Klassiskt och uttjatat upplägg: nyskilda Mary (Rachelle Lefevre) ska börja om på nytt. Varför inte flytta in i lagom suspekt område med tillhörande sliten lägenhet? Tjo!

Såklart att kontaken med exmannen är ansträngd, såklart att Mary inte har några vänner omkring sig. Men vaddå, ensam är ju stark. Vilken tur att hon tog helt fel på kvällskursens lokaler och på så sätt träffade läraren John (Stephen Moyer). Början på en ny bekantskap…? (know what I mean..?…nudge..nudge..)

Synd bara då att den nya tillvaron störs av att det ringer i lägenhetens redan installerade telefon hela tiden, och vem är kvinnan som envisas med att fråga efter ett mansnamn!? Mary går snart från att vara överseende till att bli förbannad. Bad mistake förstås och sakernas tillstånd förvärras dramatiskt.

Börjar lovande, murrar ned sig i oklarheter, tar en synnerligen konstig vändning…och sen vet man på ett ungefär hur landet kommer att ligga när det är dags för eftertexterna. Mitt största problem var att få koll på VAR dagens story utspelar sig då det aldrig sägs rakt ut. Casual amerikanskt, men med väldigt mycket latinosinslag i både persongalleri och kulturen. Södra Kalifornien? Fel. Puerto Rico! Så kan det gå!

en tjej, en bakelittelefon…och en jävligt mörk lägenhet!

Rödhåriga Lefevre gör ett helt okej jobb som Mary. Självklart tar hon alla klyschiga beslut i trängda situationer, som att knalla omkring hemma i en kolsvart lägenhet på kvällen. Jag menar, VEM gör det i verkligheten!? Kom igen, visst har Du en och annan lampa tänd i rummen?! Men närå, inte på film förstås. Manuset ÄR såklart rätt mallat och Lefevre får jobba med det hon har. Var har jag sett henne förut? Jo nånstans i någon av de usla Twilight-rullarna väl!? Visst var hon vampyr där? Lite kul då att hon här sparras av långe Moyer som ju också flashat huggtänder i serien True Blood. Så kan det också falla sig.

Dagens regiman, Matthew Parkhill, satsar på mest på mysrys och lagom gåtfulla inslag. Storyn vrider sig så småningom ett varv extra och antar en annan form…vilket också är det som räddar rullen från att försvinna helt ned i träsket av hopplösa historier på film. Lite småintressant kanske man skulle kunna kalla det hela med ett positivt ord.

Mitt råd till Mary; skaffa telefonsvarare.