Etikettarkiv: rysarkomedi

Okt 22 2016

#rysligaoktober: Burying the Ex (2014)

burying-the-ex_posterJoe Dante. Kommer ni ihåg honom!?
En regissörsrelik från förr. Typ. Ansvarig för charmiga Gremlins 1984. Eller smått otrevliga The Howling 1981, apropå rysligheter. Sen har det nog varit mer Hollywoods bakgårdar för Dante. En stabil ström av tv-jobb tycks dock ha hållit honom i farten sedan det begav sig…och vips sitter han här nu i registolen för den här indie-rysligheten.

Som idag sportar den hårt prövade Max (Anton Yelchin, RIP) och charmiga Alexandra Daddario. OCH, framför allt underbart bitchiga Ashley Greene som bossig flickvän åt Max. Här har han inte mycket att säga till om. När Evelyn (Greene) säger nåt..så blir det så. vad än Max tycker och tänker. Som den snälle pojkvän han nu är, biter han ihop och går varje dag till sitt jobb i den lilla horror-shopen där han är nån slags föreståndare bland alla masker, fejkblod och gamla sköna videorullar med skräckisar. Dessutom har han ju också precis träffat den goa och trevliga Olivia (Daddario) borta i glasskiosken. Jädrans helylletrevlig tjej det! Som har precis samma smak som Max. Om allt! Tänk om han hade varit ihop med henne istället!

Ödet, som så många gånger annars i halvtramsiga storys som denna, kommer snart att spela Max i händerna när Evelyn plötsligt en dag helt sonika blir totalmanglad till döds av en buss på gatan! (nix, ingen spoiler!!). Hemskt förstås, men samtidigt har Max plötsligt sin utväg till ett friare och roligare (?) liv. Sorgen är dock av naturliga skäl inte leka med, men kanske det kan bli lite bättre när han plötsligt springer på Olivia igen..?
För att i nästa andetag få besök av Evelyn!! WTF?!?! Övernaturligheter kickar in och Evelyn is back from the dead! Som en tvättäkta zombie. Dock med klar hjärnaktivitet och fast besluten om att behålla Max som pojkvän forever and ever and eveeer. Så, vore det inte lika bra om hon helt sonika åt lite av Max så att han också kan bli en odöd?? Då får de ju en hel evighet tillsammans!

buryingtheex_pic

”för mycket rött på läpparna älskling..?”

Låter det jönsigt? Tramsigt? Larvigt? Tja, lite är det ju så förstås. Detta är såklart inget du sätter kvällsmackan i halsen av skräck inför. Istället är det lite lagom…småputtrigt då och då. Bäst är ju Yelchin som den snälle Max som inte vill göra någon ledsen. Inte ens (till en början) den odöda Evelyn när hon ser ut som värst! För just det, trots att Evelyn återvänt från graven..fortsätter hennes kropp att sakta förruttna (no kisses today dear..)
Regi-Dante jobbar ändå på ganska ok med den här svarta horror-komedin. Våldet blir gorigt när det behövs, och de små effekter som finns funkar finemangs.

Egentligen är det lite kantboll på om dagens hittepå kanske passar in  i temat…om man ska gradera efter devisen ”rysligheter”, men hardcore-fansen får muttra på…vi måste ha med lite av allt. Tycker jag.

Svart humor, lite blodigt, lite förruttnelse, en svartsjuk död ex-flickvän som inte är att leka med när hon får span på den charmiga kemin mellan Yelchin och Daddario. Ojoj. Bäddat för trubbel i den här ändå stundtals underhållande bagatellen.
Men såklart, Dante är ganska långt från rysligheterna i den gamla goa The Howling!
Times they are changing…

ev. Halloween-faktor:
Godkänd. Max jobbar i den lilla horror-shopen och självaste Halloween närmar sig i filmen. Lite pumpor och annat som påminner om partykvällen syns till då och då.
Extraplus också för att man i filmen har Halloween-nattbio på kyrkogården där Night of the Living Dead visas. Stämningsfullt!

Jun 21 2016

The Final Girls (2015)

The_Final_Girls_posterLite lagom (sommar)jönsigt om det här med 80-talet och slasherrullar.
Och kanske om att sörja.

