Netflixraffel i den spanska (!) rymden. Sort of.
Kan det vara något? Tja, varför inte. En sorts sparsmakad indiespanjor som rör sig i utkanterna av vår omedelbara framtid. Trots (troligen) ganska sparsmakad budget inte utan underhållningsvärde och ganska finurlig story. Unga Helena (Clara Lago) är född ombord på rymdskeppet Orbita 9, vilket med liknande andra rymdskepp sakta stävar fram genom världsrymden mot en avlägsen planet där ny tillvaro ska skapas. Ett serviceskepp dockar med teknikern Alex (Alex Gonzalez) ombord. Klart ljuv musik uppstår och attans också att Alex var tvungen att lämna Helena igen efter bara något dygn.

Här skumpar nu rullen till med en ordentlig twist som blir lite av filmens fortsatta utgångspunkt. Alex kan inte glömma Helena och beslutar sig för att sanningen måste fram till varje pris. För såklart lever Helena en av de största lögnerna there is.
Luddig sci-fi, drama. kärlek och lite småspänning. Förpackad ganska enkelt, men ändå med sina små förtjänster. Regissören, en Hatem Khraiche, vet att han inte har Hollywoodbucks att slösa och håller sig till sig till förutsättningarna som bjuds. Jag gillar sådana här draman som utspelas i en framtid som inte ligger så långt bort från oss. Där man ser ”vår” vardag, med små inslag av framtidens teknik.

Underhållande, i all sin enkelhet.