Etikettarkiv: Val Kilmer

Aug 22 2016

Sommarklubben: Kiss Kiss Bang Bang (2005)

kiss_kiss_bang_bang_ver1Manusmannen Shane Black´s regidebut är inget annat än en mumsigt välsmakande karamell!

Det egna manuset virvlar runt i ett glittrigt Los Angeles och öser ut sköna scener i parti och minut. Dessutom låter Black rullens huvudperson, Harry Lockhart (Robert Downey Jr), vara filmens berättare på ett manér som bryter den fjärde väggen helt underbart roligt sätt! Ett lurigt trix som alltid är på gränsen, men här fixas biffen med den äran!

Harry, en simpel inbrottstjyv från New York, får via märkligt missförstånd chansen till att provfilma för en filmroll i Hollywood! Väl där dras han (återigen via märkliga missförstånd) in i en luguber och shady historia bland de rige i Tinseltown. Dessutom springer han på sin barndomsvän, snygga Harmony (Michelle Monaghan), och den buttre privatdeckaren ”Gay” Perry (Val Kilmer). Downey Jr och Kilmer passar galet smutt ihop och kastar vassa repliker mot varandra. Monaghan glider liksom med på köpet med sin energi och envishet. Trivsamt!

Black har en härlig känsla för tempo och snabba repliker. Här få han dessutom chansen att ta ut svängarna kanske lite mer än han gjort med tex Dödligt Vapen-rullarna. Humorn är tuffare, våldet lite råare, känslan lite ”vuxnare”. Regissören har sagt att han läste ett antal Raymond Chandler-deckare för att komma i stämning inför sitt nedplitande av manus för rullen…och det märks. På ett mycket bra sätt! Detta toppat med en del rena humorscener gör den här rullen till en assnygg förövning till Blacks alster The Nice Guys 2016!

Snurriga turer, tuffa typer och lite av en svunnen noir-känsla!
Plus humorn!

Fulspel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Jul 28 2015

Sommarklubben: True Romance (1993)

Efter en mycket inspirerande diskussion och recap med ett par medlemmar i Filmspanargänget, föll det sig liksom naturligt att dagens sommarrulle lagade sig ned från hyllan och in i spelaren.

Det smått galna, och högst modernt sagofyllda, storyn om den snälle, drömmande, Clarence (Christian Slater), hans nya fru, ex-callgirlen, Alabama (Patricia Arquette), en resväska med stulet knark samt en roadtrip till Los Angeles med stora komplikationer.

Filmen har såklart fått någon av en kultstatus i modern tid och hela klabbet är författat av Quentin Tarantino själv. Då fattar ni ju själva att hela rullen är nedlusad med både popkulturella referenser liksom en drös filmstjärnor i biroller. Vi får bla en iskall Christopher Walken, en ärrad Dennis Hopper, en knasboll i skepnaden av Gary Oldman (inte helt ovanligt), en maskerad Val Kilmer, en brutal James Gandolfini och en stonad Brad Pitt!
Se där ja!

Det är fart, det är musik, det är blodigt våld. Allt orkestrerat av regissören Tony Scott (RIP) som ju kan det här med det visuella. Han vågade till och med sig på att skriva om slutet! Hoppsan! Vad sade QT!? Knorrade enligt uppgift först, men köpte sedan Scotts argument rakt av.

Trots att QT själv inte stått bakom kameran räknas rullen, med rätta, in i hans filmuniversum. Vad en del kanske INTE känner till är att dagens story från början faktiskt var en del i den megastory som sedan blev Natural Born Killers. QT och hans kompanjon Roger Avary valde att lyfta ut delarna om Clarence och Alabama och skapa ett eget kapitel för dem. Ett finjusterat manus som sedan QT alltså sålde vidare i Drömfabriken.

Slater och Arquette kan mycket väl vara ett av filmhistoriens mest charmerande par…i en av de mer våldsammare kärlekshistorier som sett dagens ljus. En typisk QT:are om man så vill!

