Clear History (2013)

Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.

Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.

Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.

 

 

Enhanced by Zemanta

The Place Beyond the Pines (2012)

En ganska märklig film det här.
Nästan som ett sorts episodiskt drama, vilket tycks byta skepnad tre gånger. Och samtidigt fungera som en enda enhet. Ett manus som sakta slingrar sig längs en väg där både arvsynd (?) och taskigt karma spelar förstafiolen..?

Derek Cianfrance tar bort knytnäven han placerade i magen med sorgsna Blue Valentine, inte för att göra mig gladare, snarare för att hitta ett nytt ömt ställe att plåga känslonerven på. Inte lika naket och hudlöst som förra gången kanske. Men ändå så pass mycket att man liksom inte kan skaka av sig upplevelsen bara sådär. Överhuvudtaget är det svårt att avfärda den här rullen som bara ännu ett average dysterkvistdrama.

För att kickstarta sin story på bästa sätt vänder sig Cianfrance återigen till Ryan Gosling, här blonderad och plottrigt tatuerad ”dödsryttare” på ett ambulerande nöjesfält. Ni vet, såna där tjommar som kör in i en liten bur med sin motorcykel och tycks upphäva tyngdlagen när de kör runt därinne i tokfart (FAKTISKT har jag ett minne av att som pytteliten grabb hänga med min farfar på ett ganska sunkigt nöjesfält här i Sverige och titta på liknande galenskaper..).

Nåväl, en gång i tiden hade motorcykeltjommen, Luke, ett one-night-stand med Romina (Eva Mendes) i den aktuella stan…vilket nu gör att Luke har en son han aldrig sett förut. Luke tycks drabbas av något sorts samvete, slutar med konsterna och slår sig ned i området för att försöka sörja för Romina och sin son. Trots att Romina redan har en annan man i sitt liv. Att vara plötslig pappa och ”vanlig” arbetstagare visar sig dock inte vara det lättaste projekt att ge sig på .
Lockande då dessvärre att ta till brottes bana, typ den gamla beprövade bankrånarbranschen…

….vilket i sin tur så småningom plötsligt för in filmen på nästa spår. Lukes irrfärder i brottsbranschen gör att hans vägar korsas med den unge snuten Avery (Bradley Cooper), en rättrådig snubbe som egentligen vill syssla med juridik och snart upptäcker att korruptionen i stan är obehagligt utbredd. Ödet spelar Avery ett spratt och plötsligt är han the talk of town, vilket kommer bli en jobbig börda att bära…

…och så…ett litet hopp igen, nu i tiden.
Nya personer i handlingen, alla med starka kopplingar till varandra på ena eller andra sättet. Som att storyn tar sig försiktigt vidare genom oklar framtid,  murrigt förflutet och obehagliga minnen. Det blir tunga kors att bära ju längre filmen håller på, ju mer som skalas av.
Låter kryptiskt möjligen. Kanske måste filmen ses för att förstå vad jag menar.

Det är måhända ingen lätt film att bara konsumera rakt upp och ned. Cianfrance drar sin story ett par extra varv runt dramaturgins stötestenar. Kanske upplever en del att det blir aningens pretto och skitnödigt. Själv gillar jag nog regissörens trix att ändå knåpa ihop sin berättelse. Att låta de små detaljerna forma fortsättningen. Att manuset till slut, efter lite olika utflykter, plötsligt sitter ihop som en enhet. Och att mönstret i berättelsen med ens känns naturligt.

Gosling kollar om han har råd med ännu en gaddning

Skådisarna gör det bra. De tar inte i så de spricker. Gosling behöver liksom inte ens det. Han bara ÄR. Utstrålning, KARISMA. Ray Liotta dyker upp i sedvanlig biroll som störig och opålitlig kuf…vilket möjligen känns lite tröttsamt. Annars är det bra miljöer och rätt mood över hela speltiden. Inte lika känslomässigt dränerande att glo på som Cianfrance´s föregångare, men knappast muntrare eller lättsammare. Samma MÖRKER bakom anrättningen anas även här.

The Place Beyond the Pines kanske handlar om…arv?
Och karma som tycks komma tillbaka och bitas i baken vare sig man vill eller ej. Stabilt tungt drama som kanske inte glänser sådär jättemycket av fart och fläkt. Men den har en intressant eftersmak. Och…det lilla extra som gör den klart sevärd.
Trean är stark.

Enhanced by Zemanta

Ghost Rider (2007)

Ännu mera Marvel.
Själv läste jag aldrig de “smala” och annorlunda superhjältarnas äventyr under uppväxten i gamla 70-talsriket Sverige, och kan därför inte heller förhålla mig till hur serieförlagorna har behandlats i modern tid.

