Snowden (2016)

Oliver Stone är en berättande man (well…). Och inte sällan är det med egenhändigt plitade manus som tar i så det knakar. Vaddå subtila nyanser??

Han har en brokig karriär, den gode Stone. Kanske de senaste 30 åren mest känd för sina just svulstiga tilltag? Oftast känns det som han vill ”göra upp” med den amerikanska nutidshistorien. En betraktare av sakernas tillstånd i nationen? Eller bara en smart snubbe som slår mynt av händelser och tilltag som de flesta amerikaner (och övriga i världen) redan känner till..och ofta har en åsikt om? Jag väntar mig självklart att det är just Stone som kommer att ta hand om Hollywood-BOATSEN när det gäller Donald Trump vad det lider. Om han tillåts. Att göra dagens rulle var tex inget lätt åtagande då både vissa amerikanska myndigheter (bland annat en som börjar på N och slutar SA) och vissa delar av suitsen i Tinseltown icke gillade vad som skulle berättas. Stora delar av finansiering och budget fick således sökas utsocknes, främst i Tyskland och Frankrike.

Nå, är det värt besväret då? Här serveras alltså storyn om hur Edward Snowden blev en av USA´s allra största visselblåsare, och en av de största förrädarna enligt vissa. Frågar du mannen på gatan går åsikterna troligen rätt mycket isär i det stora landet i väster. Stone sejfar dock icke på något sätt, tar omgående ställning och drar på direkta bredsidor mot den amerikanska statsmakten. Själv vet jag nästan ingenting om Snowden som person eller hans bakgrund, men Stones 2 timmar och 14 minuter försöker sig på att ta ett ordentligt grepp med hans backstory, varvat med storyn om själva avslöjandet, katt- och råtta-leken som sen gjort honom till en av Amerikas most wanted men.

Inget fel på berättandet överlag. Joseph Gordon-Levitt funkar ganska perfekt i rollen som Snowden. Porträttlik också! Även om han försetts med ett sätt att prata som mest påminner om en snubbe med varm mat i munnen. Vi följer Snowden i början av hans karriär inom ”skrået”, sakta men säkert infinner sig snart tvivlen och avsaknaden av moraliskt rättesnöre.
Händelser radar upp sig som gör att vår man för dagen till slut får nog av dubbelspel, mörkande och verkan i det fördolda.

jobba hos The Man kräver viss uppoffring

Filmen är underhållande. Inte tal om annat. Ett sorts stabilt underhållningsvärde inför alla de detaljer som i slutänden leder till just de händelser vi utomstående mest känner igen. Däremot känner jag, märkligt nog kanske, ingen större eufori över det Snowden gör. Känns mer som att ”ja men det är väl självklart att skumraskaffärerna ska upp på bordet. What´s the fuzz…?” Måste man kanske vara amerikan för att känna att detta är något speciellt i ärendet? Hade en svensk Snowden orsakat ett större känslosvall hos oss som tittar här i Svedala? Eller är allt universellt? Naturligtvis en ensidig film där Stone målar med sina egna stora penslar.

Förutom Gordon-Levitt går det absolut att tjusas av riktigt bra insatser i diverse bilroller av bla; Melissa Leo, Zachary Quinto, Rhys Ifans, Nicolas Cage (!), Joley Richardson, Tom Wilkinson och Shailene Woodley. Filmens bästa scen är dock den där den riktige Snowden ( i ett rackarns snyggt visuellt klipp) tar över och får ”stänga” hela rullen med ett par väl valda ord. Som sagt, Stone målar brett och föga subtilt. Men vad fan, det köper jag. Effektivt filmberättande. Om än lite för långt. Filmen hade lätt kunnat kapas med en tjugo minuter utan att det väsentliga hade gått förlorat.

Dock en av Stones mer intressanta rullar, helt klart.

 

Maggie (2015)

Var och en får naturligtvis tycka vad den vill och ha vilka känslor om en film man vill.
Det är liksom självklart, och hör till grundstenarna i den oskrivna mallen för hur man förhåller sig till det skrivna ordet om filmer man ser och vill berätta om.

Men likväl, tycker JAG, att man gör läsarna en björntjänst (DÄR har vi ett lustigt uttryck om något…som har sin förklaring här!) om man avfärdar dagens rulle med att Arnie blivit soft, det är för lite actionröj eller att en zombierulle ska banne mig innehålla mer gore och zombieös än vad som hittas här.

Då ser man inte riktigt bortom dagens ramstory…och man hittar kanske inte det som jag tycker filmen är alldeles fenomenal på att förmedla. Nämligen känslan av att vara hjälplös inför den/de du älskar. Att inte kunna göra ett jota för att rädda situationen, fast hela ditt sinne och ditt plågade hjärta skriker efter hjälp.
För det är precis det som händer här.

Vi befinner oss (antagligen) en liten bit in i framtiden. Ett par år? En farsot drar över världen och smittar ned folk med en sjukdom som ju bäst påminner om den gamla hederliga zombiesjukan. Efter en tids inkubationstid råkar de drabbade ut för det som döpts till ”the turning” i folkmun, dvs de stackars offren förvandlas till de klassiska dreglande zombieliknande varelserna som bara vill ha ditt kött.