Inget kan stoppa kärleken i sommarnatten.

 

 

 

Aug 6 2014

Sommarklubben: Willow (1988)

Minns Ditt 80-tal och kanske är chansen ganska stor att du kommer trilla över den här titeln. Förr eller senare!
Ännu fanns inga filmer om nån ring, märkliga riken eller lustigt folkslag som hade gjort intryck på sin publik.
Kanske regissören Ron Howard och fantasifarbrorn George Lucas till och med var lite föregångsmän på den här punkten!?

Här får vi oss då till livs ett namnlöst land i en tidlös ålder. Ett nyfött barn (”she´s got the sign!”) måste skyddas från den genomjävliga drottningen Bavmorda (Jean Marsh) som styr riket med järnhand. Uppgiften faller på dvärgen Willow (JA…jag skriver dvärg!), först motsträvig men sedan all-in för sin uppgift. Barnet ska levereras på angiven destination, men det gäller att ta sig förbi hinder som soldater, vildmark, magi, troll…och opålitliga skojare som tex gamängen (fast med gott hjärta!) Val Kilmer! Då rätt unge filmmakaren Howard med sedvanlig episk musche från denna tidsålder (UNDERBART extramaterial på skivan…som dessutom låter skägget Lucas komma till tals lite också!) vet precis hur man blandar och ger ett lekfullt äventyr som (nästan) passar hela familjen som handen i handsken! Warwick Davis och snyggisen Joanne Whalley bidrar till den mustiga rollistan.

Ok, tar man, i detta, tidevarv, ett steg tillbaka och ser på skapelsen med kanske lite nyktrare ögon än de semesterfebriga…så kan det såklart konstareras att vissa av effekterna inte direkt håller världsmästarklass.
Kanske nästan lite skämmigt i vissa lägen. Men vaddå! Inget som stör den stora helheten och ingen kan beskylla upphovsmakarna för att det blir tråkigt under en enda sekund!

Willow är ett frejdigt äventyr! Som sagt, kanske till och med lite föregångare i denna märkliga mytologi om mystiska riken och lurig magi.
Och där det finns riktigt taskiga elakingar, kan man också räkna med att det finns hjältar som står upp!
Som här! En riktig liten favvo från the roaring 80´s!
Beskydd i sommarnatten.

Jun 18 2014

Flmr vs filmåret 1988!

Dags att rota fram det fantastiska filmåret -88 i rampljuset!

För så är det ju, att vissa bloggers menar på att just detta år ska behandlas som ett fint gammalt årgångsvin.
Själv tar jag mig ju då såklart en vass funderare och går tillbaka i minnet. Vad gjorde jag -88? Hur såg filmlivet ut? Vilka topp- och bottenrullar hittar man då? Finns det överhuvudtaget belägg för att påstå att 1988 är ett gyllene år för alla listnördar? Ja kanske, börjar man mata på titlar, får man snart börja grovsålla…för att sedan finlira och skruva sig fram till de 10 alster som får representera detta år!
Och det fanns att välja på!

Så, vad hittas här då? Tja, en eldig och intensiv spanjor till att börja med. Vidare en diabolisk skådis i en lika diabolisk rulle. En legendarisk regissör tog sig an den franska huvudstaden på ett obehagligt men spännande sätt. Ett rejält mustigt äventyr, årsvis innan LotR hade sett dagens ljus, får en plats på listan också. Liksom ett synnerligen olustigt men ack så sant drama från en svunnen och otäck tid. Och just detta år kom också filmen som flyttade fram ALLA gränser vad gäller popcornsaction i Hollywood. Givetvis med på Flmrs topp 10 över 1988 års BÄSTA rullar!

