Welcome to Marwen (2018)

Marwen är en sån där lite udda rulle, svår att placera in i ett fack liksom. Kanske också därför som publiken verkar ha svikit den på biograferna. Återstår att se om fölk och fä i hemmasofforna kan ta den till sig i det långa loppet. Steve Carell är igång igen! Och återigen i en rätt allvarlig roll. Baserad på en riktig historia (visst har det figurerat rätt mycket av den varan i Hollywood de sista 7-8 åren?) om en viss Mark Hogancamp, vilken en kväll år 2000 blev grovt misshandlad av fem typer. Så pass att han helt tappade minnet av sitt tidigare liv. Som ett led i rehaben började Mark bygga upp en miniatyrvärld på sin bakgård, och befolkade den med dockor…actiondockor och barbiesar! Jepp, det är sant. Han började fotografera ”scener” i den lilla byn han byggt…och när det blev för jobbigt i skallen tog han sin mentala tillflykt till fantasin. Givetvis fanns han med där som actionhjälten ”Hogie”!

Här är filmen om Marks liv, och det är alltså Carell som fått uppdraget att gestalta honom. Vilket han gör sjutusan så stabilt. Carell förtjänar verkligen att lyftas fram mer och mer. Han har tagit steget in till de seriösa rollerna på ett perfekt sätt! Bakom kameran Robert Zemeckis, som också vet hur man tar en film i hamn. Han varvar scener från Marks vardag med fantasifull….eh..dockaction! Tänk gamla Toy Soldiers från 90-talet, mixat med vanligt drama. Sjukt snygga ”dockscener” när vi besöker Marks värld, med tema på andra världskriget och nazister som hela tiden dyker upp och hotar den lilla byn! Som för övrigt är befolkad av bara kvinnliga dockor förutom ”Hogie”! Naturligtvis har alla dockor en förebild i den riktiga världen. Allt som sker i fantasivärlden har såklart bäring på det som händer, eller har hänt, i Marks liv. Förutom Carell får vi Leslie Mann som hans nya granne. Diane Kruger spelar en dockhäxa (!) som inte är lätt att tas med. Kanske är rullen liiite för lång och bjuder inte på några större överraskningar, men som helhet är det underhållande hela vägen. Utan att vara bedårande. Kombon mellan vardag och fantasivärld är lättare än man tror att ta till sig.
Som drama möjligen lite Hollywoodfierad…men vad tusan, det är ju så det är. Extra plus givetvis för att ikoniska Tillbaka till Framtiden får sig en rejäl homage av den gamle rutinerade filmmakaren Zemeckis.
Sevärt på det hela taget.

Vice (2018)

En hel rulle om amerikanske vicepresidenten Cheney. Ojoj, kan det verkligen vara underhållande? I drygt två timmar också!? Visst serru, svaret på frågan är ju ett Ja! Med tillägget kanske; om man är lite sucker på det här med amerikansk politik och alla dess turer. Som jag är. Vad vet vi egentligen om Dick Cheney? Sådär på förhand. Inte så jäkla mycket visar det sig. Att Cheney fanns med i kulisserna bakom George W. Bush under dennes administration…kände man ju till. Men kanske inte den maktfaktorn han ändå uppenbarligen var. Regi/manusmannen Adam McKays rulle kör en snabbkurs genom Cheneys liv fram till att han blir en tung pjäs i Vita Huset. Är det en komedi? En svart skröna? Eller en ”riktig” BOATS? Svaret är kanske en sorts mix. Liksom i sin förra rulle The Big Short väljer McKay att berätta allvarliga saker med en sorts svärtad humor. Där jag dock inte alls föll för DEN rullen…går det bättre här. Kanske svaret är så enkelt att det beror på att amerikansk politik är så pass mycket intressantare är amerikansk ekonomi? Å andra sidan går ju ofta de två ihop ganska mycket. Jajaa..fan vet.

Christian Bale dominerar såklart som den bastante Cheney, både till fysisk form och till agerandet. Kanske hans Oscarsnominering var rätt ändå? En rejält färgrik skröna detta. Med nedslag i olika tidpunkter i den politiska världen som formade Cheney och hans medarbetare. Är det en känga mot republikanerna? Jag vill ju tro det, demokrat-ivrare som jag är. Andra att hålla ögonen på är Steve Carell som Donald Rumsfeld, Sam Rockwell som Bush och Amy Adams som Cheneys fruga Lynne. Allt som alles en rejält uppfriskande stund med lite roande/oroande insikt om vad som eventuellt skedde bakom maktens dörrar. Även om McKay skojar till det och kanske inte helt går i borgen för att allting utspelades som det presenteras….blir det ändå svårt att göra för mycket hittepå med Cheney. Han är ju ändå så pass officiell som person? Kanske mer en rulle för den som gillar dialogdriven film där det tas rejäla genvägar till punchlinen. Verklighetsbaserad skröna är kanske orden som passar bäst.

Café Society (2016)

21-cafe-societyIbland är det väl ändå för skönt när man kan få känna att man liksom…kommer hem ihop med en film.

