Etikettarkiv: sci-fi-drama

Jun 28 2019

I Am Mother (2019)

Ännu en Netflixare som tar tag i framtiden.
Den här gången synnerligen dystopiskt om en ung kvinna (Clara Rugaard), ”framavlad” i ett laboratorium av en vänlig robot. Världen ligger i spillror och vi får lära oss att mänskligheten dött ut. Robotens, ”Mother”, uppgift är att se till att jorden kan befolkas av nya människor direkt från kuvöserna. Den unga kvinnan, uppväxt i den kliniska miljön, börjar förstås fundera på tillvaron. Vad finns utanför väggarna? Hur ser världen ut? Robotmamman med röst av Rose Byrne avråder å det bestämdaste att fundera på sådant, befolkningsplanen måste hållas till varje pris. Läget ställs på spets när plötsligt en annan människa knackar på dörren! En kvinna, en skottskadad kvinna. Hilary Swank! Nya frågor. Nya funderingar. Swank påstår att mamma robot minsann far med osanning, och det finns en annan värld att upptäcka utanför! Hoppsan. Vem har rätt och vem ljuger? Och hur timid är egentligen dagens robot..?

Snygg som tusan i utförandet. Sömlösa effekter och roboten ser otroligt verklig ut. Här har pengar plöjts ned i budgeten. Det tackar man för. Det som inte känns riktigt lika kul är att storyn verkar få lite problem med att veta var den den vill ta vägen i slutänden. Upplösningen lider, enligt mig, av viss snopenhet. Annars är det smutt kammarspel hela vägen på den märkliga och isolerade basen någonstans i det okända. Rugaard och Swank funkar. Rose Byrnes väna röst känns verkligen passande i sammanhanget. Vilsam men ändå obehaglig på nåt sätt. Har vi en passning till HAL 9000 här? Inget dumt försök alls av fd reklamfilmsmakaren Grant Sputure. Olyckbådande stabilt nästan hela vägen in i mål. Trean kanske är svag, men likväl är det en ganska bra film. Värd att kolla in för den sci-fi-hugade.

Jan 29 2019

Io (2019)

Om Bird Box var ett bra exempel på när Netflix-dollars faktiskt fungerar…så är detta exemplet från andra sidan spektrat. Ibland alltså, undrar man ju hur folket på streamingjätten tänker när de ska fördela ut gracerna i olika produktioner. Vissa grejer borde helt enkelt inte slösas stålar på. Detta är ett sådant exempel. Tanken må vara god, grundförutsättningen med storyn må vara seriöst behjärtansvärd…men herregud i himlen så urbota trååååkigt detta är. Rena rama sömnpillret. Jag skojar inte! En sån här rulle går icke att titta på en fredagskväll i soffan…då är det kört direkt. Jag lovar, den som inte sover efter 45 minuter DÅ….

Jorden i framtiden är förgiftad. Luften går inte att andas (nästan). Alla på jordbollen har dragit till Jupters måne (av någon anledning just DEN planeten….var inte Mars ledigt?) Io, där människans nya framtid ska spånas fram. Kvar på jorden ensamma forskardottern Sam (Margaret Qually) som går i forskarfarsans fotspår och febrilt letar efter en lösning där vår jord ska börja ”rena” sin egen atmosfär. Jaja..gäsp. Segt som tuggummi i drivet, lågbudgeten (som det ändå är) lyser igenom. Hjälper inte ens att Anthony Mackie ställer upp i en biroll. Filmen vill inget ont…men den är så förbannat långsamt tråkig och händelsefattig så jag…just det…somnar. Svårmodig filmjävel helt enkelt, som aldrig fångar intresset. Nä tusan, nu har jag har sett den (till slut) så du slipper. Undvik.

 

Finns på Netflix (om nu nån mot förmodan…)

 

Maj 17 2018

Órbita 9 (2017)

Netflixraffel i den spanska (!) rymden. Sort of.
Kan det vara något? Tja, varför inte. En sorts sparsmakad indiespanjor som rör sig i utkanterna av vår omedelbara framtid. Trots (troligen) ganska sparsmakad budget inte utan underhållningsvärde och ganska finurlig story. Unga Helena (Clara Lago) är född ombord på rymdskeppet Orbita 9, vilket med liknande andra rymdskepp sakta stävar fram genom världsrymden mot en avlägsen planet där ny tillvaro ska skapas. Ett serviceskepp dockar med teknikern Alex (Alex Gonzalez) ombord. Klart ljuv musik uppstår och attans också att Alex var tvungen att lämna Helena igen efter bara något dygn.

