Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

Passengers (2016)

passengers_posterLivet på jorden är tråkigt. Eller för trångt. Eller för karriärdödande.
Så, ta nya tag. Ta ett språng i tillvaron. Häng med stjärnkryssaren ”Avalon” till den nya världen Homestead II. Där nya utmaningar väntar!

Eller vänta. Nu kom vi visst inte så långt ändå. Det är ju icke bara att hoppa in i rymdskeppet och gasa på under en kaffekvart. Nix, smakar det så kostar det; i runda slängar 120 år tar det nämligen att ta sig till den nya jorden….och när nu dagens rulle stannar till för ett besök på Avalon återstår 90 fullmatade år av resan. Typ en livstid alltså. Men vänta, varför verkar plötsligt en av de drygt 5000 behållare som innehåller de nya bosättarna börja blinka och blippa?? Asch, det är ju den i sci-fi-världen så populära ”hibernation sleep chamber” som får spunk och börjar tina upp Jim Preston (Chris Pratt), en helt vanlig tjomme. Varför vaknar han nu?? En fråga som både vi åskådare och han själv ställer sig. Inte ens den tryggt lugne robotbartendern (!) Arthur (Michael Sheen) tycks kunna hjälpa till.

Strax….well, på film är ju tid alltid lite speciell eller hur…har också författaren Aurora (Jennifer Lawrence) tvingats hoppa upp ur sin sömnkapsel på ostadiga ben. Illa! Två vakna pers på en resa som inte ska sluta förrän om 90 låånga år! Hu! Strandade (heh!) på ett högteknologiskt gigantiskt rymdskepp som rusar fram i det stora okända. Går det att fatta läget? Går det att ringa hem? Går det att somna om?

Norrmannen Morten Tyldum´s (The Imitation Game) nya alster är framför allt en formidabel uppvisning i sjukt snygga futuristiska miljöer. Ett rymdskepp där allt känns stilrent och med raka linjer. Vissa kanske kallar det sterilt. Jag påstår att det är smutt värre ned i minsta detalj. Enligt uppgift har rullen gått loss på ca 110 miljoner dollars och det är lätt att se vart pluringarna har plöjts ned (förutom lönecheckarna till Pratt och Lawrence förstås). Dessutom, har världsrymden sett snyggare ut?? I alla fall var det länge sen.

passengers_pic2

dresscode i världsrymden?!

Vad gör två personer som inser att de kanske är fast i rymden återstoden av sina liv? Hur tacklar man moraliska frågor om själviskhet och längtan efter kontakt? Hur kan man oberört kontemplera över tillvaron….med okända solar, galaxer och nebulosor tindrandes utanför fönstret? Och vetskapen om att det inte går att vända om. Always look forward…mot vad? Och vad döljs för hemligheter (både mänskliga och maskinella)?

Ok, jag sitter kanske inte och hoppar av hänförelse. Storyn är typisk Hollywood. Rätt simpel, men karaktärscentrerad. Eventuella svagheter i manus räddas framför allt av den lyckade (och stundtals charmiga) kemin mellan Pratt och Lawrence, vilket gör att man kan bortse från allt ologiskt. Tur för filmen, att dess två enda maincharacters funkar ihop. Så pass att jag lutar mig tillbaka och faktiskt myser lite (trots filmens synnerligen bistra handling) av sällskapet med Jim , Aurora och den fantastiska miljön runtom dem. Både ombord på Avalon och utanför i det enorma okända.

Utan att tveka utser jag detta till årets snyggaste rulle vad gäller detaljer och visuella godsaker.
Stabil underhållning utan att bjuda på något nytt under (den nya) solen.

p.s. För en gångs skull frångick yours truly principen om att bojkotta 3D. Kanske ändå rymden skulle kunna bjucka på häftig effekt? Jajamensan!! Vilken vinstlott!
Rymden + 3D = Sant!! Tjo!

Arrival (2016)

arrival-2016-posterJädrans film att dröja sig kvar i minnet!

Trots att det är flera dagar, en hel vecka, sedan jag upplevde den vägrar den lämna sinnet. Bara det i sig tyder väl på en märklig upplevelse…eller va? Jag skriver också ”upplever” det som sker här, för det är precis vad jag gör. Och säkert alla de andra i biosalongen. Vi sitter där och bara glor, nästan förstummat, försöker processa vad det är som dagens kvinna Louise (Amy Adams) ställs inför. Liksom resten av världen, då 12 mystiska främmande rymdfarkoster plötsligt bestämmer sig för att stanna till på jorden. På olika platser. I filmens fall i Montana.

Vad vill de? Köra en utrensning a la Independence Day, eller bara ringa hem eftersom de åkt vilse? Militären bryr sina hjärnor, tagna kontakter fungerar icke. Två kulturer som har problem med att mötas, att ens börja prata med varandra. Haven´t we heard that before..?

Louise är ett språkess, lingvist, top notch i gebitet och arméhöjdaren Forest Whitaker ger henne ett offer she can´t refuse. ”Häng med till fältet i Montana och sätt oss i förståelig kontakt med the aliens ASAP” är den stående ordern. Med också på resan vetenskapen i form av en rätt trevlig och nedtonad Jeremy Renner som ”expert”.