Dina egna åsikter och kommentarer om ämnet i fråga låter du naturligtvis välla in i kommentarsfältet!
Nu rullar vi igång med 1988 års finest:

10. Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott

Jag är inte jättebevandrad i Almodóvar alla verk, men av de jag sett är detta det absolut roligaste och snurrigaste. Så pass underhållande att det räckte in på listan. Den spanska passionen och mentaliteten. Vilken kombo! Och Antonio Banderas!

 9. Beetlejuice

Är detta Michael Keatons shining moment i karriären? Kanske! Skruvad humor! Keatons reptilsnabba repliker! Burtons fantasi! Alec Baldwins unga frisyr och Geena Davis luriga charm! Klassisk svart underhållning! Love it!

8. Frantic

Gamle Polanski visste hur man visade upp Paris på ett synnerligen obehagligt sätt. En ung Harrison Ford på konferens blir av med frun! Han fattar inget och inte vi som tittade heller! Genialiskt grepp av regissören att hålla oss lika undrande som Ford. Spännande dessutom! En thriller som kändes obehaglig ända in till slutet. Ford var naturligtvis långt före Liam Neeson på europeisk mark när det gällde märkliga och gåtfulla thrillers.

7. Farligt Begär

Stephen Frears OTROLIGT snygga rulle om passion, lögner och svek. Kostymdrama som tar ut svängarna ordentligt…och lyckas med det! Man får svår bromance på den unge diaboliske John Malkovich här som slits mellan moral, hjärta och lurifaxtrix. Glenn Close är underbart bra och Michelle Pfeiffer känns precis så offerlik som hon ska vara. Vilket kammarspel! Erotiken och passionen ligger i luften hela tiden. Slutet är galet bra!

6. Skjut för att döda

En sorts tuffare variant på Crocodile Dundee? Ta bort tramshumorn och du har en hård och snyggt komponerad story om mördarjakt i såväl vildmarken som storstan. Tom Berenger är såklart sur som vanligt som Vildmarks-Joe på jakt efter kidnappad flickvän, och får dessutom lära sig ha tålamod med FBI-snuten Sidney Poitier´s lågskor-manér i ödemarken. Men vänta bara tills duon kommer till stan, då blir det ombytta roller! Otroligt spännande första gången man såg den! Nu mer rejält stadig återtittsunderhållning med jämna mellanrum. Bra mix med action, drama och humor. Och har Kirstie Alley någonsin varit snyggare?

5. Rain Man

Äntligen fick unge Tompa C visa att han kunde skådespela också. Dustin Hoffman sensationellt bra, fast egentligen är det ju ingen överraskning. Vi vet ju att han är en toppskådis de flesta dagarna i veckan. Två bröder, den ene en självisk yuppie (ha, det gamla ordet!), den andre svårt autistisk med knasiga färdigheter. Ganska simpel story, desto större känsla och stämning i rullen. Cruise och Hoffman har ett magiskt samspel. Regissören Barry Levinson fick en Oscar, manuset fick en Oscar, Hoffman fick en Oscar, HELA filmen fick en Oscar…Cruise borde naturligtvis också ha haft en!!

4. Willow

Lååångt innan LotR-tjafset hittade till biodukarna hade pålitlige regissören Ron Howard upptäckt att man kunde spela in granna äventyrssagor på Nya Zeeland! Eller är det en mustig fantasy!? Och jag som inte gillar fantasy speciellt mycket enligt egen utsago…hrm… Nå skit i det, här får man lilla energiknippet Warwick Davis, en ond häxa, ett barn som ska skyddas, magi och trolleri, tramshumor av det trevliga slaget, snygga miljöer, obehagliga troll, en slimmad Val Kilmer och en flirtig Joanne Whalley (senare Kilmer…och senare ”bara” Whalley igen…). Den här är så pass stämningshöjande att den tål att ses om och om igen. Kanske till och med i en sommarklubb nära dig!