Här skumpar nu rullen till med en ordentlig twist som blir lite av filmens fortsatta utgångspunkt. Alex kan inte glömma Helena och beslutar sig för att sanningen måste fram till varje pris. För såklart lever Helena en av de största lögnerna there is.
Luddig sci-fi, drama. kärlek och lite småspänning. Förpackad ganska enkelt, men ändå med sina små förtjänster. Regissören, en Hatem Khraiche, vet att han inte har Hollywoodbucks att slösa och håller sig till sig till förutsättningarna som bjuds. Jag gillar sådana här draman som utspelas i en framtid som inte ligger så långt bort från oss. Där man ser ”vår” vardag, med små inslag av framtidens teknik.

Underhållande, i all sin enkelhet.

Maj 14 2018

Anon (2018)

Det är uppenbarligen inte bara alla känslorna som kan komma på en och samma gång. Även fysiska tillstånd. Från avbrott i bloggandet pga familjeangelägenheter..till avbrott pga av värsta dunderinfluensan! Men men…nu lägger sig lugnet (förhoppningsvis) och vi tutar på igen in mot sommaren! Kör hårt! Sätt igång!

Dagens regiman och manusnisse Andrew Niccol har uppenbarligen en soft spot inför det här med framtiden och vår plats som människa mitt i all den tekniska utvecklingen som pågår mest hela tiden. Jag gillade Gattaca jäkligt mycket, hans manus till Truman Show var smart, In Time var…sådär. Och så dagens alster som är….rena bonkers! A waste of time. En spiral i nedåtgående för Niccol? Dagens rulle har inget att ge mig. Absolut inget. Tvärtom är (till och med) jag trött på alla dessa dystra framtidsvisioner om glåmiga huvudrollsinnehavare (ja jag tittar på dig Clive Owen) som lallar runt med smärtsamt bagage. Ramstoryn här är att i framtiden spelar våra ögon in allt som sker. Vilket sedan lagras i ett enormt ”moln” i den digitala cyberrymden. Brott blir med andra ord ganska svåra att klara sig undan, det räcker ju att man tar en titt i offrets ”minnesbank” så kommer förövaren att avslöjas å det direktaste. Smart grej såklart. Brottssiffror sjunker. Ända tills någon kommer på att man kan hacka personers ögon. Jepp. Javisst. Jorå.

Klurigt fall för vår dysterkvist till antihjälte, polisen Sal (Owen). Speciellt knivigt när den förmodade seriemördaren (?) som härjar i staden plötsligt börjar ställa till med otyg i självaste Sal´s ögon. Vad är det han ser egentligen? Kan en mystisk hackerkvinna i form av den slätstrukna Amanda Seyfried vara inblandad? Jaharu. Nähäru. Det är glåmigt, folktomt och deppigt mest hela tiden. Rullen satsar på bistra dialoger, heeelt omotiverade sexscener och allt annat än spänning. Jag bryr mig noll om karaktärer och vem som egentligen är skyldig till allt. Rullen har helt enkelt inget att förmedla i upplevelseväg. Den kommer aldrig igång. Ett synnerligen lökigt manus, där enstaka scener med ”ögontekniken” i fokus möjligen känns lite fräsiga, förirrar sig ned i ett träsk av framtidsglåmighet och en sorts teknisk dystopi som inte känns ett dugg intressant. Niccol får vara glad att jätten Netflix ville satsa stålars på detta, för bio hade inte en jävel velat titta på det här. Känns som en tv-filmad pjäs där nån bestämt att här ska fan inte synas ett leende på 100 minuter.

Bortkastad tid att glo på detta.

Mar 23 2018

Annihilation (2018)

Damn, första filmen på länge jag känt mig supersplittrad över. Svårt att bestämma mig helt enkelt. Är det en slow-cooking-piece som sakta kommer att stanna kvar i minnet…eller en artsy fartsy-installation som vill vara hipster i filmvärlden?

Alex Garland, kompetent manuskille med alster som formidabla Sunshine och råobehagliga 28 dagar senare på kontot, är ju numera också regiman. Hans förra regiinsats, Ex Machina, mottogs med liknande suckar och hänförelse på en massa håll. Nu är han alltså igång igen. Natalie Portman får vara forskaren Lena vars man Kane (Oscar Isaac) varit försvunnen men nu oväntat kommit tillbaka från hemligt armé-uppdrag i nåt som kallas the Shimmer, en sorts sfär som uppstått efter ett meteoritnedslag vid den amerikanska kusten. Nu verkar det hända mysko grejer inne i bubblan. Kane är den första som återvänt i livet från alla expeditioner som skickats in, men han uppvisar oroväckande hälsotillstånd. Så pass att Lena signar upp för att ingå i en ny liten tur in i det okända tillsammans med 4 andra kvinnor som alla besitter speciella egenskaper inom forskning och det militära. Hon måste ju bara få veta vad som ”drabbat” hennes gubbe.