Ok, det som börjar simpelt (om uttrycket tillåts) förvandlas ganska snart till något helt annat när jag sitter där i biomörkret. Dagens regissör Denis Villeneuve (japp han igen!) öser på med sin patenterade visuella stil, sitt slow-cooking-berättande och den fantastiska musiken. Skrev jag musiken?? LJUDMATTAN menar jag ju! ”Som vanligt” är det islänningen Jóhann Jóhannsson som tillhandahåller åt Villeneuve, och jädrar i min låda vad bra det blir! Igen! Det känns banne mig alltid som att firma Villeneuve och Jóhannsson gör musiken till en del av handlingen! Varenda gång de jobbat ihop.

arrival_pic

varför så bedrövad?

Amy A briljerar förstås i dagens upplevelse. Jag gillar ju henne. En tjej i min bok. Oavsett om hon dansar och sjunger i Central Park eller står och ser glåmig ut på en äng i Montana. Idag får hon verkligen skådespela, lämna ut sig själv. Har hon någonsin känts så ”naken” förut? Kanske inte. Mötet med besökarna i den konstiga farkosten kommer att förändra henne för alltid, så långt kan jag sträcka mig till att skriva. I  övrigt bör filmen helt enkelt upplevas med så små förutsättningar som möjligt.

Klart är dock att den som väntar sig ett bang-för-bucksen-äventyr med suspekta utomjordiska besökare i kikarsiktet…har hamnat helt fel. Här sker explosionerna i våra tankebanor i hjärnan. Kanske lite som i mästerverket Contact från -97. Jag tänker också direkt att det här är årets Interstellar. Ok, kanske når den inte ända upp i DEN klassen ändå. Nolan-eposet fick mig att fånga polletten direkt och falla handlöst. Dagens upplevelse kräver bearbetning, och det finns några loopar jag inte riktigt kan ta till mig…ännu. Men att det är en av årets starkaste rullar är ristat i den finaste av stenar!

Mindbending i hjärnan!
Plus det visuella som liksom drar in dig i känslor.
Hua!

 

 

 

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av RoomBara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

hungergamesfinalsmallMen för satan!
Vilket jävla penningmjölkande. Jag skrev det redan i förra rullens rec, det är nästan lite skamligt alltså. Det finns noll, NOLL, historia i den här avslutande delen. Jag lovar.

Ok, låt oss vara på det klara med det gamla klassiska; jag ÄR INTE i målgruppen. Jag veeet. OCH, tanken; satt man nu igenom fyra rullar (med ganska intressant upplägg från allra första början) för att få uppleva detta ANTIKLIMAX till slut. Blä säger jag!

Alla spelar över eller ser jävligt svåra ut. Värst är nog Jennifer Lawrence. Vad fan liksom!?
Och gamle surräven Donald Sutherland då. Lättare lönecheck har väl aldrig inkasserats, men nog hade han väl kunnat få en tuffare…sorti. Tråkmånsen Josh Hutcherson ser mest förvirrad ut hela filmen. Med rätta. Posterboyen Liam Hemsworth bara..är. Vad hade han för funktion i filmen nu igen? Fan vet. Det som skaver mest är att man slösar bort skådespelare som Woody Harrelson, Elisabeth Banks och Stanley Tucci i helt meningslösa småroller. Plus Julianne Moore. Helvete vad hon ska vara svår här. Onaturligt svår.

En gång, i början, gillade jag den här filmserien. När det handlade om just The Games. Snillrika fällor som de tävlande var tvungna att försöka undvika. En sorts luguber framtidsvison om ett samhälle som inte var alltför ointressant förmedlat.

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-2015-3-620x330

X-men-outfit!?? You wish.

Nu mot slutet  är det bara en enda mjäkig sentimentalsoppa.
Det finns helt klart icke material till den här sista filmen whatsoever. Basta.

Naturligtvis är skräpet dock inklätt i snygg CGI och effekter. Fan vore det väl annars med så mycket stålars nedplöjda i filmserien. Ibland kan kosmetika dölja de värsta skavankerna. Här är det sannerligen inte så. Men nu är det väl slut på sagan. Hoppas!

Lite synd på en filmserie ändå, den som jag enligt egen utsago tidigare hade lättast att köpa i YA-träsket, att så totalt köra av rälsen.
Det går inte att ge denna rulle godkänt. Nix pix!

Hälsningar från surgubben som drar ned kepsen över öronen. (Hade en jag haft en PartyKanin här hade han blivit sååå jävla förbannad.)

 

 

 

återtitten: Space Cowboys (2000)

Flmr rullar på i rymdens tecken.
Idag en liten utflykt bakåt i tiden, och en återtitt som lämnar milda och trevliga eftersmaker.

Clint Eastwood, här både bakom och framför kameran, samlade ihop ett gäng gamla gubbs och övertalade (?) mäktiga NASA att stå bakom dagens story om revansch och problemlösning.
En rysk satellit i omloppsbana runt jorden går bananas när styr/navigationssystemet ombord strular, en krasch mot jorden är förestående…vilket KAN leda till obehagligheter. Att systemet dessutom är skapat av en amerikansk militärflygare som blev taskigt sidsteppad när USA startade upp sitt rymdprogram i slutet på 50-talet….gör inte saken lättare.