Spindelmannen och Hulken var nog egentligen de enda två från Marvel-familjen vars tidningar hittade in i mitt pojkrum. Nog för att man kände till många av de andra, men något större avtryck satte de aldrig hos mig. (Med tanke på förestående Tintinäventyr och Smurfhistorier så undrar man ju hur länge det dröjer innan mina absoluta favoriter Spirou, Nicke och Marsupilami gör comeback.. det vore något!)

Det kan också vara en bonus när man nu i vuxen ålder får stifta bekantskap med hela det ”mörka” brottsbekämparsällskapet till höger och vänster när Hollywood verkar spotta ur sig allt möjligt de kan få tag ifrån serietidningsstånden. Man har liksom inget speciellt att utgå ifrån och kan ungefär ta det som det kommer.

Dagens betraktelse har jag faktiskt sett en gång förut, och var då överlag inte speciellt positiv eller imponerad. Men liksom fallet var med Daredevil är det som att filmen vinner på att ses om en gång. Kanske är historierna alltför kantiga för att omedelbums falla en på läppen? Kanske svårmodet som ska hittas i båda filmerna måste få tid på sig att komma ut? Kanske beror det på att båda är regisserade av Mark Steven Johnson? Vad vet jag, och nu ska vi förresten inte försöka oss på några djupare analyser här. Herregud, det är ju en effektfilm baserad på en seriefigur.

Klart som korvspad är att storyn i ärlighetens namn är blekt tunn. Johnny Blazer stilar på motorcyklar och ingår ett avtal med djävulen själv i sann hjälpa-andra-anda. Vad Johnny uppenbarligen inte hade koll på var vilket sätt Peter Fondas (lysande rollval btw!) djävul hade tänkt sig för form av återbetalning. Desto roligare för oss som får se drömfabrikens tekniknissar tömma joltcola-burkarna och servera ett koppel snygga effekter som sannerligen inte går att klaga på när Blaze förvandlas till stentuff mc-knutte iklädd brinnande dödskalle på jakt efter onda själar att förpassa ned till skärseldarna.

Själva löpande storyn i filmen känns galet oviktig och slutar man tänka på det så blir det ganska trevligt en stund här. Visst ja, det var en liten lovestory med också i filmen, lätt att glömma bort eftersom varken Nicolas Cage (ja han igen!) och Eva Mendes inte har speciellt mycket filmmagi ihop. Istället får man gotta sig åt att regissör Johnson visat fingertoppskänsla genom att smyga in självaste Sam Elliott, ikonen och lebemannen som gett basrösten ett ansikte, i en mindre sidekickroll. Spelar ingen roll hur dåliga filmerna är, Elliott är alltid en grym lirare.

Ghost Rider är egentligen bara effekter och snygga trix. Manuset kan skrivas ned på en kaffeservett, men det gör liksom ingenting. Det är Cage med fulfulful frisyr och sedvanligt lättare överspel, men ni vet ju att jag gillart när han är så. Egentligen en skitdålig film som märkligt nog har finfint underhållningsvärde för stunden och får rena glädjebetyget bara för att.

 “You all right?”
“Yeah, I’m good. I feel like my skull is on fire, but I’m good.”

The Other Guys (2010)

Trivseltrams igen. Och vem har sagt att inte sådant ska få finnas? Just det, ingen alls. Flmr fortsätter att framhärda med sitt mantra: ”även trams behövs då och då för att verkligen uppskatta de stora ögonblicken”. Skåda här ett nytt alster från regissören Adam McKay, som oftast färdas i par med ingen mindre än Will Ferell (de båda har ju tex Anchorman: The Legend of Ron Burgundy och Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby på sina samveten). Och givetvis är Ferell med här också. Tillsammans med Mark Wahlberg bildar han det osedvanligt omaka tönt-polis-paret Terry och Allen som inte tycks kunna göra något rätt. De är stationens hack-kycklingar, där allt ljus är på stjärnsnutarna Danson och  Highsmith (Dwayne Johnson och Samuel L. Jackson). Allen (Ferell) å sin sida är ganska nöjd med att få sitta bakom sitt skrivbord och fylla i meningslösa rapporter alltmedan Terry sliter sitt hår och vill ut på gatorna som en riktig snut (”jag är en påfågel! Låt mig flyga!!!”)

