Etikettarkiv: Oliver Stone

Maj 22 2017

Snowden (2016)

Oliver Stone är en berättande man (well…). Och inte sällan är det med egenhändigt plitade manus som tar i så det knakar. Vaddå subtila nyanser??

Han har en brokig karriär, den gode Stone. Kanske de senaste 30 åren mest känd för sina just svulstiga tilltag? Oftast känns det som han vill ”göra upp” med den amerikanska nutidshistorien. En betraktare av sakernas tillstånd i nationen? Eller bara en smart snubbe som slår mynt av händelser och tilltag som de flesta amerikaner (och övriga i världen) redan känner till..och ofta har en åsikt om? Jag väntar mig självklart att det är just Stone som kommer att ta hand om Hollywood-BOATSEN när det gäller Donald Trump vad det lider. Om han tillåts. Att göra dagens rulle var tex inget lätt åtagande då både vissa amerikanska myndigheter (bland annat en som börjar på N och slutar SA) och vissa delar av suitsen i Tinseltown icke gillade vad som skulle berättas. Stora delar av finansiering och budget fick således sökas utsocknes, främst i Tyskland och Frankrike.

Nå, är det värt besväret då? Här serveras alltså storyn om hur Edward Snowden blev en av USA´s allra största visselblåsare, och en av de största förrädarna enligt vissa. Frågar du mannen på gatan går åsikterna troligen rätt mycket isär i det stora landet i väster. Stone sejfar dock icke på något sätt, tar omgående ställning och drar på direkta bredsidor mot den amerikanska statsmakten. Själv vet jag nästan ingenting om Snowden som person eller hans bakgrund, men Stones 2 timmar och 14 minuter försöker sig på att ta ett ordentligt grepp med hans backstory, varvat med storyn om själva avslöjandet, katt- och råtta-leken som sen gjort honom till en av Amerikas most wanted men.

Inget fel på berättandet överlag. Joseph Gordon-Levitt funkar ganska perfekt i rollen som Snowden. Porträttlik också! Även om han försetts med ett sätt att prata som mest påminner om en snubbe med varm mat i munnen. Vi följer Snowden i början av hans karriär inom ”skrået”, sakta men säkert infinner sig snart tvivlen och avsaknaden av moraliskt rättesnöre.
Händelser radar upp sig som gör att vår man för dagen till slut får nog av dubbelspel, mörkande och verkan i det fördolda.

jobba hos The Man kräver viss uppoffring

Filmen är underhållande. Inte tal om annat. Ett sorts stabilt underhållningsvärde inför alla de detaljer som i slutänden leder till just de händelser vi utomstående mest känner igen. Däremot känner jag, märkligt nog kanske, ingen större eufori över det Snowden gör. Känns mer som att ”ja men det är väl självklart att skumraskaffärerna ska upp på bordet. What´s the fuzz…?” Måste man kanske vara amerikan för att känna att detta är något speciellt i ärendet? Hade en svensk Snowden orsakat ett större känslosvall hos oss som tittar här i Svedala? Eller är allt universellt? Naturligtvis en ensidig film där Stone målar med sina egna stora penslar.

Förutom Gordon-Levitt går det absolut att tjusas av riktigt bra insatser i diverse bilroller av bla; Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage (!), Joley Richardson, Tom Wilkinson och Shailene Woodley. Filmens bästa scen är dock den där den riktige Snowden ( i ett rackarns snyggt visuellt klipp) tar över och får ”stänga” hela rullen med ett par väl valda ord. Som sagt, Stone målar brett och föga subtilt. Men vad fan, det köper jag. Effektivt filmberättande. Om än lite för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med en tjugo minuter utan att det väsentliga hade gått förlorat.

Dock en av Stones mer intressanta rullar, helt klart.

 

Maj 13 2013

Savages (2012)

Den lätt bombastiske Oliver Stone med en film som går in lite under radarn?
Hm, till en början kanske. Sedan är det nog business as usual ändå.

De två polarna Chon och Ben (Taylor Kitsch/Aaron Johnson) odlar top notch-marijuana och drar in storkovan på försäljning över hela landet. Basen för verksamheten är den lilla surfarhålan Laguna Beach i södra Kalifornien. Förutom att dela på vinsten delar de också på samma kvinna, O (Blake Lively), i en lagom bekväm strandvilla vid havet. Chon är ex-marinsoldat och den otålige Ben vill rädda världen genom att sätta upp välgörenhetsfonder för viss del av knarkpengarna…(Herrens vägar är ju outgrundliga sägs det..)

Lyckliga och harmoniska tider förbyts dock mot mörka moln på himlen när en av de tunga mexikanska drogkartellerna under ledning av den iskalla Elena (Salma Hayek) plötsligt lägger sig i och vill ta över grabbarnas verksamhet med ”ett erbjudande de inte kan säga nej till”. Vilket de självklart försöker göra.

