Maggie (2015)

Var och en får naturligtvis tycka vad den vill och ha vilka känslor om en film man vill.
Det är liksom självklart, och hör till grundstenarna i den oskrivna mallen för hur man förhåller sig till det skrivna ordet om filmer man ser och vill berätta om.

Men likväl, tycker JAG, att man gör läsarna en björntjänst (DÄR har vi ett lustigt uttryck om något…som har sin förklaring här!) om man avfärdar dagens rulle med att Arnie blivit soft, det är för lite actionröj eller att en zombierulle ska banne mig innehålla mer gore och zombieös än vad som hittas här.

Då ser man inte riktigt bortom dagens ramstory…och man hittar kanske inte det som jag tycker filmen är alldeles fenomenal på att förmedla. Nämligen känslan av att vara hjälplös inför den/de du älskar. Att inte kunna göra ett jota för att rädda situationen, fast hela ditt sinne och ditt plågade hjärta skriker efter hjälp.
För det är precis det som händer här.

Vi befinner oss (antagligen) en liten bit in i framtiden. Ett par år? En farsot drar över världen och smittar ned folk med en sjukdom som ju bäst påminner om den gamla hederliga zombiesjukan. Efter en tids inkubationstid råkar de drabbade ut för det som döpts till ”the turning” i folkmun, dvs de stackars offren förvandlas till de klassiska dreglande zombieliknande varelserna som bara vill ha ditt kött.

Ute på landsbygden undrar farmaren Wade (Schwarzenegger) var hans dotter Maggie (Abigail Breslin) tagit vägen. När filmen börjar hittar han henne inne i den förfallna staden, på en läkarstation. Hans dotter har blivit biten i armen och är med största sannolikhet smittad. Personalen försöker övertala Wade att lämna sin dotter där…det finns ju bara en utväg så småningom. Wade vägrar. Förstås. Det är ju hans dotter! Han vill ta hem henne till landet, till huset. Till (den osäkra) tryggheten. Till miljön där inget ont ska hända ens barn.

Regissören Henry Hobson filmdebuterar med en sorts indierulle som har fått etiketterna drama, horror, thriller. Skala bort de två sista på skalan och du har det mer rättvisa epitetet på denna mörka och smärtsamma historia. För vad det handlar om är ju att vårda en svårt sjuk i hemmet. Att göra den sista tiden tillsammans så behaglig som möjlig. Eller vill inte Wade riktigt inse vad som är på väg att hända? Han har redan förlorat sin första fru, ska han nu behöva förlora sin dotter? Nya frun Caroline (en återhållsam Joely Richardson) försöker vara stoisk men också förklara för Wade som väntar.

smärtsamt. på alla vis.

Men hur skulle Wade kunna göra annorlunda? Det är hans barn. Hans enda dotter. Hobson och manuset använder just zombiesjukan som dagens ämne, men det skulle naturligtvis kunnat ha handlat om vilken hemsk sjukdom, varifrån det inte finns någon återvändo, som helst. Här fångas just hopplösheten och det sönderfallande samhället runt våra huvudpersoner på ett riktigt bra och plågsamt sätt.

Stort beröm ska idag också gå till Arnold som på ålderns höst ”vågar” ta en lowkey-roll, långt bortom muskelaction och vitsiga oneliners. Här är han bara en sorgtung pappa till sin älskade dotter. Och till Breslin, som troligen gör sin bästa roll någonsin och är en lysande Maggie…vilken långsamt börjar inse vad som väntar. Den som bara måste ha zombieaction i storyn får hålla till godo med ett par få scener. Men återigen, det är inte det som är det viktiga här. I en tid då genren är ordentligt urvattnad känns den här annorlunda nedtonade vinkeln, trots dysterheten, som en fräsch injektion.

Filmens sista kvart är brutalt bra. Den rör om i magen och i hjärtat.
Överraskande och oväntad upplevelse!

Idag har också Fiffi kollat in den stackars Wades vedermödor, vad tyckte hon om situationen…?

All Cheerleaders Die (2013)

Cheerleaders_posterDu vet sådana där filmer där du konstant från början sitter och retar dig på helvetes spåniga bimbobrudar och tröttsamma lallande jocks till snubbar…och bara önskar att VARENDA en av idioterna kommer att gå hemska öden….. och gärna våldsamma sådana…. till mötes….OCH….helst så fort som möjligt…?

Det här en sån film.

Ska man leka med zombie-koncept får man fan ha ordning på sig!

Inte fylla med klyschor och tramsigheter som får mig att zona ut TOTALT.
Waste of time.

Men musiken var rätt ok.

Fotbollszombies vs snutvarg!

På Allhelgonadagen kändes det mer rätt att hedra sina nära och kära än att busa runt i goreträsket.
Idag känns det dock helt okej att avsluta den lilla obehaglighetsveckan med två galna rullar ur ovan nämnda genre…


 

Goal of the Dead (2014)

Lite som Shaun of the Dead, på franska. Med fotboll i! Knasigt värre, men underhållande! Fransoserna kan  ju både det här med action och skräck när de lägger manken till. Okej, så mycket skräck är det väl kanske inte här. Men full fart.