3. Midnight Run

Robban De Niro studsade tillbaka lite på popularitetsskalan i den här härligt underhållande historien. Så kändes det iaf. Och vem kan låta bli att älska Charles Grodin!? Hela rullen känns som en enda mystrip och lite bromance mellan de två huvudrollsinnehavarna, den ene en modern prisjägare och den andre eftersökt bokhållare hos maffian. Man blir på så otroligt gott humör av denna thriller-light med underfundig humor. Actioninslag saknas inte heller, men det är just samspelet mellan Robban och Grodin som bär hela rullen. Lika bra varje gång jag ser den. Grodin stjäl nästan hela rullen i vissa scener. Behöver du piggas upp? Se den här! Bronsmedalj på listan blev det också!

2. Mississippi brinner

Man kan lätt tro att Alan Parker´s täta sydstatsdrama är en riktig BOATS. Så är dock inte fallet, däremot är storyn hårt inspirerad av liknande händelser i amerikanska södern på 60-talet. Dramat blir obehagligt närvarande när två FBI-agenter i Gene Hackman och Willem Dafoe börjar undersöka försvinnandet av ett par människorättsaktivister i en liten amerikansk småstad. Den ene hård paragrafryttare som vill göra allt enligt regelboken, och den andre en garvad veteran som vet när man kan bända lite på regelverket för att nå resultat. Att hitta ledtrådar i den hårt segregerade lilla staden blir inte lätt. Tungt dramatiskt och realistiskt när den gamla otrevliga frågan om rasism dras ännu ett varv på film. Sevärt dock hela tiden! Kanoninsatser av Dafoe och pålitlige Hackman! En film som engagerar varenda gång man ser den. Välförtjänt silverplats på listan..

1. Die Hard

Filmen som förändrade stilen på tunga actionthrillers. Så här skriver jag på min ALIM-sida: ”John McTiernan tänjde på gränserna och skapade en sorts stil…blytung action och dräpande oneliners. Willis i praktform sviktar inte en sekund och äger Nakatomi Plaza. Klassiker och nästan tidlös (om man väljer att inte kolla in frisyrer och modet…).”
Finns ingen anledning att ändra den texten här. Stenhårt guld till Bruce Willis!

 

 

till sist: 

Honorable mentions: Working Girl (miljön och humorn), Colors (Robert Duvall), Det stora blå (känslan), Roger Rabbit (fräscheten i tekniken då det begav sig), Scrooged (Bill Murray´s hänsynslösa humor), Förrådd (dramat och moralproblemet), A fish called Wanda (humorn!)….tja listan KAN faktiskt göras längre…vilket får mig att kanske hålla med om kvallen på detta filmår…!

Katastroferna: Polisskolan 5, Iron Eagle II, Missing in action III

Ok!
There you have it!

*********

Kolla nu in vad de här bloggkamraterna nedan tyckte var bäst i deras filmvärld just -88! Finns det crossovers..?!

 

Jul 24 2013

Sommarklubben: Heat (1995)

De flesta i den här ”filmnörderibranschen” har nog ett sorts förhållande till den här rullen. Och det känns också som det är antingen eller.
Antingen upplever man den som pretto, överdådigt bombastisk och klädd i en sorts svid som möjligen motsvarar den glassiga ytan i just LA under slutet 80-talet, början 90.

Eller, kanske är det en smart, givet rätt enkel, historia med ett brokigt persongalleri som innehåller individer det är lätt att engagera sig i. Låt vara uppdressad i samma glassiga yta…men också försedd med ett par rejält tunga actionscener som regissören Michael Mann har full koll på.