Men….kanske man kan få den nu pensionerade gubben Frank Corvin (Clint Eastwood själv) att ställa upp och hjälpa till att lösa problemet? Kanske säger Frank, och har som krav att han plus resten av hans militärkompisar från förr får ta plats på nästa rymdfärja ut i omloppsbana! Felet KAN fixas på plats, men bara om Frank och gänget får göra det! Gubben är stenhård förhandlare och NASA-kostymerna med chefen Gerson (James Cromwell) har inget annat val än att gå med på det knasiga kravet.

För visst är hela rullen knasig!
Pensionärsligan på utflykt i det blå! Realismen kan FÖRSTÅS ifrågasättas tretusen gånger…men å andra sidan hinner man inte njuta så mycket av spektaklet då. För såklart är det underhållande. Eastwoods gäng är ju inte direkt ett som går av för hackor; vi får gamle ”Rockford”; James Garner, dårpannan Donald Sutherland och sist men inte minst räven Tommy Lee Jones som sidekickar till bistre Frank! Vilken laguppställning! Sämre har man sett!

Regimannen Eastwood fyller dessutom på med folk som Marcia Gay Harden, William Devane och Barbara Babcock i birollerna och alla bidrar på sitt lilla sätt till att det här blir en riktigt trevlig stund i rymden.

Gubbs in space!!!

För inget kan förstås stoppa de gamla veteranerna, en gång avvisade från det lockande nya rymdprogrammet, från att nå sina drömmars mål. Även om det sker under synnerligen märkliga omständigheter!

Eastwood håller en rutinerad hand över rullen, flowet är stabilt och mixar ihop en lagom blandning av revansch, åldersnoja och lite hederligt faslskpel när det gäller som mest. Bra rymdscener, snygga och välgjorda. Storyn må vara förutsägbar och inmallad. men det känns å andra sidan som att Eastwood inte haft någon annan idé med filmen än att underhålla för stunden.
Och få de gamla gubbsen att bjuda på sig själva.
Vilket de gör med den äran. I det här sällskapet har man inte tråkigt med de gamla essen och den bistra humorn som serveras.

Dessutom innehåller rullen kanske en av de vackraste/ledsammaste slutscener som skådats…?

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Chappie (2015)

001_chappieNämen det är ändå nåt visst med Neill Blomkamp och hans filmer.

Jag tjusas av mixen mellan samhällskritik och fräsig teknikaction.
Elysium var förstås den ultimata versionen av Hollywoodstuk på ironin, medans District 9 var mer avskalad och kanske ännu mer träffsäker i sitt samhällsåskådande.
Nu väljer Blomkamp att gå tillbaka till det ”mindre” (?) formatet, efter utflykten till rymdstationen….och jag gillart.

”Som vanligt” är det en nära framtid och buset på Johannesburgs gator i Sydafrika är besvärande jobbigt. Svaret på problemet är att använda beväpnade robotpoliser, maskiner som lyder order och gör precis som de ska. Och som inte behöver vila eller äta. De kan till och med resonera om det skulle behövas. Bra klipp dessutom för Stora Teknikföretaget som tagit fram dessa ”hjälpmedel”. Bossen på bygget, Sigourney Weaver minsann (!), gnuggar händer och ser förtjänsten ramla in. Samtidigt knorrar den militäriske ingenjören Moore (Hugh Jackman), han har ju tagit fram en helt annan sorts robot, en som bygger på villkorslöst  och stenhårt våld (”buset ska man inte prata med….bara slå tillbaka!”)

Allt frid och fröjd…ända tills en av polisrobotarna stjäls av en hängiven designer (Dev Patel) och programmeras om. Plötsligt har maskinen fått…känslor!? Lägg till detta ett märkligt kriminellt gäng som tycks bli ”Chappies” nya ”familj”, med tillhörande bakvänd moral som nu bankas in i den nyfikne roboten. Hur ska det gå?

Det är en ganska udda story, löjligt simpel egentligen, men Blomkamp gör den intressant med sin något ovanliga vinkling på lag och rätt och vikten av att vara på ”rätt” sida i denna framtid. Naturligtvis gör regissören inte avkall på coola actionscener med den udda protagonisten i fokus. Bakom CGI-skapelsen döljer sig såklart Sharlto Copley både kroppsligen och i rösten när det handlar om en Blomkamp-rulle. Är det ny firma Scorsece-De Niro vi ser här?

Chappie

Chappie får lära sig ett och annat om gatans moral

Chappie tar efter vad han ser och hör, precis som ett barn, och det är förstås inte alltid förenat med den moral vi andra har…om man hänger med ett gäng kriminella.
Kanske var District 9 mer samhällskritisk, kanske var Elysium lite snyggare…men Blomkamp kan som ingen blanda den ”smutsiga” råa visuella tonen med tekniska effekter. Lägg till detta en Jackman i kortbrallor och med lättare hockeyfrilla samt utdragen australiensisk dialekt! Överlag tycks just greppet att vara Sydafrika trogen i både bild och i språket hos de övriga inblandade faktiskt höja upp filmen ett snäpp på upplevelsekontot.

