Etikettarkiv: Blake Lively

Maj 29 2019

A Simple Favor (2018)

Kan man någonsin få för mycket av Anna Kendrick? Tveksamt. Hennes skills vad gäller skådespelande, och sjungande när rollerna så kräver, är lysande bra. Klart att hon ska få vara med och dominera här. Som singelmamman/änkan Stephanie med videoblogg i förorten. Vem har bästa kakrecepten? Vem har bästa råden att dela ut som mamma? Stephanie såklart. Dessvärre har hon annars inget socialt liv att tala om. Och när kameran är avstängd är det en osäker och hopplöst ointressant person man ser. Annat blir det när Stephanie lär känna sonens kompis mamma Emily (Blake Lively). Emily är allt Stephanie drömmer om att vara; tuff, självsäker, kaxig. De bondar och snart tycks de vara bästisar. Så pass att Emily en dag ber Stephanie om en enkel tjänst. A simple favor.

Jomen detta var väl sådär trivsamt smutt som det kan bli ibland. Dramamysterium i förorten. Stephanie dras in i en märklig historia som tar lustiga svängar både hit och dit. Och det bästa; jag som sitter och glor har inte helt koll på var det hela ska ta vägen. Dagens regiman, rutinerade Paul Feig, håller det dessutom riktigt snyggt i färgglada bilder. Komeditonen ligger dessutom som en snygg liten touch, även om den kanske bedrivs med den svarta nyansen. Det är helt enkelt en rulle som är himla lätt att tycka om. En sorts förorts-noir klädd i grälla färger. Kendrick är förstås självklart bra som osäker mamma….som liksom växer med uppgiften och mysteriet hon ställs inför. Blake Lively är bara cool. Och har samtidigt något olycksbådande över sig.
Trivsam komedithriller detta. Extra bonus; smutt soundtrack!

Okt 14 2016

Café Society (2016)

21-cafe-societyIbland är det väl ändå för skönt när man kan få känna att man liksom…kommer hem ihop med en film.

När det gäller Woody Allens liv och leverne är jag ju en älskare av framför allt hans 80-talsperiod i filmlivet. Kanske några av de bästa Woody-rullarna ever kommer från den här perioden; Broadway Danny Rose, Kairos Röda Ros, Hannah och hennes systrar…och så det lilla mästerverket Radio Days. För att nämna några. Fatta då min oförställda glädje när det känns som att den lille filmskaparen hittat tillbaka till den stilen igen. Anno 2016. Runt 10 minuter in i rullen känns det som att vara tillbaka på Woodys gamla trygga komedigata igen. Den där mixen av bitterljuv humor mot framför allt hans judiska bakgrund, den lätt kaotiska familjen. Allt det där som i alla fall jag vill ha av min Woody.

Handlingen då? Idag förflyttas vi till det svängande (?) 30-talet och den unge Bobby Dorfman (Jesse Eisenberg) som flyr sitt New York till det glittrande Los Angeles. Bobby vill starta en ny tillvaro, ett nytt liv. Han vill bli ”något” På västkusten finns den framgångsrike morbror Phil (Steve Carell) som Big Man i filmbranchen. Nog måste väl han kunna hjälpa Bobby? Strax in på banan också med den tuffa, men charmiga Vonnie (Kristen Stewart) och Bobby faller pladask. Synd då bara att Vonnie redan träffar någon, men stissige Bobby är en envis natur…

Jamen det här ju precis det jag njuter av i en Woody-rulle. Snabba repliker som kastas fram och tillbaka, som vanligt är dialogen det starkaste i en Allen-film av klass. Den svarta och ibland bitska humorn. Inte sällan om religion. Njutbart. Eisenberg funkar finfint som den nervöse och ibland spattige Bobby. Såklart en reinkarnation av en ung Woody, det är ju som att regissören själv insett att han kan spela huvudrollen själv, utan att vara framför kameran. Bra där. Kristen Stewart kammar lite otippat hem plus som Vonnie. Det såg man inte komma. Kul! Steve Carell känns som Mr Pålitligheten själv. Kan karln göra en dålig roll just nu? Tveksamt.