Som ni förstår, eftersom filmen dyker upp i dagens Sommarklubb, är jag en anhängare av den senare falangen. Otaliga är de gånger då dagens knappa tretimmarsdrama/thriller har underhållit mig å det grövsta. Bortse från, den vid tiden hypade, hysterin om att Al Pacino och Robert DeNiro förekom i samma film och dessutom fick sina omtalade sju minuter tillsammans…och du får en tät och driven story som håller in i kaklet. Visst, Mann använder sig kanske av bästa tuggummieffekten för att stretcha sin story till nästan tre timmar. Men vad fan, så länge man sitter med fokad blick på det som sker och tar in de snyggt visualiserade intrycket Mann serverar köper jag det rakt av. Dessutom är filmens ljussättning rent maffig och innehåller då och då den där näst intill magiska tonen som jag gillar så mycket. En av det årtiondets tunga filmer vill jag hävda. Och riktigt finfina insatser av löst folk som Val Kilmer, Tom Sizemore (alltid!), Ashley Judd, Diane Venora, Jon Voight bara för att nämna några.
Rollistan! Får en extra stjärna bara den.

Heat är hos mig ett praktexempel på när både en snygg kostym och ett snyggt tekniskt hantverk kan göra under med en rätt ordinär story. Mustigt underhållande är det till och med. Även 18 år efter tillkomsten. Och visst är shootouten i downtown LA fortfarande grym!
Flyktplaner i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Nov 8 2012

Tema Western: The Missing (2003)

Det är faktiskt få filmstars jag är sådär gemomförtjust i som jag är i Cate Blanchett. Klä henne i ett par alvöron och hon blir nästan magisk, en stiff kontorsdräkt och hon blir iskallt attraktiv, en medeltidssärk och hon blir tryggt lockande, ett par ridstövlar och rysk pagefrilla och hon blir fräckt oberäknelig.

Kort sagt, du kan sätta henne i vilken roll som helst och hon dominerar. Och vad händer då om hon kläs i obekväm långkjol, westernhatt och med en winchester i näven samt en jäkla beslutsamhet i att hitta sin kidnappade dotter till varje pris? En finfin filmupplevelse naturligtvis, med starkt westerntema invirad i ett drama om familjeband, ånger och starka personligheter. Lägg till detta en härligt avspänd Tommy Lee Jones och historiens förutsättningar lovar plötsligt mummagott.

Än en gång kastar vi oss tillbaka i tiden det gamla nötta New Mexico.
Året är 1885 och Maggie (Blanchett) bor isolerat på en ranch med sina döttrar där hon praktiserar naturläkarens alla finurligheter. På ranchen finns också snygge Brake (Aaron Eckhart) som kanske, kanske inte, är Maggies partner såväl i arbetslivet som i sängen. När hennes länge sedan försvunne far Samuel (TLJ), numera som halvindian i utseende och tänkande, plötsligt dyker upp blir det långt ifrån muntra miner hos Maggie som mer eller mindre kör honom på porten när mörka minnen om svek och saknad kommer fram igen. Big mistake såklart då hans tjänster snart kommer att behövas när ett obehagligt grymt rövarband bestående av mordiska apacher på rymmen slår till och kidnappar äldsta dottern Lilly för att sälja hennes som slav i Mexiko tillsammans med en hoper andra olyckliga flickor. Maggie och Samuel tvingas nu ut på förföljarresa där de måste både hitta Lilly och dessutom försöka förstå och lära känna varandra.

Ron Howard är pålitlig regissör med en osviklig förmåga att leverera precis det som ett manus kräver i fråga om engagemang och snygga visuella upplevelser. Fotot i dagens western är grymt stiligt, och Howard använder varenda millimeter av det karga landskapet i New Mexico för de dramatiska turerna i manuset. Lägg till detta sedan ett kristallklart samspel mellan Tommy Lee Jones och Blanchett, där bådas frustrationer och lösningar på livet får komma till tals. Trots att historien fokuserar på förföljandet av skurksen räds inte Howard att stanna upp då och då för att låta sina skådespelare få briljera med både blickar, repliker och kroppsspråk.

Cate levererar moderligt mod

Manuset är möjligen stöpt i den speciella form som avkrävs historier som denna, vilken bygger på en roman av en Thomas Eidson, och kräver sina obligatoriska kontrollpukter Hollywoodstyle. Och det är naturligtvis något som Howard både har superkoll på och massvis med rutin av att jobba med. Grejen är också att han gör det så pass snyggt att jag som tittare inte märker av att han checkar av de här punkterna en efter en längs vägen. Finalen och upplösningen är också såpass spännande och oklar att man inte kan vara helt säker på hur det hela ska avlöpa, trots att man ju ändå på något sätt vet.