Snygga roboteffekter och bra musikaliskt val till scenlösningarna gör rullen till en underhållande och
(o)roande framtidsskröna.

Ex Machina (2015)

0001_em_posterMin omedelbara tanke; den här storyn skulle göra sig förbannat bra på en teaterscen. Kanske är jag ensammast i hela filmbloggarvärlden om att tycka detta. Men ändå. För vad är väl detta om inte ett hederligt gammalt kammarspel!?

Datanissen Caleb (Domhnall Gleeson) på Stora Teknikföretaget (tänk Google) vinner någon slags tävling. Förstapriset är att spendera en vecka hos företagets minst sagt excentriske grundare och ägare, Nathan, vilken bor i värsta isolerade fortifikationen rakt ut i den nordamerikanska vildmarken. Bara resvägen och miljön som väntar den storögde Caleb verkar vara värd vinstkänslan. Även om vår unge huvudperson inte är HELT klar över vad han gör där.

Något den ganska obehagligt karismatiske Nathan (Oscar Isaac) dock står i begrepp att avslöja. Nathan är ju nämligen ett sådant där geni, på gränsen till besatt, man inte gärna säger nej till. Speciellt inte när man befinner sig mitt ute i…eh…ingenstans.
Nathan ligger inte på latsidan här i sin retreat och har jobbat fram en robot som han försett med tidernas AI. I alla fall enligt honom själv. Och nu vill han ha Caleb´s hjälp att testa den avancerade konstgjorda livsformen Ava (Alicia Vikander).

Bakom dagens rulle står alltså manusnissen Alex Garland (28 dagar senare, Sunshine) som med detta begår regidebut. Och en riktigt bra sådan får jag säga. Garland gör ännu ett nedslag i den gamla beprövade frågeställningen om konstgjort liv vs människan. De gamla klassiska draporna om känslor, intryck, sinnen och vem som har rätt att leka Gud.
Javisst, ni känner ju igen det.

Det som ändå skiljer dagens story från andra, är främst den udda miljön. Garland fångar mycket bra känslan av utsatthet och isolering. Trots att de är omgivna av högteknologi, …en teknik som dock härskas av den ganska instabile Nathan och hans nycker. Vilket också ger ännu en ”edgy” ton till filmen. Lägg också till detta hela husets arkitektur och vildmarken runtomkring (där norska Valldal och det märkliga hotellet Juvnet fått fungera som inspelningsplats), och vi har oss ett sci-fi-drama av bra klass.

em1

”kolla polarn…tro mig…det hetaste på hyllorna i höst!”

Jag började med att hojta om teaterpjäsämne…och varför inte.
Filmen består egentligen av ett koppel sammansatta tunga dialogstycken och verbala dueller. Perfekt för ett drama på scen! Scenografin i filmen fungerar som en jäkligt snygg kuliss, men det är i skådisinsatserna man hittar de största förtjänsterna. När Vikander gör entré höjs nivån ett snäpp och hon funkar perfekt som den märkliga Ava. Hon besitter en förmåga att spela ut känslor med hela kroppen trots det ofta neutrala ansiktet som möter den aningens förvirrade Caleb.

Finns det då något som stör i filmen?
Tja, rullen har en tendens att bli lite långsam i mellanpartiet men det kan man å andra sidan leva med. Garland har såklart även plitat manuset, och han hinner precis styra in storyn på rätt spår igen innan jag börjar tappa mitt tittarfokus lite.
Sedan kan man väl alltid ha åsikter om att det ytterligare ska dryftas om det här med livet och känslor och längtan efter att vara som alla andra. Redan gamla klassiska Blade Runner var ju inne och stampade på de kärnfrågorna. Så, så speciellt nyskapande är ju sannerligen inte Garlands rulle. Däremot tar den poäng på det snygga utförandet och upplägget som gör att jag som tittar, likt den ibland förvirrade Caleb, inte riktigt vet var jag har nån av de individer som befolkar denna märkliga skådeplats.

En bra rulle helt enkelt.
Och jag hävdar….med framtida pjäspotential.

Idag tittar även bloggvännerna Henke och Jojje närmare på Calebs märkliga besök. Vad tycker de om upplägget?

Coherence (2013)

coherence_posterFyra par träffas över en middag nånstans i en av Los Angeles (?) förorter, samma kväll passerar en komet över himlen.
Och sen…ja sen blir inget sig likt.

Man måste ändå gilla de här ”udda” indierullarna som dyker med jämna mellanrum. Inte så att man hoppar jämfota av lycka..men inte så man suckar och vrider sig i spontan otålighet heller. Mer det ”moodet” att man sitter och glor och försöker få ihop tankarna på vad det egentligen ÄR man kollar på.
Precis en sån film är det här.

