Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

RoboCop (2014)

Dagens regissör José Padilha (Tropa de Elite) lär enligt ryktet ha gjort allt för att ta avstånd från den färdiga produkten då han inte alls fick igenom sina visioner och idéer.
Framför allt när det gällde att sätta åldersgränsen på rullen. Padilha hade enligt skvallret föresatt sig att vara originalet så troget som möjligt när det gäller den svarta humorn och den satiriska tonen. Med allt vad det också betyder i våldsamheter och fläskig action. Vilket ju också var en av de stora hörnstenarna i den nu kultiga originalrullen. Kostymnissarna i producentstolarna ville dock inte veta av någon film som inte skulle kunna locka in nyblivna tonåringar i biomörkret på grund av högre åldersgräns, så därför utgick order om att göra dagens berättelse mer salongsvänlig.

Känns ju förstås på förhand som ett misstag.
Själva Robo-konceptet bygger ju på något sätt på den där överdrivna, over-the-top-mentaliteten och den svarta synen på en framtid som inte är sådär särdeles ljus att skåda. Men å andra sidan; varför får man för sig att göra en nyinspelning på en gammal 80-talare som ändå håller ganska god klass ännu på upplevelsefronten? Därom kan man ju tvista sig blå ganska länge såklart, men att det handlar om chansen till lätta bucks i kassorna är väl inte så svårt att räkna ut.
Sätter man sig då med superkritiska ögon nu när den upphottade varianten ska skådas?
Tja, lite kanske. Men å andra sidan falnar den känslan bort lite efterhand när jag kommer på mig själv med att tycka ganska…bra om den här versionen.
Såpass!?

Ja, för så känns det. Trots det stora misstaget ovan att inte se på Robo-fenomenet med överdrivenhet i alla aspekter, tycks storyn innehålla tillräckligt många element av detaljer och ett bra driv för att jag ska känna mig både underhållen och fokuserad. Kanske den största ögonbrynshöjaren är att Joel Kinnaman är kontrakterad för titelrollen som den olycksalige polisen Murphy vilken får en ny, om än udda chans, i livet. Där Paul Verhoeven´s version nästan helt hade skalat bort Murphys familj ur handlingen, satsar Padhila tvärtom på att skildra känslokonflikten mellan just hustrun Clara (Abbie Cornish) och Murphy själv efter dennes märkliga förvandling till plåtpolis.  I denna nya variant får vi också mer om filosoferandet i det etiska att skapa maskiner som säkerhet istället för det mänskliga alternativet. Avsaknaden av mer ”ren” action är möjligen det som också fått betygen att dala lite i den här versionen, men själv tycker jag nog att det är nog så intressant med storyns utveckling även i funderingarna. Hur ytligt DET än må vara.

swedish steel!

GIVETVIS hade man önskat en tekniskt snygg rulle, för det är ändå det här, som hade vågat ta ut svängarna ÄNNU mer i den satiriska tonen.
Nu får man nöja sig med Samuel L Jackson som märklig tv-värd med synnerligen högervinklade åsikter om allt och alla. Michael Keaton har fått den (o)trevliga uppgiften att gestalta dagens bad guy, entreprenören och visionären Raymond Sellars. En skruvad parodi på Bill Gates och Steve Jobs i ett? Gary Oldman tar ett rutinerat good-guy-jobb och glider runt som han vore polischef Gordon på rymmen från en annan känd rulle, fast här är han forskare som låter sig utnyttjas.

RoboCop modell 2014 har möjligen inte så mycket av den där busgroggiga våldscharmen som originalet hade. Mer en seriös (?) ton, kryddad med rätt bra effekter trots allt när actionbiten får någon minut då och då. Vissa små flirtar med den gamla rullen görs också…tex dyker de räliga ED-209 minsann upp i ett hörn eller två under filmens gång. Kinnaman å sin sida gör väl gör ingen Oscarsinsats, men gör heller inte bort sig.
Onödig remake, visst, men när den ändå nu existerar så är den förvånansvärt underhållande.
Oväntat betyg.

Sucker Punch (2011)

Jaha hörni, så här är det.
Normalt brukar jag alltid skriva min recension och omdöme ganska snart efter att jag sett filmen i fråga. Det brukar sällan gå mer än ett dygn innan jag har upplägget klart i huvudet och bara behöver plita ned det.

I dagens fall kan jag säga att det tog mig runt tre dagar att komma till skott. Anledningen; en sorts förvåning och förbluffning som helt enkelt inte gick att ruska av sig. Och detta mina vänner är inte skrivet i positiv anda. En krypande känsla av vanmakt och kanske mest ilska mot att jag lurat mitt sinne med 110 minuters idioti.

Allvarligt talat, vad är detta för något?
En förvuxen tonårings vision om det perfekta tv-spelet? En gubbsjuks erotiska fantasier om det täcka könet i minimala kläder med snitsiga vapen och en sinnesjuk förmåga att spöa allt och alla? Ja.. fan vet.