Straffet blir att O kidnappas och utnyttjas som en bricka i ”förhandlingarna”. Ben och Chon ser ingen annan utväg än att försöka spela det smutsiga spelet och komma på en motplan för att rädda stackars O. Att ge sig på mexikanska drogkarteller har ju dock som bekant sina risker..

Kokar regissör Stone soppa på en spik här?
Tja, kanske. Men han väver å andra sidan in historien i färgade, varma och mjuka bilder med aningens grynighet. Just färgsättningen under hela filmen är faktiskt riktigt njutbar. Manuset är rätt rakt, och skulle man istället velat ha gjort en tv-serie av det här dramat skulle det absolut inte ha varit ett problem. Vilket också är lite av filmens downside. Speltiden ligger på 130 minuter vilket här känns i längsta laget, precis som om Stone bara måste pressa in så mycket som möjligt. Eller inte velat karva i hörnen. Det är stora penseldrag och alla klyschor som kan förväntas när det handlar om knarkaffärer och Mexiko. Stone sparar naturligtvis (som vanligt) inte på det grafiska våldet när han behöver förtydliga stämningarna i filmen.

Johnny T lägger upp taktiken på sedvanligt överspelande sätt.

Laguppställningen i rollistan känns däremot helgjuten. Förutom ovan nämnda helt ok insatser dyker också John Travolta upp som korrumperad DEA-agent, och framför allt Benicio Del Toro med lagom sunkigt slitet utseende som Elenas hencheman Lado. Del Toro känns också som det tydligaste esset i dagens kortlek, och hans minst sagt osympatiske rollfigur blir den mest sevärda upplevelsen i hela filmen.

Savages är en mustig och ganska klyschig berättelse där Stone rutinerat till slut driver handlingen i mål och lyckas sy ihop sin säck med viss ansträngning. Godkänt blir det dock helt klart, kanske lite för lång och med yta som gör att jag iaf inte direkt fattar tycke för någon av huvudpersonerna.
Ja, förutom Benicio Del Toro dårå. (bra rim där)

Dec 28 2010

Wall Street: Money Never Sleeps (2010)

Jaha ni. När eftertexterna så sakteliga börjar rulla till David Byrnes musikaliska slingor och förföriska bilder över ett soligt New York sakta flyter förbi, sitter jag som en stolligt frågetecken i soffan.
Min första tanke är; varför?
Den andra är: herregud så blekt, så….intetsägande.

Här ytterligare ett praktexempel på att vissa ideér borde ha fått stanna på skrivbordet, kaffebordet eller middagsbordet. Vet inte riktigt vad Oliver Stone fått för sig här…att kunna upprepa samma hype med en film om börsklippare så pass många år senare måste ju verkligen vara den ädla formen av självplågeri. Speciellt om man inte har någon som helst ny infallsvinkel att komma med. Jag ska villigt erkänna att då 1987 när den första filmen dök upp, så var det en medryckande skröna och ett härligt överdrivet lustspel om aktier, fonder och den traditionella bilden av en vattenkammad brat i finansvärlden. Och Gordon Gekko var så härligt hänsynslös att det liksom inte gick att låta bli att tycka om honom. Men varje figur (och tidsålder) har sin tid.

Här är Gekko tillbaka många år senare, utslussad från fängsligt förvar och ägnar sig numera åt att skriva böcker och hålla föredrag. Han träffar en ung pigg börsnisse, Jake (Shia LaBeouf), och får tillfälle att lära ut lite gammal visdom och tricks från förr. Jake har dessutom ett par egna agendor och råkar dessutom dejta Gekkos försummade dotter. Smutt och bekvämt. Alldeles för bekvämt. Manuset tar så enkla och genant tråkiga genvägar så det går bara inte att hålla gäspningarna borta.
Stone upprepar sig till förbannelse och har inget, absolut inget, att tillföra i den här miljön. Synd också att kasta bort alltid sevärde Josh Brolins talanger på sådan här skräpmat. Han ska föreställa den ”nye” Gekko i den här versionen, men försvinner i ett moln av ointresse. Sidostoryn om Jakes förhållande med Gekkos dotter blir bara skitnödigt påklistrad, och slutet är rent av irriterande dumt.

Det hjälper inte ens att Stone desperat slänger in Charlie Sheen i en tvåminuters cameo, respektlöst använder Susan Sarandon och Frank Langella i alldeles för små roller eller vildsint låter kamerasvepningar rulla över New Yorks skyskrapor i solglitter.

Wall Street: Money Never Sleeps är fruktansvärt ointressant som historia. Den tid när hetsiga bilder på gapande börsklippare möjligen kunde tillföra någon sorts charm är för länge sedan förbi. Jag känner inget, noll, nada för den här filmen. Michael Douglas borde verkligen ha tagit sig en extra funderare på sin medverkan här, och istället låtit minnet av en galet girig Gekko från 80-talet bestå. Om nu inte pengarna sover så finns det stor risk att den som tittar på den här filmen gör det istället.