Tillverkad med mikrobudget, och där allt bygger på att de inblandade skådisarna klarar av uppgiften att stå i fokus och medelst dialog, känsloyttringar och minspel förmedla huvudparten av det som sker i storyn.
När filmen börjar är Em (Emily Baldoni) på väg till en liten middagsbjudning med vänner. Big news på radio och tv är den komet som är i färd att passera jorden. Kan den möjligen påverka tillvaron i vår hektiska vardag? Vid den muntra och gemytliga middagen vet man att berätta underhållande och makabra skrönor från förr när en annan komet passerade jorden. Så går plötsligt strömmen och mysmiddagen blir än mer mysig med levande ljus. Men vänta, på den nu becksvarta gatan lyser lamporna fortfarande i ett hus längre bort!
Hur kan det komma sig?

coherence_pic

middag med vissa väntande komplikationer

Se där ja. Härifrån blir det märkligheter och en kväll att minnas för det dinerande sällskapet.
Mest hela tiden. Och själv sitter jag och kliar mig i skallen samtidigt som jag har fullt upp med att vara fokuserad.

Regissören och manusnissen James Ward Byrkit satsar på skådisarnas sätt att hantera storyn istället för att vräka på visuellt. Det passar sig riktigt smutt i min bok, och alla gör ett gott jobb i den mörklagda villan. Punchlinen kommer så sakteliga smygande, och den är både rätt charmig och lite fräck.
Och så slutet.

Vilket kanske inte är det svåra slutet. Men väl, det lite förbryllande.
Underhållande hela vägen dock.

Autómata (2014)

Automata-PosterJahapp, dystopi, framtid med robotar….Zzzzzzzzz…hoppsan, sorry.
Okej, Antonio Banderas som sliten ”robotinspektör”…..Zzzzzzzzzzzzz…oj vad hände?

Kom igen nu, vi har ju maskiner som vill mer än vi programmerat dem till…Zzzzzzzzzzzzz...äh lägg av nu. Vi har ju Dylan McDermott här också, han…Zzzzzzzzzzzzz….*host, harkel*….OCH Melanie Griffith….Zzzzzzzzzzzzzz.…va var hon med…?

Spansk lirare bakom kameran som antagligen vill säga nåt med snygga bilder……Zzzzzzzzzzz….jo jag sa också att han kanske har sett för mycket på Blade Runner. Eller tänkte jag bara det…..när jag inte……Zzzzzzzzzzzzz…? Men vaddå, Banderas är ju en ganska trevlig typ ändå som skådis.
Ja och…..?

Herregud, vilken satans APTRÅKIG och INTETSÄGANDE film!
Kan man få de här minuterna i livet tillbaka på något sätt?
Nähä, inte det nä.

Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz……

automata_movie_4

…och så undrar ni varför JAG somnade…!!

Predestination (2014)

Predestination_posterFilmskaparbröderna Spierig teamar upp med Ethan Hawke igen.
Det vill man inte missa. Fem år sen sist, i den intressanta Daybreakers.

En märklig film detta.
Ett tag undrar man vad man sett, kollar ”innehållsförteckningen” igen.
Säkert att man fattat det här rätt? Sci-Fi-thriller med lite gamla hederliga hopp i tiden? Jo det stämmer. Fast filmens första halvtimme påminner mer om en sorts återblick på ung-kvinnas-taskiga-barndom.

Och vår vän Ethan då? Jo men han är där, hoppar runt och har sig lite lagom mystiskt. Nu dyker han plötsligt upp som bartender i 70-talet. En sorts tidsagent som reser runt och stoppar brott innan de hinner begås…vänta..har nån tjuvkollat på manuset till Minority Report!?
Men ok, låt gå. (manuset ihopskruvat av bröderna själva efter en originalstory av gamle Robert A. Henlein. Tungt!)

Och det än mer udda händer.
Jag fastnar direkt för den märkliga berättarstilen, den udda approachen.
Ett tag vet jag inte riktigt vad det är jag glor på, men det är olycksbådande underhållande. Den som möjligen väntat sig fräsiga action-tidshopp genom åren blir nog besviken. Filmen funkar liksom på ett annat plan. Som om Spierigs lite lagom fräckt lockar in mig i storyn genom löften om nåt som ska komma…bara jag sitter kvar.

bartendern – din vän i nöden

Hawke är stabil här. Grabben kanske behöver ett dugligt manus som utmanar honom lite? Ljusår från den bedrövliga insatsen i Getaway. Tack för det.
Ändå är det inte han som spelar förstafiolen (!) här. Blickarna fastnar istället hela tiden på Sarah Snook (namnet!). Ibland ser hon ut som en ung Jodie Foster! Hon har en story att berätta för bartender-Ethan en kväll.
Kanske den märkligaste storyn jag sett i ett filmmanus under året som just avslutats.

Javisst, den är svår. Som i bra. En mindfuck.
Tungt svår, men spännande…..och tålamodsprövande.
Men sitter man kvar till payoffen blir man inte besviken (ja, vissa av er blir det nog ändå…). Med beröm godkänt till Spierig Brothers. Märklig och fascinerande utmanare till alster som Looper och Minority Report.
I alla fall hos mig.
Missa inte. Fast du behöver nog vara på rätt humör.

recension: Astronaut: The Last Push (2012)

 

the_last_push_posterJahapp, vi ska till Jupiters månar…igen.
Det är inte jätteavlägsen framtid och privata företag bekostar spaceexplorations. Ett tvåmannauppdrag som innebär år i rymden fram och tillbaka.
Naturligtvis upplagt för en katastrof.