Max (Taissa Farmiga,,,japp yngsta syster till Vera..och sjukt lik!) sörjer sin mamma Nancy (Malin Åkerman) vilken dödades i en bilolycka för ett par år sedan. Nancy var en skådis som en gång i tiden slog igenom i en tidstypisk 80-talsslasher, ”Camp Bloodbath”. Nu ska slashern jubileumsvisas på stadens biograf och Max är inbjuden. Motvilligt går hon dit, snart händer en olycka i salongen…och av oklara filmiska skäl (don´t ask why) befinner sig plötsligt Max och hennes ”Scooby-gäng” mitt inne i filmen! Precis när den börjar. WTF??!

Vad göra?
Gänget bestämmer sig ganska omgående att det är lika bra att ”spela med” i rullen. Extra plus här är ju att de hela tiden vet vad som kommer att hända! Tjo! MEN, räcker det för att stoppa filmens obligatoriskt maskerade galning med machete?? Och hur ska Max förhålla sig till att plötsligt stå öga mot öga med sin (yngre) version av mamma?

Hahaha. Här gäller det att ha både fantasin och förkärleken till de nostalgiska teenslasherrullarna i behåll. Då får man sig en rätt rolig stund här och där. Liksom Scream-rullarna behandlar filmen hela konceptet med rysare, slashers, de oskrivna reglerna, konceptet som gjorde ett helt årtionde…på ett ganska charmigt och vördnadsfullt sätt. Såklart det är rätt tramsigt på sina håll och intrigen håller inte för att beskådas på ett djupare plan.
Men det är…behagligt underhållande på nåt sätt. Jag blir ju lite svag för sådana här rullar som bryter lite mot mönstren…och gärna skojar till det på vägen.

the-final-girls-02

Scooby-gänget tror inte sina ögon när de får en betygstrea!

Full fart på hjältegänget, med Farmiga i spetsen. Åkerman är ju ingen toppskådis men gör en helt godkänd insats här. Kanske ett rollfack som passar henne? Lätt skruvad komedi?
Rullen är lagom strippad på de värsta gore-effekterna, det skvallras om att regissören Todd Strauss-Schulson fick order om att softa rullen för åldersgränsen på bio…något han först gick bananas över..men i slutänden höll med om att det blev en bättre film.

Jag säger inte emot. Lagom mix av 80-talsblod och taskig humor.
Lägg till detta det absurda i hela filmens upplägg…och de fördelar som kan dras av situationen…och jag mjukar upp dagens betyg lite.
Här har man inte tråkigt.

Dec 9 2015

Cooties (2014)

cooties_posterDags för lite besök i zombieträsket igen.
Sort of iaf.

Nå, vad har vi här då?
Jo, en sorts skräck-komedi om en skola där nästan varje elev strax blir infekterad av ett virus som förvandlar dem till små mördarlika bestar törstande efter blod och inälvor! Hu!
Mest utsatta; lärarkåren på skolan! En samling desillusionerade typer som brukar tillbringa vardagen med att beklaga sig över tillvaron…och odrägliga ungar! Nu får de plötsligt anledning att oroa sig för annat minsann. Bara att barrikadera sig och försöka klara livhanklen så gott det går.

Mitt i kaoset, den unge nördige lärarvikarien Clint (Elijah Wood), som återvänt till sin lilla hemstad från New York. Nu får han plötsligt annat att oroa sig för än hur han ska göra för att slå igenom som  författare. Tillsammans med den odräglige gympaläraren Wade (Rainn Wilson), den obehagligt nördige NO-läraren Doug (Leigh Whannell), den gamla skolkompisen-turned-teacher Lucy (Alison Pill) plus ett par andra stackare gäller det att överleva till varje pris….och akta sig för monsterungarna!

Se där ja! Ibland kommer det en och annan sån här oborstad lite uppkäftig komedi, gärna med ganska våldsamt gore inbakat. Historien må vara ganska urvattnad, men just att det idag handlar om vildsinta ungar med extrem blodtörst…gör ändå att underhållningen höjs ett snäpp. Man kan också se det som att här får lärarna en chans att ge igen med råge….hrm…!!
Det enda sättet att klara livhanken är naturligtvis att göra processen kort med de infekterade småkids som står i vägen för gruppens överlevnad. Varför tycks det bara vara barn som blir smittade då? Självklart finns det en ganska ansträngd förklaring till det också…men det köper man liksom. Hallå, hela filmen är ju lite hejsanhoppsan! Fast på ett bra sätt!

gympalärare i underläge!

