återtitten: Manhattan Murder Mystery (1993)

Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.

Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också  avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.

Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!

Enhanced by Zemanta

Nothing But the Truth (2008)

Skulle du bete dig annorlunda om du fick reda på att din granne var…säg Säpoagent?
Eller den där trevliga mamman/pappan som brukar komma på föräldramöten i skolan?
Skulle du kunna hålla tyst om det? Har du överhuvudtaget rätt att sprida sån information vidare?

Nu är dock Sverige Sverige och USA just USA..med allt vad DET innebär i skillnader.
I dagens rulle ställs Rachel (Kate Beckinsale) inför det faktum att den där till synes trevliga och rätt anonyma mamman till en av sonens klasskamrater i själva verket är en CIA-agent som varit på ett fact-finding mission inför ett vedergällningsuppdrag som USA´s president precis gjort tummen upp på. Nu är förstås Rachel dessutom journalist minsann, och må tro då att det kliar i fingrarna för att avslöja ett litet nätt scoop! Speciellt eftersom det möjligen  även visar sig finnas oklarheter runt ”bevisen” som låg till grund för il Presidentes beslut.

Murkig politik möter således vardagslivet..typ. Rachel och hennes tidningskollegor slickar sig belåtet om munnarna, här finns saftiga detaljer att avslöja när väl agentens identitet kommer i dagsljus. Den utpekade mamman, Erica (Vera Farmiga), blånekar förstås men Rachels bevis är besvärande i form av icke mindre än TVÅ källor…eller läckor om man så vill. Nu vill dessutom statsmakten med den specielle åklagaren Patton Dubois (Matt Dillon) veta namnet på källorna omedelbums..här står nationens säkerhet på spel. Att tidningen hänvisar till källskydd och liknande verkar inte bita på åklagaren som på köpet tar Rachel i fängsligt förvar tills hon är beredd att avslöja sina källor.

Ett sorts drama om vart gränserna går med information, och medborgarens skydd och skyldigheter, således.
Mannen bakom dagens verk är regissören och manusförfattaren Rod Lurie, och likasinnade som en annan kanske känner igen det namnet som regissören bakom The Contender från 2000, vilken dealade med liknande frågeställningar. Vilket ansvar har Rachel att INTE avslöja agenter i statens tjänst? Vilka skyldigheter har press och media att avslöja precis ALLT som sker i diverse luddiga gråzoner? Extra prekärt här då Rachels avslöjande dessutom kan leda till att landets högste ledare har fattat ett beslut på helt fel grunder. En lagom liten politisk skandal hotar således.

Beckie har något besvärande att berätta för Vera

Kate Beckinsale var det ett tag sedan man skådade i the house of Flmr. Här gör hon en riktigt bra insats som journalisten vilken värnar sina rättigheter kanske i absurdum. Åklagaren i form av en pigg Dillon har fått order om att klämma åt Rachel ordentligt, även om han tycks gilla hennes sätt att hantera problemet. Filmens stora avslöjande är egentligen av underordnad betydelse, då historien främst fokar hur händelserna påverkar Rachel både som journalist men också hennes familj i form av sonen och maken Ray (David Schwimmer). Konsekvenser uppstår på alla plan, och ingen av dem är lätta att hantera. Och fortfarande kvarstår frågan; vem är Rachels hemliga källor som hon så envist fortsätter att skydda?

Bra spelat av alla inblandade, plus gamle räven Alan Alda som kommer in från vänster och gör en försvarsadvokat med uppdrag att rädda Rachel undan otrevliga konsekvenser. Jag erkänner; jag är lite svag för de här täta och dialogdrivna historierna, som inte sällan utspelas i kanterna av den amerikanska politiken. Här också med ett stänk av ljusskygga underrättelsetjänster inblandade. Lurie lyckas i mina ögon med konstycket att blanda både drama, politisk thriller och den ensamma mammans bryderier på ett bra och engagerande sätt.

Nothing But the Truth bjuder på både viss spänning och oväntade turer. Mitt i all diskussion om moral och förpliktelse mot sitt land och sina närmaste..döljer sig också fortfarande frågan VAR Rachel överhuvudtaget fick tillgång till den information som så drastiskt förändrat hennes tillvaro….?
Intressant hela vägen till eftertexterna.

 

Wanderlust (2012)

Ännu ett dyk ned i den amerikanska manistreamformade komedifåran.
Ett upplägg som allt som oftast inte direkt bjuder på några nya horisonter. Inte den här gången heller.

Naturligtvis kan ni konceptet redan, ta ett ungt karriärhungrigt par och placera dem i helt fel miljö för att uppnå de önskvärda kulturkrockarna, låt förhållandet svaja ordentligt i filmens mittparti innan alla inblandade till slut faller i varandras armar och störst av allt var kärleken. Typ

Här är det Paul Rudd och Jennifer Aniston som förlorar jobb i New York och motvilligt tvingas flytta till hans puckade bror i Atlanta då denne erbjuder jobb i egna firman. På väg söderut övernattar paret på ett B&B, iaf trodde de det. I själva verket är stället Elysium ett lagom knäppgöksaktigt kollektiv som bjuder på både mystiska örter, nudism, fri kärlek, lagom grötiga meditationer, dörrlösa (!) rum och en samling knäppskallar som man liksom bara kan skåda på film. Och jaha, nu fattar ni ju själva vartåt det lutar. Vårt hjältepar charmas först av den sköna stämningen, men snart gör sig besvärande skillnader i livsåskådning påminda. Filmens manus missar självklart inte straffsparken att stapla obekväma scener på varandra, och framför allt George (Rudd) börjar rentav längta efter att vara arbetslös i NY igen.