En ensam astronaut blir kvar, ledningen bestämmer sig för att avbryta hela uppdraget och kalla hem kapseln. Problemet är bara att efter en brand i just rymdkapseln fick astronauten Michael (Khary Payton) rädda sig över till den livsuppehållande delen av farkosten, som nu susar genom den becksvarta rymden på sin förprogrammerade kurs. Dock inte mindre än att Michael via lite fix och trix kan styra om kursen och korta ned färden så att ett återvändande till jorden kan inledas.
Men ändå. Han måste nu färdas ensam (i vaket tillstånd) i tre år innan återinträde i jordens atmosfär.
Tre år.
3. År.

Och, i ett fönsterlöst utrymme som har storleken av en average container.
En låda. Ett metallåda utan säng eller möblemang. Bara en massa blippbloppande kontroller på väggarna och en dataskärm som blir hans enda kontakt med rymdkontrollen.
Ja, ni fattar ju att det här blir ingen actionrulle direkt. Mer en studie i hur man behåller sans och vett. Michael agerar som ett proffs i början, låter känslorna stå tillbaka och fokuserar på att göra det nödvändiga för att överleva. Men ändå. Inne i en tillsluten plåtlåda kommer såklart känslorna smygande vartefter. Kunde han ha räddat sin kollega? Är det värt uppoffringen? Har han någon chans när nödvändiga tekniska prylar MÅSTE fungera när det väl drar ihop sig?

Det hela blir till ett sorts filosofiskt drama, en enmanshow av Payton. Ibland får han lite tröst och hopp av Lance Henriksen som dyker upp på bildskärmen i form av boss på bygget. Michael hallucinerar och tror sig se omkomna kollegan då och då. Men för det mesta är han helt solo.
Det som på ett märkligt sätt håller mig fast vid rullen är just det faktum att Michael alltså ska sitta i sin låda i 3 år till. 3 jäkla år. Och ja, det finns såklart en astronauttoalett och lite lagom geggig astronautmat.

lastpush_pic

”welcome to my little crib!”

Är filmen bra? Inte så jag jublar  direkt.
Men den har….nåt. Som håller mitt intresse och fokus uppe. Kanske är det just funderingarna på hur det skulle vara att sitta ute rymden i ett trångt utrymme i ett antal år. Att manuset mot slutet gör det berättarmässigt lätt för sig, och dessutom tar en lite märklig väg ut till eftertexterna, känns lite…snopet. Men hur beskriver man i bilder en snubbes vardag i en container? Det går ju inte att göra hur länge som helst.
Kanske skulle den göra sig som en teaterpjäs på scen?
Tja, varför inte…?

Interstellar (2014)

Interstellar_posterÅrets mest hypade rulle?
Som ger årets i särklass mest överväldigande upplevelse?

Ja, banne mig, jag kapitulerar villkorslöst. Jag tar känslorna som dagens film ger mig och omhuldar dem, låter de fara runt i kroppen som en fjäder utan begränsning, tänker på de sekvenser som etsat sig fast i minnesbanken…och konstaterar att…hur i h-e ska något kunnat matcha det här på känsloskalan under 2014?!?

Christopher Nolan är kungen i Hollywood. Så är känslan. Så till den grad att han knallar in med ett manus, hopskruvat med brorsan Jonathan, och ber om 165 miljoner dollars för att visualisera sina tankar om människan och den enorma rymden. Och Hollywood säger bara typ; ”sure, vilka skådisar vill du ha..?”

Ahhh, det är härligt hur sådana här filmer faktiskt får chansen att liksom bara ”drabba en” som filmtittare och upplevelseknarkare. Nolan verkar dessutom vara en lirare som har full koll på hur att balansera med känslor, teknik, action och filosofi. Det sistnämna är bland det TYNGSTA ämnet i dagens äventyr, och är man inte beredd att som tittare följa med på bröderna Nolans GALNA färd i teorierna om kvantfysikens mycket märkliga och rent oförståliga lagar…ja då får man möjligen lite problem här. Grejen är att våga utsätta sig för upplevelsen, trots att man inte kommer att ha koll på rätt många grejer. Eller kanske inte ens förstå vad det är man ser. Åh vad jag älskar sådana filmer!

Det finns en mikrostund mot slutet i filmen då Nolan håller på att tappa mig en aning, då jag ändå är beredd att ta ett steg tillbaka och ropa ”Nä, stopp nu! Nu blev det lite för mycket!”…MEN som genom ett trollslag lyckas manuset slingra sig ur den fallgropen och förvandlas istället till ett sorts märkligt…vackert (?) sagoslut.

Vad handlar filmen egentligen om? Min känsla är att det rör sig om HOPP, TRO och KÄRLEKENS mätbara (för att sno ett ord som används i filmen) krafter. Grundstenarna i Nolans berättelse? Som tar våra huvudpersoner på resor både fysiskt och själsmässigt? Liksom i förra årets Gravity är det den lilla människan i den ENORMA världsrymden (dagens rulle tar dock steget liite längre ut!!). Litenheten i oss alla och ändå den storslagna kraft i den mänskliga naturen som tar släktet (förhoppningsvis) en bra bit in i den okända framtiden.