När det gäller Woody Allens liv och leverne är jag ju en älskare av framför allt hans 80-talsperiod i filmlivet. Kanske några av de bästa Woody-rullarna ever kommer från den här perioden; Broadway Danny Rose, Kairos Röda Ros, Hannah och hennes systrar…och så det lilla mästerverket Radio Days. För att nämna några. Fatta då min oförställda glädje när det känns som att den lille filmskaparen hittat tillbaka till den stilen igen. Anno 2016. Runt 10 minuter in i rullen känns det som att vara tillbaka på Woodys gamla trygga komedigata igen. Den där mixen av bitterljuv humor mot framför allt hans judiska bakgrund, den lätt kaotiska familjen. Allt det där som i alla fall jag vill ha av min Woody.

Handlingen då? Idag förflyttas vi till det svängande (?) 30-talet och den unge Bobby Dorfman (Jesse Eisenberg) som flyr sitt New York till det glittrande Los Angeles. Bobby vill starta en ny tillvaro, ett nytt liv. Han vill bli ”något” På västkusten finns den framgångsrike morbror Phil (Steve Carell) som Big Man i filmbranchen. Nog måste väl han kunna hjälpa Bobby? Strax in på banan också med den tuffa, men charmiga Vonnie (Kristen Stewart) och Bobby faller pladask. Synd då bara att Vonnie redan träffar någon, men stissige Bobby är en envis natur…

Jamen det här ju precis det jag njuter av i en Woody-rulle. Snabba repliker som kastas fram och tillbaka, som vanligt är dialogen det starkaste i en Allen-film av klass. Den svarta och ibland bitska humorn. Inte sällan om religion. Njutbart. Eisenberg funkar finfint som den nervöse och ibland spattige Bobby. Såklart en reinkarnation av en ung Woody, det är ju som att regissören själv insett att han kan spela huvudrollen själv, utan att vara framför kameran. Bra där. Kristen Stewart kammar lite otippat hem plus som Vonnie. Det såg man inte komma. Kul! Steve Carell känns som Mr Pålitligheten själv. Kan karln göra en dålig roll just nu? Tveksamt.

cafe-society-jesse-eisenberg-kristen-stewart-e1467730956509

regissörens alter ego med sällskap

Sin vana trogen lämnar Woody inte New York helt. Vi får ett alternativ litet sidospår om Bobbys familj på östkusten, med alla deras dispyter, problem och händelser. Självklart kommer filmens båda ändar (ändor??) att knytas ihop ju längre rullen pågår. Fattas bara annat. Andra trevliga skådisar att hålla koll på här är Corey Stoll och Blake Lively.

Allen mixar ihop sin rappa humor med bitterljuvt drama, kastar in en alldeles förtjusande mix av tidsenlig musik, vilken ligger som en välsmakande glasyr över hela kakan..och som russinet tillsätter regissören sig själv med en voiceover som i sina bästa stunder känns som Woody on fire.

Ja, detta var sannerligen en stabil upplevelse. Inte himlastormande. Egentligen en simpel film som kläs i ett trivsamt yttre. Inte en ny Midnight in Paris kanske, men en riktigt smutt tillbakagång till en Woody från förr.
Det som jag gillar.

Dumma mig (2010)

Tonårssonen bara blänger på mig när jag försöker lyfta och tjoa fram dagens rulle.
”Det är ju barnfilm” muttrar han och drar vidare in på sitt rum.

Dumma unge, han fattar ju ingenting!
Okej, återgå till att glo på serieskit som Vampire Diares, gör det.
Då missar han ju denna pärla, PÄRLA gott folk, till CGI-fest!
Själv fattar jag (som vanligt) inte varför jag dröjt så länge med att spana in den. Att det skulle krävas ett reafynd på blu ray….illa.

Nå, här kommer alltså den supersmarte och illvillige masterminden Gru. Ett ess i den kriminella världen! En legend. Som dock legat av sig lite på sista tiden. Inte ens Skurkbanken AB vill låna ut pengar till Gru längre. Han är helt enkelt ett för dåligt investeringsobjekt! Nya ungdomliga krafter i brottsvärlden, som den kaxige spinkisen Vector, knackar på dörren och snor alltmer av uppmärksamheten. För Gru återstår bara att slå till med århundradets brott; att krympa månen och helt enkelt sno den från sin plats i rymden!

Ja, ni hör ju själva. Fantasi är ledordet i dagens äventyr, och har man inte gott om den varan som filmälskare ligger man illa till här.
Animationen är förstås top notch och helt flawless på alla fronter. Gru sådär skönt elak i början mot allt och alla….ända tills han får tre barnhemstjejer på halsen…förstås!
Den ondskefulle Gru har naturligtvis ett hjärta som bultar varmt långt därinne! Men hur ska han komba sin brottsbana med att hantera tre barn som liksom bara tränger sig in i hans liv alltmer…? En story som uppenbarligen tilltalade folk och fä över jordbollen då filmen som kostade 69 millar i dollar att göra, nu spelat in strax över 543 miljoners pluringar worldwide! Bra återbäring på investeringen där! Och som sagt, det finns fog för denna ekonomiska succé!

Dumma_pic

har värsta planen!

NATURLIGTVIS ser man dagens äventyr med engelska originaltalet och får då godsaker som Steve Carell som Gru….plus Jason Segel som spinket Vector. Andra röster som klockar in är essen Kristen Wiig, Russell Brand, Julie Andrews, Will Arnett och Danny McBride! Härliga tider!

