Rampage (2018)

I rymden försiggår skumma experiment. Strax har substanser av dessa försök kraschat mot jorden och tyvärr kom tre djur i vägen. Som nu har växt till galen storlek, och är med full fart på väg till Chicago av någon anledning. Se där, vem kan låta bli att bli intresserad av denna galna filmpicth?? Släng in Dwayne ”The Rock” Johnson också av bara farten. Vad kan gå fel?
Såklart måste du vara på ditt bästa skojhumör för att finna njutningen här. Film som bygger på det gamla klassiska tv-spelet från the 80´s. Hahaha. Bara en sån sak. De flesta tv-spel som ska föras över till film blir ju bara bonkers. Det är sen gammalt.
Men…här finns något för den som inte förväntar sig stordåd. Lökigt manus, en godhjärtad The Rock i rollen som viltvårdaren Davis, och en samling hysteriskt överdrivna specialeffekter. Men kom igen, att se en enorm varg klättra uppför en skyskrapa…hur kan man inte gilla det?? Eller en albinogorilla som är King Kongs lillebrorsa och slänger iväg stridsvagnar som om de vore leksaker hos ett uttråkat barn. Så toppas det hela med en gigantus krokodilus som simmar som blixten.

Tredje samarbetet mellan Dwayne J och regissören Brad Peyton. Peyton vet hur hålla det lagom ostigt, överdrivet och ändå sådär löjligt trivsamt under drygt 100 minuter. Dessutom gillar jag Dwayne, han har en sorts skön självdistans som ofta kommer fram i de här filmerna. Malin Åkerman som skurkbitch, Naomie Harris som hjältinna och gamle Neegan, Jeffrey Dean Morgan, som regeringsgubbe gör rollistan komplett. Och alla verkar ha haft det ganska så gött när de gjorde den här rullen. Chicago manglas sönder och samman (givetvis efter nödvändig evakuering), vilken smashfest!

Lite sommartrams att fröjdas åt. Eller under valfri årstid på året.
Jag hade inte tråkigt alls.

Annonser

The Final Girls (2015)

The_Final_Girls_posterLite lagom (sommar)jönsigt om det här med 80-talet och slasherrullar.
Och kanske om att sörja.

Max (Taissa Farmiga,,,japp yngsta syster till Vera..och sjukt lik!) sörjer sin mamma Nancy (Malin Åkerman) vilken dödades i en bilolycka för ett par år sedan. Nancy var en skådis som en gång i tiden slog igenom i en tidstypisk 80-talsslasher, ”Camp Bloodbath”. Nu ska slashern jubileumsvisas på stadens biograf och Max är inbjuden. Motvilligt går hon dit, snart händer en olycka i salongen…och av oklara filmiska skäl (don´t ask why) befinner sig plötsligt Max och hennes ”Scooby-gäng” mitt inne i filmen! Precis när den börjar. WTF??!

Vad göra?
Gänget bestämmer sig ganska omgående att det är lika bra att ”spela med” i rullen. Extra plus här är ju att de hela tiden vet vad som kommer att hända! Tjo! MEN, räcker det för att stoppa filmens obligatoriskt maskerade galning med machete?? Och hur ska Max förhålla sig till att plötsligt stå öga mot öga med sin (yngre) version av mamma?

Hahaha. Här gäller det att ha både fantasin och förkärleken till de nostalgiska teenslasherrullarna i behåll. Då får man sig en rätt rolig stund här och där. Liksom Scream-rullarna behandlar filmen hela konceptet med rysare, slashers, de oskrivna reglerna, konceptet som gjorde ett helt årtionde…på ett ganska charmigt och vördnadsfullt sätt. Såklart det är rätt tramsigt på sina håll och intrigen håller inte för att beskådas på ett djupare plan.
Men det är…behagligt underhållande på nåt sätt. Jag blir ju lite svag för sådana här rullar som bryter lite mot mönstren…och gärna skojar till det på vägen.

the-final-girls-02

Scooby-gänget tror inte sina ögon när de får en betygstrea!

Full fart på hjältegänget, med Farmiga i spetsen. Åkerman är ju ingen toppskådis men gör en helt godkänd insats här. Kanske ett rollfack som passar henne? Lätt skruvad komedi?
Rullen är lagom strippad på de värsta gore-effekterna, det skvallras om att regissören Todd Strauss-Schulson fick order om att softa rullen för åldersgränsen på bio…något han först gick bananas över..men i slutänden höll med om att det blev en bättre film.