I mina ögon har Zack Snyder varit en frisk fläkt i filmmakerivärlden, Dawn of the Dead var tex en riktigt lyckad version som i mitt tycke slog originalet på fingrarna, 300 var hejdlöst stilistisk men med en svulstig och engagerande historia, Watchmen var möjligen lite för skitnödig för att kamma hem höga poäng men visade ändock upp en pärlband av snygga scenlösningar. Men det här…
Jag konstaterar också att det är första gången Snyder regisserar ett eget manusalster, och jag undrar bara sådär lite i förbifarten vem i h-e bland filmbossarna som godkände detta skräp?!

Här vankas stryk av lättklädda damer...

Efter knappt en timme hade jag, jag lovar, tröttnat på formatet ”lättklädda brudar slår sig fram genom tv-spelsliknande världar samtidigt som de på de  mest coola och effektfulla vis gör processen kort med sina motståndare”. Vad är meningen? Var är storyn? Varför mynnar allt ut i ett enda stort…Jaha..och Blaha….?

Det mest gåtfulla med den här historien (som ni naturligtvis redan känner till vid det här laget) är hur i helskotta Snyder ens kunde komma upp med idén till detta helt meningslösa hopkok. Om man nu bara vill visa upp snygga scener och effekter av toppklass (vilka man naturligtvis inte kan klaga på) och ”titta här nu på mig så duktig jag är som actionregissör” så är detta banne mig ett av de mest tristaste sätten man kan göra det på. Jag känner absolut ingenting för filmens huvudkaraktärer och retar mig istället på sådana detaljer som deras löjliga namn och det alltigenom kassa skådespelandet som levereras av de säkerligen normalt begåvade skådisarna Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone och Jamie Chung. Och vad i herrans namn gör gamle favvisen Scott Glenn i den här soppan!?

Sucker Punch känns som en fullständigt meningslös mischmasch av (visserligen snygga) digitala effekter och som att befinna sig i världens mest röriga tv-spel samtidigt som man oförstående kliar sig i huvudet. Det sägs att det finns en tid och plats för allt, men här är fan bara löjligt och som att titta in i en testosteronstinn tonårings våta dröm i pojkrummet om natten.  
Inga julklappar till Snyder i år om jag får bestämma.

Limitless (2011)

Eddie (Bradley Cooper) är en sådan där filur som bara tycks existera på film. En godhjärtad slacker, loser, en poetisk drömmare med vass ironi som bor i ett råtthål och dras med författardrömmar.

Situationen antar än mer sunkiga kanter när även flickvännen Lindy (Abbie Cornish) får nog och lämnar tillbaka nyckeln. Bara elände i sikte, och en hyresvärd som vill ha betalt för släpande skulder. Fatta då att Eddie tar chansen när möjligheten att testa ett nytt piller som är så hemligt att det inte ens finns på marknaden dyker upp av en tillfällighet. Att pillret kommer från en mindre nogräknad langare som råkar vara ex-svåger till Eddie spelar väl inte så stor roll.

Eddie har på sin höjd räknat med viss energikick i någon form och är inte alls beredd på det som händer. Plötsligt ser han möjligheterna i varje situation, verkar fatta allt mycket snabbare och lär sig blixtsnabbt allt han koncentrerar sig på. Kroppen rusar in i en adrenalinkick av sällan skådat slag och på nolltid går Eddie från loser till supersmarting! Begäret efter mer piller vaknar och när han på inte helt ärlig väg kommer över en hel påse verkar vägen till framgång ligga öppen. Dessutom vill ex-flickvännen plötsligt bli en stadig flickvän igen.

Udda och fantasifull historia om vad som händer när man plötsligt har en chans att med konstgjord väg förändra den mindre lyckade tillvaro som råder. Hur långt är man beredd att gå? Hur spelar moralen in? Vilka risker känns hanterbara?

Trots att Eddies värld går från sunk till lyx på rekordtid lär han sig att allt inte är guld och gröna skogar. Framgång föder också press, och vem är han egentligen utan de mystiska och ”magiska” pillren?

Moral, etik och lite hederlig spänning vävs ihop en sorts mischmasch som underhåller rätt lagom. Bradley Cooper tar ännu ett kliv mot de större rollerna och gör Eddie till en figur det är lätt att tycka om och lida med när det kör ihop sig. För det gör det ju naturligtvis ju längre historien rullar på, en sådan hemlighet som Eddie ruvar på måste läcka ut förr eller senare, och när den gör det får han mer att hantera än vad han tycks klara av i den något luriga händelseutvecklingen där också Robert DeNiro finns med på ett hörn som slipad affärsmogul med egna intressen i Eddie och hans nyvunna kunskaper.

Stundtals snygga visuella tricks omger Eddies vedermödor, som för att verkligen åskådliggöra vad som sker med hans sinne och kropp, och det blir aldrig tråkigt men heller inte superspännande.

Limitless leker med den berömda OM-tanken, och vad man som individ är beredd att offra för framgång. Och är alltid gräset grönare på andra sidan? Stabilt om än aningens långdraget mot finalen som känns lite rumphuggen. Rubriceras väl bäst som ett sorts drama med lite mystiska förtecken. Underhållande dock där Bradley Cooper är bättre än historien.

”So, Eddie Morra… And you do know you’re a freak? What’s your secret?”
”Medication.”