The Bad Batch (2016)

Klart man blir nyfiken när poddkollega Fiffi plötsligt slänger upp denna på bordet och uttrycker sin förtjusning över det minst sagt udda som händer i rullen. Kannibalism, stympning, hämndmotiv och allmänt udda händelser i en sorts postapokalyptisk värld a´la Mad Max. Serverat av den kvinnliga regissören Ana Lily Amirpour (A girl walks home alone at night). På egenhändigt  författat manus dessutom. Vad kan gå fel? Tja…det mesta vill jag påstå. Alltså…vad är det här? Vad vill Amirpour säga? Vill hon säga nåt överhuvudtaget? Eller bara servera en stunds knasigheter utan rim eller reson? Detta var ju…astråkigt.

Början är lovande dock. Arlen (Suki Waterhouse) dumpas av framtida myndigheter ute i öknen (kanske Texas?). Hon passar inte in i samhället och skyfflas undan..sort of. Strax hamnar hon i klorna på ett gäng kannibaler (!) som gör processen kort med hennes ena ben och arm. Lite lagom gorigt. Sen flyr hon och hamnar i ett konstigt liten fristad där alla knarkar och flummar runt och lever som hobos. Sen möter hon kanniballedaren igen, Miami Man (Jason Momoa), och blir lite lagom ”Stockholms-syndromad”. Och sen…ja sen möter hon fristadens ledare, knarkhandlaren The Dream (Keanu Reeves) och dillar runt med honom en stund. Så lite Miami Man igen. Och sen…ja sen vetefan egentligen. Det blir liksom ingenting av det. Varken hackat eller malet. Jag känner att jag kastar bort 2 timmar på ett blaha som jag lätt hade kunnat varit utan. Varför ville Amirpour göra den här filmen? Varför tror hon att någon ska tycka att det här intressant? Varför börjar det lovande, och sjunker som en sten? En riktig nonsenhistoria. Som inte ger mig ett skvatt.

Nä, detta var ju hur kackigt som helst. Det hjälper inte ens att Jim Carrey dyker upp som skitig skrotsamlare med vild blick och tovigt hår.

Crap säger jag. Ointressant.

Annonser

The Purge: Election Year (2016)

purge3_posterSjälvklart är fortfarande originalrullen den bästa i gänget. Den som lyckas bäst med konststycket att baka in svart samhällskritik i handlingen, och kanske lite lagom subtilt sådär ge en känga till det USA (och framför allt nu lite ironiskt det kommande USA anno 2017) där stolligheter uppstår i parti och minut.

Uppföljaren tog storyn ut på gatorna. Blev en mer renodlad actionthriller, inte utan ett och annat spänningsmoment. Men kanske mer en dussinthriller, om du så vill.

Dagens kapitel håller sig på gatorna, men nu också in i maktens korridorer. Och nu är det lite jävlar anamma från den nya presidentkandidaten och senatorn Charlie Roan (Elizabeth Mitchell), hon har insett det vansinniga i att låta helvetesnatten The Purge få fortlöpa som en laglig del i landets styre. Hennes första mål är att sätta stopp för våldsamheterna (givetvis har hon en personlig anledning också), något som också tycks tilltala de hukande massorna ute i stugorna. Stödet är starkt och det känns bara som en formsak med det väntande valet runt hörnet. Men, but of course, starka och mörka krafter hos makteliten vill inte alls avskaffa denna mördarnatt och vill absolut inte se en reform på denna front. Vad passar sig väl bättre då än att låta senatorn smaka på just kraften av The Purge då den räliga natten står för dörren.

Saker jag gillar med den här rätt märkliga filmserien; att det är en och samma regissör/manusman till alla. James DeMonaco. Även om det egentligen bara är just originalet som känns riktigt sådär genomarbetat samhällskritiskt bra, finns känslan av en kontinuitet och ett sätt att förhålla sig till hela fenomenet med Purge-natten..som DeMonaco har superkoll på. Om han dessutom kommer att hålla det han sagt, att detta verkligen är det sista kapitlet i storyn, är det hatten av för DET. Man ska ju alltid sluta när det går som bäst. Eller hur?
Dessutom: DeMoanco tar tillbaka hårdingen Leo (Frank Grillo) från del 2. Nu har Grillo fått ordning på livet och figurerar här som livvakt åt just…taadaa…senator Roan. Cheesy och inknöat, javisst. Men det funkar.

purge-election-year

som vanligt trevligt fölk ute på gatorna

Som ni redan räknat ut är senatorn och Leo, med sällskap, jagade byten denna våldsnatt. Men som vanligt finns ju bara ett sätt att handskas med skurksen; paybacktime big style. Stabil våldsaction som inte bjuder på något nytt, men det som utspelas räcker fint för underhållning i soffan. En och annan lite halvkackig sidostory bjuckas det på också, men de liksom flyter in rätt smutt ändå. Framför allt lyckas DeMonaco återigen, i vissa scener, få fram den där obehagliga känslan när främmande människor dyker upp och vill ha ihjäl dig. Bara för att de får.

Stabil avslutare (?) i trilogin.