Jag säger inte emot. Lagom mix av 80-talsblod och taskig humor.
Lägg till detta det absurda i hela filmens upplägg…och de fördelar som kan dras av situationen…och jag mjukar upp dagens betyg lite.
Här har man inte tråkigt.

Cottage Country (2013)

Kontorsslaven Todd (Tyler Labine) har en plan. Äntligen ska han fria till flickvännen Cammie (Malin Åkerman). Glömma vardagens bekymmer och bara tänka behagliga tankar under en hel vecka i romantikens tecken. Vad passar väl bättre än att genomföra planen i den familjeägda sommarstugan som ligger avsides vid den vackra sjön…?

Synd då bara att Todds slackige och osympatiske bror Sal plötsligt dyker upp med sin minst sagt skumma europeiska flickvän Masha. Veckan hotar att bli en katastrof och Cammie, som redan luskat ut vad Todd har för planer på bröllopsfronten, börjar visa bossiga tendenser som den snälle Todd inte alls trodde fanns. Sal och Masha måste bort från huset, men hur? En minst sagt felplacerad yxa (!) i Sals hals under ett bråk bröderna mellan löser detta problem, men öppnar samtidigt dörren till en serie händelser så bäst kan beskrivas som…eh…lätt obehagligt underhållande.

Det som börjar som vilken amerikansk romantisk komedi som helst, övergår ganska snart i ett betydligt mörkare drama med synnerligen svart humor..vilket gör den här filmen till en av de mer udda jag sett i år. Och detta i positiv mening.
Todd och Cammie hamnar i en spiral som knappast är av godo, där mindre smickrande delar av deras egen personlighet plötsligt lyser igenom.

det börjar i alla fall lite lagom romantiskt..

Det blir en sorts bisarr utveckling av en historia som ibland känns som en galen mix av slashergenren med ett stänk av spring-i-dörrar-komik. Allt dock med en svärta som gör att skrattet på något sätt fastnar lite på vägen ut. Viss cred till dagens två huvudrollsinnehavare, Tyler Labine och Malin Åkerman, måste utdelas. Labine perfekt som den genomhygglige Todd vars prövningar hotar hans förstånd ju längre den här svarta historien löper på. Åkerman, som jag brukar tjata om bara dyker upp som sidekicks i romantiska lättviktare, gör kanske här ett sorts ”lustmord” på sina egna karaktärer hon brukar gestalta. Synnerligen underhållande på det där sättet man inte riktigt vill erkänna för sig själv som tittare.

Cottage Country blir en märklig upplevelse. En rulle som mixar genrer på det mest udda sätt. Resultatet blir dock förvånansvärt underhållande där humorn får samsas med både nyfikenheten och obehaget hos den som tittar. I alla fall hos mig.
Oväntat bra.

full starfull starfull star

The Numbers Station (2013)

Liksom blogvännen Henke tycks jag hysa en sorts vurm för John Cusack.
Kanske är det hans buttra utseende. Hans släpiga och tilltufsade sätt. Hans förmåga att se ointresserad och sammanbiten ut på samma gång.
Fan vet. Som sagt..en man crush?

Från att ha medverkat i en av de mer underhållande filmer jag vet, Grosse Point Blank, har vår hjälte möjligen peakat sin karriär för ett bra tag sedan. Och från t.ex. Vince Larkin i Con Air har det blivit mer och mer besök i B-filmsträsket. Men vaddå, där hittas ju andra snubbar med stil också….typ Nic Cage! (host!)

Nåväl, sist jag kollade in Cusack var han en besatt Edgar Allan Poe i Baltimore. Här är han en trött CIA-agent i New Jersey som börjar med att skjuta ihjäl folk till höger och vänster. Naturligtvis (men NATURLIGTVIS!) jabbar dock samvetet in en klockren höger och Emerson Kent (jo han heter så) tappar stinget, blir omplacerad till tjänstgöring i England, på landsbygden där en gammal nedlagd flygbas fungerar som hemlig gömma för en av CIA´s alla sändarstationer i världen. Ett ställe där en person (uppenbarligen kvinnor mest) sitter och rabblar kodade siffror till agenter världen över. Hemliga meddelanden som inte kan spåras. Mycket effektivt enligt förtexterna (även om jag har svårt att tro på att det skulle vara bättre än snabba digitala trollkonster i cyberrymden).