Plus en hejdundrande massa små märkliga Minioner..gula krabater som ser ut som…som..tja..ostbågar! Gru´s hjälpredor och småfixare! Mycket underhållande filurer!
Okej, lätt att tro att detta är en smetig barnrulle….MEN appappapp…icke! Gott om snygga passningar till vuxenvärlden och svart humor. Ironi och galenskaper! Jag tänker omedelbart på en kanonrulle som Superhjältarna (2004). Samma sköna tekniska mojänger, samma luriga humor.
Detta är charmigt som…som… bara den!

Fyra glänsande friska fina stärnor som rasslar in!
Feelgood!

Anchorman: The Legend Continues (2013)

Som vanligt krävs en liten brasklapp när det handlar om de luriga vatten knasbollen Will Ferrell rör sig i. Har man svårt för galningens humor kommer man att ha svårt för dagens uppföljare. Själv älskar jag ju villkorslöst allt Ferrells (och regissörens Adam McKay´s) hjärnor hittar på. En humor, både verbal och fysisk, som på något idiotiskt sätt alltid tilltalar mig. Där gapflabben får samsas med den ibland vassare ironin.

Det är naturligtvis ingen tillfällighet att alla de humordårar jag håller högt i huset…Ferrell, Owen Wilson, Vince Vaughn, Steve Carell, Kristen Wiig, Paul Rudd, Tina Fey…alla hänger i samma kretsar, samma community. Här blir det som en enda stor firmafest om man så vill.
Well, inte mig emot.

DOCK, i ärlighetens namn, den här uppföljaren på den trevligt roliga Anchorman från 2004 är kanske inte lika fräsig som sitt original. Beror det på att jag vet vad som väntar? Inget nytt under solen, istället mer av Ron Burgundy och hans idioter till kollegor. Till rullens försvar kan ändå sägas att den som tror sig få något nytt till livs på humorfronten här har missförstått det hela en aning. Istället handlar det helt enkelt om att vrida tokhumorn ett steg till.

Återigen handlar det om att sätta den nu försupne och kickade (nåt som filmens inledning tar hand om på ett par minuter) Ron Burgundy (Ferrell) i diverse knipor och bänga situationer. Efter regn kommer dock som bekant ALLTID sol. 80-talet står för dörren och idén om att servera nyheter 24 timmar om dygnet dyker upp i mediavärlden. Bolaget GNN (hej CNN) i New York vill ha estradören Ron och hans nyhetsteam som en del av maskineriet. Dags att samla ihop the old gang alltså. Äktenskapet med frun Veronica (Christina Applegate) har också havererat men Ron är fast besluten om att ”återta” sin fru nu när succén väntar runt hörnet igen. Tjenare.

Som vanligt hejdlösa drifter med allt möjligt politiskt inkorrekt, till och med rasfrågan får sig en liten känga. Detaljhumorn är stundtals både knivskarp och lite blekt flåshurtig. Men vad har man egentligen att vänta här? Burgundy/Ferrell är med på alla fronter. Liksom hans lojala (nåja) vapendragare Champ Kid (David Koechner), Brian Fantana (Paul Rudd) och HELIDIOTEN Brick Tamland (Steve Carell). Kort sagt, tänk er första rullen..fast med MER av allt.

fantastiska fyran!

Inte alltid asroligt, men sällan trist. Ferrell och gänget har en ganska hög lägstanivå. Saker att ändå hålla utkik efter; Ferrell gör en snygg pastisch på gamla Network från -76, Bricks något udda flirt med den märkliga kvinnan Chani (Kristen Wiig) samt den galet överdrivna finalen som plötsligt sportar upp en massa icke helt okända skådisar i rätt sköna cameos.

Anchorman: The Legend Continues innehåller allt man vill ha av en Will Ferrell-gubbe. Okej, KANSKE han går lite på gammal god rutin…men hur skulle det kunna vara tråkigt om man älskar det mesta karln ändå tar sig för?! Objektivt sett är dagens rulle helt okej, ingen humorsensation kanske. Mer en STABIL och TRYGG godkänd TVÅA.
För den ultimata dosen Ron Burgundy ser man naturligtvis båda rullarna back-to-back! Check!

 

14/2 – Down the lane of love!

Fredag och Alla hjärtans dag.
En rätt najs kombo. För alla som har möjlighet, humör och tillfälle förstås.

Flmr drar ändå sitt strå till stacken i kärlekens tecken och bjuder idag på en mindre kavalkad av rullar som alla flimrat förbi här på bloggen under åren som gått. Gemensamt för dem alla är att de handlar om just….kärlek…i olika sorters former. Vem vet, kanske fiskar du upp något tips här lagom till kvällen. Eller påminns om en rulle du gärna ser igen. Och som av en slump är det just 14 filmer som alla idag får lite ny uppmärksamhet. Vill du veta mer om dem klickar du såklart på länkarna och läser vidare.

En av Flmrs stora favvisar på bloggen är den ljuva Zooey Deschanel. Här ihoptussad med den alltid sevärde Joseph Gordon-Levitt i kanske 2009 års bästa indie-romantik (?); (500) Days of Summer. Vemodigt, roligt och romantiskt om kärlekens alla sidor. Och att det inte är så jäkla lätt ibland, fast förutsättningarna tycks finnas.
Funderat på om vägen för livet..och kärleken redan är utstakad? Av någon sorts märklig, högre kraft? Vad skulle hända om man då utmanade den här ”kraften”..eller ödet? Matt Damon gör just det i det lite lustiga och ovanliga kärleksdramat The Adjustment Bureau 2011. Följa sitt hjärta eller den planerade väg som ”något annat” har bestämt..?

