Och once in a while återvänder man till en hederlig western.
Fast vänta, att kalla detta för en western…i DEN bemärkelsen är nog helt fel.
Snarare ett sorts drama i westernmiljö.

1845 befinner sig en liten grupp nybyggare på väg västerut mot Oregon och utlovade rikedomar i form av bördigt land och en nystart. Nu har dock problemet uppstått, att gruppen lämnat det ordinarie ”stråket” som alla karavaner tar västerut, gruppens vägvisare/spanare Meek (Bruce Greenwood i en synnerligen skäggig roll) har helt enkelt fått erfara betydelsen av ”genväg är ofta senväg” då sällskapet är vilse i pannkakan på de ödsliga slätterna. Villrådighet och olika åsikter om hur man bör göra.

Regissören Kelly Reichert väljer ofta tysta, långsamma, ödsliga scener. En fast kamera där personer istället rör sig in och ut ur bilden. De fåtaliga personerna gör sina sysslor. Vagnarna knirkar på över den ödsliga prärien och platåer. Var det såhär det var? Liksom? Händelslösa dagar med ett evigt vandrande bredvid den dragna vagn som innehöll de få ägodelar familjerna fått med sig?

Jag gillar det aviga sättet att berätta. Med bilder och stämning istället för överdriven dialog. Kvinnorna som får sköta det praktiska med matlagning och logistik. Männen som samlas och tar de ”rätta” besluten. Kvinnorna få hålla sig i bakgrunden och bara köpa vad som bestäms. Galet. Men troligen alldeles sant i en tidsålder präglad av en sorts knepig hierarki. Som alla tog för normalt. Nu är historien dock utrustad med en stark kvinna i form av Michelle Williams, som dessutom är gift med den sansade och lugne Will Patton. En pragmatisk man som behövs som motvikt till den burduse Meek som mest skrävlar.

tröstlösa dagar…?

Filmens fokus helt klart på naturen och dess omgivningar, och jag kan lätt föreställa mig att det var just såhär det tedde sig för de envisa nybyggarna på väg västerut en gång i tiden. Den som letar efter action och fart i storyn har kommit helt fel.

Det är långsamt och nästan sömnigt berättat, men jäklar vad stämningen griper tag i en ändå. Om man själv är på den stigen vad gäller öppenhet för berättarteknik förstås.
Vilket jag är.

Många har tydligen retat ihjäl sig på slutet av rullen.
Jag kan förstå de tankarna, och känner själv en sorts irriterande frustration…men kan också köpa att på nåt märkligt sätt passar det in i regissörens och manusförfattarens…eh vision…?

Ganska händelsefattig story, där känslan som förmedlas är viktigare än vad som står i manus.