Kul att Elijah Wood hoppat på en roll här. Han är även med i producentledet, och bjuder verkligen på sig själv. Bäst; när Rainn Wilsons gympagubbe förolämpar Wood och liknar honom vid en liten töntig Hobbit!! Haha! Just Wilson, en liten favvo hos mig, gör annars kanske den roligaste rollen som redneck-snubbe med taskig attityd. Mycket roligt. Alison Pill känner vi igen från The Newsroom som ambitiös journalist. Här får hon chansen att spela lite knäpp komedi, och det funkar det också.

Rullen är författad av Leigh Whannell, en av männen bakom Saw-rullarna och tillika Insidious-serien, som dessutom alltså syns i rollistan som knasige Doug. För regin står ett par snubbar som heter Jonathan Milott och Carey Murnion. Rena rookies vad jag kan läsa mig till. Men icke desto mindre har de två lyckats att tillverka ett stycke politisk inkorrekt och lagom grisig komedi i zombiesjukans anda. Precis en sån där uppfriskande liten knasrulle man behöver ibland!

Underhållande!

Jun 12 2015

Lobos de Arga (2011)

lobos_posteraka ”Game of Werewolves”

Filmvärlden behöver fler varulvsrullar! För att väga upp alla dessa satans vampyrfilmer som dyker upp titt som tätt.
Att sedan de alster om dessa håriga bestar som ändå finns ofta har hållit lite kackigare klass…tja det kan vi väl tala tyst om.

Idag kikar vi på en spanjor. Det var inte igår. Jag sänder ett tack till bloggkollegan Blue Rose Case för tipset!
Glöm dock inte bort att spanjackerna är rätt bra på rysarskräck av den mer allvarliga sorten. Hur står de sig då när det kommer till rysligheter med lite mer…..eh….komedi i soppan?
Jorå, tackar som frågar! Här satt jag allt och flinade ikapp med det försvinnande innehållet i kvällens pilsner (Estrella förstås! Vad annat när man gör en filmisk resa till Spanien!?)

Här har vi Tomás (Gorka Otxoa), en rätt pajig författare som en gång skrivit en bok (som ingen ville köpa), och som förtvivlat jagar efter inspiration till ett nytt alster. Nu vill borgmästaren i hans gamla barndomsby, Arga, att han ska komma ”hem” och få typ Stadens Nycklar. Är han den mest kände personen från Arga helt plötsligt? Att byborna skulle ha någon annan anledning att kalla hem en släkting från byns minst sagt ökända släkt…faller honom aldrig in såklart. Istället ser han en bonuschans att sätta igång med en släktkrönika i bokform väl på plats i byn.
Det finns såklart ett mörkt motiv i bakgrunden, en förbannelse som måste brytas…en hemsökelse i byn som pågått länge.
Javisst, ni fattar! Det är ju varulvshålligång i Arga som gäller!

Men HAHAHA, det här var ju ändå roligt! Sådär tramsigt jönsigt roligt!
Rätt lugubra (ibland) skämt varvas med sköna repliker och knäpproliga handhavanden. När Tomás sent omsider upptäcker vad som är i görningen blir det till att försöka hålla sig vid liv. Inte blir det bättre av att ”förbannelsen” gör en backfire och utvecklas till något HELT galet! Bra knasassistans får han av barndomsvännen som blev kvar i byn…och hans rätt misslyckade förläggare som plötsligt dyker upp i grannskapet.

hoppsan. nån glömde kolla övervåningen…

Själva ulvarna då? Jo de funkar bra.Trots att de i vissa mindre bra lägen ser ut som ett gäng stirriga Chewbaccas!
I andra scener lyckas regissören och manusplitaren Juan Martinez Moreno få till effekterna rätt bra så hotet ser både skrämmande och obehagligt ut (speciellt ögonen har man fått till bra på de tvåbenta ylarna!). Bästa ”partytrixet” när det gäller att överleva varulvsattacker står dock en polisnubbe för….vilket bla innebär att skjuta sig själv i skallen på ett ”listigt” sätt! HAHAHA!
Du får kika själv och skratta….och KOM IGEN…det är ingen spolier!! Herregud, det är ju skräckkomedi…premisserna är ju liksom klara från början!