Regissören och färgtokige Baz Luhrmann har alltid gillats i the house of Flmr. 2008 bjöd han på sprakande spektakel i en sorts episk galen berättelse om sitt hemland. I Australia sportar Nicole Kidman och Hugh Jackman sina bästa looks, och dramat med kärleken som förtecken blir kanske en sorts vildsint Borta med Vinden-aussiestyle!? Förföriskt bra. OCH glöm inte heller ett annat ess hos  Luhrmann; Moulin Rouge! (DEN kommer snart på bloggen i ett Luhrmann-tema!)
Kärlek av det mer svåra slaget hittar man i Blue Valentine 2010. Här gör det mest ont, men satans bra är det ändå om det här med kärlek, drömmar och en vardag som är långt ifrån det man en gång drömde om. Lysande skådespel av Ryan Gosling och Michelle Williams i ett drama där man verkligen lever med karaktärerna.
Att hitta kärleken igen, få/ta en ny chans med romantiken kan vara nog så svårt och skrämmande. Fråga bara stackars Nathalie i just den franska filmen Nathalie från 2011. Drabbat av ett taskigt livsöde stänger hon in sig i jobb, jobb och mer jobb. Det krävs en nördig svensk (!) för att få henne tillbaka till livet igen. Och inte ens då blir det lätt! Mysigt, vemodigt och lite småroligt med alltid ljuva Audrey Tautou i titelrollen.

På tal om nörd, Steve Carell må vara fast i ett genrefack, men här får han chansen till lite bitterljuv allvarsamhet mixad med kärlek. I Seeking a Friend for the End of the World (2012) håller jorden på att gå under och Carell letar förtvivlat efter någon att hålla i handen..typ. ”Kärleksmys, det här!?”..frågar du misstänksamt nu. Tja, det är kärlek, det är drama, och lite roligt på köpet. Fast mest kärlek…och lite tragik, med en udda story som bakgrund. Lite otippat underhåller Keira Knightley som den kvinnliga motparten.
I Last Chance Harvey från 2008 behandlas det här med att hitta kärleken på äldre dar.  Dustin Hoffman reser till London och stöter på Emma Thompson. Två garvade veteraner i rätt charmig story om att våga visa känslor som värsta tonåringen…fast man är betydligt äldre i prästbetyget.
I London bör man naturligtvis inte heller glömma att stanna till vid Love Actually från 2003. Eller rättare sagt; man kan inte UNDVIKA att ta del av rejäl kärleksbombning the british style med sköningar som bla Hugh Grant, Alan Rickman, Emma T igen och Liam Neeson. Kanske gör sig bäst som julfilm, men kärlekens tema är väl å andra sidan gångbar 12 månader om året?! Charmigt och feelgood så det skriker om det.

Inte heller The Holiday bör glömmas. USA och England möts när två kvinnor byter hus och kontinent med varandra. Kärleken smyger sig på och allt är precis sådär lagom mysigt som man vill på film. Kate Winslet, Cameron Diaz, Jude Law och…Jack Black (!) hjälper till med humöret och romantiken i den här rullen från 2006.
Mer kärlek, här mixad med rejäl portion humor, hittar man i den lagom trivseljönsiga Forgetting Sarah Marshall från 2008. Min favoritsnubbe från How I met your mother, Jason Segel, blir dumpad av flickvän och drar till Hawaii. SJÄLVKLART kommer exet också dit med sin nya snubbe. Segel går bananas men upptäcker också att riktig kärlek kan vänta runt hörnet om man bara höjer blicken lite. Och inte klantar sig så mycket. Mycket roligt. Och mycket charmigt.
Kan man då skoja om psykisk ohälsa? Kan man trycka in kärlek på ett hörn och få det att bli sådär varmt trevligt i bröstet på den som tittar? Silver Linings Playbook kunde banne mig det 2012. Mest beroende på att Jennifer Lawrence är helt underbar i huvudrollen, och får dessutom bra sparring av charmknutten Bradley Cooper. Kärlek med vissa besvär. Men värt kampen hela vägen.

Gillar man Mark Ruffalo och Reese Witherspoon ska man absolut ta och kolla in Just Like Heaven från 2005. Inte den mest djupa story du sett, men tillräckligt romantiskt underhållande (låt vara med lite fåniga övernaturligheter) för att man ska le lite larvigt där i tv-soffan. Ruffalo flyttar in i charmig lägenhet, Witherspoon bodde där förut, är nu spöke (!) och..äsch…se efter själv!
Kärlek och maktspel mot historisk bakgrund. Vad sägs om det då? I Tristan & Isolde från 2006 hittar man såklart drösvis av detta. Den gamla engelska folksagan (som bla sägs ligga till grund för både Arthur-sagan och Romeo och Julia) förses med omöjlig kärlek över gränserna. Som vanligt alltså. Nedtonat underhållningsvåld och mer trånade blickar. Men helt okej. Fast man måste ju gilla James Franco förstås.