Skit samma.
Emerson är satt att bevaka sifferbruttan Katherine (Malin Åkerman) så att inget händer, och vad som egentligen skulle kunna hända under normala omständigheter frågar man sig ju lite försiktigt. Eftersom detta nu inte på något sätt är en snackfilm om meningslösa siffror så händer naturligtvis det oväntade. Just på Emersons påbörjade skift. Det skiter sig i det blå skåpet och vips är det Emerson och Katherine som inlåsta i sifferbunkern måste hålla stånd mot okända badass och vad de nu kan vilja. Pang på rödbetan så att säga.

koll på både brutta och picka

Bakom rodret i dagens rulle hittas ännu en dansk! Kasper Barfoed (Barfota-Kasper?) Om honom vet jag inget, förutom att han tycks komma från tv-världen. Nu uppenbarligen överplockad för att skolas i Hollywoodfabriken. Vad kan väl passa bättre då än att börja med en lagom lusig B-thriller. Bara komma in och regissera lite sådär efter ett redan uppställt och mallat manus. Kanske har Barfoed tur som får jobba med vår vän Cusack och dennes stil: lite vänlig och inte speciellt intresserad av att diva till sig. Springa runt och smyga, sucka, dra iväg ett par skott, se lite härjad ut och sedan dra in lönechecken. Det räcker för honom.

Och så vår Malin då. Lite splittrad om henne. Normalt är hon ju bästa kompisen i romantiska lättviktare..typ. Här blir det lite andra bullar så att säga. Hon gör väl dock vad hon ska i det synnerligen begränsade och lite ansträngda manuset. Kanske hon tar i aningens för mycket i sina kritiska scener. Men äsch, ingen av dem gör ju på något sätt bort sig. Kasper regisserar enligt standardmallen och bjuder inte på några som helst utstickare, Cusack kör sin Cusack och Åkerman är ändå rutinerad nog att inte framstå som ett hjälplöst våp.

The Numbers Station är en tvättäkta rulle från andradivisonen, ingen tvekan om det. Som övningsobjekt för en dansk med ambitioner känns det dock som ett helt ok projekt att basa över. Generellt en smått oengagerande historia. Inget att spara i minnesbanken, men en räv som Cusack räddar föreställningen till ett…tja..habilt betyg.

Wanderlust (2012)

Ännu ett dyk ned i den amerikanska manistreamformade komedifåran.
Ett upplägg som allt som oftast inte direkt bjuder på några nya horisonter. Inte den här gången heller.

Naturligtvis kan ni konceptet redan, ta ett ungt karriärhungrigt par och placera dem i helt fel miljö för att uppnå de önskvärda kulturkrockarna, låt förhållandet svaja ordentligt i filmens mittparti innan alla inblandade till slut faller i varandras armar och störst av allt var kärleken. Typ

Här är det Paul Rudd och Jennifer Aniston som förlorar jobb i New York och motvilligt tvingas flytta till hans puckade bror i Atlanta då denne erbjuder jobb i egna firman. På väg söderut övernattar paret på ett B&B, iaf trodde de det. I själva verket är stället Elysium ett lagom knäppgöksaktigt kollektiv som bjuder på både mystiska örter, nudism, fri kärlek, lagom grötiga meditationer, dörrlösa (!) rum och en samling knäppskallar som man liksom bara kan skåda på film. Och jaha, nu fattar ni ju själva vartåt det lutar. Vårt hjältepar charmas först av den sköna stämningen, men snart gör sig besvärande skillnader i livsåskådning påminda. Filmens manus missar självklart inte straffsparken att stapla obekväma scener på varandra, och framför allt George (Rudd) börjar rentav längta efter att vara arbetslös i NY igen.

