Gerald’s Game (2017)

Netflix fortsätter att ösa ut ”egenproducerade” rullar. Och, varför inte. Om uppgifterna om företagets rekordbudget att spendera på inköp av serier samt att producera egna alster stämmer…ja då är det ju bara att göra lite som man behagar. Som att hyra in regissören Mike Flanagan (Hush), beprövad i rysligheternas genre, och sätta honom i arbete med den här storyn som tar sitt avstamp i inte helt okänd story av en viss herr Stephen King.

Äkta paret Jessie (Carla Gugino) och Gerald (Bruce Greenwood) anländer till sitt semesterhus vid sjön, havet (?). Lite R&R ska tillbringas över helgen, och man fattar rätt snabbt att makarna ”måste hitta tillbaka” till varandra. Varför inte genom att införa lite nya tricks i sängkammarn…tänker Gerald och har packat ned ett par blänkande handbojor! Jessie verkar i ett svagt ögonblick ha gått med på detta nya variant på förlustelse och snart ligger hon i sängen med händerna stadigt fastlåsta i sängstolparna.
Men…inget går naturligtvis som det ska, Jessie börjar ångra sig och Gerald blir förbannad. För att i nästa sekund falla ihop stendöd i en hjärtattack! Aj! Taskigt läge för Jessie. Panik och rädsla. Vad händer nu?? Fastlåst i en säng med ett lik intill sig på golvet…och varför vaknar liket plötsligt till liv…när han till synes ändå ligger kvar på golvet???!

Förvånansvärt tajt  och bra berättat av manus och herr regissör Flanagan. Ett murrigt drama med en synnerligen märklig stil rent visuellt tar sin början. Vad är verkligt och vad är demoner i hennes huvud? Den som väntar på det traditionella sättet att återberätta rysligheter…blir möjligen besviken. Här en story som kräver tittare som är med i matchen, går inte att sitta och slötitta samtidigt som man surfar på sin telefon här. Det är no no. Men de ”rysligheter” som ändock uppdagas är minst lika skrämmande. Om man säger så. Carla Gugino spelar förstafiolen i rollistan, och gör det med den äran. Utlämnad till ett bisarrt öde. Bra backup ges också av gamle räven Bruce Greewood som maken Gerald..och minsann…Henry ”E.T” Thomas får dyka upp också! Det var lite oväntat. Flanagan vågar ta ut svängarna och låter storyn berätta på sitt eget sätt. Den otålige spolar förmodligen fram eller stänger av. Gör man det sista missas också en ganska lurig twist som manuset (och den gode King från början) smugit in…

Oväntat bra och mörkt drama med lagom obehagliga inslag.

Meek’s Cutoff (2010)

Meeks_poster

Och once in a while återvänder man till en hederlig western.
Fast vänta, att kalla detta för en western…i DEN bemärkelsen är nog helt fel.
Snarare ett sorts drama i westernmiljö.

1845 befinner sig en liten grupp nybyggare på väg västerut mot Oregon och utlovade rikedomar i form av bördigt land och en nystart. Nu har dock problemet uppstått, att gruppen lämnat det ordinarie ”stråket” som alla karavaner tar västerut, gruppens vägvisare/spanare Meek (Bruce Greenwood i en synnerligen skäggig roll) har helt enkelt fått erfara betydelsen av ”genväg är ofta senväg” då sällskapet är vilse i pannkakan på de ödsliga slätterna. Villrådighet och olika åsikter om hur man bör göra.

Regissören Kelly Reichert väljer ofta tysta, långsamma, ödsliga scener. En fast kamera där personer istället rör sig in och ut ur bilden. De fåtaliga personerna gör sina sysslor. Vagnarna knirkar på över den ödsliga prärien och platåer. Var det såhär det var? Liksom? Händelslösa dagar med ett evigt vandrande bredvid den dragna vagn som innehöll de få ägodelar familjerna fått med sig?

Jag gillar det aviga sättet att berätta. Med bilder och stämning istället för överdriven dialog. Kvinnorna som får sköta det praktiska med matlagning och logistik. Männen som samlas och tar de ”rätta” besluten. Kvinnorna få hålla sig i bakgrunden och bara köpa vad som bestäms. Galet. Men troligen alldeles sant i en tidsålder präglad av en sorts knepig hierarki. Som alla tog för normalt. Nu är historien dock utrustad med en stark kvinna i form av Michelle Williams, som dessutom är gift med den sansade och lugne Will Patton. En pragmatisk man som behövs som motvikt till den burduse Meek som mest skrävlar.

Meek001

tröstlösa dagar…?

