Eftersläntrare x3: skjutcirkus, depp i mörker och vad gjorde DU 1980??

Free Fire (2016)

Utspelas på ett och samma ställe. En risig lagerlokal i Boston 1973. En uppgörelse ska genomföras. Vapen ska säljas, pengar ska byta ägare. Sedvanliga sarkasmer och verbala förolämpningar kastas mellan de två sällskapen. Vi har bla dåren Sharlto Copley i en ny roll som snickesnackande knäppskalle, Cillian Murphy är en misstänksam britt, Armie Hammer en fåfäng snobb och så Brie Larson som mystisk femme fatale. Eller nåt. Omständigheter och slumpen gör att det dunkla mötet strax förvandlas till ett galet shootout i lagerlokalen där det handlar om att överleva. Både vinande kulor och alla verbala smädningar som alla tycks bombardera varandra med. En rulle som uppenbart bär drag av valfri Tarantino, eller varför inte Guy Ritche. Regisserat av Ben Wheatley (Kill List) och nog lyckas han hålla både balansen mellan mörk komedi och action uppe. Ett jävla pangande helt enkelt! Så klart ganska over the top, men vad hade man väntat sig? Seriös thriller? Ja det förstås. En kul bagatell instoppat i ett lite udda (?) format. Du behöver kanske inte vara raketforskare för att räkna ut hur sådana här rullar är uppbyggda, och ofta slutar. Likväl en underhållande stund.

It Comes at Night (2017)

Lirarna som är ansvariga för texten på baksidan av blu ray-omslaget här, har antingen varit dyngfulla…eller trott att de skulle vara lite ”charmigt” mystiska…när det skulle berättas om handlingen. Detta är nämligen något heeelt annat än vad som beskrivs. Inte ens en skräckis, om nu någon trodde det. Själv blev jag varse om rullens egentliga innehåll innan jag såg den..men den blev inte bättre för det. Mörkt drama. Jävligt deppigt. Världen tycks ha ”råkat ut för något”, och här har vi en familj som valt att isolera sig i enslig stuga. Oro och osäkerhet och en ständig släng av paranoia. Absolut inte en uselt tillverkad rulle, en närvaro i detaljer och sinnesstämning….men den dras med ett STORT ”jaha” hängande över sig. Liknelser har gjorts med den mörka Vägen från 2009, men där DEN hade ett endgame..blir det här bara ett nedslag i dysterkvistmiljö rätt mycket utan mening och mål. Visst, tanken är att jag ska känna hopplösheten och tragedin…men det ger mig inget tillbaka. Bara en känsla av uttråkning. Fans av hardcore-skräck kommer att bli vansinniga på den falska marknadsföringen. Och då hjälper det inte ens att Joel Edgerton är med här och känns stabil som vanligt. Nja, mitt tips är att se om Viggo Mortensens vedermödor i Vägen istället. DET är en smäll i magen man inte hämtar sig från i första taget!

6 Days (2017)

Netflix pumpar ut en BOATS och tar sikte på en händelse i London för hela 37 år sedan (och visst kan man undra lite över varför detta ska göras film om nu). I april 1980 stormas den iranska ambassaden i London av beväpnade män som tar gisslan. De kräver frisläppande av likasinnade, som kämpar för ett eget styre av en provins i södra Iran. Dödläge och standoff. Världens blickar riktas mot London under de 6 dagar som gisslansituationen pågår. Iranska myndigheter är inte speciellt intresserade av att ”rädda” sin personal på ambassaden, och de brittiska myndigheterna med Margaret Thatcher i spetsen har inga tankar på att gå med på gisslantagarnas krav på fri lejd. Trots detta kallas gisslanförhandlare in som ska förhala situationen medans ett superhemligt SAS-förband förbereder en insats mot ambassaden. Enligt uppgift en rulle som återger hela händelsen rätt mycket så som det faktiskt utspelade sig. Vi får storyn ur tre synvinklar; polisens, med förhandlaren Max (Mark Strong), BBC´s nyhetsbevakning med reportern Kate (Abbie Cornish) och SAS-snubben Rusty (Jamie Bell). Brittiska produktioner har alltid en hög lägstanivå, och även om den här rullen kanske inte blir så karaktärsdjup och mer klinisk i sitt utförande…är det sevärt hela vägen. Trots den kända (?) utgången. Själv var jag 14 år vid tillfällen och kommer ihåg nyhetsbilderna som kablades ut i tidningarna. Speciellt en bild på SAS-soldater som smög längs en balkong. Det var också första gången världen fick se och höra talas om SAS-styrkorna. Fram till dess lite hemliga och nästan mytiska. Idag är det ju mer vardagsmat. Välgjort, med bra öga för tidsmarkörerna och detaljer från ett London anno 1980. Det jag reagerade mest på; SAS-lirarna röker som vettvillingar! Hur är det med kondisen då!??!

 

 

 

 

Annonser

Sommarklubben: Kingdom of Heaven (2005)

5 år efter Gladiator återvände buttre Ridley Scott till sword-and-sandal-stuket med denna pompösa och svulstiga berättelse som tar sin början i 1100-talets dystra Frankrike…för att sedan laga sig ganska snabbt och obehindrat till Jerusalem och de räliga korstågskrigen.

Bioversionen var inte mycket att jubla över. Storyn kändes trög och seg och rätt opersonlig. MEN SE, tar man istället och avnjuter den FÖRLÄNGDA versionen, originalversionen enligt Scott såklart, får man sig inte bara 45 minuters extra speltid utan också mängder med NYA SCENER som trollades bort i den första klippningen. Inte minst en hel subplot som inbegriper arvtagaren till kungakronan i det minst sagt instabila Jeruslam. Speltiden här ligger på matiga 194 minuter OCH blir en väl värd investerad sittning!
En sorts retroaktiv upprättelse för alla inblandade kanske.

Detta TROTS att det är träskallen Orlando Bloom som sportar huvudrollen som den mesige smeden Balian, vilken till slut är den som kan komma att bli Jerusalems räddning när den krigiske och mytomspunne muslimske härföraren Saladin står vid portarna i ökendammet. Scott och hans manusförfattare blandar fact och fiction hejvilt längs resan men det funkar förvånansvärt bra…och är man bara det minsta lilla historieintresserad kommer man att känna igen sig både här och där.
Dessutom: bra och diger rollista med ess som bla Brendan Gleeson, Liam Neeson, Eva Green och Jeremy Irons (med kanonröst här!) ser till att underhållningsvärdet faktiskt aldrig sjunker ned i tristessträsket.

Maffiga battlescenes samsas med digra detaljer och Scott´s rulle hittar verkligen feelingen i den här förlängda mastodontversionen.
Förutom det obligatoriskt snygga fotot sitter styrkan verkligen i manuset och storyn…och att den tar sig tid att berätta fullt ut och följa upp de flesta stickspåren. Ibland kan såklart sånt vara tröttsamt. Här tjänar dock filmen på just detta.

Kingdom of Heaven kanske har fått lite oförtjänt dålig uppmärksamhet? Som att Scott alltför tidigt återvände till en genre han redan kramat ur fem år tidigare?
Med den här versionen känns det dock som att han tar det i mål hur snyggt som helst. Trots Bloom.
Kul bonus: hitta Edward Norton om du kan i en uncredited roll som….ja vem…?! *blink*
Historielektion i sommarnatten.