cafe-society-jesse-eisenberg-kristen-stewart-e1467730956509

regissörens alter ego med sällskap

Sin vana trogen lämnar Woody inte New York helt. Vi får ett alternativ litet sidospår om Bobbys familj på östkusten, med alla deras dispyter, problem och händelser. Självklart kommer filmens båda ändar (ändor??) att knytas ihop ju längre rullen pågår. Fattas bara annat. Andra trevliga skådisar att hålla koll på här är Corey Stoll och Blake Lively.

Allen mixar ihop sin rappa humor med bitterljuvt drama, kastar in en alldeles förtjusande mix av tidsenlig musik, vilken ligger som en välsmakande glasyr över hela kakan..och som russinet tillsätter regissören sig själv med en voiceover som i sina bästa stunder känns som Woody on fire.

Ja, detta var sannerligen en stabil upplevelse. Inte himlastormande. Egentligen en simpel film som kläs i ett trivsamt yttre. Inte en ny Midnight in Paris kanske, men en riktigt smutt tillbakagång till en Woody från förr.
Det som jag gillar.

Sep 19 2016

The Shallows (2016)

the-shallows-1-sheetFörsta hajrullen sen Jaws -75 (!) där jag verkligen suttit och hoppat av adrenalinstinn spänning. I vissa lägen alltså. För i andra lägen är dagens hittepå rena rama surfarporren för hugade vattenlekare.

Bakom kameran idag spanjacken Jaume Collet-Serra, känd för Liam Neeson-rullarna Unknown och Non-Stop. Här byter han miljö totalt och skickar ut spänstiga Blake Lively på en surfbräda. Platsen är en ”hemlig” strand nånstans vid Mexiko-kusten. Nancy (Lively) har hoppat av läkarutbildning…och större delen av livet självt. Sjukdom har ryckt bort hennes mamma, och i ett sorts desperat inre mentalt försök att hedra henne…har Nancy tagit sig till den speciella strand där hennes mamma en gång i tiden också surfade på de turkosblå vågorna.

Läget är smutt. Kustlinjen förföriskt vacker, vågorna mäktiga och vädret sanslöst fint. Bara att ge sig i kamp med havet. Vilket Nancy gör med den äran och filmens första kvart är en fläskig uppvisning i snygga surfarscener, stiligt kameraarbete och maffiga surfsvängar. Som hämtat ur en flådig dokumentär. Vilket också gör det till en rejält snygg visuell rulle. Bland alla surfartricks och vågtunnlar och hejsan hoppsan sätter dock regissören en och annan liten detalj som förvarnar om vad som komma skall. Speciellt gillar jag när kameran ligger i vattenlinjen och ena sekunden visar den härliga miljön ovanför ytan..för att i nästa sekund låta mig ta del av det mörka okända under ytan.

Snart skits det också i det blå skåpet när Nancy av misstag råkar surfa rakt in i matreviret hos en stor badass-vithaj. Ojoj. Ja, ni fattar ju själva. Komma där och störa. Inte bra. Adrenalin, skräck, panik, attack…och endast ett litet rev 200 meter från stranden får bli hennes räddning. Men vad händer när tidvattnet stiger och revet hamnar under ytan? Damn, goda är dyra. Dessutom en skadad Nancy med blödande lår..ingen bra kombo i vattnet. Och varför är stranden så öde och avlägsen just nu…??