Filmens fokus helt klart på naturen och dess omgivningar, och jag kan lätt föreställa mig att det var just såhär det tedde sig för de envisa nybyggarna på väg västerut en gång i tiden. Den som letar efter action och fart i storyn har kommit helt fel.

Det är långsamt och nästan sömnigt berättat, men jäklar vad stämningen griper tag i en ändå. Om man själv är på den stigen vad gäller öppenhet för berättarteknik förstås.
Vilket jag är.

Många har tydligen retat ihjäl sig på slutet av rullen.
Jag kan förstå de tankarna, och känner själv en sorts irriterande frustration…men kan också köpa att på nåt märkligt sätt passar det in i regissörens och manusförfattarens…eh vision…?

Ganska händelsefattig story, där känslan som förmedlas är viktigare än vad som står i manus.

I, Robot (2004)

I yngre bokslukande dagar när man sprang på bibblan som en tok och läste murriga sci-fi-historier av Robert A. Henlein och Arthur C. Clarke och allt vad de hette, var det dessvärre ett namn jag aldrig lyckades ta till mig; Isaac Asimov.

Trots att jag nog försökte både en och två gånger. Kanske var det något torrt och ansträngt över författarens stil. Kanske var det FÖR filosofiskt. Hur som helst fastnade det aldrig riktigt, och jag inser ju nu att där han förde synnerligen tänkvärda och provocerande teser om alltings varande, efterlyste jag mest action..helst kanske medelst något rymdskepp i snygg strid någonstans i universum.

Detta misstag kan jag naturligtvis ångra nu, även om jag inte känner en omedelbar jättedragning till att fördjupa mig i författarens böcker såhär i efterhand. Tanken på Asimov kom dock upp av en slump, och denna slump ledde mig till en tanke att jag plötsligt fick lust att göra ännu ett återbesök i Flmrs filmbibliotek.
Därav avhandlas idag således detta återtittade alster.

För det är ju faktiskt så att man här har utgått från Asimov´s novellsamling I, Robot från 1950, vari man hittar de berömda tre ”robotlagarna” som används i dagens rulle. Nu är det här dock ingen Asimov-berättelse överhuvudtaget, resten av historien är framvärkt i gammal god Hollywoodanda där bland annat rutinerade Akiva Goldsman (I am Legend, Da Vinci-koden) har haft ett finger med i spelet.

I framtiden runt 2035 lever robotar sida vid sida med människan och fungerar som en sorts betjänt/figur som får göra allt det vi själva inte vill/kan eller vill utsätta oss för. Roboten är naturligt införlivad i samhället i en lägre rang än oss människor, och frågan är vem som kan ”vara utan en?!” som den bombarderande reklamen hela tiden gastar om. Speciellt nu när en ny modell strax ska införlivas på marknaden.

En som garanterat kan tänka sig en värld utan robotar är polisen Del Spooner (Will Smith) som inte litar på dessa konstruktioner för fem öre. Han har naturligtvis sina randiga skäl till detta, vilket kryper fram ju längre filmen rullar på. Otur för honom, och tur för oss, är att han plötsligt blir indraget i vad som ser ut att vara ett självklart självmord begånget av robotgurun och uppfinnaren Lanning (James Cromwell). Illa publicitet tycker såklart företagsledningen och bossen (Bruce Greenwood) som helst vill tysta ned saken så fort det bara är möjligt. Spooners snutnäsa vaknar dock till liv, och han börjar snoka vidare i vad som skulle kunna vara ett skummare fall än det från början ser ut som.

Såhär vid återtitten kommer spontant känslan att det är en upphottad och aningens justerad version av självaste Blade Runner jag kikar på. Förutsättningarna känns lite lika, spelplanen presenteras på samma sätt och mitt i alltihopa en skeptisk huvudperson och en funderande robot…här i form av skapelsen ”Sonny” som möjligen kan vara lite annorlunda än sina ”artfränder” och som sitter inne med information om det luriga fallet.

den dynamiska..eh..trion

Dagens regissör Alex Proyas kör en balansgång mellan filosofiskt tänkande och stilsäkra actioneffekter. Manuset vill nog gärna sväva ut i diverse grunnanden, men har också trycket på sig att det ska vara tilltalande rent visuellt OCH… för den stora popcornspubliken. Vilket gör att blinkningen till t.ex. Blade… både finns där och trycks undan på samma gång. Will Smith vet precis vilken nivå som krävs av honom, och någonstans kan jag känna att han ändå har en naturlig fallenhet för sådana här produktioner, där teknik, effekter och lite dräpande one-liners ska avlossas. Bridget Moynahan som företagsrepresentant blir hans verbala kombattant och ofrivilliga sidekick i jakten på detta mysterium med både tekniska och domedagsliknande tendenser.