Som sagt, detta blir en märklig resa. Jag kan inte bestämma mig för om filmen är smart berättande om universums alla frågor…eller bara en sorts prålig fasad för att dölja en rejält simpel historia med en snygg kostym. Klart är att Garland skapat en märklig värld inne i the Shimmer, där fantasin sätter gränser över vad man kan träffa på, ordet för dagen skulle kunna vara ”mutation” i alla dess varianter. En och annan obehaglig scen finns (huset!), men också de ”vanliga” rackiga momenten när karaktärer gör heeelt galna grejer som man garanterat aldrig skulle göra på ett sådant ställe som the Shimmer. Portman sköter sig överlag bra. Jennifer Jason Leigh finns trevligt nog med på ett hörn liksom Tessa Thompson från Thor:Ragnarok, och….Tuva Novotny! Tjohoo! Med perfekt engelska (lyssna och lär Rapace!), Isaac får för lite att jobba med för att vara intressant, dessutom känns förhållandet med Portman i diverse tillbakablickar…ointressant.

Jamen, det liksom knallar på. Garland, som plitat manus efter en romanförlaga, sportar upp diverse scener som ömsom lider av viss skitnödighet, och ömsom ren flirt med tex Alien-konceptet. Den är långsam, så den som väntar på actionös får vänta vidare. Detta är ju vad finsmakarna kallar för ”intellektuell sci-fi”, där budskapet kanske ska vara lite allt möjligt. Tolkningsfrågan är fri.
Själv fortsätter jag hävda att det är en rätt simpel historia som tar sig på lite för stort allvar. I slutänden känns det faktiskt som en upphottad version av gamla Starman från 80-talet.

Snyggt tillverkad dock, och trots att Paramount fick aningens kalla fötter och skeppade iväg rättigheterna till Netflix, förtjänar den en publik som kan fundera på hur de ska förhålla sig. Att Garland är en filmsnubbe att hålla ögonen på är ju sen gammalt.

En förhållandevis underhållande rulle är det nog ändå. Jag jublar dock inte brallorna av mig.

 

Hos SoF-podden #133 var detta en liten snackis. Inte battle-snackis kanske, men vi  hade helt klart olika syn på rullen. Lyssna vetja!

Mar 2 2018

Mute (2018)

Jajamen, här fortsätts det att trycka upp Netflixare på filmbloggen. Dags för ännu en rätt känd regiman att ta emot stålars från streamingjätten. Duncan Jones! Honom har jag ju ändå haft ett gott öga till…ända sen Moon. Och Source Code var riktigt rafflande. Träskdyket med Warcraft låtsas vi inte om. Usch.

Här nu sjösätter han ett sorts framtidsscenario i Berlin runt sisådär 2050. Världen ser misstänkt likt ut som Blade Runners B-rolls. Neon, glitter och punk. Och flygande bilar! Check. Mitt i allt detta hittar vi Leo (Alexander Skarsgård), stum efter en båtolycka i barndomen och eftersom föräldrarna var tungt troende Amish så var läkarhjälp inte att tänka på. Nåväl, stum eller ej, att jobba som bartender är trots allt funkis. Och att ha en kärlek i form av en ”värdinna” på samma bar, Naad (Seyneb Saleh). Så där står han, i sina hängelsbyxor och sköter i stort sett sitt i den här märkliga världen. Tills Naad plötsligt försvinner. Spårlöst. Och ingen verkar vara villig att berätta vart. Återstår för Leo att själv ge sig in i de riktigt mörkra delarna av Berlins undre värld för hitta svaren.
Snart korsas dessutom hans väg med de minst sagt udda Cactus Bill (Paul Rudd) och The Duck (Justin Theroux), Rudd sportar snart legendarisk slokande porrmusche och Theroux pysslar med minst sagt otrevliga böjelser.

Jones spinner sin story runt de här filurerna och bjuder på en sorts miniodyssé genom ett futuristiskt Berlin. Trots att dollars säkerligen plöjts ned i projektet, med snygga visuella ytor, sjunger det ”fattigmans-Blade Runner” i min skalle. Det går att ana att det är trista lagerlokaler i Tyskland som förvandlats till fräsiga neongator i det framtida Berlin. Dessutom tar storyn alldeles för lång tid på sig. Ett kapande på 30 minuter hade gjort filmen gott. En sorts mix av drama och sci-fi-våld, men som inte riktigt verkar veta vad den vill vara. Som att Jones inte haft lust att gå in för det helhjärtat. Ändå lär detta vara lite av ett hjärteprojekt för honom då stoyrn skrevs redan innan Moon. Skarsgård gör det dock bra utan ord. Han låter ögonen tala. Theroux har värsta frillan, och Rudd med sin musche visar att han kan spela otrevliga typer på ett gött sätt.
Överlag lämnar hela rullen ett ihåligt intryck och man undrar om det verkligen inte blev mer än det här? Efter de förhandsrapporter som sipprat ut. Moon och Source Code drar ganska lätt ifrån på betygsskalan.

