Savannens härskare (1996)

Vinnarna skriver alltid historien.
Ett mer än väl cementerat faktum som förföljt människan genom åren. En vinnare kan återge det avgörande och framför allt forma omständigheterna. Vilket inte sällan tycks ske i sällskap av dåligt minne där egna tillkortakommanden eller mindre smickrande detaljer icke omnämns.

Den högst verklige John Henry Patterson var en typisk vinnare. Inte från början men historien kom att, med lite hjälp från Patterson själv, framställa honom som en riktig fixare och problemlösare. Patterson var en rejält snitsig ingenjör och militär som i slutet på 1800-talet fick ansvar för att en järnvägsbro byggdes på rekordtid över en flod i Kenya. Kampen om att ekonomiskt härska över den afrikanska kontinenten stod på spel och den som kontrollerade järnvägen kunde lätt som en plätt bli The Man.

Pattersons brobygge hejdades dock snart av att två envisa lejon plötsligt beslutade sig  för att låta brobygget bli deras egna privata köttförråd och legenden pratar om sturska lejon som sonika promenerade (okej tassade då) in i lägret och knep arbetare dag som natt. Myter om övernaturligheter och demoner i djurform spreds snabbt bland lokalbefolkningen och till slut var det Patterson själv som fick ta fan i båten och ge sig på storviltjägaryrket. Sedan åkte han hem och skrev historien på sitt eget, högst lönande, sätt.

Självklart kanonstory för Hollywood att ge sig på, dock dög det inte med att bara slänga in 80/90-talshunken Val Kilmer som Patterson (eller trodde man möjligen inte på Kilmer riktigt…?), därför lite skarvande och trixande med historien och vips dök Michael Douglas upp som sidekickande och ihopfabulerad skarpskytt med det passande namnet Remington.

Som vanligt gillas det att bre på med devisen ”baserad på verkliga händelser”, men här får man således ta detta med en nypa salt. Filmen fann förstås ingen nåd hos folk och fä och alla andra och visst haglar klyschorna samtidigt som både Kilmer och Douglas agerar lätt på rutin alternativt lite som de vill. Kilmers påtvingade irländska dialekt har också en förmåga att svaja lite fram och tillbaka. Till slut ganska roande faktiskt.

Historien är här rak och ytligt busenkel. Problem uppstår, problem börjar lösas, ytterligare problem och rejäla bakslag kommer som brev på posten, ny problemlösare dyker upp med murrig bakgrundshistoria, manlig vänskap gjuts i betong över lägereldar och vissa offer måste alltid göras i slutet innan vi kan titta på eftertexterna. Inga konstigheter. Inget nyskapande. Bara yta och stela karaktärer. Trots det går det inte att tycka illa om filmen som levererar precis det den ska under den afrikanska filmsolen.

Savannens härskare, eller the Ghost and the Darkness som den betydligt tuffare originaltiteln lyder, visar upp snygga bilder över Afrika, ett par rejält duktiga skådislejon, lite stela effekter och ett mansdominerat manus helt utan överraskningar. Kilmergrabben är ju som han är och Douglas var väl här fortfarande rätt mycket uppe i smöret och påminner då och då om sin egen rollfigur i Den vilda jakten på Stenen. Om det är positivt eller ej får väl dock vara osagt.

“Oh, you’re right. The devil has come to Tsavo. Look at me! I am the devil.”

Annonser

6 comments on “Savannens härskare (1996)

  1. Jag gillar också TGatD, både för Kilmer och Tsavo och lejonen. Ibland får den till en riktigt bra stämning till och med. Kissarna _har_ i alla fall varit uppställda på Chicago Field Museum of Natural History — lite häftigt tycker jag, man kan skymta dem i The Relic. Filmnörderi på hög nivå…t

    Gilla

Såhär tycker jag dårå:

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s