I, Robot är stabilt berättad men glömmer inte för en sekund att det är en produkt som ska både underhålla och flasha sina fräsiga effekter, helst med mycket smör. Vilken den lyckas alldeles utmärkt med. Sonny-the-robot är riktigt grann som specialeffekt, och detta gäller även de övriga plåtburkarna som dyker upp i tid och otid. En rulle som inte bjuckar på några nyheter direkt, men som håller stabilt för en omtitt vad gäller den klassiska frågan om människan vs maskin…här då kanske med mycket yta…

Dinner for Schmucks (2010)

Alltså, jag gillar Steve Carell.
Det finns två komiker från denna ”nya” (tja, allt är relativt ju…) generation komiker som sett dagens ljus under de sista 10-15 åren som liksom bara är för störtsköna att titta på. Carell är en av dem. Will Ferell är den andre. Jag vet, vi behöver inte gå in på det nu.

Här är i alla fall Carell med i matchen hela vägen i mål. Som den sorglöse dåren Barry fördriver han sina dagar med att bygga minilandskap innehållandes uppstoppade möss! Av en (våldsam) slump stöter unge kontorsnissen Tim (Paul Rudd) ihop med denne vandrande och socialt inkompetente idiot. Tim gör sitt bästa för att fjäska sig uppåt i karriären och har precis blivit inbjuden på middag hos chefen (Bruce Greenwood) där varje gäst har fått i uppdrag att ta med sig en egen gäst, en udda (läs: stendum) karaktär som ska utsättas för de andras hånskratt och medömkan. Kul sätt de roar sig på i rikmanskretsarna. Vad kan väl då vara bättre än att dra med just Barry på detta?

Möjligen smart idé från Tim där, men innan den har blivit verklighet har Barry lyckats ödelägga större delen av hans life as he knows it, fått hans flickvän att lämna honom för en minst sagt märklig brittisk konstnär, sett till att den sexgalna stalkern Darla förföljer Tim och trashar hans lägenhet, samt riskerat att Tim får sparken från jobbet med huvudet före ut.

döda möss och galna människor

Ja vi pratar naturligtvis en komedi här som inte tar några krångliga omvägar. Manuset sätter upp möjligheterna för Tim, för att sedan helt enligt mallen rycka undan allt med hjälp av katastrofen Barry. Som givetvis är god i hjärtat och är så jäkla vänlig att det nästan gör ont att bli arg på honom. Med det huvudspåret kristallklart är det sedan rena barnleken för regissören Jay Roach att stapla fåniga men fnittriga scener på varandra på väg mot väntade final med leende slut. Ren buskis samsas med våldsammare humor och sexskämt, precis som vanligt alltså i moderna amerikanska feelgood-komedier innehållandes mycket luft. Fyller sin funktion för stunden med rätt god eftersmak.

Carell äger förstås scenerna han är med i, Paul Rudd som Tim känns som en trivsam typ som man vill väl i livet. Dessa två backas upp av diverse bifigurer där just knas-Darla (Lucy Punch) och Zack Galifianakis (japp han!) är de bästa konkurrenterna till skratten.

Dinner for Schmucks känns som trivsam underhållning i all sin ytlighet. Budskapet är naturligtvis att alla är värt någonting och riktiga vänner ställer upp! Själv är jag mest nöjd att få skratta hjärtligt åt denne Carell som på allvar etablerat sig i min bok över trivsamma typer. Inte lika hysteriskt här som i tex en klassisk Bröderna Farrelly-film, mer som en mild vind av krasch-humor.
Och de stendöda mössen är gulliga.

Fredagsmixat x3!

Old School (2003)

Mitch, Frank och Beanie är alla desillusionerade 30+are  och saknar de unga studentåren när allt kändes så mycket lättare. När Mitch flyttar in i ett hus på gängets gamla campus-område händer det grejer. En väldigt märklig överårig studentförening bildas, och därifrån tar regissören Todd ”Baksmällan” Phillips historien vidare med sedvanlig amerikansk svart humor där både lågvatten och viss smartness samsas. Då huvudroller görs av Will Ferrell, Vince Vaughn och Luke Wilson vet de flesta av er vilken nivå det hamnar på.

Traditionellt till viss del, med underdogsen som naturligtvis får sista ordet, men inte helt oävet. Vänner av Vaughn och Ferrell (som jag) vet precis hur ribban ligger här. Lite larvigt, lite plumpt, ett och annat asgarv men överlag den humor jag gillar och någonstans där i röran finns det också lite hjärta med i produktionen. Underhållande var spontanordet.