Till sist; den mest sataniska kärleksberättelsen av dem alla? I En Dag  (2011) velar huvudpersonerna fram och tillbaka genom åren. Möts och skiljs, pratar och diskuterar. Skäller och flirtar. Får liksom aldrig till det FAST vi alla vet att det måste bli dom två! Anne Hathaway byter frippor i parti och minut och Jim Sturgess liksom bara lajar sig fram i tillvaron. Bygger på en bok (lite bättre) som här alltså blivit ett rätt underhållande kärleksdrama. Men slutet! SLUTET!!! Du som inte har en susning om storyn har nåt att se fram mot…eller inte. Hu!

Jahapp, där har ni lite rullar som skulle kunna passa en dag som denna. Eller vilken annan dag som helst. Naturligtvis finns det ju MASSOR med andra filmer i kärlekens tecken att nämna. Jag nöjer mig med de här 14.
Och så går ni nu ut i världen och sprider lite kärlek till nära, kära och medmänniskor av alla slag!

Och DET kan man ju också göra vilken dag som helst på året.

The Incredible Burt Wonderstone (2013)

Trollgubbar och Las Vegas. Show och glitter.
Häckleri eller en kärleksförklaring? Möjligen kan det vara lite svårt att avgöra, men å andra sidan kan man också bara se det som en komedi som satsar sina slantar på den gamla sedvanliga amerikanska komiken i lite ny miljö… och att vänskapen är det som betyder något i längden (överraskad?).

Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) är magiker och superstars i Las Vegas och har dominerat showutbudet på The Strip i åratal. Nu börjar ärligt talat duons show bli ganska lusig och nya krafter i Vegas pockar på uppmärksamheten. Som den galne gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey), vars tricks är så hysteriskt makabra att folk inte vet om de ska titta eller blunda.

Inte blir våra gubbars situation bättre av att Burt dessutom bär på ett ego större än hela det upplysta Vegas och vägrar gå med på några som helst förändringar till en början. Inte förrän Anton lämnar honom efter ett fiaskoartat försök att förnya deras show, och deras vänskap och popularitet rasar rätt ut den neonupplysta rännstenen. Läge för Burt att omvärdera sitt liv en aning kanske.

Återigen är det här Carell som spelar förstafiolen, och som vanligt i Flmr´s värld gråts det inte speciellt mycket över det. Jag gillar karln, och jag gillar sättet han förmedlar den där lagom tragikomiska humorn han verkar var något av en specialist på. Steve Buscemi tar sidekick-rollen och använder sin lite aviga humor helt ok. Traditionsenligt i amerikanska komedier av det här slaget bjuder inte manuset upp till några större sensationer. Mallen är liksom rak från början…det måste gå åt skogen innan det kan gå i mål med mungiporna uppåt.

Förutom herrar Carell och Buscemi tas också alltså skådishjälp av Carrey i en liten mindre roll (men med samma intensiva minspel). Han blir filmens kuf och en fullständigt makaber överspelande motvikt till Burt och Anton´s mera old school-stil. Naturligtvis är det väldigt svårt att inte låta bli att tänka på både koncepten Sigfried & Roy samt vår egen Joe Labero när man skådar de fantasifulla tricksen som dagens hjältar utför. Lite narrandes och lite kärleksfullt glimten i ögat vill jag påstå.

hopplöst retro

Veteraner som Alan Arkin och James Gandolfini (RIP) förhöjer värdet på dagens upplevelse, liksom Olivia Wilde som Burts romantiska intresse. Helt förväntat i filmer av den här sorten blir den en triumfartad final för huvudpersonerna…och det är minsann inget fel på fantasin när det handlar om nivån på finaltricket.
Man undrar ju onekligen om Labero möjligen kommer att plocka upp detta nu…

The Incredible Burt Wonderstone känns som en helt okej komedi. Faktiskt ganska kul på sina ställen, och gillar man Carell och dennes humor är detta naturligtvis a must see. Svårt att irritera sig på svagheter i manuset när mysfaktorn är rätt trevlig och inbjuder till både skämmiga leenden och ett och annat gapskratt.
Tja…trivsamt helt enkelt.

full starfull starfull star

Seeking a Friend for the End of the World (2012)

Den lugnare versionen av Steve Carell. Igen.
I en sorts melankolisk komedi där frågan man kan ställa sig är: hur tusan avslutar man en film som denna på en high note?

Carell är Dodge, en timid, tystlåten och rätt blek försäkringssäljare. Det ofattbara har just hänt, en enorm asteroid är på väg spikrakt mot jorden och kommer att förinta allt liv om endast 21 dagar. Ett sista desperat försök att skjuta sönder stenbumlingen ute i rymden har misslyckats och allt hopp är ute. Som om inte det vore nog blir Dodge omedelbart lämnad av frun som rymmer iväg med sin älskare.

Runt om honom förfaller nu samhället as we know it till sanslösa fester, upplopp och folk som gör precis vad de vill hur de vill. Förutom Dodge då, som ett tag fortsätter att gå till jobbet som värsta pliktskyldiga nörden.