Slätstruket. Utan att vara uselt. Mer ett…jaha.

 

I SoF-poddens #130 funderar vi mer på hur Jones tänkte med sin story. Finns att lyssna på här.

 

Feb 26 2018

The Cloverfield Paradox (2018)

En rulle som tagit lite olika turer fram till hit. Från början en originalstory som hade arbetsnamnet God Particle. Tills icke helt obekante J.J. Abrams fick span på storyn. Och snabbt som en atompartikel beslutade sig för att införliva den i Cloverfield-franschisen, via lite lagom justeringar i manus. Vilket naturligtvis i sig har bemötts med olika reaktioner. Vissa utdelar spott och spä och hade hellre velat se originalstoryn, så som den en gång var uttänkt, komma till liv. Andra tycker att det väl funkar helt okej. Och där är jag. Dessutom valde Paramount att släppa rättigheterna till Netflix, som lika snabbt skjutsade ut den i streamingflödet. En signal om att man inte trodde på rullen som biofilm? Kanske.

I en nära framtid är det illa ställt på jorden. Resurserna räcker helt enkelt inte till. Det har gått så långt att nationer hamnar i luven på varandra om både ditt och datt. Främst om energiförsörjningen. Nya krigshot vilar ständigt över planeten. Därför finns också rymdstationen Cloverfield i en bana runt jorden, befolkad av ett gäng forskare, ingenjörer och fixare som har till uppgift att försöka få igång en enorm partikelaccelerator ombord som kan ombesörja energi till jordens alla behövande. Ingen högoddsare att påstå att maskinen krånglar. Besättningen sliter sitt hår och påfrestningar anas i umgänget rent socialt. När maskinjäkeln till slut behagar hoppa igång..ja det är då det skiter sig på allvar. För VAR är plötsligt den blå jordbollen som hela tiden funnits utanför rymdstationens fönster??

Helt klart är att det går att se var filmen har sin originalstory och var man klistrat in nya grejer för att få den intryckt i Cloverfield-universumet. Det går liksom inte att missa de skarvarna. Vilket nu absolut inte behöver betyda att filmen inte gör vad den ska. På minussidan finns förstås att rullen inte riktigt verkar veta vad den vill vara. En vetenskaps-sci-fi? En spänningsthriller? Eller kanske till och med en sorts svart komedi?? Man får liksom allt serverat under 100 minuter. Ändå kan jag inte påstå att det blir rackigt. Casten gör vad de kan. Vissa scener funkar såklart bättre än andra. Sett ur Cloverfield-perspektivet blir det en småputtrig utveckling, själv tycker jag att den kanske fungerar som en sorts (med lite vilja) bro till den första Cloverfield från 2008. Inte helt galet. Men det är ju jag det. Rymdspänningen har man sett förut, lagom mycket springande i korridorer. Offer måste göras och knappar måste tryckas på..placerade på de mest konstiga ställen. Men återigen, går man in detta med rätt humör är det inte kattskit. Abrams nöjer sig med att producera och överlåter regiandet till en Julius Onah. I rollistan hittas inga superstars, mer habila ”svensson-skådisar” som Daniel Brühl, David Oyelowo, Chris O´Dowd och norsk-Aksel Hennie. Och javisst, det funkar det också.

Lagom gåtfull och lagom lättviktig action i rymden. Att (mikro)sambandet med de andra Cloverfields är ansträngt skohornade in i mallen kan jag ta. Ingen himlastormande upplevelse, mer en stunds underhållning som gör jobbet. För den som har rätta humöret påkopplat.

Jan 23 2018

Approaching the Unknown (2016)

Rymdfarardrama i indieversion. Typ.
Här får vi Mark Strong som lägger sig till med amerikansk dialekt och ikläder sig rollen som mankinds förste astronaut på väg mot Mars. Varför uppdraget envisas med att vara ett solouppdrag ter sig rätt obegripligt, men hey, hur skulle vi annars kunna få den story som här serveras….

Till en början löper allt smutt, astronauten Stanaforth är rejäl fixarfrasse och har med sig en liten egenhändigt uppfunnen reaktor som ser till att fixa vattenförsörjningen på resan. Det är när det (såklart) strular med just detta, som problemen börjar hopa sig. Och plötsligt känner sig Stanaforth dessutom väldigt ensam i syn lilla rymdfarkost, trots de täta kontakterna med rymdkontrollen.
Jaha ja, en ganska udda take på det här med rymdresor, och vår längtan efter att åka till Mars. Inte en rulle för den som vill ha sedvanlig rymdaction eller effekter. Filmen utspelas uteslutande ombord på den lilla rymdfarkosten som har typ ett rum. Smart ur budgetläge för rullen. Men trots att det är uppenbart en relativt billig produktion, känns filmen faktiskt förvånansvärt snygg. Å andra sidan behövdes det ju inte så mycket stålars till löneutbetalning till skådisar. Det är ju bara Strong här, i bild banne mig 99,9 procent av speltiden. Okej, vi får en liten dos Luke Wilson också som rymdnisse i Houston. Klassiskt upplägg för alla storys som behandlar isolering och ensamhet. Hur länge ska Stanaforth palla trycket? Och vad händer med vattnet egentligen?

