Suzy (Jamie Chung) som måste försöka hålla ihop det när märkliga mysterier övergår i mer otrevligheter ju längre storyn och planet färdas.

Okej, inget du springer och gömmer dig för i rädsla direkt. Men historier på begränsade utrymmen är ändå alltid tacksamma. Och Shimizu försöker sin vana trogen hålla den speciella stil på berättandet som hör till den här horror/mystery/thriller-genren. Besättning och passagerare kämpar på så gott de kan med ett i grunden kanske rätt förutsägbart manus. Den obligatoriska twisten finns såklart, och den som inte räknat ut den en stund in i filmen får snällt vänta tills upplösningen då det mesta rätas ut.

Mikrospännande i vissa sekvenser. Men annars inget att jubla över på något sätt.
Godkänt med viss tvekan.

 


Red State (2011)

En rulle jag länge velat se. Nu undrar jag lite varför. Var det kanske för att det var Kevin Smith som gjort en utflykt i en genre som inte direkt är förknippad (i min värld iaf) med den lite udda regissören?

Hormonstinna tonåringar dras till möjligheten att utöva lite sex med mogen kvinna mot betalning. Lite lagom myspys en fredagskväll någonstans i hillbillyland i USA…typ. Ojoj vilken blåsning när det visar sig att ”erbjudandet” bara var en front av en knäppskalle-sekt som ville fånga in ett par ”orena” som behöver tuktas, torteras och avlivas…i Herrens namn förstås.

Ok, så här har vi ytterligare en rulle som beskriver en dårpippiförsamling som inte riktigt har koll på hur det är att leva i verkligheten. Vi har sett det förut, och kommer att få se det igen. Jag ställer mig frågan några minuter efter att eftertexten rullat i mål; varför ville Smith göra den här rullen? Egentligen? Den säger inte ett skvatt man inte redan visste. Någon direkt underhållning är det ju heller inte frågan om då de totalt världsfrånvända galningarna i sekten visar upp grymheter av sällan skådat slag.

Oerhört välspelat är det dock. Speciellt av Melissa Leo som troligen aldrig varit galnare än här. Mycket bra inlevelse också av Michael Parks som sektledaren Cooper. Snubbe med karisma. John Goodman gör ett rutinerat inhopp som FBI-agent…men så mycket mer bjuds man inte på. Ett drama, välspelat förvisso, som egentligen inte gör någon glad i sinnet.
Mer ett…jaha.

 

Flypaper (2011)

I ett sorts märkligt sammanträffande konstaterar jag att samma vecka jag såg den här rullen ”från den där högen därhemma som aldrig tycks krympa”, vevades den på en av tv-kanalerna! Så kan det gå!

Blev den bättre för det då?
Inte direkt.
Patrick Dempsey tar hand om leaden som en minst sagt stissig bankbesökare en helt vanlig dag. Synd bara att han valde just den dag då TVÅ bankrån mot samma bank inträffar! Upplagt för trassel, kaos och allehanda lurigheter då det NATURLIGTVIS visar sig att det pågår mer rävspel än man först ser. Dempsey blir nån slags fattigmansvariant av ”The Batch” i sin paradroll som Sherlock, och löser gåtor på löpande band till bankpersonalens stora förvåning. Och skurkligorna är inte de smartaste i stan om man säger så. Här sticker Tim Blake Nelson speciellt ut som riktigt skön men lite korkad lantis på rånarstråt. Den tjommen har jag alltid gillat sedan pärlan ”Oh Brother, Where Art Thou”!

Övriga skådisar som flämtar runt är bla rätt pålitlige, och för en gångs skull i en lättsammare roll, Pruitt Taylor Vince, en desperat Mekhi Phifer och slutligen rutinerade Ashley Judd som bankkassörska och Dempseys lilla flirt.
Aningens ansträngd, men då och då ganska smårolig, humor. Lite klantskallar, lite gåtfullhet och lite vanlig småvåldsam underhållningsaction.
Inte bra. Inte jättedåligt. Nånstans känns det som om regissören, en Rob Minkoff, väääldigt gärna ville göra filmen i närheten av Tarantinos gata.
Funkar sådär. Dempsey sköter sig helt ok dock, svårt ända att tycka illa om honom.

Flypaper lullar på, med några små överraskningar (och tillhörande ologiska luckor).
Men annat var ju såklart inte att vänta.
Ok till kvällsmackan, sedan glömt.

