Dinner for Schmucks (2010)

Alltså, jag gillar Steve Carell.
Det finns två komiker från denna ”nya” (tja, allt är relativt ju…) generation komiker som sett dagens ljus under de sista 10-15 åren som liksom bara är för störtsköna att titta på. Carell är en av dem. Will Ferell är den andre. Jag vet, vi behöver inte gå in på det nu.

Här är i alla fall Carell med i matchen hela vägen i mål. Som den sorglöse dåren Barry fördriver han sina dagar med att bygga minilandskap innehållandes uppstoppade möss! Av en (våldsam) slump stöter unge kontorsnissen Tim (Paul Rudd) ihop med denne vandrande och socialt inkompetente idiot. Tim gör sitt bästa för att fjäska sig uppåt i karriären och har precis blivit inbjuden på middag hos chefen (Bruce Greenwood) där varje gäst har fått i uppdrag att ta med sig en egen gäst, en udda (läs: stendum) karaktär som ska utsättas för de andras hånskratt och medömkan. Kul sätt de roar sig på i rikmanskretsarna. Vad kan väl då vara bättre än att dra med just Barry på detta?

Möjligen smart idé från Tim där, men innan den har blivit verklighet har Barry lyckats ödelägga större delen av hans life as he knows it, fått hans flickvän att lämna honom för en minst sagt märklig brittisk konstnär, sett till att den sexgalna stalkern Darla förföljer Tim och trashar hans lägenhet, samt riskerat att Tim får sparken från jobbet med huvudet före ut.

döda möss och galna människor

Ja vi pratar naturligtvis en komedi här som inte tar några krångliga omvägar. Manuset sätter upp möjligheterna för Tim, för att sedan helt enligt mallen rycka undan allt med hjälp av katastrofen Barry. Som givetvis är god i hjärtat och är så jäkla vänlig att det nästan gör ont att bli arg på honom. Med det huvudspåret kristallklart är det sedan rena barnleken för regissören Jay Roach att stapla fåniga men fnittriga scener på varandra på väg mot väntade final med leende slut. Ren buskis samsas med våldsammare humor och sexskämt, precis som vanligt alltså i moderna amerikanska feelgood-komedier innehållandes mycket luft. Fyller sin funktion för stunden med rätt god eftersmak.

Carell äger förstås scenerna han är med i, Paul Rudd som Tim känns som en trivsam typ som man vill väl i livet. Dessa två backas upp av diverse bifigurer där just knas-Darla (Lucy Punch) och Zack Galifianakis (japp han!) är de bästa konkurrenterna till skratten.

Dinner for Schmucks känns som trivsam underhållning i all sin ytlighet. Budskapet är naturligtvis att alla är värt någonting och riktiga vänner ställer upp! Själv är jag mest nöjd att få skratta hjärtligt åt denne Carell som på allvar etablerat sig i min bok över trivsamma typer. Inte lika hysteriskt här som i tex en klassisk Bröderna Farrelly-film, mer som en mild vind av krasch-humor.
Och de stendöda mössen är gulliga.

3 kommentarer på “Dinner for Schmucks (2010)

  1. Jag kan hålla med om både Carell och Ferrell (mer ojämn dock), men hur är det, har Carell någon gång spelat en genuint elak karaktär? Bägge har ju visat att de klarar mer allvarliga grejor också.

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.