Som vanligt lider dagens komedi av det väletablerade syndromet; lovande start…saggande mittparti..och standardiserat slut. Likt många andra amerikanska komedier tar den här den trygga vägen in i mål, låt vara att vissa sidospår är aningens anmärkningsvärda då filmen faktiskt inte väjer för varken nakna kroppar och könsorgan dinglande i bild lite då och. Liksom ett rejält grovt språk innehållandes både det ena och andra. Man undrar om det möjligen är en europeisk version man skådar? Tål verkligen den dubbelmoraliserande amerikanska publiken detta..?

möte i Flum City. typ

Paul Rudd börjar nog bli en liten favvo hos mig, gör sig i komedier helt enkelt. Jennifer Aniston är sweetheartsnygg som vanligt. Birollerna består mest av en samling dårar, men någonstans tyckte man även att det vore kul att peta in Alda Alda som dement hippeveteran och Malin Åkerman som sexlockande flummig förförerska.

Wanderlust kör på enligt standardmallen för komedi, trycker in lite fräckheter och hoppas på det bästa.
Det är inte speciellt bra, men inte asdåligt heller. Ett par ganska skämsroliga scener gör att jag flinar till vid några tillfällen. Men mer är det inte. Lättglömt och arkiverat.

Watchmen (2009)

Ibland inträffar det märkliga att man behöver se om en film för att uppskatta dess kvalitéer. Inte ofta, ska dock sägas. För det mesta är den omedelbara magkänslan den rätta och rådande. Men då och då träffar man på rullar som inte riktigt kan hitta rätt i det där enorma betygsarkivet man har i sin skalle.

Idag slänger jag upp just ett sådant alster. Zack Snyders filmatisering av den icke helt okända serieromanen med samma namn av bl.a. ”gurun” Alan Moore. Ansågs tydligen länge som ”ofilmbar” i många läger, innan herr Snyder gav sig på historien.

Jag hävdar dock att den första titten inte gav mig speciellt mycket. Snygg, visst, men också känslan av att det skulle vara så…pretto på något vis i all sin dysterhet och glåmighet. Inte helt nöjd med känslan med andra ord. Och någonstans i bakhuvudet kanske tanken att filmen så småningom skulle få en ny chans. Det är ju det som är så härligt när man gillar film, att de tål att upplevas igen. Om det finns anledning vill säga.

Och det gör det ju här. Faktiskt.
Vid denna andra titt så blir spontankänslan att historien har fått ligga till sig lite. Marinerat sig i den något udda smaksatta såsen av antihjältars mödor att finna sin plats i ett samhälle som inte vill veta av dem. I det alternativa 1985 känns världen mest orolig och dyster. Där det förut funnits plats för ett antal superhjältar, figurer med högst ovanliga förmågor, vill man knappt ens minnas dem nu. ”Pensionerade”, försakade och bortstötta försöker personerna bakom sina alias hitta ett normalt liv. Alla utom den märklige Dr Manhattan, den blåskimrande figuren som tycks utgöra skillnaden mellan USA och övriga länder. En maktfaktor..som också verkar ha gått bort sig från självrannsakan och samvete. Ett mord på en gammal hjältekollega sätter dock igång ett antal nya händelser och strax ska de gamla talangerna återigen få visa vad de går/gick för. Med vissa vedermödor.

Snyder målar sannerligen upp en ovanlig världsbild, där rädsla, tvekan och fruktan är ledorden. De gamla hjältarna verkar lida av ständigt dåligt samvete, och kanske är det därför de måste ge sig ut på ett sista korståg? Världen har förskjutit sina hjältar, men plötsligt kan deras krafter bli helt avgörande för detta alternativa universums fortsatta existens.

Med ett riktigt mörkt scenario och ändå läckra scenlösningar förvandlar alltså Snyder dagens story till en njutbar skapelse trots allt. Där jag förut mest sett jaha-känsla..ser jag nu en viss smarthet, ett finurligt manus där människans tankekraft och rätt och fel ställs mot yttre omständigheter. Dr Manhattan, den kanske mäktigaste och vassaste av de gamla hjältarna, får möjligen symbolisera den nya mörka tiden där även den mest starke har tappat tron på sina artfränder.

här vankas spö the old school

Jeffrey Dean Morgan, Billy Crudup, Jackie Earle Haley, Patrick Wilson…och till och med  Malin Åkerman känns synnerligen stabila som det udda gänget i stan. Zack Snyder blandar in både bra musik och finfina effekter i storyn, vilket gör att den plötsligt växer till sig ordentligt såhär vid återtitten.