You’re Next (2011)

I veckan som gick fick jag lära mig ett nytt begrepp: mumblecore.
Vilket tydligen är en subgenre inom amerikansk independentfilm där man använder amatörskådisar, lågbudget och ofta improviserad dialog. Lägger man dessutom till lite rysliga inslag och gärna rätt mycket blod, så har man vips mumblegore istället!

Precis som i dagens övningar.
Långt ut i spenaten ska familjen Davison ha en liten get together i vräkiga lanthuset. Föräldrar ska fira bröllopsdag och alla vuxna barn dyker upp med respektive. Här vankas middag och rekreation. Men, är det inte lite obehagliga vibbar som ligger i luften också? Syskontjafs och förolämpningar. Innan nån hinner köra igång familjeterapi brakar dock ett helt annat helvete loss. Homeinvasion i form av mystiska figurer iklädda obehagliga djurmasker, som inte har för avsikt att bara stanna på en kvällsgrogg om man säger så.
Kalabalik, blod och ond bråd död i diverse slabbiga former. Ett klassiskt upplägg där husets invånare plötsligt är sitting ducks för denna hysteriska rampage.
Men varför? Och vilka är dårarna i maskerna?

Rätt skön take på det klassiska greppet ändå. Bra med spänning trots den traditionella utvecklingen i manuset. Givetvis håller man sig inte heller här från att försöka sig på ett par små twistar. Men det kan man köpa. Luttrade filmdårar kan säkert se upplösningen flera minuter i förväg…men även en garvad lirare som yours truly började plötsligt osäkert spana åt alla möjliga håll i ploten.
Och sånt är ju faktiskt bara kul! Ändå.

syn man klarar sig utan som besökare

Bra driv i rullen, snyggt foto och effekter gör att det inte alls ser ut att passa in i ovan nämnda genre om man ska hårddra det hela. Bra skådisar därtill, och en rulle som sportar upp Ti West i en spelroll kan väl inte vara helt skum och usel..! Synnerligen bra inledning på rullen, kanske en av de bättre man sett på länge från den här genren. Och obehagligare.

You´re Next bjuder på rätt bra obehagligheter överlag.
När väl the cat is out of the box blir det såklart mer rafflande action än rysligheter. Men fram till dess är det riktigt murrigt. Man har sett det förut visst, i diverse former, men här känns det mer…stabilt.
Och underhållande.
Märkligt det här filmintresset man har.

The Guard (2011)

Brendan Gleeson styr upp det på västra Irland!
Flatfooten Gleeson är van att göra saker på sitt sätt på landsbygden. Inte alltid inom lagens råmärken. När stiffa FBI-snubben Don Cheadle anländer till byn och börjar nysta i ett drogrelaterat mord med internationell koppling, står kulturkrockarna som spön i backen. Mängder med skönt politiskt inkorrekta repliker, omoral och svart humor. Och sen är det är något speciellt med brittiska badass på film ändå, här är det Mark Strong som dyker upp från London och är besvärlig.

Regissören, John Michael McDonagh, har en brorsa som gjorde den synnerligen underhållande In Bruges (också med Gleeson!). Kanske snodde dagens McDonagh åt sig just den sköne irländaren på rekommendationer därifrån? Fräsigt samspel mellan käftande Cheadle och Gleeson, vackra landskap, och samtidigt lite glåmigt, från den gröna ön. Anglosaxisk thrillerhumor av fint märke i den här lågmälda, lätt våldsamma, men sevärda rullen.
Rekommenderas!

Flmr vs Julen: Arthur och julklappsrushen (2011)

När mina barn var småttingar var det bästa vi visste att sitta och titta på tecknande eller dataanimerade filmer tillsammans. Fartiga, fräsiga, roliga och ibland lite sorgliga. Allt gick hem.
Annat ljud i källan nu dock.

Ungarna har växt upp och tycks ha lagt det där med animerat bakom sig. Och lämnat kvar mig i träsket också. Inte för att det gör MIG nåt. Uppväxt på Kalle Ankas Jul, Scooby Doo på julmorgnarna (nostalgin!!!) och tecknade Tintin, bara för att ta några exempel, fortsätter jag med stort nöje att utforska dagens alster i genren. Och det finns faktiskt gott om goda exempel!