Ute på landsbygden undrar farmaren Wade (Schwarzenegger) var hans dotter Maggie (Abigail Breslin) tagit vägen. När filmen börjar hittar han henne inne i den förfallna staden, på en läkarstation. Hans dotter har blivit biten i armen och är med största sannolikhet smittad. Personalen försöker övertala Wade att lämna sin dotter där…det finns ju bara en utväg så småningom. Wade vägrar. Förstås. Det är ju hans dotter! Han vill ta hem henne till landet, till huset. Till (den osäkra) tryggheten. Till miljön där inget ont ska hända ens barn.

Regissören Henry Hobson filmdebuterar med en sorts indierulle som har fått etiketterna drama, horror, thriller. Skala bort de två sista på skalan och du har det mer rättvisa epitetet på denna mörka och smärtsamma historia. För vad det handlar om är ju att vårda en svårt sjuk i hemmet. Att göra den sista tiden tillsammans så behaglig som möjlig. Eller vill inte Wade riktigt inse vad som är på väg att hända? Han har redan förlorat sin första fru, ska han nu behöva förlora sin dotter? Nya frun Caroline (en återhållsam Joely Richardson) försöker vara stoisk men också förklara för Wade som väntar.

smärtsamt. på alla vis.

Men hur skulle Wade kunna göra annorlunda? Det är hans barn. Hans enda dotter. Hobson och manuset använder just zombiesjukan som dagens ämne, men det skulle naturligtvis kunnat ha handlat om vilken hemsk sjukdom, varifrån det inte finns någon återvändo, som helst. Här fångas just hopplösheten och det sönderfallande samhället runt våra huvudpersoner på ett riktigt bra och plågsamt sätt.

Stort beröm ska idag också gå till Arnold som på ålderns höst ”vågar” ta en lowkey-roll, långt bortom muskelaction och vitsiga oneliners. Här är han bara en sorgtung pappa till sin älskade dotter. Och till Breslin, som troligen gör sin bästa roll någonsin och är en lysande Maggie…vilken långsamt börjar inse vad som väntar. Den som bara måste ha zombieaction i storyn får hålla till godo med ett par få scener. Men återigen, det är inte det som är det viktiga här. I en tid då genren är ordentligt urvattnad känns den här annorlunda nedtonade vinkeln, trots dysterheten, som en fräsch injektion.

Filmens sista kvart är brutalt bra. Den rör om i magen och i hjärtat.
Överraskande och oväntad upplevelse!

Idag har också Fiffi kollat in den stackars Wades vedermödor, vad tyckte hon om situationen…?

Sommarklubben: The Patriot (2000)

Ingen kan ju direkt anklaga regissören Roland Emmerich för att spara på krutet i sina rullar. Tyskens devis skulle rentav kunna vara bigger is better. Sannerligen dock inte alltid detta stämmer in på historierna som han berättar, men visuellt kan man sällan klaga på grannlåten.

Här tas en sorts medelväg när han presenterar Mel Gibson som den fredlige, stillsamme änklingen och fadern Benjamin Martin i 1770-talets Nordamerika. Politiska spänningar står för dörren i de brittiska kolonierna och ett uppror är oundvikligt. Martin har (förstås) en historia som gammal kämpe under tidiga och blodiga krig mot kontinentens urinvånare, och nu vill revolutionskrafterna att Martin ska ta till vapen igen för att hjälpa till att frigöra kolonierna från det brittiska väldet. Martin, den fridsamme pappan, vägrar förstås (”krig är inte lösningen”), men får anledning att ändra sig blixtsnabbt när både rödrockade britter dyker upp på ägorna och hans familj drabbas av en tragedi. Snart är Martin stenhård ledare för traktens hängivna milis, och resten är filmiskt fyrverkeri med drama och bombastiska fältslag snyggt iscensatt av herr Emmerich.

Dagens klubbare använder således det omvälvande amerikanska frihetskriget som fond för att berätta den här historien. Att det också görs på ett ganska snyggt och engagerande sätt är ingen tvekan. Gibson gör sig bra som den motvillige hjälten, Heath Ledger är den äldste sonen som stödjer den väpnade kampen och dessutom inte kan förstå varför hans far inte delar samma åsikt. Under resans gång får grabben naturligtvis anledning att komma till insikt. Joely Richardson får vara underskön i vida klänningar på en traditionell plantage, moster till Martins barn..och givetvis snart det romantiska intresset för våran Mel när både krigarkänslor och andra sinnen vaknar till liv hos honom. Slirigt? Ja en aning såklart.

Den knappt tre timmar långa intrigen lyckas väva in i stort sett alla möjliga sorters känslor och det är naturligtvis styltat enligt bästa formuläret för hur en episk berättelse som den här ska presenteras. Ingen kan dock gnälla på regissören för att han inte har koll på läget. Det är snyggt och det både underhållande och engagerande. Bortse från de värsta klyschorna och det är absolut en film som inte skäms för sig.

The Patriot sportar mustiga stridsscener, lagom flosklig dialog och gott skådespelande rakt över. För att inte tala om Jason Isaacs som genomsvinig brittisk fullblodspsykopat. Bästa rollen?
Historiskt i sommarnatten.

full starfull starfull star