Going in Style (2017)

Klassiskt upplägg.
Tre gamla stötar spenderar ålderns höst med att droppa skämt och mobbas om åldern med varandra. När deras surt förvärvade pensionssparpengar ryker i ett diffust fifflande återstår bara att råna banken för att ta tillbaka dem. Men hur blir tre gamla gubbs smarta rånare för en dag?

En absolut icke-ögonbrynshöjande story detta. Dock inte sagt att den är astråkig. Michael Caine, Morgan Freeman och Alan Arkin i huvudrollerna är alltför rutinerade för att göra bort sig. Dessutom kastas Ann-Margret in som pilsk singelpanter. Plus Matt Dillon som FBI-agent. Jojo. Bakom ytan avhandlas detta med att bli gammal, på ytan följer vi den udda rånartrion inför den stundande stöten. Hur ska det gå? Och framförallt; kommer alla att överleva filmen?

Mest intressant; det är funnyman Zach Braff (Dr Dorian från Scrubs) som står bakom kameran. Tidigare har han väl mest regisserat indie-dramer? Garden State. Wish I was here. Här känns det mer som konventionell komedi. Jaja, inget fel i det såklart. The oldtimers puttrar på. Liksom filmen.

Oförargligt. Ok för stunden.

 

återtitten: Manhattan Murder Mystery (1993)

Woody Allen skojar till det igen, nu med lite vardagsspänning, i pålitlig film som NATURLIGTVIS använder hans älskade New York som backdrop. Typiska storstadsparet Larry och Carol (Allen och Diane Keaton) får för sig värsta konspirationsteorierna när en granne i huset beter sig märkligt efter att dennes fru hastigt avlidit. Varför verkar gubben inte ledsen? Och varför lämnar han sin lägenhet på udda tider? Carol blir hemmadetektiv och Larry oroar sig mest hela tiden. För allt. I bästa Allen-stil.

Den sista rulle, till dags dato, där Allen och Keaton spelar mot varandra. Från början skulle Mia Farrow ta hand om kvinnliga leaden, men det skar sig ju som bekant mellan henne och Allen vid den här tidpunkten. Icke desto mindre är det en stabil Woody som underhåller oss en stund. Inte någon av de mer flabbiga alstren kanske, mer mysigt engagerande..plus lite spännande mitt i dosen av den sedvanliga kärleken till staden. Dessutom hinner manuset också  avhandla lite äktenskaplig kris bland all humor. Givetvis på Allens säregna och inte sällan underfundiga manér.

Allen använde överblivet manusmaterial från Annie Hall för att komplettera storyn, och visst märks det att samspelet mellan Keaton och Allen är av det mer njutbara slaget i replikerna. Bra inhopp också av glidaren Alan Alda och svala Anjelica Huston i biroller. En av Allens mer lättillgängliga filmer och man behöver nog inte vara diehard-Allen-fantast för att uppskatta humorn. Mumsiga dialoger som vanligt från den lille filmskaparen. Enligt skvallret bland de topp 5-filmer Woody själv anser sig ha gjort. Lätt att förstå varför. Här har man inte tråkigt alls.
Bonus: Zach Braff´s filmdebut!

Enhanced by Zemanta

Oz the Great and Powerful (2013)

Någonsin undrat hur just trollkarlen i filmen Trollkarlen från Oz hamnade där?
Eller hur egentligen konflikten med den elaka gröna häxan (henne som man var så rädd för som liten!) började..?

Nu finns svaret i form av dagens film. En sorts…eh..prequel till en av världens mest berömda filmer kanske man kan kalla den. Just Trollkarlen…är nog ändå en av mina riktiga favvofilmer. Har skådats ett antal gånger genom åren, inte minst i yngre ålder! En rejäl saga med både spänning och lite tönthumor samt ett gäng trivsamma figurer. Till och med har jag faktiskt spelat en spoof på Lejonet på scen i en amatörföreställning som byggde på historien om Dorothys äventyr.
Men det är, som man säger, en HELT annan historia.

Här och nu är det istället gamle rysarfarbrorn Sam Raimi som går i Disneys tjänst och levererar en skröna om händelserna som i sinom tid leder fram till Dorothys ankomst i originalfilmen. Trots märkliga rättighetskonflikter (vilket bl.a. betydde att man inte fick använda de berömda röda rubinskorna eller ens nämna dem och att man heller inte kunde använda exakt samma gröna färg i nyllet på den elaka häxan) snor Raimi ändå rätt friskt och lurigt, vilket ju gör att man ändå aldrig har långt till den gamla klassikern i tankarna.

Oscar Diggs (James Franco) är en rätt misslyckad trollkarl på ett kringresande tivoli i depressionens Kansas. Omständigheter och en plötsligt uppdykande tornado (hrm..) gör att han via en luftballong snart hamnar i det märkliga och vackra landet Oz. Den rätt själviske och skojaraktige Diggs möter den vackra och mystiska Theodora (Mila Kunis), men ajaj vad han strax kommer att ställa till det och kasta Oz in i en kamp mellan gott och ont där det gäller att välja sida. Och naturligtvis får Diggs på kuppen lära sig bli en bättre människa.
Det är ju trots allt Disney remember…

Raimis första film utan större åldersgräns innehåller nog allt som krävs av en saga av den här typen. En motvillig hjälte, udda sidekicks (en flygande apa med Zach Braff´s röst samt en liten levande porslinsdocka), den goda häxan Glinda (Michelle Williams), den luriga häxan Evanora (Rachel Weisz), läbbiga skrikande cgi-babianer och så då stackars Mila Kunis, som av hjärtesorg snart börjar förvandlas till något riktigt elakt och grönaktigt häxlikt..

Huvuddelen av cashen i budgeten har vräkts in i effekter och fantasifulla bakgrunder, vilket gör att filmen ser väldigt snygg ut med granna combos i färgsättningen och kontrasterna. Kanske också en sorts avsiktlig (?) homage till originalet då studioscenerna verkligen osar av inomhuskänsla på det där gammeldags viset. Och visst ligger the yellow brick road där som den ska….

THE way to see Oz!

Då Disney ligger bakom produktionen hålls moralens fana naturligtvis högt, och inga som helst osedesamma ögonblick tillåts inträffa. Mer då av humor och hjältesaga. Franco får till en rätt bra mix av motvillig hjälpare och framför allt egoistisk skojare med egen vinning för ögonen när han först kommer i kontakt med det märkliga sagolandet och dess lockande rikedomar.

En riktigt snygg habravink som Raimi och manusnissarna lyckas få till mot slutet, är då de låter vår hjälte bidra med tekniska finurligheter som mer än någonsin för tankarna till den gamla klassikern från förr. Speciellt slutet knyter ihop hela historien på ett smart sätt och dukar upp för igenkännande vibbar av vad som komma skall i det framtida Oz.
Lite smutt där ändå!

Oz the Great and Powerful blir mer visuellt underhållande än jag faktiskt trodde. Ingen hejdundrande upplevelse kanske, men trevlig. Kalla mig enkel. So what? Kanske är det min svaghet för originalet. Här finns tillräckligt mycket smågodis för att jag ska underhållas hela vägen. Om man (som vanligt) silar bort den värsta sirapen får man sig en riktigt nöjsam historia serverad, kanske med både en frisk blinkning och viss nostalgirespekt på samma gång.