Watchmen är rätt långt bort från alster som Spiderman och Superman och den lite urvattnade drapan om ansvar och godhet. Den traditionella synen på hjältar är ersatt av tvivel och fruktan för krafter som inte hör hemma bland den vanlige knegaren. Kanske en parallell till t.ex. Batman-rebooten…? Hur som haver är det här faktiskt en riktigt bra film, där manuset i lika stor grad är avgörande för känslan…som regissörens stilsäkra öga för actionvisualiteter.
Här höjer jag med belåtenhet betyget från första titten ett snäpp.

Stolen (2012)

Till och med jag var ju rätt uppgiven efter Nicolas Cage´s senaste bravader här på filmbloggen i den usla (åh så usel!) uppföljaren till Ghost Rider. Som att det kändes att tålamodet med denne skådis nu var upphällningen. Så vad händer när en rulle med ”överspelet” Cage smyger in från vänster? Jo då sitter man ju där och glor igen förstås.

Den här gången teamar han upp sig med regissören Simon West igen, paret gjorde ju smärre succé en gång i tiden med popcornsbyttan Con Air. Nu är det liiite lugnare tongångar som gäller. Men, men vi har naturligtvis sett det förut, speciellt när Cage är inblandad. Stackars jävel som hamnat i det tristaste av rollfack som kanske finns…som hjälte i filmer som bär grava spår av B-stämpel. Ingen höjdare för en snubbe som ju kan om han bara ges rätt förutsättningar.

Nu är han mästertjuven Will som efter en misslyckad kupp mot en bank i New Orleans åker rakt in i buren alltmedan hans kumpaner minsann smiter iväg. Åtta år senare är Will en fri man och ska inte helt otippat söka upp sin dotter (åhhh dessa fantasilösa manusnissar) för lite själslig botgöring. Men se det går inte alls då gamla vibbar från förr gör sig påminda, är det inte så att Will i hemlighet har gömt de där miljonerna som han säger försvann den kvällen han greps..? Kanske bäst att kidnappa dottern för att få Will lite mer samarbetsvillig i det ärendet…

Jaha ja, det var liksom ramen för storyn. Nu flänger Cage runt som den skållade råtta han brukar vara (och har en för jävlig löpstil btw) i ett snyggt New Orleans samtidigt som han försöker vara listig tillbaka och rädda sin dotter. Dessutom är allt övervakat av den lokala FBI-agenten Harlend (Danny Huston med Gene Hackman-hatt) som också tror att Will har lite secret money stashed någonstans.

Dagens story är nedtecknad av David Guggenheim, vilken senast författade den rätt sevärda Safe House, men som här hemfaller åt billiga berättartricks. En lovande början, med snygg biljakt, sätter lite förhoppningar om något som går lite utanför boxen. Men icke. Cage vevar på i ren rutin (vilket han tycks ha blivit något av en mästare på) och regi-West tar inte heller i så det knakar. Trivsammast i sällskapet är nog Danny Huston som snart borde få spela förstafiolen på film, det har han liksom samlat ihop till. Malin Åkerman gör ett inhopp som lojal vän och fd medkumpan…och sen var det väl inte så mycket mer med det. Hur hon har kunnat bli ett namn i Hollywood är fortfarande höljt i dunkel om ni frågar mig.

Nic är lika diskret som vanligt

Som hjärnlös medelaction duger den väl helt ok kan jag ändå tycka. Cage räddar sig till lite fastare mark med den här rullen, men han behöver fanimig studsa tillbaka på något stort snart. Törs någon producent ta chansen? På det lilla pluskontot skriver jag upp musiken i filmen, som mest påminner om toner från någon 70-talskriminalare från England. Lite udda..men trevligt.

Stolen bara…är. Lite som McDonalds. Man vet precis vad man får. En sorts pajigare avart på det som normalt sett Brucan W och Liam N brukar vara rätt bra på. Galet ologiska luckor i manuset och en upplösning som är mer än fånig. Å andra sidan är det ingen katastrof till film och bara det känns ju som ett fall framåt för vår man Cage i B-träsket.
Godkänt med svaga betygsstjärnor.

Catch .44 (2011)

Någon har sett för mycket på Tarantino.
Någon har ägnat alldeles för många timmar åt att studera Javier Bardem´s lömska killer i No country for old men.