Genus-o-metern blir glad nästan hela tiden här då Blanchett är ett riktigt ess på att ge sig in i kniviga situationer och ändå behålla snygg värdighet och patos. Hon är rejält förbannad på sin återvändande pappa, kan inte förlåta hans familjesynder…ändå blir han den person hon kommer att lita på allra mest under hela den obekväma resan. TLJ gör som vanligt, kör sin stil som är ett hopkok av nonchalans och auktoritet på samma gång. Han är filmens gotoguy, även om Maggie besitter rejält med inre krafter själv. Till och med hennes, uppenbart rasistiska, förutfattade meningar om andra kulturer kommer på skam. Men hur kan man samtidigt klandra henne? Ensam uppfostrare av två barn i vildmarken där det hårda livet bestämmer sättet du förhåller dig på. Möjligen kan man här, om man vill, se en sorts homage av Howard till den forna John Wayne-succén The Searchers där huvudpersonen i jakten på ett kidnappat barn bär på mörkt förflutet och längs vägen lär sig förlåtandets svåra konst.

pappa, svikare, spårare

Förutom sedvanlig westernaction bjuds också lite flirt med det övernaturliga och okända inom den  indianska andevärlden när det visar sig att förövarnas otäcke ledare El Bjuro (Eric Schweig) har ett och annat mystisk ess att plocka fram för att ställa till problem för våra hjältar. Snyggt spelat av honom naturligtvis och han blir en minnesvärd badass i sammanhanget, även om de övriga skurksen egentligen blir rätt anonyma och ihåliga. Falkögda hinner också upptäcka Val Kilmer i en snabb cameoroll (som faktiskt kom till nästan enbart beroende på att Kilmer har en egen ranch i det området där filminspelningen pågick!)

The Missing är både dramatisk i manuset och smäckert stilig visuellt. Historien sportar en kombo av drama, äventyr, syndernas förlåtelse och lite hederlig westernstyle. Ron Howard litar på att både Blanchett och Tommy Lee J levererar med sin rutin och pondus och ger dem utrymme. En film som ser till att du vet precis vad du får, men att det också görs förbannat snyggt och engagerande. En bra film helt enkelt!

Sep 21 2011

Savannens härskare (1996)

Vinnarna skriver alltid historien.
Ett mer än väl cementerat faktum som förföljt människan genom åren. En vinnare kan återge det avgörande och framför allt forma omständigheterna. Vilket inte sällan tycks ske i sällskap av dåligt minne där egna tillkortakommanden eller mindre smickrande detaljer icke omnämns.

Den högst verklige John Henry Patterson var en typisk vinnare. Inte från början men historien kom att, med lite hjälp från Patterson själv, framställa honom som en riktig fixare och problemlösare. Patterson var en rejält snitsig ingenjör och militär som i slutet på 1800-talet fick ansvar för att en järnvägsbro byggdes på rekordtid över en flod i Kenya. Kampen om att ekonomiskt härska över den afrikanska kontinenten stod på spel och den som kontrollerade järnvägen kunde lätt som en plätt bli The Man.

Pattersons brobygge hejdades dock snart av att två envisa lejon plötsligt beslutade sig  för att låta brobygget bli deras egna privata köttförråd och legenden pratar om sturska lejon som sonika promenerade (okej tassade då) in i lägret och knep arbetare dag som natt. Myter om övernaturligheter och demoner i djurform spreds snabbt bland lokalbefolkningen och till slut var det Patterson själv som fick ta fan i båten och ge sig på storviltjägaryrket. Sedan åkte han hem och skrev historien på sitt eget, högst lönande, sätt.

