The Caller (2011)

Klassiskt och uttjatat upplägg: nyskilda Mary (Rachelle Lefevre) ska börja om på nytt. Varför inte flytta in i lagom suspekt område med tillhörande sliten lägenhet? Tjo!

Såklart att kontaken med exmannen är ansträngd, såklart att Mary inte har några vänner omkring sig. Men vaddå, ensam är ju stark. Vilken tur att hon tog helt fel på kvällskursens lokaler och på så sätt träffade läraren John (Stephen Moyer). Början på en ny bekantskap…? (know what I mean..?…nudge..nudge..)

Synd bara då att den nya tillvaron störs av att det ringer i lägenhetens redan installerade telefon hela tiden, och vem är kvinnan som envisas med att fråga efter ett mansnamn!? Mary går snart från att vara överseende till att bli förbannad. Bad mistake förstås och sakernas tillstånd förvärras dramatiskt.

Börjar lovande, murrar ned sig i oklarheter, tar en synnerligen konstig vändning…och sen vet man på ett ungefär hur landet kommer att ligga när det är dags för eftertexterna. Mitt största problem var att få koll på VAR dagens story utspelar sig då det aldrig sägs rakt ut. Casual amerikanskt, men med väldigt mycket latinosinslag i både persongalleri och kulturen. Södra Kalifornien? Fel. Puerto Rico! Så kan det gå!

the-caller01

en tjej, en bakelittelefon…och en jävligt mörk lägenhet!

Rödhåriga Lefevre gör ett helt okej jobb som Mary. Självklart tar hon alla klyschiga beslut i trängda situationer, som att knalla omkring hemma i en kolsvart lägenhet på kvällen. Jag menar, VEM gör det i verkligheten!? Kom igen, visst har Du en och annan lampa tänd i rummen?! Men närå, inte på film förstås. Manuset ÄR såklart rätt mallat och Lefevre får jobba med det hon har. Var har jag sett henne förut? Jo nånstans i någon av de usla Twilight-rullarna väl!? Visst var hon vampyr där? Lite kul då att hon här sparras av långe Moyer som ju också flashat huggtänder i serien True Blood. Så kan det också falla sig.

Dagens regiman, Matthew Parkhill, satsar på mest på mysrys och lagom gåtfulla inslag. Storyn vrider sig så småningom ett varv extra och antar en annan form…vilket också är det som räddar rullen från att försvinna helt ned i träsket av hopplösa historier på film. Lite småintressant kanske man skulle kunna kalla det hela med ett positivt ord.

Mitt råd till Mary; skaffa telefonsvarare.

Tema Rysligheter: The Jersey Devil (2012)

a.k.a. The Barrens.

Att ta med sig sin familj ut på camping i filmer från dagens kategori är naturligtvis alldeles galet. Man behöver ju inte vara någon Einstein för att fatta att det kommer att gå tokgalet då.

Att det dessutom handlar om en familj där harmonin inte riktigt är på topp hjälper ju inte upp situationen direkt. Richard Vineyard (Stephen Moyer) har bestämt sig för att nu ska familjen ut och campa, kosta vad det kosta vill. Ursäkten är att han ska sprida sin fars aska i det område där han campade med just sin pappa när han var liten (Pine Barrens, en nationalpark i södra New Jersey). Att båda barnen inte är speciellt sugna på utflykten, och att nya frun Cynthia (Mia Kirshner) mest får försöka fungera som medlare mellan den otålige Richard och truliga tonårsdottern Sadie (Allie MacDonald), verkar inte påverka honom speciellt mycket.
Här ska campas. Basta.

Naturligtvis finns en inte helt oviktig liten sidostory till det hela.
Området familjen är på väg mot är sedan länge hemvist för myten om den hemska ”Jersey Devil”, en demonlik varelse som är en sorts blandning av människa och djur vilken sägs husera i skogarna sedan urminnes tider ( i alla fall sedan 1600- och 1700-talet då det var på modet att peka ut kvinnor som sades gå i förbund med djävulen och allt det där ni vet…intresserade kan läsa om den högst verkliga myten här). Vad pappa Richard inte riktigt upplyser familjen om är att han uppenbarligen plågas av ett minne av att han en gång mött denna varelse i vildmarken.
Eller inbillar han sig bara?

Filmens första 20 minutrar är naturligtvis som en snygg karbonkopia på allt man sett i sammanhanget förut. Bara att plocka fram protokollet och checka av; plågad pappa, motsträvig och tjurig dotter, tålmodig stymamma som naturligtvis har barnens bästa för sina ögon och handlingar när det verkligen kniper, omständigheter som placerar familjen så långt bort i vildmarken från de andra camparna som möjligt.

Höstlikt väder och allt annat än snygga campingförutsättningar stoppar således inte Richard, trots familjens protester. Inte ens rapporter om att kanske en björn härjar i området, enligt den förnuftige parkrangern. Björn!?! Ha!
Richard har ju naturligtvis sin egen teori, inget man kastar i ansiktet på sin familj som något motsträvigt följt med ända hit och inte direkt ler tillbaka.

Darren Lynn Bousman heter regichefen bakom verket jag skådar, och han är möjligen mest känd för att ha varit på två delar i Saw-franchisen. Här har han plitat manus själv och låter campingfamiljen drabbas av inte helt lätta omständigheter. Cynthia märker snart att Richard håller på att tappa greppet om tillvaron, verkar besatt av att tränga djupare in i skogen, uppträder som en paranoid och inte är att lita på.
Har Bousman rentav snott lite här från The Shining tro?

vampyr…bah.
rena barnleken mot att vara plågad pappa i bushen

Ju längre in i skogen de ofrivilliga camparna kommer, ju värre blir situationen. Dessutom händer det märkligt konstiga grejer runt om i skogen. Are we surprised? Frågan är dock vad som egentligen sker? Vem är det som ligger bakom? Och vad händer i Richards hjärna? Att kalla filmen en rysare kanske är att ta det lite långt. Obehaglig är den dock stundtals, då Bousman får till det via Moyer som plötsligt känns synnerligen ostabil att luta sig mot. Barnen får istället självklart vända sig mot den tappra Cynthia vilken kliver fram när det kärvar som mest.

Och sen var det ju det här med den gamla legenden…

Historien fungerar bättre som ett sorts drama där hotet kanske, kanske inte, kommer inifrån. Till detta lägger Bousman in lite standardotrevligheter, typ sådana man kan förvänta sig i en skog under den inte helt somriga delen av året, en gammal otrevlig sägen som naturligtvis gås igenom i början, lagom vinklade trådar i berättelsen som satsar på att förvilla sin åskådare. Hårt kapad längs fotknölarna i många recensentläger, men jag finner den ändå ok på det stora hela. Något som Bousman ändå lyckas med, tycker jag, är den olycksbådande stämningen som snabbt sänker sig över hela filmen och stannar kvar. Moyer från True Blood ser lika plågad ut som när han är vampyr, och gör ett helt ok jobb här som pressad pappa. Mia Kirshner har kanske den otacksammaste uppgiften, att både stödja sin filmmake och vara kompis med styvbarnen samtidigt som hon förtvivlat försöker komma underfund med vad som sker egentligen.

The Jersey Devil bjuckar inte på något nytt. Absolut inte. Men faller heller inte igenom totalt. Tycker inte alls att det finns någon katastrofvarning att utfärda här. Knappast skrämmande. Istället mer obehaglig stundtals om konflikten i familjen. Ingen upplevelse att skriva hem om, men duger att foka på för stunden. En udda take på den gamla legenden kanske.
Och väntar man på en twist…..så den kommer såklart.
Vad trodde ni?