Någon har fått för sig att bara man har lite tunga namn i rollistan, lite snodda scenkonstruktioner och ett plagiatmanus man själv tycker är vrålhäftigt udda, ja då är det ju bara att göra en film!

Denne någon heter Aaron Harvey och borde väl egentligen ha sig ett kok stryk. Dels för att han snor scener rakt av ur Tarantinouniversumet och tror att det är skitcoolt. Dels för att han har en hittepåhistoria som är så otroligt oengagerande och lövtunn och crappig så att det inte på långa vägar räcker med att försöka skyla över med fräsiga huvudrollsnamn och smällande pistoler ackompanjerat av tuff musik.

Vem i hela friden fick för sig att låta Harvey hållas med det här? Kunde ingen ha vänligt men bestämt upplyst honom om att ska man nu kopiera måste det ske med lite antingen stil, finess, humor eller i alla fall en sorts balanserad distans.

Här finns inget, absolut inget, av detta. Bara tröttsamma imitationer ned till minsta musikaliska ton.

Historien då? En kvinnlig underhuggartrio som tillsammans har fått någon sorts obskyr order av sin chef att stoppa ett ”knarkparti-på-väg” vid ett sunkigt vägfik. En helmysko killer som ägnar sig mer åt dialogiska utsvävningar om väder än att få något gjort, och som naturligtvis också dyker upp på fiket.
Tja…det var liksom hela historien.

förtjänar ett skott i magen om man är med i skit som detta

Och varvat med detta en massa flashbacks och återberättande och en regissör som inte drar sig för att använda samma scen tre gånger. Tre gånger!

Att Bruce Willis hoppar på ett kaffejobb på 15 minuters speltid för lite enkla dollars förvånar dock liksom inte. Det är väl Willis lite i nötskal, blandar högt med lågt. Å andra sidan har han ju tillräckligt mycket rutin i Tinseltown för att kunna skita i alla och göra lite som han vill. Malin Åkerman ska uppenbarligen fungera som någon sorts headheroine, men i mina ögon kommer hon aldrig någonvart i karriären med roller som denna. Nä, dagens stora suck är att alltid goe, pålitlige och synnerligen kompetente Forest Whitaker (jag säger bara Ghost Dog!) ställer upp i den här soppan. Illa, mycket illa. Ironiskt nog är just Forest den enda, som med sitt farligt-nära-överspel, kommer ur det hela med ett litet korn  heder i behåll. Och vad gör gamle Brad Dourif i en tvåminutersroll!?

Catch .44 är skräp och pannkaka!. Även om jag strör betyg och åsikter runt mig i tid och otid, kan jag alltid tycka att man ska se själv för att bilda sig en egen uppfattning. Här vill jag dock vädja att ni litar på mig; undvik det här som pesten!

The Heartbreak Kid (2007)

Ben Stiller igen.
Som losersnubbe igen.
Nu är han sportbutiksägaren Eddie som också han (surprise) tycks ha otur med det täcka könet. Enligt hans pappa i filmen, lämpligt nog hans riktiga pappa Jerry Stiller, har Eddie fått ligga alldeles för lite i livet och behöver sig ett rejält skjut för att komma på fötter.

Eller kan den söta och spralliga Lila (Malin Åkerman) möjligen vara svaret på livets gåtor? Efter traditionella musiksatta romantiska klipp är det giftermål och smekmånad i Cabo San Lucas som gäller. Varför nu alla par i amerikansk film envisas med att åka dit…?

Väl framme i Cabo har Eddie med visst fog börjat misstänka att Lila har en annan sida också, en som inte är lika charmerande. Uttrycket ”devil in disguise” har väl aldrig passat så bra som här. Och inte blir det bättre av att stackars Eddie mitt i den begynnande ångesten springer på Miranda (Michelle Monaghan) som är sådär äckligt genomtrevlig och enkel och på alla sätt bedårande. Snacka om att Eddie sitter i rävsaxen.