En sorts filosofisk sci-fi. Kanske med mer drag av gamla Solaris än dagens effektstinna rymdresor på film. Strong bär förstås hela rullen på sina axlar (han är ju så illa tvungen), och går in för det. Detta är troligen en rulle du antigen tycker om eller avskyr, som typ 90 minuters bortkastad tid. Själv blev jag sittandes med full uppmärksamhet, och drogs med av den märkliga historien. Tunga livsfilosofivibbar utlovas för den som känner sig hugad.

Avigt underhållande.

 

(Finns på Netflix)

Okt 13 2017

Blade Runner 2049 (2017)

Undrens tid är inte förbi. Uppenbarligen.
Att man en dag återigen ska få uppleva samma eufori och mäktiga tryckvåg som väller över en likt en massiv vägg av känslor och intryck.
Liksom det gjorde den där biokvällen för 35 år sen. Livet är bra märkligt.

Blade Runner var och är ikonisk. En berättelse om liv och död på en nivå inom sci-fi-genren som går utanpå det mesta (kanske ihop med det andra mästerverket Interstellar). Dessutom tidlös i sitt budskap. Inte en film för alla. Slow-cooking, detaljrik, mystisk och tog ett grepp om sin tittare (återigen; inte alla) som kändes ända in i hjärtat. Hur skulle något sådant kunna ske i en uppföljare 35 år senare?

Dennis Villeneuve är dock mannen som trollat och gjort just det! The magic is back! Och…kanske bättre än nånsin! Att återvända till den här världen, uppgraderad till ett sorts 2.0. Magiskt. Blade Runner 2049 står dessutom på helt egna ben. Som en mustig standalone, vilken dock inte på något sätt glömmer bort sitt arv. Mina ögon förtrollas, min hjärna läser in allt som sker, förvandlar det till en varm känsla i hela magen och sinnet. Har jag kanske sett den vackraste film ever? EVER??!

Ryan Gosling är nedtonad och perfekt som den nya filmens ”huvudperson”. Harrison Ford återvänder som en sliten Deckard. På inga sätt inknöad i handlingen ”bara därför att”. Allt som sker har en mening. Storyn, bilderna, vinklarna och musiken. Herregud! MUSIKEN!! Denna best till musikalisk matta som tar andan ur mig! Biofåtöljen skakar och jag får hålla krampaktigt i armstödet. Det är helt sagolikt. Som att dras in i denna värld av mörker, ljus och ljud. Miljonerna i budgeten har fått jobba.
Det finns självklart de som hittar flaws i denna film. Själv väljer jag att fria alla eventuella svagheter och logiska hål. När den massiva upplevelsen är så himlastormande brutalt överväldigande i mina sinnen…finns liksom ingen anledning att ifrågasätta.

Se bara hur de glimrande stjärnorna nedan liksom gottar sig i glansen.
Större än såhär blir det inte.

Behöver du utförligare argument om varför detta utan tvekan är årets..kanske också NÄSTA ÅRS….film!??!
I SoF-poddens #110 öser jag ännu mer kärlek över rullen. Poddkollega Fiffi har lite lättare att hålla sig sansad. Lyssna på godsakerna här!

 

 

 

 

Andra filmspaners som sett replikanternas återkomst till filmvärlden hittar du här;

Sep 4 2017

The Space Between Us (2017)

Asch, man lär sig aldrig. Efter varje nedslående försök svär jag för mig själv och lovar att aldrig återvända till YA-träsket. Som att det skulle hålla. En filmdåres ständiga förbannelse. Som att…”nästa…den kan nog kanske vara nåt att ha…”

Hur är det här då?
Jo, tackar som frågar. Kanske ett litet fall framåt ändå. Inte så att jag bjuds på någon himlastormande story direkt. Nej, mer att rullen lämnar en med en ganska trivsam eftersmak ändå. Mitt i allt ostigt och ansträngt och fånigt. I en ganska nära framtid (sisådär 2034) bor Gardner Elliot (Asa Butterfield) på Mars (!). Det första barnet som någonsin fötts utanför Jordens atmosfär. Nu är grabben 16 år och nyfikenheten på Jorden växer sig allt starkare. Inte minst eftersom han har en chattkompis i den föräldralösa Tulsa (Britt Robertson) nere på den blå jordbollen. Givetvis känner hon icke till sanningen. Det gör dock Mars-projektets boss Sheperd (Gary Oldman) som gör allt för att mörka ”hemligheten”. En snabb rymdresa senare är dock Gardner på rymmen på just Jorden (but of course) där han söker upp Tulsa och vill ha hjälp att hitta sin okända pappa. Kommer dom att lyckas?? Va?? VA??