RoboCop (2014)

Dagens regissör José Padilha (Tropa de Elite) lär enligt ryktet ha gjort allt för att ta avstånd från den färdiga produkten då han inte alls fick igenom sina visioner och idéer.
Framför allt när det gällde att sätta åldersgränsen på rullen. Padilha hade enligt skvallret föresatt sig att vara originalet så troget som möjligt när det gäller den svarta humorn och den satiriska tonen. Med allt vad det också betyder i våldsamheter och fläskig action. Vilket ju också var en av de stora hörnstenarna i den nu kultiga originalrullen. Kostymnissarna i producentstolarna ville dock inte veta av någon film som inte skulle kunna locka in nyblivna tonåringar i biomörkret på grund av högre åldersgräns, så därför utgick order om att göra dagens berättelse mer salongsvänlig.

Känns ju förstås på förhand som ett misstag.
Själva Robo-konceptet bygger ju på något sätt på den där överdrivna, over-the-top-mentaliteten och den svarta synen på en framtid som inte är sådär särdeles ljus att skåda. Men å andra sidan; varför får man för sig att göra en nyinspelning på en gammal 80-talare som ändå håller ganska god klass ännu på upplevelsefronten? Därom kan man ju tvista sig blå ganska länge såklart, men att det handlar om chansen till lätta bucks i kassorna är väl inte så svårt att räkna ut.
Sätter man sig då med superkritiska ögon nu när den upphottade varianten ska skådas?
Tja, lite kanske. Men å andra sidan falnar den känslan bort lite efterhand när jag kommer på mig själv med att tycka ganska…bra om den här versionen.
Såpass!?

Ja, för så känns det. Trots det stora misstaget ovan att inte se på Robo-fenomenet med överdrivenhet i alla aspekter, tycks storyn innehålla tillräckligt många element av detaljer och ett bra driv för att jag ska känna mig både underhållen och fokuserad. Kanske den största ögonbrynshöjaren är att Joel Kinnaman är kontrakterad för titelrollen som den olycksalige polisen Murphy vilken får en ny, om än udda chans, i livet. Där Paul Verhoeven´s version nästan helt hade skalat bort Murphys familj ur handlingen, satsar Padhila tvärtom på att skildra känslokonflikten mellan just hustrun Clara (Abbie Cornish) och Murphy själv efter dennes märkliga förvandling till plåtpolis.  I denna nya variant får vi också mer om filosoferandet i det etiska att skapa maskiner som säkerhet istället för det mänskliga alternativet. Avsaknaden av mer ”ren” action är möjligen det som också fått betygen att dala lite i den här versionen, men själv tycker jag nog att det är nog så intressant med storyns utveckling även i funderingarna. Hur ytligt DET än må vara.

swedish steel!

GIVETVIS hade man önskat en tekniskt snygg rulle, för det är ändå det här, som hade vågat ta ut svängarna ÄNNU mer i den satiriska tonen.
Nu får man nöja sig med Samuel L Jackson som märklig tv-värd med synnerligen högervinklade åsikter om allt och alla. Michael Keaton har fått den (o)trevliga uppgiften att gestalta dagens bad guy, entreprenören och visionären Raymond Sellars. En skruvad parodi på Bill Gates och Steve Jobs i ett? Gary Oldman tar ett rutinerat good-guy-jobb och glider runt som han vore polischef Gordon på rymmen från en annan känd rulle, fast här är han forskare som låter sig utnyttjas.

RoboCop modell 2014 har möjligen inte så mycket av den där busgroggiga våldscharmen som originalet hade. Mer en seriös (?) ton, kryddad med rätt bra effekter trots allt när actionbiten får någon minut då och då. Vissa små flirtar med den gamla rullen görs också…tex dyker de räliga ED-209 minsann upp i ett hörn eller två under filmens gång. Kinnaman å sin sida gör väl gör ingen Oscarsinsats, men gör heller inte bort sig.
Onödig remake, visst, men när den ändå nu existerar så är den förvånansvärt underhållande.
Oväntat betyg.

återtitten: De 12 apornas armé (1995)

Ibland är det ju ändå för märkligt hur man kommer till att se vissa filmer.
Och för den delen att återtitta på dem. Liksom varje nördig filmälskare gillar jag att återvända till filmer. Se dem igen efter en tid. Återuppleva det som från början gjorde att man ville spara på filmen eller se till att införskaffa den. Ja, en del menar att jag har ett alldeles för stort arkiv av rullar.
Ja, en del menar att det är hur galet som helst att hålla på och spara på sig filmer som man redan sett! ”Man vet ju hur det går”! Duhh!

Ni fattar ju att jag inte ens tar den där sista diskussionen. Men då utgår jag ju såklart från att ni är lika mycket filmnörd som en annan. Och just idag var det banne mig riktigt great att vara en filmtok med ett alldeles för stort arkiv av rullar. Det hela började faktiskt som en utmaning på det ökända FB. Det gällde att välja ut den filmposter man tyckte var snyggast från en specifik regissörs verk. Bloggvännen Sofia på Rörliga bilder… var den som gav mig min utmaning; den egensinnige regissören Terry Gilliam. Spontant, faktiskt det första som slog till i skallen, tänkte jag på dagens film. Bara sådär. Naturligtvis ledde det ena till det andra, en omedelbar lust att också SE rullen igen. Det var trots allt ett bra antal år sedan.