Lägg till epitetet julfilm också så blir det ännu intressantare! Här en rulle som jag försökte locka de övriga familjemedlemmarna med, men fick stenhårt nobben. Att lyssna på One Directions senaste CD var tydligen oerhört mycket viktigare. Eller att kolla på Vampire Diares.
Obegripligt.

Nåväl, filmnördar liksom undertecknad konstaterar möjligen snabbt att bakom dagens juliga animation ligger produktionsbolaget Aardman, vilket till vardags är hemvist åt hjältarna Wallace & Gromit. Nu är inte det här en film i just den formen, men den speciella brittiska humorn som är så härlig finns med i grytan.
Här handlar det om att Tomtens verksamhet, liksom Fantomens, går i släkten. Kallet ärvs allteftersom och plikten att leverera barnens julklappar har varit Nordpolens viktigaste sedan urminnes tider. Just moderna tider har dock gjort att Tomten och co har blivit en högteknologisk affär. Nu susar den tjocke rödklädde mannen fram i något som ser ut som Enterprise i stealthmode runt jorden på rekordtid, och en armada av elittränade nissar ser till att julisar leveras till höger och vänster med sekundsnabb agentprecision. Själva Tomtefar har med andra ord mest blivit en galjonsfigur som inte gör så mycket längre. Än att äta en och annan pepparkaka och dricka mjölk förstås.

Bakom denna tekniska utveckling ligger Tomtens äldste son, Steve, en militärliknande typ som styr verksamheten från kontrollrummet på Nordpolen, Varje nisse vet sin plats, har sin roll och allt bygger på en perfekt klaffande teknik. Steve´s hemliga dröm är att en dag få ta över efter sin pappa och fortsätta utveckla den underbara tekniken till fulländning. Julkänslorna och the christmas spirit har för länge sedan försvunnit i det nordliga högkvarteret. Den enda som tycks uppehålla ett visst mått av gammal fin julkänsla är Tomtens yngste son , Arthur. Dessvärre den något klantige och naiva Arthur. (Jaja, ni fattar ju redan nu vartåt det här ska leda…eller hur?)

julens siste entusiast…?

Ytterligare en prickfri julaftonsnatt är till ända. Alla julklapparna är utdelade runtom i världen och (den aningens sinneslöe?!!?) Tomten kan ta semester och gratulera alla sina nissar till ett bra jobb. Men vips så uppstår problemet med stort P när det visar sig att EN julis har glömts kvar på Nordpolen. Inget att göra menar militäriske Steve. Arthur oroar sig för besvikelsen hos barnet som inte får sin julklapp…och Tomten själv..ja han säger inte så mycket…det är ju Steve som sköter ruljansen numera..och..”det kommer ju faktiskt en jul nästa år också…”

Hur ska det gå? Hur ska det gå?!
Naturligtvis tar optimisten Arthur tag i saken i lönndom, tar hjälp av den pensionerade Gammeltomtefar, en något förvirrad nisse, en loppbiten gammal ren och en lika gammal släde som står och skräpar i ett bortglömt förråd. Här ska delas ut en sista julklapp the good old way!
Inte utan problem och komplikationer såklart, då hade det ju inte blivit ett äventyr!

Snyggt gjord rulle med full fart från början till slut. Naturligtvis bakas det obligatoriska sötsliskiga in, men ni vet ju redan att det liksom hör till en bra julrulle. Dessutom tycks just brittiska animerade komedier bli än bättre när röstresurserna utnyttjas till max. Här njuter jag av skådisar som James McAvoy, Bill Nighy, Jim Broadbent, Imelda Staunton och Hugh Laurie, och alla verkar ha gått in för att ha så kul som möjligt.

Som vanligt, numera, blandas enkel barnhumor med lite vassare vuxenskämt och blinkningar åt andra kända rullar. Vilket naturligtvis förhöjer underhållningen i allra högsta grad. Hur det ska gå behöver man ju aldrig fundera på, men det är ju å andra sidan inte det som är det viktigaste här. Formen på mediet, animationen, inbjuder dessutom till rejält effektfulla händelser och galenskaper.

Arthur och julklappsrushen är både fartig, snyggt visuell och riktigt rolig. Tror banne mig att jag inte hittar en enda seg minut i rullen! En perfekt film att njuta av före och under julhelgen!
Förbaskade kids att missa en sån här pärla alltså.

Julfaktor: Mycket Hög! Tomten, julklappar, Nordpolen! Och så lite julmusik också!