Låt oss säga att det är standardutförande 1 A i YA-manualen när det gäller pojke möter flicka. Förväntad sliskig romantik såklart. Butterfield får tillfälle att jönsa omkring lite, då han dels inte har en aning om det sociala ”spelet” på Jorden och dels för att hans kropp inte anpassad till Jordens atmosfär. Det sista självklart en kritisk faktor som har stor betydelse för att den nyfikne Gardner bara MÅSTE hittas av ”projektets” medlemmar..med den stissige Oldman i spetsen. Klyschigt värre alltså och absolut inget av nyhetsvärde i rullen.

rymdgrabb och jordtjej

Dock vill jag inte underkänna då det finns små korn av underhållning som ändå gör den uthärdlig. Framför allt i Britt Robertson (från underskattade Tomorrowland)! Den tjejen har en ljus framtid om hon fortsätter att spela sina kort väl. Hon dominerar scenerna fullständigt med sin mixade kombo av humor och lite lagom rebell. Butterfield jönsar på bäst han kan, Oldman gör en dag på jobbet men framstår som en rätt ok snubbe ändå. Rutinerade Carla Gugino får vara vettig sidekick (och visst ser hon ut som en ung Sally Field!!).

Teknisk snygg rulle, det går givetvis att reta sig på detaljer om Mars-åkande fram och tillbaka..men dit orkar jag inte gå. Det finns ändå ett mått av easyness i rullen som gör att den inte känns så jäkla gravallvarlig och djuplodande. En artikel på the intenätz refererade till en av 80-talets gamla pärlor; Starman! Och…tja kanske inte..men ändå vissa likheter. En ”Starman” för YA-generationen? Dagens alster är regisserat av en snubbe som heter Peter Chelsom. Okänd för mig..men eftersom jag inte direkt lider mig igenom filmen…så måste han väl ha gjort något rätt.

Ok för stunden, men inget du direkt lagrar i minnesbanken.

 

 

Apr 19 2017

Life (2017)

life_posterLiv i rymden? Denna eviga fråga som ställs i film efter film. Och visst, tanken kittlar ju mest hela tiden. För vad skulle hända…om det verkligen var så!?

Tur att Hollywoods manusförfattare kan ge oss en försmak av vad som väntar. Idag är det besättningen på internationella rymdstationen ISS som håller andan lite mer än vanligt. En ovanligt svårinfångad rymdsond har återvänt från Mars med ett par skopor jordprover, och nu ska här testas och letas efter förhoppningsvis levande mikroorganismer. Och banne mig! Succé! Kan det vara en levande cell!?? Men vänta…växer inte cellen lite väl snabbt?? Kanske till och med lite hotfullt??

Dagens rulle har (såklart) fått sin beskärda del av kritikerskopan. Det hojtas om ripoff på Alien, men vaddå…har Ridley Scott ensamrätt på rysligheter i rymden kanske?? Icke såklart, och här matas vi med en rejäl mustig story som går ut på att hålla stationen och dess invånare vid liv helt enkelt! Bra rollista: Jake Gyllenhaal, Rebecca Ferguson, Ryan Reynolds, Hiroyuki Sanada, för att nämna några. Ingen av dem är dock beredd på vad som håller på att hända. Hotet är icke av den trevliga sorten.

life_pic

svenska färger försvaras både bakom och framför kameran

Han som håller ihop`et idag är ju självaste Daniel Espinosa. Ännu ett steg på svenskens Hollywood-bana? Javisst, varför inte. Rullen är effektiv, stannar aldrig upp och segar till sig. Det är en klassisk ”who goes next” som utspelas i rymdstationens sterila korridorer. Den som letar logiska hack i loopen kommer säkert att hitta ett antal. Visuellt är filmen snygg som satan, men annat var väl inte att vänta med dagens teknik till hjälp.

Vi som uppskattar en god portion ryslig rymdaction ler såklart brett med mungiporna. Detta är sannerligen ingen djup rulle. Hotet är uppenbart, och lite motbjudande, och våra huvudrollsinnehavare får fullt upp med att säkra både sin och hela jordens fortsatta existens.

Stabilt spännande och ändå lite oförutsägbar i sitt mallade manus.
En bra biostund helt enkelt.

Dec 30 2016

Passengers (2016)

passengers_posterLivet på jorden är tråkigt. Eller för trångt. Eller för karriärdödande.
Så, ta nya tag. Ta ett språng i tillvaron. Häng med stjärnkryssaren ”Avalon” till den nya världen Homestead II. Där nya utmaningar väntar!