Till slut inser också han det ohållbara i situationen, och en slump leder honom plötsligt in på spåret att han som en sista åtgärd i livet ska försöka söka upp sin gamla skolkärlek. Med på den annorlunda roadtrippen får han dessutom också det av en slump den egensinniga grannen Penny (Keira Kneightley) som längtar hem till England och sin familj. Kanske också det faktum att Dodge råkar ha knystat något om att han möjligen känner en man med ett flygplan, kan ha spelat in i hennes beslut att följa med honom…

Hur tänker man egentligen om man ställs inför faktumet att jorden går under om 21 dagar? Vad skulle man ta sig till? Hur skulle man välja att tillbringa denna sista tid i samhället? Inget betyder ju egentligen något längre då. Alla normer och regler liksom bara förlorar sitt värde. Dodge och Penny upplever lite av allt detta längs vägen när de tar sig vidare på resan. Lustiga och olustiga figurer (plus en hund!) dyker upp, och det vilar hela tiden en sorts bisarr satir/sorgsenhet över hela historien. Regissören och manusförfattaren Lorene Scafaria presenterar dock inte en speedad historia med oväntade turer. Snarare förbereder den både sina rollinnehavare och mig som tittare på det oundvikliga slutet. Mellan Dodge och Penny växer snart en samhörighet och själslig kärlek fram, och plötsligt känns inte resans mål så viktigt. Det är mer vad de går igenom under dessa dagar med speciella omständigheter, som räknas. Och som får mig som betraktare att fundera.

kan ett gott skratt verkligen förlänga livet här…?

Jag kan verkligen älska Steve Carell när han tar sig an roller som dessa. Där han satsar på att gestalta en helt vanlig person, med vissa ögonblick där en lite skruvad humor syns i hans gestalt. Less is more, vilket stämmer bra på just honom här. Normalt har jag också lite svårt för Keira Knightley, men som Penny blir hon mer förtjusande ju längre filmen och deras resa håller på. Bra val i den rollen måste ändå sägas. Lägg till detta ett par tunga namn i ett par små biroller (William Petersen och Martin Sheen), och det hela känns till slut rätt bra förpackat. Som om regissör Scafaria liksom vill stanna tiden inför den stora katastrofen. Vilket ju naturligtvis inte går.

Seeking a Friend for the end of the World är en bitterljuv berättelse om att möjligen fånga dagen i den sista sekunden. Att en gång för alla våga ta det där språnget ut ur den invanda ramen, och se att påtvingade omständigheter kan göra oväntade underverk med sinnet. Mot detta ställs en story om jordens undergång som den skulle kunna te sig. Mixen är förvånansvärt lyckad och trots ett lågmält tempo och avsaknad av twister i manuset finns där små korn av underfundig svart dramahumor och vacker sorgsenhet, vilket tilltalar.
Värt.

Dinner for Schmucks (2010)

Alltså, jag gillar Steve Carell.
Det finns två komiker från denna ”nya” (tja, allt är relativt ju…) generation komiker som sett dagens ljus under de sista 10-15 åren som liksom bara är för störtsköna att titta på. Carell är en av dem. Will Ferell är den andre. Jag vet, vi behöver inte gå in på det nu.

Här är i alla fall Carell med i matchen hela vägen i mål. Som den sorglöse dåren Barry fördriver han sina dagar med att bygga minilandskap innehållandes uppstoppade möss! Av en (våldsam) slump stöter unge kontorsnissen Tim (Paul Rudd) ihop med denne vandrande och socialt inkompetente idiot. Tim gör sitt bästa för att fjäska sig uppåt i karriären och har precis blivit inbjuden på middag hos chefen (Bruce Greenwood) där varje gäst har fått i uppdrag att ta med sig en egen gäst, en udda (läs: stendum) karaktär som ska utsättas för de andras hånskratt och medömkan. Kul sätt de roar sig på i rikmanskretsarna. Vad kan väl då vara bättre än att dra med just Barry på detta?

Möjligen smart idé från Tim där, men innan den har blivit verklighet har Barry lyckats ödelägga större delen av hans life as he knows it, fått hans flickvän att lämna honom för en minst sagt märklig brittisk konstnär, sett till att den sexgalna stalkern Darla förföljer Tim och trashar hans lägenhet, samt riskerat att Tim får sparken från jobbet med huvudet före ut.

döda möss och galna människor

Ja vi pratar naturligtvis en komedi här som inte tar några krångliga omvägar. Manuset sätter upp möjligheterna för Tim, för att sedan helt enligt mallen rycka undan allt med hjälp av katastrofen Barry. Som givetvis är god i hjärtat och är så jäkla vänlig att det nästan gör ont att bli arg på honom. Med det huvudspåret kristallklart är det sedan rena barnleken för regissören Jay Roach att stapla fåniga men fnittriga scener på varandra på väg mot väntade final med leende slut. Ren buskis samsas med våldsammare humor och sexskämt, precis som vanligt alltså i moderna amerikanska feelgood-komedier innehållandes mycket luft. Fyller sin funktion för stunden med rätt god eftersmak.

Carell äger förstås scenerna han är med i, Paul Rudd som Tim känns som en trivsam typ som man vill väl i livet. Dessa två backas upp av diverse bifigurer där just knas-Darla (Lucy Punch) och Zack Galifianakis (japp han!) är de bästa konkurrenterna till skratten.

Dinner for Schmucks känns som trivsam underhållning i all sin ytlighet. Budskapet är naturligtvis att alla är värt någonting och riktiga vänner ställer upp! Själv är jag mest nöjd att få skratta hjärtligt åt denne Carell som på allvar etablerat sig i min bok över trivsamma typer. Inte lika hysteriskt här som i tex en klassisk Bröderna Farrelly-film, mer som en mild vind av krasch-humor.
Och de stendöda mössen är gulliga.