Självklart kanonstory för Hollywood att ge sig på, dock dög det inte med att bara slänga in 80/90-talshunken Val Kilmer som Patterson (eller trodde man möjligen inte på Kilmer riktigt…?), därför lite skarvande och trixande med historien och vips dök Michael Douglas upp som sidekickande och ihopfabulerad skarpskytt med det passande namnet Remington.

Som vanligt gillas det att bre på med devisen ”baserad på verkliga händelser”, men här får man således ta detta med en nypa salt. Filmen fann förstås ingen nåd hos folk och fä och alla andra och visst haglar klyschorna samtidigt som både Kilmer och Douglas agerar lätt på rutin alternativt lite som de vill. Kilmers påtvingade irländska dialekt har också en förmåga att svaja lite fram och tillbaka. Till slut ganska roande faktiskt.

Historien är här rak och ytligt busenkel. Problem uppstår, problem börjar lösas, ytterligare problem och rejäla bakslag kommer som brev på posten, ny problemlösare dyker upp med murrig bakgrundshistoria, manlig vänskap gjuts i betong över lägereldar och vissa offer måste alltid göras i slutet innan vi kan titta på eftertexterna. Inga konstigheter. Inget nyskapande. Bara yta och stela karaktärer. Trots det går det inte att tycka illa om filmen som levererar precis det den ska under den afrikanska filmsolen.

Savannens härskare, eller the Ghost and the Darkness som den betydligt tuffare originaltiteln lyder, visar upp snygga bilder över Afrika, ett par rejält duktiga skådislejon, lite stela effekter och ett mansdominerat manus helt utan överraskningar. Kilmergrabben är ju som han är och Douglas var väl här fortfarande rätt mycket uppe i smöret och påminner då och då om sin egen rollfigur i Den vilda jakten på Stenen. Om det är positivt eller ej får väl dock vara osagt.

“Oh, you’re right. The devil has come to Tsavo. Look at me! I am the devil.”

Nov 11 2010

Spartan (2004)

Val Kilmer är en snubbe att inte bli riktigt klok på. En skådis som minst sagt har varvat galna bottennapp i C-filmer med desto bättre insatser i A-ligan. Antingen har han bara jäkligt svårt att övertyga producenterna om att han besitter vissa talanger, eller också tycker han det är kul att utsätta sig för risken att ta en roll i vilken skitfilm som helst. Det enda som känns rätt uppenbart är att man aldrig tycks kunna räkna ut honom helt. Plötsligt finns han bara i en rollista igen, precis när man trodde att hans karriär kanske helt enkelt tagit slut.

Här dyker han upp som ”agent Scott” i något som verkar vara marinkåren eller liknande (det är lite oklart det där, och förblir så genom hela filmen). Scott är uppenbarligen känd för en tuff stil och att inte lägga fingrarna i kors. Nu behövs hans hjälp av Secret Service (!) som tappat bort dottern till en hög regeringstjänsteman. Det talas till och med om kidnappning och ett eventuellt fall av trafficking på hög nivå. Scott börjar luska i ärendet när uppgifter plötsligt strömmar in att man hittat den ganska partyvilda dottern drunknad. Fallet avblåses naturligtvis, men Scott fortsätter gräva lite djupare och upptäcker plötsligt att allt inte är som det verkar (har vi sett det förut…?) och att spåren leder i minst sagt oväntat riktning. Scott kan naturligtvis inte hålla sig borta från icke-fallet och kör igång en sorts enmansshow (även om han till en början får hjälp av en ung karriärlysten sidekick.)

Här är alltså ett ganska mörkt manus, skrivet av den rätt vasse David Mamet (Wag the dog, Hannibal) som även står för regipekandet. Mig veterligen var detta en film som passerade rätt obemärkt förbi, kanske beroende på filmens ganska stela och kliniska framställning. Vi får till exempel inte mycket till bakgrundsstory om Scott, inget som avslöjar varför just han är mannen vars tjänster kostymnissarna vill ta i anspråk. Kan man dock se igenom dessa hinder och oklarheter öppnar sig en lurig liten berättelse, kanske lite signum just Mamet, där konspirationsfantasier får chansen att flöda lite fritt.