Kvarteret Skatan reser till Laholm (2012)

När svenska framgångsrika humorprogram på tv ska stöpas om till långfilm brukar det oftast slira på ett eller annat sätt.
Skatan-gänget har jag alltid älskat, och inget går upp mot en rejäl dos David Batra. Skön kille! Passar då gänget som långfilm? Njaee…rätt kul story men i ärlighetens namn känns det som man staplat ett antal sketcher på varandra och försöker knyta ihop dem med en bustunn ramhistoria där Batras märkliga Laholm-fixering står i fokus och diverse sedvanliga missöden ska visualiseras.

Man har aldrig tråkig med Batra, Johan Glans, Rachel Molin, Vanna Rosenberg och underbara Klara Zimmergren, men nog börjar man titta på klockan lite emellanåt. Småkul och trivsamt, men inte lika vasst och utmanande som annars varit lite signum i gänget. Det känns som fenomenet Skatan passar bättre i tv-formatet trots allt. Faktiskt.

Below (2002)

Murrig WW II-Ubåts-thriller/spökis som vill vara tät och klaustrofobiskt mystisk.
Vilken den lyckas med tidvis. Regissör David Twohy har rätt bra koll på stämningen i de mörka skrymslena. När man plockar upp överlevande från en torpedering i oroliga vatten börjar det hända oroväckande saker ombord och plötsligt vet varken huvudpersonerna eller jag som tittare vem att lita på. Att en av de överlevande dessutom är kvinna hjälper inte situationen då det enligt sägnen betyder otur att ha en kvinnlig civilist ombord.

Och vad gjorde egentligen USS Tiger Shark under sitt uppdrag, och varför beter sig vissa så konstigt…och varför låter det mystisk på ställen där det inte ska låta alls…? Bruce Greenwood spelar sin ubåtskapten både tajt och bekymrad, och matchas stabilt av bla Olivia Williams, Nick Chinlund och en skönt råbarkad Jason Flemyng. Vissa olustkänslor samsas med gammal hederlig mysterieanda i en story där bla Darren Aronofsky varit med och plitat ned manus.
Helt ok som tidsfördriv, och….u-båtsfilm är ju alltid u-båtsfilm.

Thirteen Days (2000)

Det finns två saker som Kevin Costner passar i. Det ena är westerns och det andra är välskräddade kostymer. Här är kostymen av modell slimmad, vi befinner oss ju trots allt i början av the swingin´sixties, 1962.

Så hemskt mycket svänger det nu dock inte då el presidente J.F. Kennedy informeras om att man upptäckt att de lömska ryssarna håller på att montera upp kärnvapen på Kuba, USA´s bakgård liksom.

Naturligtvis har man läst om Kuba-krisen i skolan, mina föräldrar har berättat i efterhand att en olustkänsla svepte genom världen vid det här tillfället. Vissa experter menar också att mänskligheten aldrig varit så nära ett globalt krig som då. Turen, guds försyn (?), eller möjligen smarta förhandlingstrix från jänkarna löste ju till slut det hela och världen kunde andas ut.

Roger Donaldson har här tagit sig an en bok som beskrev hela det intensiva förloppet under ett par dagar på hösten -62, och således dyker här alltså Costner upp som rådgivaren Kenny O´Donell flankerandes bröderna Kennedy, John (Bruce Greenwood) och Bobby (Steven Culp) när dessa ska försöka lösa den annalkande krisen på bästa sätt.

Gott om bistra män i kostymer och uniformer av alla de slag (kvinnor göre sig icke besvär annat än i roller som käcka sekreterare eller orolig fru…och Jackie syns bara pliktskyldigt i en 15-sekunders scen). Hårdför dialog om vad man egentligen borde göra med den ryska lömska björnen uttalas och viss krigslist utarbetas bland en del generaler. Mot detta står dock den lugne och betänksamme JFK som hellre vill nå en diplomatisk lösning.

Trots att vi redan vet utgången av denna envig, lyckas det bli lite spännande om vartannat. Mycket beroende på en driven dialog, detaljrika miljöer och gott skådespelande. Idel bekanta namn i birollslistan gör också sitt till. De tre huvudrollerna är förstås i centrum större delen av filmen, the Kennedys återges väl av sina tolkare och jag hävdar återigen att Costner gör sig som bäst när han bara ska ta emot regi och skådespela (även om han står med som producent här).

Thirteen Days är engagerande och tidvis spännande. Den exakta sanningshalten i den här Hollywoodversionen kan säkert diskuteras, men i stora drag gick det säkerligen till så som beskrivs av Donaldson. Fast man kunde ha slopat Costners fejk-Boston-dialekt.

”We were eyeball to eyeball and I think the other fella just blinked.”