Sommarklubben: Anchorman – Legenden om Ron Burgundy (2004)

En riktig vattendelare i dagens klubbtips.Och ja, jag är rejält svag för Will Ferrell och dennes humor. Allt som oftast (inte alltid) knasiga skämt som tilltalar mig på det lite udda sättet. Som en sorts amerikansk version av Peter Apelgren kanske.

Fasen, eftersom jag har en hel hoper Ferrell-filmer kanske det vore läge framåt hösten för ett litet tema på denne knasboll…?

Tills vidare lyfter jag dock fram dagens rulle. En av de roligare helt klart. Nyhetsankaret Ron Burgundy (Ferrell med skön porrmusche) är top notch i 70-talets San Diego. En stjärna i nyhetsvärlden och den coolaste kille som någonsin smilat in i tv-kameran. Hela San Diego älskar och lutar sig mot vår hjälte.

In på banan med en ung energisk Christina Applegate som nykomlingen vilken vill göra samma karriär som esset Ron. Upplagt alltså för en tokrolig envig där det också blir galet mycket ståhej om det här med kvinnligt och manligt. Det är 70-tal i filmen och detaljerna är skönt retro, likaså den helt aviga synen på jämnställdhet. Här dock naturligtvis med humorns utgångspunkt. Burgundy är såklart ett praktmanssvin (sicket ord!) och faller givets tungt. Liksom hans rejält spåniga kollegor med dåren Brick Tamland (en lika skön Steve Carell) i spetsen.

Ok, gott om billig fördomshumor, men också kryddad med ett par riktigt roliga scener. Ferrell är speciell som figur, och det är kanske inte helt självklart att han går hem i alla stugor.

Anchorman… är dock för mig ett härligt exempel på tramshumor som ändå levereras med underfundighet och slagkraftig ironi. Under bältet och spelandes på alla billiga strängar visst, men den glimten i ögat kan man inte bli sur på (som tex parodin på West Side Story). Dessutom är Christina Applegate ett fynd i komiska roller, men det visste ni ju redan. Ironi i sommarnatten.

Crazy, Stupid, Love (2011)

Skilsmässofilmer finns det ganska gott om. Skilsmässofilmer som vill skapa en sorts feelgoodkänsla är det kanske lite sällsyntare med.
Och, bara yttrycket ovan blir ju en nästan ohelig kontrast. Ska inte skilmässohistorier uteslutande ägna sig åt tungsintheter, självömkan- och rannskakan och hjärtesorg?

Naturligtvis inte, och tur är väl det…att det finns även andra historier om skilsmässor och äktenskap/förhållanden som inte behöver bada i de värsta dyiga/blytunga uttrycksformerna.

Dagens betraktelse följer Cal (Steve Carell) och hur denne hanterar vardagen när hustrun Emily (en alltid sevärd Julianne Moore) plötsligt meddelar att hon vill skiljas. Cal flyttar ut ur huset, in i en lägenhet och börjar hänga på en lokal bar titt som tätt samtidigt som han mest ägnar sig åt självömkan av varierande grad. Så pass att playern Jacob (Ryan Gosling), självsäker och charmig som få med ständigt nytt damsällskap vid armen varje kväll när han lämnar samma bar, uppmärksammar Cal och bestämmer sig för att få fason på den medelålders nyblivne singeln.

Här har vi alltså huvudstoryn. Varvat med dessa ibland komiska, ibland skämmiga och ibland eftertänksamma scener, följer vi också Cal´s övriga familj, hustruns flirt med jobbkollegan Kevin Bacon, hans son som är olyckligt kär i barnvakten. Gemensamt för alla händelser, och kanske filmens kärna, är naturligtvis att det handlar om våra känslor och behov som människor. Och att våga lite.

”och vi behöver jobba på smajlet också…”

Direkt roligt blir det i ett par scener när Cal ska ragga upp Marisa Tomei för ett engångsligg och de senare kommer att träffa på varandra i helt annat sammanhang som är betydligt mindre smickrande för Cal. Trots trivsamma drag hos alla inblandade skådisar och manusförfattarnas gedigna försök till en snurrig personintrig, så känner jag mig dock rätt likgiltig inför utgången av filmen. Kanske beror det på att trots sina många lösa trådar och små överraskningar som väntar runt manushörnet, är det liksom aldrig någon tvekan hur utgången kommer att bli. Frågan man kan ställa sig är istället vilken grad på positiviteten det kommer att landa i.

Kanske filmen vill vara som en amerikansk Love Actually med charmiga sidohistorier, men till slut känns det också lite för tillfixat i det här fallet. Inget att klaga på när det gäller skådisprestationerna dock. Steve Carell klarar sin bit snyggt och visar att han inte behöver vara hysteriskt kul hela tiden. Julianne Moore är nämnd. Kevin Bacon , Marisa Tomei och Emma Stone har alla mindre roller men gör sina jobb utan några malörer. Dagens underutnyttjade är Ryan Gosling som har fått någon slags mindre huvudroll och mest blir lite klyschig i sitt agerande, men får ändå glimtvis visa sin talang.

Crazy, Stupid, Love är ändå helt ok som en stunds ytligare trevlig underhållning. Ett sorts drama med komiska förtecken, ibland rätt kul, ibland rätt klyschigt. Känslan är dock i slutet att den inte riktigt vet vilket ben den mest vill stå på, drama,  komedi eller..dramakomedi. En sorts mitt-i-fåran-film som ändå vet vilka standardramar som gäller.
Och tja …det är väl inget fel i det då och då…dårå.