Eller vänta. Nu kom vi visst inte så långt ändå. Det är ju icke bara att hoppa in i rymdskeppet och gasa på under en kaffekvart. Nix, smakar det så kostar det; i runda slängar 120 år tar det nämligen att ta sig till den nya jorden….och när nu dagens rulle stannar till för ett besök på Avalon återstår 90 fullmatade år av resan. Typ en livstid alltså. Men vänta, varför verkar plötsligt en av de drygt 5000 behållare som innehåller de nya bosättarna börja blinka och blippa?? Asch, det är ju den i sci-fi-världen så populära ”hibernation sleep chamber” som får spunk och börjar tina upp Jim Preston (Chris Pratt), en helt vanlig tjomme. Varför vaknar han nu?? En fråga som både vi åskådare och han själv ställer sig. Inte ens den tryggt lugne robotbartendern (!) Arthur (Michael Sheen) tycks kunna hjälpa till.

Strax….well, på film är ju tid alltid lite speciell eller hur…har också författaren Aurora (Jennifer Lawrence) tvingats hoppa upp ur sin sömnkapsel på ostadiga ben. Illa! Två vakna pers på en resa som inte ska sluta förrän om 90 låånga år! Hu! Strandade (heh!) på ett högteknologiskt gigantiskt rymdskepp som rusar fram i det stora okända. Går det att fatta läget? Går det att ringa hem? Går det att somna om?

Norrmannen Morten Tyldum´s (The Imitation Game) nya alster är framför allt en formidabel uppvisning i sjukt snygga futuristiska miljöer. Ett rymdskepp där allt känns stilrent och med raka linjer. Vissa kanske kallar det sterilt. Jag påstår att det är smutt värre ned i minsta detalj. Enligt uppgift har rullen gått loss på ca 110 miljoner dollars och det är lätt att se vart pluringarna har plöjts ned (förutom lönecheckarna till Pratt och Lawrence förstås). Dessutom, har världsrymden sett snyggare ut?? I alla fall var det länge sen.

passengers_pic2

dresscode i världsrymden?!

Vad gör två personer som inser att de kanske är fast i rymden återstoden av sina liv? Hur tacklar man moraliska frågor om själviskhet och längtan efter kontakt? Hur kan man oberört kontemplera över tillvaron….med okända solar, galaxer och nebulosor tindrandes utanför fönstret? Och vetskapen om att det inte går att vända om. Always look forward…mot vad? Och vad döljs för hemligheter (både mänskliga och maskinella)?

Ok, jag sitter kanske inte och hoppar av hänförelse. Storyn är typisk Hollywood. Rätt simpel, men karaktärscentrerad. Eventuella svagheter i manus räddas framför allt av den lyckade (och stundtals charmiga) kemin mellan Pratt och Lawrence, vilket gör att man kan bortse från allt ologiskt. Tur för filmen, att dess två enda maincharacters funkar ihop. Så pass att jag lutar mig tillbaka och faktiskt myser lite (trots filmens synnerligen bistra handling) av sällskapet med Jim , Aurora och den fantastiska miljön runtom dem. Både ombord på Avalon och utanför i det enorma okända.

Utan att tveka utser jag detta till årets snyggaste rulle vad gäller detaljer och visuella godsaker.
Stabil underhållning utan att bjuda på något nytt under (den nya) solen.

p.s. För en gångs skull frångick yours truly principen om att bojkotta 3D. Kanske ändå rymden skulle kunna bjucka på häftig effekt? Jajamensan!! Vilken vinstlott!
Rymden + 3D = Sant!! Tjo!

Dec 29 2016

Arrival (2016)

arrival-2016-posterJädrans film att dröja sig kvar i minnet!

Trots att det är flera dagar, en hel vecka, sedan jag upplevde den vägrar den lämna sinnet. Bara det i sig tyder väl på en märklig upplevelse…eller va? Jag skriver också ”upplever” det som sker här, för det är precis vad jag gör. Och säkert alla de andra i biosalongen. Vi sitter där och bara glor, nästan förstummat, försöker processa vad det är som dagens kvinna Louise (Amy Adams) ställs inför. Liksom resten av världen, då 12 mystiska främmande rymdfarkoster plötsligt bestämmer sig för att stanna till på jorden. På olika platser. I filmens fall i Montana.

Vad vill de? Köra en utrensning a la Independence Day, eller bara ringa hem eftersom de åkt vilse? Militären bryr sina hjärnor, tagna kontakter fungerar icke. Två kulturer som har problem med att mötas, att ens börja prata med varandra. Haven´t we heard that before..?