Vi har alltså återigen Ben S i prekärt läge. Kanske hans specialitet i det här facket. Kanske också en sorts förbannelse. Kan karln egentligen spela något annat än stackars Eddie-figurer, lidandes igenom ett filmmanus för att i slutänden ändå vara den som får kyssa den rätta? Dagens golgatavandring har vi sett förut, ett antal gånger, men som av ett ödets ironi funkar det just tack vare att det är Stiller som står för drivet och minspelet. Man får inte lika mycket feeling för honom här som i tex …och så kom Polly, men ingen kan spela Average Joe som han gör och faktiskt komma undan med det.

en man och hans she-devil

Bröderna Peter och Bobby Farrelly tycks ha dragit ned en aning på nivån vad gäller opassande politiskt inkorrekta humorinslag. Mina två favvo-Farrellyalster kommer alltid att vara Den där Mary och Mina jag och Irene, då de tilläts (eller tog sig friheten) att fläska på med diverse plumpheter som emellanåt var hysteriskt roliga.

Kanske bröderna har blivit äldre och lite mer kontemplerande för här ligger trots allt huvudspåret på romantiken och mer traditionell förväxlingshumor. De gånger regibröderna låter fräckheten sväva ut en aning är det tack vare just Malin Åkerman som hinner visa sig upp sig i alla möjliga osedliga positioner. Just Åkermans sätt att bjuda på sig själv även i mindre smickrande sekvenser gör att hon känns perfekt i rollen. Michelle Monaghans uppgift blir den mer traditionella, återhållsamma och svala.

The Heartbreak Kid gör precis vad den ska när huvudpersonen heter Ben Stiller. Manuset bjuder naturligtvis inte på några större överraskningar, även om vägarna tas via ett par mindre twistar och stickspår, och som trevligt tidsfördriv fyller filmen sin uppgift mer än väl. Inte så att jag vrålgarvar dock.

The Proposal (2009)

Margaret Tate (Sandra Bullock) är kanske New Yorks mest avskydda chef. Som redaktör på ett framgångsrikt förlag hunsar hon sina medarbetare och skrämmer slag på alla, inklusive sin hårt prövade assistent Andrew (Ryan Reynolds).
När hon plötsligt hotas av deportering tillbaka till sitt hemland Kanada, ser hon ingen annan lösning än att ”gifta” sig med Andrew och därmed få permanent uppehållstillstånd.
Strunt samma om den blivande brudgummen är informerad eller inte.  Andrew går till slut ytterst tveksamt med på uppgörelsen mot att vissa villkor uppfylls. Nu måste han och Margaret övertyga både en nitisk immigrationstjänsteman och Andrews familj som besöks under en helg, om att de minsann är ett förälskat par på väg till altaret. Vad de naturligtvis inte räknat med är att de plötsligt börjar se på varandra med nya ögon.

Ytterligare en romantisk komedi där vi träffar på två personer som från början är som hund och katt, för att sedan gradvis närma sig varandra inför den förutsägbara upplösningen. Vi har sett det förut och den här filmen bjuder inte på ett uns av några nya grepp. Däremot upptäcker jag att det faktiskt är ganska kul att titta på agerandet mellan Sandra Bullock och den alltid intressante Ryan Reynolds. Många har uppenbarligen problem med Bullock som skådis, men jag tycker hon gör sig perfekt i komedier av den här sorten, speciellt här där hon får briljera som isdrottning på väg att töa upp. Hantverket är snyggt och det känns trivsamt att följa paret på vägen mot det förmodade slutet, och sensmoralen om att alla har en varm sida inom sig som det bara gäller att locka fram. Bullock och Reynolds funkar fint ihop och har uppenbarligen kul i vad de gör. Filmen lurar hjärnan och förbannat charmig på sina ställen.

Som alltid i amerikanska feelgood-komedier saggar dock tempot halvvägs in i filmen. Början är bäst och lovar gott, knivskarpa replikskiften mellan Reynolds och Bullock. Sedan blir det mer av den gamla vanliga varan. Filmens mittparti är det svagaste men mynnar såklart ut i en väntad final.
Birollslistan är diger utan att göra väsen av sig, med svenska Malin Åkerman i en liten roll och Betty White (Pantertanter) som härligt frispråkig farmor!

The Proposal är skönt ytligt underhållande, och en film som levererar replikskiftet: ”What am I allergic to?” …. ”Pine nuts, and the full spectrum of human emotion…” kan inte annat än få väl godkänt på trivselskalan.

Betyget: 3/5