Möjligen har jag någonstans innan rullen funderat på om det verkligen finns belägg för 86 minuters vattenskräck i den här formen…men det är just den relativt korta längden som idag är filmens fördel. Inget utdraget, mer bara rakt på. Jäkla bra längd på den här typen av genre detta (och kom igen…en hajfilm är ALLTID en hajfilm!)
Du kan såklart ha åsikter på realism och logik i händelserna.
Eller också skiter du i det och bara hänger på bland vågor och panik. Spänningen är det inget fel på. Plus utsökt foto och smutt musik.

blake-lively-and-the-shark-the-shallows-39717776-1000-544

en fena man icke vill se just här

Det är bara att inse…att någon ny Jaws kommer vi aldrig att få uppleva igen. Men vad gör väl det..så tidlös som DEN är kan man ju bara se om den 34 ggr till när andan faller på.

Dagens vattenskräck är välgjord, har en stentuff hjältinna, apsnygga surfarscener och framför allt en haj som ICKE ser jönsigt CGI:ad ut! Bara en sån sak! Vilket också gör att man liksom kan identifiera sig med Nancys läge. Man är med henne där på det futtiga revet. Tufft läge!

Sevärt.

Maj 13 2013

Savages (2012)

Den lätt bombastiske Oliver Stone med en film som går in lite under radarn?
Hm, till en början kanske. Sedan är det nog business as usual ändå.

De två polarna Chon och Ben (Taylor Kitsch/Aaron Johnson) odlar top notch-marijuana och drar in storkovan på försäljning över hela landet. Basen för verksamheten är den lilla surfarhålan Laguna Beach i södra Kalifornien. Förutom att dela på vinsten delar de också på samma kvinna, O (Blake Lively), i en lagom bekväm strandvilla vid havet. Chon är ex-marinsoldat och den otålige Ben vill rädda världen genom att sätta upp välgörenhetsfonder för viss del av knarkpengarna…(Herrens vägar är ju outgrundliga sägs det..)

Lyckliga och harmoniska tider förbyts dock mot mörka moln på himlen när en av de tunga mexikanska drogkartellerna under ledning av den iskalla Elena (Salma Hayek) plötsligt lägger sig i och vill ta över grabbarnas verksamhet med ”ett erbjudande de inte kan säga nej till”. Vilket de självklart försöker göra.

Straffet blir att O kidnappas och utnyttjas som en bricka i ”förhandlingarna”. Ben och Chon ser ingen annan utväg än att försöka spela det smutsiga spelet och komma på en motplan för att rädda stackars O. Att ge sig på mexikanska drogkarteller har ju dock som bekant sina risker..

Kokar regissör Stone soppa på en spik här?
Tja, kanske. Men han väver å andra sidan in historien i färgade, varma och mjuka bilder med aningens grynighet. Just färgsättningen under hela filmen är faktiskt riktigt njutbar. Manuset är rätt rakt, och skulle man istället velat ha gjort en tv-serie av det här dramat skulle det absolut inte ha varit ett problem. Vilket också är lite av filmens downside. Speltiden ligger på 130 minuter vilket här känns i längsta laget, precis som om Stone bara måste pressa in så mycket som möjligt. Eller inte velat karva i hörnen. Det är stora penseldrag och alla klyschor som kan förväntas när det handlar om knarkaffärer och Mexiko. Stone sparar naturligtvis (som vanligt) inte på det grafiska våldet när han behöver förtydliga stämningarna i filmen.

Johnny T lägger upp taktiken på sedvanligt överspelande sätt.

Laguppställningen i rollistan känns däremot helgjuten. Förutom ovan nämnda helt ok insatser dyker också John Travolta upp som korrumperad DEA-agent, och framför allt Benicio Del Toro med lagom sunkigt slitet utseende som Elenas hencheman Lado. Del Toro känns också som det tydligaste esset i dagens kortlek, och hans minst sagt osympatiske rollfigur blir den mest sevärda upplevelsen i hela filmen.

Savages är en mustig och ganska klyschig berättelse där Stone rutinerat till slut driver handlingen i mål och lyckas sy ihop sin säck med viss ansträngning. Godkänt blir det dock helt klart, kanske lite för lång och med yta som gör att jag iaf inte direkt fattar tycke för någon av huvudpersonerna.
Ja, förutom Benicio Del Toro dårå. (bra rim där)