Trots Kilmers stela och ganska osympatiska framtoning kan man inte låta bli att känna med honom ju längre in i härvan han lyckas nästla sig. Manuset är lurigt till en början, och övergår sedan till mer traditionell thrillerunderhållning. Inget fel på spänningen dock i slutändan, och det är helt klart att Kilmer är mannen vi ska förlita oss på det osar hett i slutakten.
Bra inhopp på birollssidan där William H. Macy återigen får göra en lagom osympatisk snubbe med oklar agenda, och gamle Ed O’Neill visar att han även kan se bister ut i thrillers och inte bara i  ”Våra värsta år”.

Spartan doftar konspiration och mörka agendor tillsammans med en kärvhet i berättarstilen som gör att den blir rätt underhållande. Det märks att det i första hand är en manusförfattare som står vid rodret, känns som krutet har satsats på dialogerna men Val Kilmer kommer ändå till sin rätt som tjurskallig och envis sanningssökare och Mamet lyckas på något sätt visualisera en story som blir lite egen, men ändå spännande.

Jul 12 2010

Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans (2009)

Omdiskuterad nyinspelning av Abel Ferraras omtalade original från -92. Röster som höjts om den nya versionen är mestadels dessvärre inte av den positiva sorten, även om detta aktuella objekts regissör, självaste Werner Herzog, stillsamt påpekar att det inte alls rör sig om en nyinspelning utan snarare en ny…eh..tolkning. Nåväl, snuten Terence McDonagh i ett New Orleans efter stormen Katrina har inga problem att få dagarna att gå. Terence är beroende av droger i allehanda former, och hittar på de mest bisarra sätt att komma över dem. Dessutom har han en ständigt växande spelskuld och måste också komma på nya sätt att hinna umgås med sin prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes)

När Terence får hand om utredningen av ett par synnerligen brutala mord på en familj i stadens mer sjabbiga områden blir det än värre för vår huvudperson. Tiden håller på att rinna ifrån honom och han får mer och mer problem med att sköta sina egna affärer. Samtidigt börjar polisens interna utredare att intressera sig för hans sätt att sköta sitt jobb och Terence befinner sig plötsligt i en spiral som leder spikrakt nedåt i skiten.
Vem om inte allas vår Nicolas Cage är mer lämpad än att gestalta Terence i denna destruktiva historia som inte har strimman av en ljusning någonstans. Cage som ofta beskylls för galet överspel, får här verkligen en legitim anledning att göra just det. Och han gör det på patenterat sätt efter konstens alla regler.

Problemet med den här filmen är att den efter ett tag blir ganska ointressant manusmässigt. Cage blir snart en parodi på sig själv och jag känner att jag inte bryr mig om hur det går för honom, eller för historien i filmen. Alla galenskaper som staplas på varandra blir överdrivna och surrealistiska. Antagligen precis som regissör Herzog vill ha det, och självklart saknas inte udda bildvinklar och gestaltningar av hallucinationer av diverse slag.

Bad Lieutenant innehåller en stabil regihand av Herzog, bra miljöer och ett manus med plats för udda figurer. Eva Mendes, Val Kilmer och Brad Dourif gör alla förväntade insatser. Nicolas Cage tar dock förstås priset som den överspände och totalt utflippade Terence vars ogenomtänkta eskapader också lockar till ofrivilligt skratt i tid och otid. Dessvärre förlorar filmen i värde i takt med att Cages alltmer desperata utsvävningar tar sig olika uttryck. Fokuset försvinner och till slut sitter jag bara och just skrattar/lider åt Cages enmansshow, som dock är det som räddar den här filmen från underkänt.

Betyget: 2