Full fart in i arkivet. Visst hade jag väl den liggandes någonstans!? Jodå,* host host*..där på den lite dammiga hyllan med alster från sena 80-talet och första hälften av 90-talet. En snabbt svep med dammtrasan och sedan plats i soffan!

Världen i framtiden runt 2035 är ingen rolig plats.
En enorm epidemi har mer eller mindre förintat all jordens befolkning. De som finns kvar lever under jord där skarpa hjärnor och lustiga kufar micklar på VAR och NÄR viruset egentligen uppstod. Kanske man kan försöka resa tillbaka i tiden och skaffa sig information om den förestående katastrofen (hur taskigt livet på jorden än är…har man uppenbarligen inga problem med varken teknik eller medel…)? I denna sedvanligt murriga Terry Gilliam-värld ser det mesta naturligtvis lite konstigt och märkligt ut. En sorts steampunk med synnerligen skitiga och aviga förtecken? Som att hans Brazil gjort en liten påhälsning och lämnat avtryck kanske. Och så James Cole (Bruce Willis). En sorts fånge som då och då låter sig skickas upp till den karga och ogästvänliga jordytan och där samlar in prover för kufarna att undersöka. Scenerna från ett övergivet och förfallet snöigt Philadelphia är olycksbådande snygga!

Nytt uppdrag för James. Mot att bli benådad går han med på att skickas tillbaka i tiden till 1996 då man tror att katastrofen bröt ut. Felkalkylering dock och James hamnar i Baltimore 1990, blir direkt klassad som ett psykfall och hamnar på dårhus. Dock inte utan att väcka intresset hos den kvinnliga läkaren Kathryn (Madeleine Stowe). För James del kan vistelsen på the nutty house plötsligt ändå vara av intresse då han träffar på den minst sagt störde Jeffrey Goines (Brad Pitt i UNDERBAR roll!) som mumlar om ”de 12 apornas armé”, just samma uttryck som framtidskufarna redan har lyckats få fram information om!
Är detta nyckeln till mysteriet!? Vet dåren Pitt mer om vad som väntar!?

Att se rullen igen är som att sugas in lite i Gilliams knäppa hittepåvärld. Eller sagovärld om man så vill. Som vanligt bygger den märklige regissören sina filmer mest runt rollerna och sättet de framställs på. I ett manus som snurrar allt snabbare ju längre filmen håller på, finns just Willis där och framstår plötsligt som den enda vettiga i sammanhanget. Trots att oddsen är emot honom. Madeleine Stowe gör bra ifrån sig som Kathryn, men i slutänden kan det inte hjälpas att hon ändå blir mer av en sidekick till Willis och hans drama. Nu gör inte det så jäkla mycket då hela ensemblen gör mycket bra ifrån sig. Speciellt Brad Pitt är sensationellt bra som knäppgök. Minspelet, kroppsrörelserna, engagemanget. Det här kan vara en av hans bästa insatser någonsin! Oscarsnomineringen lät förstås inte vänta på sig.

Vad är då filmen? Drama? Sci-fi eller nån sorts galen svart komedi? Som vanligt går det inte riktigt att svara på när det gäller Gilliam. Han är nog där och petar i det mesta skulle jag vilja påstå. Manuset gör sig i vissa lägen lite svårare än vad det är. Men så plötsligt vänder vissa element och man ser ett samband. Överlag fungerar filmen listigt och leder med små brödsmulor mot den märkliga sanningen. Fortfarande fräscht överraskande trots att man redan sett filmen och kan den grundläggande storyn. Även om det nu kanske handlar mer om att njuta av detaljerna när man återser filmen, lyckas den med att engagera otroligt bra i sitt berättande.

12 monkeys

knasklubben håller möte

Återigen visar Willis att han är som bäst när han spelar sunkig och skitig pajsare med märkligt beteende. Stowe har jag alltid gillat. Brad P tror jag att jag näst intill älskar som skådis. Lätt uppe där på min 10-topp när det gäller manliga skådisar. Christopher Plummer och David Morse får också plats i den rätt vassa rollistan. Terry Gilliam har baserat sin knasiga historia på den franska Terrasen från -62 och kryddat den med sina egna påhitt. Trots sin sedvanliga Gilliam-stämpel är det möjligen ändå en av de mest Hollywood-vänliga rullar han gjort?

De 12 apornas armé är både listig och underhållande. Dramatisk och märklig. In mot finalen inser man plötsligt hur allt hänger ihop och så dags får man också släppa alla de logiska loopar som skulle kunna förstöra hela kalaset. Det gäller att låta Gilliam underhålla med det som utspelas visuellt istället för att man börjar tänka för mycket. Vinner på sitt helhjärtade engagemang hos skådisarna.
Ett mycket bra återseende.