Som vanligt lider dagens komedi av det väletablerade syndromet; lovande start…saggande mittparti..och standardiserat slut. Likt många andra amerikanska komedier tar den här den trygga vägen in i mål, låt vara att vissa sidospår är aningens anmärkningsvärda då filmen faktiskt inte väjer för varken nakna kroppar och könsorgan dinglande i bild lite då och. Liksom ett rejält grovt språk innehållandes både det ena och andra. Man undrar om det möjligen är en europeisk version man skådar? Tål verkligen den dubbelmoraliserande amerikanska publiken detta..?

möte i Flum City. typ

Paul Rudd börjar nog bli en liten favvo hos mig, gör sig i komedier helt enkelt. Jennifer Aniston är sweetheartsnygg som vanligt. Birollerna består mest av en samling dårar, men någonstans tyckte man även att det vore kul att peta in Alda Alda som dement hippeveteran och Malin Åkerman som sexlockande flummig förförerska.

Wanderlust kör på enligt standardmallen för komedi, trycker in lite fräckheter och hoppas på det bästa.
Det är inte speciellt bra, men inte asdåligt heller. Ett par ganska skämsroliga scener gör att jag flinar till vid några tillfällen. Men mer är det inte. Lättglömt och arkiverat.

Tower Heist (2011)

Rätt länge är det här en underhållande heist-film med alla traditionella tillbehör i manuset, underdogsen, de taskiga oddsen, de ”omöjliga” förutsättningarna och de sedvanliga besvärligheterna i form av polismakt och en kaxig bad guy.

Spelplatsen är en svinlyxig bostadsskyskrapa på Manhattan (”The Tower” fyndigt nog…) där vanliga Svenssons icke göra sig besvär. Driften av bygget är stilrent och disciplinerat värre, allt under överinseende av Josh (Ben Stiller) som kan allt om ”sina” hyresgäster. Mest svansar han för superrikingen Arthur Shaw (Alan Alda) som bor i the penthouse med egen pool på taket och är sådär allmänt drygjovialisk som bara rika typer-soon-to-be-badguy kan vara. För lurig är han minsann, och det visar sig snart att han bla inte bara lurat Wall Street utan försnillat skyskrapepersonalens pensioner också. Josh får spelet och lyckas bli avskedad omedelbums.

Shaw hamnar i polisiärt förvar och förhör, och under tiden tisslas det om att karln möjligen kan ha gömt kontanta medel i sin takvåning, och vore det inte lysande om Josh, förorättad som han är, kunde ge igen på Shaw genom att sno dennes pengar och ge de andra upprättelse..?

Ok, åter till vad jag skrev i början. Rätt länge är det alltså ganska trevligt underhållande. Josh gör nödvändiga rekryteringar bland forna arbetskamrater och ex-hyresgäster för att kunna ge sig in på brottets bana. Allra mest behöver han den minst sagt skumme grannen från sina egna kvarter, Slide (Eddie Murphy), vars kunskaper om inbrottets ädla konst sägs vara av högt renommé.
Jaha ja, Ben Stiller gör en typisk Stiller-film, den högst gemytlige hjälten av folkets börd och Eddie Murphy tar fram sin gamla patenterade svada och kör med sina oneliners. Nu är det ju allmänt känt att Murphy inte haft någon rejäl hit i inkomstligan på länge, och troligen ökar inte chanserna efter det här heller…

planerandets smutsiga konst...

…för märkligt nog är det som att filmen får motorstop efter drygt halva speltiden. Regissören, rätt utskällde Brett Ratner, får liksom inte fart på styrkorna ända vägen in i mål. Storyn finns visserligen där, men tar ett par ordentligt svaga turer, trots försök till några små twister, och upplösningen känns direkt vattnig och liksom bara ihopknycklad för att ett slut ska kunna presenteras…och vissa karaktärer bara liksom tycks försvinna ur fokus.

Fram till detta anmärkningsvärda motorstopp är det dock alltså lite lagom trevligt, och förutom Alan Alda, Stiller och Murphy hjälper bla Matthew Broderick, Casey Affleck, Judd Hirsch till att underhålla. Även Téa Leoni får för en gångs skull chansen att briljera lite med komiken som FBI-agent.

Tower Heist har en bra början, bra förutsättningar för en snygg utveckling, men stannar nästan helt av mot slutet, som om både inspiration och manus glömdes kvar någonstans. Gillar man inte Stiller och Murphy kan man få svårt här. Resultatet blir varken bra eller dåligt.