Louise är ett språkess, lingvist, top notch i gebitet och arméhöjdaren Forest Whitaker ger henne ett offer she can´t refuse. ”Häng med till fältet i Montana och sätt oss i förståelig kontakt med the aliens ASAP” är den stående ordern. Med också på resan vetenskapen i form av en rätt trevlig och nedtonad Jeremy Renner som ”expert”.

Ok, det som börjar simpelt (om uttrycket tillåts) förvandlas ganska snart till något helt annat när jag sitter där i biomörkret. Dagens regissör Denis Villeneuve (japp han igen!) öser på med sin patenterade visuella stil, sitt slow-cooking-berättande och den fantastiska musiken. Skrev jag musiken?? LJUDMATTAN menar jag ju! ”Som vanligt” är det islänningen Jóhann Jóhannsson som tillhandahåller åt Villeneuve, och jädrar i min låda vad bra det blir! Igen! Det känns banne mig alltid som att firma Villeneuve och Jóhannsson gör musiken till en del av handlingen! Varenda gång de jobbat ihop.

arrival_pic

varför så bedrövad?

Amy A briljerar förstås i dagens upplevelse. Jag gillar ju henne. En tjej i min bok. Oavsett om hon dansar och sjunger i Central Park eller står och ser glåmig ut på en äng i Montana. Idag får hon verkligen skådespela, lämna ut sig själv. Har hon någonsin känts så ”naken” förut? Kanske inte. Mötet med besökarna i den konstiga farkosten kommer att förändra henne för alltid, så långt kan jag sträcka mig till att skriva. I  övrigt bör filmen helt enkelt upplevas med så små förutsättningar som möjligt.

Klart är dock att den som väntar sig ett bang-för-bucksen-äventyr med suspekta utomjordiska besökare i kikarsiktet…har hamnat helt fel. Här sker explosionerna i våra tankebanor i hjärnan. Kanske lite som i mästerverket Contact från -97. Jag tänker också direkt att det här är årets Interstellar. Ok, kanske når den inte ända upp i DEN klassen ändå. Nolan-eposet fick mig att fånga polletten direkt och falla handlöst. Dagens upplevelse kräver bearbetning, och det finns några loopar jag inte riktigt kan ta till mig…ännu. Men att det är en av årets starkaste rullar är ristat i den finaste av stenar!

Mindbending i hjärnan!
Plus det visuella som liksom drar in dig i känslor.
Hua!

 

 

 

Sep 6 2016

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av Room. Bara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

Apr 20 2016

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

hungergamesfinalsmallMen för satan!
Vilket jävla penningmjölkande. Jag skrev det redan i förra rullens rec, det är nästan lite skamligt alltså. Det finns noll, NOLL, historia i den här avslutande delen. Jag lovar.

Ok, låt oss vara på det klara med det gamla klassiska; jag ÄR INTE i målgruppen. Jag veeet. OCH, tanken; satt man nu igenom fyra rullar (med ganska intressant upplägg från allra första början) för att få uppleva detta ANTIKLIMAX till slut. Blä säger jag!

Alla spelar över eller ser jävligt svåra ut. Värst är nog Jennifer Lawrence. Vad fan liksom!?
Och gamle surräven Donald Sutherland då. Lättare lönecheck har väl aldrig inkasserats, men nog hade han väl kunnat få en tuffare…sorti. Tråkmånsen Josh Hutcherson ser mest förvirrad ut hela filmen. Med rätta. Posterboyen Liam Hemsworth bara..är. Vad hade han för funktion i filmen nu igen? Fan vet. Det som skaver mest är att man slösar bort skådespelare som Woody Harrelson, Elisabeth Banks och Stanley Tucci i helt meningslösa småroller. Plus Julianne Moore. Helvete vad hon ska vara svår här. Onaturligt svår.

En gång, i början, gillade jag den här filmserien. När det handlade om just The Games. Snillrika fällor som de tävlande var tvungna att försöka undvika. En sorts luguber framtidsvison om ett samhälle som inte var alltför ointressant förmedlat.

The-Hunger-Games-Mockingjay-Part-2-2015-3-620x330

X-men-outfit!?? You wish.

Nu mot slutet  är det bara en enda mjäkig sentimentalsoppa.
Det finns helt klart icke material till den här sista filmen whatsoever. Basta.

Naturligtvis är skräpet dock inklätt i snygg CGI och effekter. Fan vore det väl annars med så mycket stålars nedplöjda i filmserien. Ibland kan kosmetika dölja de värsta skavankerna. Här är det sannerligen inte så. Men nu är det väl slut på sagan. Hoppas!

Lite synd på en filmserie ändå, den som jag enligt egen utsago tidigare hade lättast att köpa i YA-träsket, att så totalt köra av rälsen.
Det går inte att ge denna rulle godkänt. Nix pix!

Hälsningar från surgubben som drar ned kepsen över öronen. (Hade en jag haft en PartyKanin här hade han blivit sååå jävla förbannad.)