Ryslig rulle?
Njaeee…knappast va? Mera tramsigt roligt och knasigt. Däremot sparas det inte på gore och blod när det ges tillfälle  för detta i manuset!

Inte bland de mest seriösa man sett i genren om den galne besten, men vad fan….man får ta vad som bjuds och hoppas på det bästa.

Här blev det oväntat bra…på ett avigt sätt.

Nov 2 2014

Fotbollszombies vs snutvarg!

På Allhelgonadagen kändes det mer rätt att hedra sina nära och kära än att busa runt i goreträsket.
Idag känns det dock helt okej att avsluta den lilla obehaglighetsveckan med två galna rullar ur ovan nämnda genre…

 

Goal of the Dead (2014)

Lite som Shaun of the Dead, på franska. Med fotboll i! Knasigt värre, men underhållande! Fransoserna kan  ju både det här med action och skräck när de lägger manken till. Okej, så mycket skräck är det väl kanske inte här. Men full fart.

Stort franskt fotbollslag kommer till en liten håla för en cupmatch. I det stora proffslaget finns stadens ”förlorade son”, han som valde att flytta till storstan för pengarna. Föga omtyckt buas han såklart ut vid återkomsten. Snart får alla dock annat att tänka på när ett zombieoutbreak förstör hela fotbollsfesten på arenan och en utvald skara får fullt upp med att hålla sig vid liv. Till och med om det betyder att man måste ta en fotbollsmatch mot de dreglande galningarna som tagit över! Japp, du läste rätt.

Knasig humor, snygga effekter och den där speciella franska, lite konstiga, humorn ser till att det blir en rätt underhållande stund ändå. Bra tempo. En zombierulle som bryter mönstret  lite, och ändå inte. Dumrolig.

wolfcopWolfCop (2014)

Precis lika dumt som det låter.
Alkade småstadssnuten Lou har det inte så kul i livet. Ständigt bakfull och misstrodd. När han upptäcker att han plötsligt fått en förbannelse över sig och förvandlas till en synnerligen hårig varulv blir det andra bullar. Inte nog med att hans djuriska instinkter tar över, som den snut han är nosar (!) han snart upp en illvillig konspiration mot staden.

Egentligen en rejält kass rulle om man ser till handlingen, men om man sitter och flinar sig igenom denna B-rulle kan man väl ändå inte ha alltför tråkigt va? Inte bland de bästa alstren om den gode varulven om man säger så…men full med galna taffliga effekter och en svart humor går det inte att tycka illa den här filmen. Om Wer var filmen som fick oss att tro på Varis igen..är kanske det här rullen som återigen förlöjligar.
Jaja, det kanske finns en balans för allt.

Därmed slutar årets vecka med besöket i rysligheternas (hmm..tja..) land. En ganska svag början, men det tog sig lite mot slutet och medelbetyget landar på 2,4.
Vilket väl ändå får anses vara ett ok betyg om man ser till genren och dess utbud…?

Filmlivet rullar vidare!

Feb 26 2014

återtitten: The Lost Boys (1987)

Och kolla här då. På tal om att åren går.
Så ung, så kaxig, så full av det där typiska full i fan-leendet som möjligen är lite signifikativt för hela släkten. Jag menar naturligtvis Kiefer Sutherland. Ett av affischnamnen i dagens lugubra och nostalgiska tillbakablick. Ibland är det ändå lite spännande när man går långt in i sitt arkiv och bara liksom sträcker ut näven mot närmsta hylla.