Det börjar annars nästan…stillsamt.
Den framtida jorden håller på att dö. Farmer-JoeMatthew McConaughey är Cooper, gammalt pilotess, numera änkling med dotter och son, som tvingats bli majsbonde då världen behöver mat istället för tekniska äventyr. Cooper håller på att resignera, upptäckarglädjen verkar leva vidare i hans dotter Murphy. Men tvivla icke då Michael Caine (ständigt denne Caine!) har en plan för människan. En plan som kräver att Cooper lämnar barn och hem och jorden för att frivilligt bege sig in i ett maskhål ute världsrymden. Människans framtid står att hitta i ett annat universum! Och då menar jag ICKE scientologernas!

Det finns två oerhört snygga sidor av den här rullen. En på jorden där det mesta ser ut som i dagens värld, med en liten återhållsam föraning om en deprimerande framtid, små detaljer som Nolan verkligen går in för. Och så den där regissören VRÄKER på med allt han kan komma på i ursnygga bilder (Hoyte Van Hoytema!!), visuella kompositioner, MAGNIFIK musik av räven Hans Zimmer, nästan olidlig sekundspänning i vissa sekvenser och ett sätt att berätta framtiden så att tankarna (avsiktligt?) rullar iväg mot Kubrick´s 2001. Och fan vet om inte den här rullen en dag kommer att nämnas FÖRE den gamla klassikern!

”jag vet!!! jag fattar heller inte hur manuset hänger ihop!!”

Det är inte ofta jag knockas av filmer sådär fullständigt. Detta är ett sådant ögonblick. I bilen hem från biografen satt jag och brorsan och försökte recapa upplägget…ni vet…”hur kunde han göra så..om han gjorde si? Och hade det DÄR inte hänt..hade det DÄR istället hänt då!!?” Sånt man kan bli GALEN på att fundera över. Ibland är det bäst att bara släppa sargen och följa med flowet! Som här.

Matt Mc gör ingen besviken med den här rollen heller! Han dominerar, och känns nu mer än någonsin som the go-to-guy i dramafacket. Vilka vinklingar berättelsen än tar. Anne Hathaway gör honom sällskap på resan och funkar kanoners. Liksom Jessica Chastain som får spela Coopers dotter i vuxen version. Jag håller också HELT med Henke som menar att de två skådisarna lätt hade kunnat byta roller med varandra utan att filmen skulle ha blivit ett uns sämre.

Det bjuds också på ett par ENORMA tankesvindlande ögonblick sett ur relativitetsteorins vinkel. Överlag stöts och blöts det här med TIDEN hela vägen in till finalen. Hårresande t.ex. när McConaughey och Hathaway gör en liten utflykt ned till en planet, återkommer till ”moderskeppet” ett par timmar senare och vips har 23 år förflutit för snubben som fanns kvar och höll ställningarna! Hu!

Jag fattar inte hälften av relativitetsteorins detaljer eller kvantfysikens lagar. Men det är skit samma här, filmen är en magnifik upplevelse, sitter kvar i kroppen och hjärnan flera timmar efter sluttexterna rullat förbi. Jag vill omedelbart se filmen igen och svepas med i de galna och fascinerande tankevurpor som Christopher Nolan hamrar in i oss. Jag vill återigen se de apsnygga sekvenserna från ett universum så enormt att det snurrar till i skallen om man börjar tänka på det. Seriös sci-fi är top notch och jag är en sucker för det. Lyckas man dessutom smyga in känslor i storyn…ja då MÅSTE det ju som ni fattar bli halleluja här.

Och bakom allt mäktigt, allt visuellt förtrollande, alla tankeloopar, alla hysteriskt snyggt korsklippta parallellsekvenser mellan jorden och rymden..handlar det kanske om en fars kärlek till sin dotter. Och ett löfte.

Och en dikt.

TV-Landet: Under the Dome (2013) – säsong 1

Under_the_Dome_intertitleJavisst, jag erkänner.
Som så många andra från min generation växte jag upp med Stephen Kings romaner. Det var ju liksom da shit, framför allt i ett 80-tal som kastade sig yvigt mellan musikstilar, grällt mode och fantasifulla berättelser i bokform.

Som synnerligen medelålders, lätt grinig, konsument vill jag möjligen hävda att den gode King var som bäst i början av sin makalösa karriär. Romaner som Carrie, Cujo, Christine, The Shining, Salems Lot och framför allt den galet läskiga Djurkyrkogården…höll mig ofrivilligt vaken mången nätter! Kanske jag ändå tappade lite intresset för King´s världar då han likt ett löpande band började spotta ur sig berättelser till höger och vänster, och plötsligt inte tycktes ha några direkta gränser för sin fantasi längre? Jag hävdar ju med bestämdhet att när King verkligen går in för att berätta om de där ”vanliga” människorna i den ”vanliga” småstäderna…det är DÅ hans stora genialitet kommer till sin rätt. Kanske lite som här. I vissa stunder.

För staden Chester´s Mill är verkligen en sådan där liten everyday-town i det amerikanska landskapet. Komplett med symboliskt vattentorn som landmark och allt. Lite som att livet går sin gilla gång, som det gör mest hela tiden i småstäder där alla känner alla. Inga undantag här.