Date Night (2010)

Paret Foster har det inte lätt. Båda jobbar långa dagar och är samtidigt småbarnsföräldrar med allt vad det innebär (been there – vet precis hur det känns…) i ett hus i förorten. Som för att motverka all tristess och invanda rutiner har de satt av en dag i veckan då de umgås själva på kvällen och oftast går ut och äter. Problemet är bara att även denna tilldragelse börjar gå rutin och tomgång. Kan det vara så att det krävande familjelivet börjar ta ut sitt offer vad gäller känslor och spänning i livet?
En förändring som heter duga sker dock den kväll när Phil Foster (Steve Carell) till hustrun Claire´s (Tina Fey) stora förvåning fixar in dem på värsta innekrogen genom att sno ett annat pars identitet när det gäller bordsbeställningen. Detta startar nu en karusell som inbegriper sådana kuriositeter som korrumperade poliser på jakt efter paret Foster som tros inneha något av värde, galna gangsters, nattligt besök i Central Park, vild biljakt, poledancing och en barbröstad Mark Wahlberg.

Något upphaussad komedi med två uppskattade komediskådisar i huvudrollerna. Kan det då gå fel på något sätt? Nja, inte direkt kanske. Å andra sidan sitter jag inte heller och gapskrattar mig igenom 88 minuters vedermödor som de råkar ut för. Shawn Levy som regisserat paret Carell/Fey har månne anbefallt återhållsamhet från de värsta utsvävningarna i slapstickgenren och sarkasmen, och möjligen drabbar det Carell en aning. Fey hittar en rätt trevlig nivå på sin karaktär som kastas mellan rollen som plikttrogen förortsmamma och äventyrstörstande hustru. Det blir dock aldrig tråkigt, paret formar ett stabilt samspel mellan sig och de är utan tvekan motorerna som för filmen framåt de gånger manuset går på tomgång.

Även om jag inte skrattar högt finns det sekvenser som får mig att fnissa och en stor del av filmens ändå ganska oförargliga trivsamheter i storstadsnatten sväljer man utan att reta upp sig för mycket på logik och omständigheter. Manus i filmer av det här slaget blandar och ger, precis som vanligt. Små roliga inhopp av tex Ray Liotta, James Franco och Mark Wahlberg hjälper till att få lite udd på storyn.

Date Night är inte den vrålroligaste storyn du sett Steve Carell i, men tillsammans med alltid sevärda Tina Fey blir ändå paret Foster rätt underhållande bitvis att följa på vägen fram mot det högst förväntade slutet med den ganska givna positiva slutklämmen. Inget att lägga på minnet, men den gör vad den ska. Varken mer eller mindre.

Betyget: 2 +

Get Smart (2008)

Lite småtramsigt i dvd-spelaren är inte fel då och då. Här en modern variant av Mel Brooks gamla tv-serie från 60-talet om den fumlige agent 86 i tjänst hos superhemliga organisationen CONTROL, vars främsta mål är att hålla koll på skurkarna i brottssyndikatet KAOS.
Tv-serien flörtade kärleksfullt med hela Bond-konceptet på sin tid och lade vikten på humor och ren slapstick. Den här moderna, uppfräschade, varianten förvaltar arvet väl och lägger sig någonstans mellan dumhumor och klantig slapstick.
Analytikern Maxwell Smart (Steve Carell) hos CONTROL vill inget hellre än att bli en fullfjädrad agent. Han har tränat och läst på inför alla prov som finns, men eftersom han också är den bästa analytikern i organisationen tvekar chefen att befordra honom. Ett gyllene tillfälle ges dock när hela CONTROL utsätts för ett attentat och bristen på agenter ger Smart möjligheten bli den nya nr 86 och totas ihop med den vackra agent 99 (Anne Hathaway) för att de tillsammans ska undersöka vilka som ligger bakom det illvilliga dådet. Spåren leder dem till Ryssland och en lustig karusell tar sin början, fylld av klichéer och tokiga händelser.

Filmen tar ut svängarna men blir aldrig fånigt tramsig. Ett lyckat drag att låta vansinnigt rolige Carell spela huvudrollen som den naive, aningens klantige, men ändå framgånsrike agent Smart. Carells lite udda, återhållsamma, humor kommer mer än väl till pass här och vissa scener får mig att skratta högt även om man inte kan kalla filmen hysteriskt rolig. Snarare lite mer skönt tillbakalutad och gjord med lite nostalgiskt kärlek till forna spionrullar.
Gott om roliga biroller, där bla Bill Murray och Dwayne ”The Rock” Johnson dyker upp. Alan Arkin som chefen för CONTROL har ett par sköna scener också. Till och med Terence Stamp dyker upp i en skurkroll och gör precis vad som förväntas av en sådan figur; en sorts parodi på sig själv.

Get Smart är underhållande trams med lite sköna blinkningar mot spionrullar i allmänhet, och Bond-eran i synnerhet. Vissa scener är till och med stulna rakt av, vilket naturligts förhöjer stämningen för oss gamla Bond-älskare. Steve Carell och Anne Hathaway har en inspirerande gnista mellan sig och det avspeglar sig i filmen som håller gott humör, ok tempo och finurliga effekter blandat med ren dumhumor och inslag av mer subtil sådan. Trivsamt.

Betyget: 3