Stort franskt fotbollslag kommer till en liten håla för en cupmatch. I det stora proffslaget finns stadens ”förlorade son”, han som valde att flytta till storstan för pengarna. Föga omtyckt buas han såklart ut vid återkomsten. Snart får alla dock annat att tänka på när ett zombieoutbreak förstör hela fotbollsfesten på arenan och en utvald skara får fullt upp med att hålla sig vid liv. Till och med om det betyder att man måste ta en fotbollsmatch mot de dreglande galningarna som tagit över! Japp, du läste rätt.

Knasig humor, snygga effekter och den där speciella franska, lite konstiga, humorn ser till att det blir en rätt underhållande stund ändå. Bra tempo. En zombierulle som bryter mönstret  lite, och ändå inte. Dumrolig.

wolfcopWolfCop (2014)

Precis lika dumt som det låter.
Alkade småstadssnuten Lou har det inte så kul i livet. Ständigt bakfull och misstrodd. När han upptäcker att han plötsligt fått en förbannelse över sig och förvandlas till en synnerligen hårig varulv blir det andra bullar. Inte nog med att hans djuriska instinkter tar över, som den snut han är nosar (!) han snart upp en illvillig konspiration mot staden.

Egentligen en rejält kass rulle om man ser till handlingen, men om man sitter och flinar sig igenom denna B-rulle kan man väl ändå inte ha alltför tråkigt va? Inte bland de bästa alstren om den gode varulven om man säger så…men full med galna taffliga effekter och en svart humor går det inte att tycka illa den här filmen. Om Wer var filmen som fick oss att tro på Varis igen..är kanske det här rullen som återigen förlöjligar.
Jaja, det kanske finns en balans för allt.


Därmed slutar årets vecka med besöket i rysligheternas (hmm..tja..) land. En ganska svag början, men det tog sig lite mot slutet och medelbetyget landar på 2,4.
Vilket väl ändå får anses vara ett ok betyg om man ser till genren och dess utbud…?

Filmlivet rullar vidare!

Stalled (2013)

Och vips var vi tillbaka i zombieträsket igen.
Loseraktig vaktis jobbar i kontorshuset under julfesten. Fixa fel på damtoan bli plötsligt lite roligare när man kan smygkolla på två tjejer som börjar hångla med varandra. Tills den ena av dem förvandlas till blodtörstig zombie förstås!
Och inte nog med det, vår vaktis är plötsligt fast i toabåset under tiden nya zombiesmittade dårar väller in i det begränsade utrymmet. Nu blir goda råd dyra. Om det ens finns några.

Splattig brittisk skräckkomedi som följer nedplöjt mönster utan att vika från kursen. Blod och lågbudgeteffekter och typisk rå brittisk humor…vilket iof får den att sticka ut en liiiten aning mot sina tröttsamma kopior från världens alla hörn. Äsch, det här är väl inget att minnas såklart. Vaktisen blir den osannolike hjälten i trångmål. Hur ska han ta sig ur ett toabås utan att röna samma öde som de partajande kontorsnissarna? Inget jag slänger upp på rekommendationsbordet åt dig inför en helg, även om den hade några MINUTERS små roande sekvenser.
Överlag dock inget att lägga på minnet. Alls.

Dead Set (2008)

Jaha. Vad sägs om en liten ihopvispad röra av en engelsk Big Brother och en zombieattack med förödande konsekvenser…?
Det är det enkla huvudtemat i denna brittiska miniserie för tv uppdelad i fem episoder som ganska skamlöst och fräckt mixar två synnerligen aktuella företeelser.

Eftersom jag också är lite svag för zombiekulturen kändes det här högintressant att kolla in, trots att jag hatar Big Brother-konceptet som inget annat. Nåväl, i BB-huset hittar vi de typiska karaktärerna, den spåniga bruden, kufen, han som vill vara macho, den gapiga bögen osv. Om de tycker att livet i huset är påfrestande så är det inget mot vad som händer under den stora kväll när en av dem enligt sedvanlig tradition ska röstas ut.
Oroväckande rapporter pratar om en mystisk epidemi som verkar sprida sig över landet, men programmets dumdryge producent ägnar inte speciellt mycket uppmärksamhet åt detta utan oroar sig mest över att ev. nyhetsuppdateringar kommer att störa programtiden för hans skötebarn.

Naturligtvis bryter helvetet strax ut och de stackars invånarna i BB-huset börjar undra vad som händer utanför. Ett par driftiga överlevare utanför studion finns och hjälper till att föra handlingen framåt i rätt rask takt.

De fem delarna är föredömligt korta, 30 min, och tar upp alla de klassiska koncepten som hör zombievärlden till. Zombierna är galna, arga, stendumma men livsfarliga. Att de dessutom springer och rör sig som jakthundar ställer naturligtvis till extra besvär.

Det blir en frisk blandning av humor, skräck och lite satir över Big Brother-fenomenet och mediakåtheten i största allmänhet. Bra effekter, goret finns med men tack vare ryckiga och stressade kameravinklar hålls detaljerna rätt osynliga  men tenderar att bli mer närvarande ju längre serien håller på. Skådisarna, för mig okända, öser på med de klyschor som hör till deras karaktärer och gör det bra.

Dead Set är liten sköning i det ojämna zombieutbudet som finns. Britterna är som alltid pålitliga när det gäller att skapa atmosfär och spänning vare sig det är deckare, drama eller som här skräck med humorstänk. Sevärt.

”Reality bites.”