Det stora bryderiet kommer såklart då plötsligt en vacker morgon en enorm genomskinlig kupol liksom bara slår ned över staden och innesluter den helt! Till synes ogenomträngbar, och nu kan bara de stackars invånare som finns i staden förundrat och ganska oroliga se på och storögt undra vad som ska hända. Och varför i herrans namn detta knasiga ”fenomen” drabbat just deras lilla stad. Samtidigt som myndigheterna utanför kupolen kliar sig i skallarna och funderar finns det en och annan filur inne i stan som ganska snart ser sin chans att utnyttja situationen. För det är ju oftast så i King-historier…att sida vid sida med mystiska och kanske övernaturliga händelser, finns det alltid vanliga människor som på ett eller annat sätt förhåller sig till den rådande situationen. Och det är inte alltid av godo.

dome1dome2

Som Big Jim Rennie (Dean Norris), bilhandlare och medlem i stadens fullmäktige. En gubbe med inte helt ren moral som ser chansen att på ett slipat sätt utnyttja situationen på bästa sätt för bästa sortens uppmärksamhet. Vad kan ortens ledande tidningskvinna Julia (Rachelle Lefevre) göra åt situationen? Och stadens sheriff Linda (Natalie Martinez)? Och vem är den mystiske (obligatoriske) främlingen Dale ”Barbie” Barbara (Mike Vogel) som verkar ha smugit i skogen på fel ställe och fel tidpunkt när kupolen slog ned? Precis som vanligt satsar serien ganska direkt på att etablera huvudcasten i diverse sidoberättelser. Huvudspåret är den mystiska kupolen, men de olika avsnitten tar naturligtvis i klassisk tv-serie-anda också små utflykter i invånarnas egna agendor och hemligheter. Inget nytt under solen (eller kupolen kanske?) där således.

Enligt uppgift har tv-produktionen stuvat om en del i berättelsen för att få den anpassad till det aktuella mediet, dock med herr King´s välsignelse och han står också med som executive producer till spektaklet. För lite spektakel är precis vad det blir ibland. Vid vissa tillfällen. Lika väl som man i en del avsnitt mycket bra lyckas fånga den utsatthet och oro för situationen som råder, lika tramsigt blir det ibland när manuset helt tycks glömma bort att det ändå är en dramaserie med mystiska oroväckande förtecken. Ibland blir det nästan lite ”ungdoms-tv” av det hela. Tänk lite ”Kitty och bröderna Hardy löser ett mysterium”. Stör ibland, och ibland kan man svälja det.

dome3dome4

En del av seriens karaktärer ägnar sig tyvärr åt ganska banala och lite knäppa aktiviteter i tid och otid. Som stör det seriösa på något sätt. Vissa ologiska luckor går uppenbarligen inte att täta, eller också finns de där för att det är just en tv-serie som inte kan ställa samma krav på sina tittare som King kan göra på sina läsare? Det skulle ha varit intressant om King hade fått ansvara för manuset helt själv till serien. Nu blir det rätt mixat med högt och lågt. Första avsnittet, eller ”piloten” om man så vill, är regisserad av danske meriterade Niels Arden Oplev (Män som hatar kvinnor). Sedan har stafettpinnen tagits över av ett koppel andra episodregissörer. Första avsnittet känns också som det bästa i hela säsongen. Kan det vara Oplevs förtjänst som ”riktig” filmregissör? Eller beror det mest på att storyn är i sin linda just då?

Är serien skit? Nej, det tycker jag inte ändå. Den tillhör absolut inte någon av de vassare produktioner som rullar hos de stora tv-bolagen just nu…men den har…”nåt”. Något som ändå gör den till en lite halvintressant hybrid mellan lagom mystisk och fånig, och nog vill man veta både vartåt det ska barka och varför denna märkliga kupol finns. Säsong 1 kommer i 13 avsnitt där kupolen på ett eller annat sätt naturligtvis får fokus. Men det finns också som sagt utrymme för diverse märkliga och lite luriga agendor hos de instängda invånarna. En säsong 2 började rulla sommaren 2014 i USA, och möjligen kan man diskutera om en serie som den här verkligen ska göras i mer än 1 säsong. Men, nog kommer jag att sitta och glo där när nästa säsong finns tillgänglig.

5dome6

Ni som redan läst Kings roman vet ju såklart vad som är att vänta i händelseutvecklingen i den lilla staden Chester´s Mill. Möjligen kan ni ha den mesta behållningen i att se hur storyn har justerats manusmässigt för att passa formatet. Själv har jag inte läst boken, men tycker att serien ändå har så pass mycket underhållningsvärde, trots sina tramsigare sidospår, att den är värd att ta sig en titt på. Extra plus också här till serie-boxens extramaterial som innehåller ganska mycket snack med Stephen King själv om dagens berättelse.

Absolut inget storverk i genren. Men ok som underhållning och relativt mystisk följetong.
Ni med principfasta och stora krav på logik och djup i berättelser gör troligen bäst i att undvika just denna utflykt i Kings märkliga värld.

10