Ni som möjligen var med då när det begav sig, kommer kanske ihåg hur det sprangs på bio och gloddes på den här rullen med stor förväntan. Typisk actionrulle/teen-hittepå med det rätta 80-talsstuket. De varma färgerna, den murriga musiken som givetvis innehöll sin beskärda del av det synthiga årtiondet, förvisso här också uppblandat med lite sköna melodiösa slingor av gamla ess som tex Roger Daltry, INX, Echo & The Bunnymen. Men vänta, det fanns ju så mycket mer; givetvis dyker den obligatoriska saxofonen upp efter bara runt 10 minuter! Detta trakterade instrument som ibland verkar få stå symbol för hela detta årtionde på film. Dessutom VISAS saxofonen upp i bild, passionerat tutad i av en muskulös hunk i sommarnatten! 80-tal!

Välkommen till kuststaden Santa Clara i Kalifornien. En sorts märklig blandning av surfarparadis och hippiekoloni. En kufarnas fristad. Kan möjligen frånskilda Lucy (Dianne Wiest) finna ro här med sina två tonårsgrabbar Sam (Corey Haim) och Michael (Jason Patric)? In och bo hos farfar (Barnard Hughes) i hans synnerligen märkliga hus. Michael spanar snart in tjejerna i trakten, och Sam..tja han verkar spana i det mer obskyra.
Som ryktet om att hela trakten är hemsökt av vampyrer. Att alla de barn och vuxna som försvunnit under åren, och vars ansikten sitter på var och varannan efterlystlapp, skulle vara offer för dessa blodsugare. Inte är det väl så…?

sluta larva dig nu Jack Bauer!

Vid rodret för denna MASSIVA 80-talsbomb av färger, murrighet, musik och lite lagom konstruerad spänning/mysrys står (ökände) Joel Schumacher stadigt. Vad man än vill säga om hans karriär så torde dagens film absolut kunna räknas in till det mer framgångsrika alstren han spottat ur sig. Han lyckas precis balansera storyn på gränsen mellan det pinsamt barnsliga och det lite mer tuffa mörka stuket. Naturligtvis hjälper dagens ensemble till. Kiefer S sportar en grym hockeyfrilla och fjunigt skägg i rollen som motorcykelbadasset David, frontman för det luriga (men i dag hopplöst fåniga) grabbgänget som alla, ALLA, är lite rädda för i den lilla staden. Boysen gör ju lite som de vill gubevars! Kan de rentav ha något att dölja? Givetvis blir nykomlingen Michael nanosnabbt förälskad i mystiska Star (Jami Gertz) som dessvärre tillhör just…David. Läge för envig där således..och vad ÄR det egentligen med David och hans gäng som lockar Michael så…? Och vad är bröderna Frog för pajsare (där bla den” andre Corey”…Feldman hittas) som Sam snubblar över!? Påstå att hela stan är ett fäste för vampyrer, demoner, varulvar och annat löst pack!

Ja herregud, det är tonårshumor, romantik, fånig action, lite effekter och fullt ös på musikfronten mest hela tiden. Kanske ordet man söker är….kitschig? I dag en ganska hopplös story att applicera på en modern publik, skulle filmen gjorts idag krävs det betydligt mörkare stil, tuffare CGI och kanske en väg bort från den här blandningen av nästan-jönseri och klyschig tonårsstinn dialog.

Lider jag av återseendet? Känns det pinsamt? Löjeväckande? Både ja och nej. Minnet säger mig att det här var rätt fräsigt en gång i tiden. En annorlunda upplevelse som behandlade vampyrtemat på ett lite mer rocknroll-tillgängligt sätt, om än med små försök att skapa kusliga effekter. Kanske hade den allt som behövdes då…rysligheter, tonårshumor, romantik, musik (saxen remember!!) och den där riktigt sköna känslan av ett amerikanskt 80-tal. Det förtjusar en aning. Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen är ett hopkok av yta och klyschor. Extra kul också att kolla in alla skådisar i yngre upplaga. Som vanligt hade ju ödet olika vägar utstakade för en del av dem. Här är de dock alla med på banan och underhåller på bästa sätt i all sin tramsighet.

The Lost Boys blir ännu en liten promenad ned längs nostalgins gator. Rätt underhållande då, lite mer larvig idag såklart. Ganska stabbig i flowet. Var man liksom jag med under det här årtiondet i målgruppen, går det dock att vara lite förlåtande mot både det visuella och innehållsmässiga. Liite småkul är det ju allt ändå.
Kanske man till och med skulle kunna säga….svagt charmigt..?

Enhanced by Zemanta