Chansen kommer när supersnutarna Danson/Highsmith blir …eh..obrukbara och ett till synes glasklart rånfall hamnar i händerna på Terry och Allen, vilka givetvis gör bort sig, får bannor av den godmodige polischefen (en synnerligen åldrad Michael Keaton) och är vips tillbaka vid skrivborden igen. Vid det här laget har de dock lyckats snubbla över ett annat fall som verkar höra ihop med det första och nyfikenheten tar över…

Jag tror man måste uppskatta Will Ferell till fullo för att ha utbyte av den här filmen. Humorn följer ganska precis exakt den stil som har setts förut i skådisens CV, det nördiga, nästan skämmiga, ibland rena skräphumorn…för att i nästa sekund bli genialiskt och bara helt störtskön för skrattgroparna. På den här resan får han med sig Wahlberg, en kille jag är lite svag för, och som inte direkt gör bort sig i komedistuket heller. Hans bistra desperation och lagom luddiga bakgrundshistoria i filmen är rolig värre. Wahlberg är den instabile och otålige alltmedan Ferell får ta rollen som nörden Nr 1 med en sällan skådad godmodighet i var och varannan scen (även om han naturligtvis också har en ”mörk” hemlighet). McKay låter dem hållas i en sorts buddie-film som inte lämnar några större spår bakom sig men samtidigt är helt perfekt att inta en i övrigt trist vardagskväll. De två huvudrollsinnehavarna backas tacksamt upp av ovan nämnde Keaton, Eva Mendes (som het hustru till nörden Allen), Steve Coogan (som alltmer påminner om Martin Short i utseendet) och ”The Rock” Johnson och Sam Jackson som gapiga supersnutar i prologen.

The Other Guys är ganska oförarglig och enkelspårig men blir ändå trivsam att glo på, mest tack vare Will Ferell som med andra ord gillas här i The house of Flmr. Humorn är lätt och anslaget på gränsen till stundtals bara dumt. Handlingen blir lite långsökt och som vanligt i komedier som går ut i högt tempo mattas det hela av eftersom. Ett par rejält roliga scener med tillhörande dialog kan dock räcka ibland för att en vardagskväll plötsligt ska framstå som lite ljusare och lättare.

Bad Lieutenant: Port of Call – New Orleans (2009)

Omdiskuterad nyinspelning av Abel Ferraras omtalade original från -92. Röster som höjts om den nya versionen är mestadels dessvärre inte av den positiva sorten, även om detta aktuella objekts regissör, självaste Werner Herzog, stillsamt påpekar att det inte alls rör sig om en nyinspelning utan snarare en ny…eh..tolkning. Nåväl, snuten Terence McDonagh i ett New Orleans efter stormen Katrina har inga problem att få dagarna att gå. Terence är beroende av droger i allehanda former, och hittar på de mest bisarra sätt att komma över dem. Dessutom har han en ständigt växande spelskuld och måste också komma på nya sätt att hinna umgås med sin prostituerade flickvän Frankie (Eva Mendes)

När Terence får hand om utredningen av ett par synnerligen brutala mord på en familj i stadens mer sjabbiga områden blir det än värre för vår huvudperson. Tiden håller på att rinna ifrån honom och han får mer och mer problem med att sköta sina egna affärer. Samtidigt börjar polisens interna utredare att intressera sig för hans sätt att sköta sitt jobb och Terence befinner sig plötsligt i en spiral som leder spikrakt nedåt i skiten.
Vem om inte allas vår Nicolas Cage är mer lämpad än att gestalta Terence i denna destruktiva historia som inte har strimman av en ljusning någonstans. Cage som ofta beskylls för galet överspel, får här verkligen en legitim anledning att göra just det. Och han gör det på patenterat sätt efter konstens alla regler.

Problemet med den här filmen är att den efter ett tag blir ganska ointressant manusmässigt. Cage blir snart en parodi på sig själv och jag känner att jag inte bryr mig om hur det går för honom, eller för historien i filmen. Alla galenskaper som staplas på varandra blir överdrivna och surrealistiska. Antagligen precis som regissör Herzog vill ha det, och självklart saknas inte udda bildvinklar och gestaltningar av hallucinationer av diverse slag.

Bad Lieutenant innehåller en stabil regihand av Herzog, bra miljöer och ett manus med plats för udda figurer. Eva Mendes, Val Kilmer och Brad Dourif gör alla förväntade insatser. Nicolas Cage tar dock förstås priset som den överspände och totalt utflippade Terence vars ogenomtänkta eskapader också lockar till ofrivilligt skratt i tid och otid. Dessvärre förlorar filmen i värde i takt med att Cages alltmer desperata utsvävningar tar sig olika uttryck. Fokuset försvinner och till slut sitter jag bara och just skrattar/lider åt Cages enmansshow, som dock är det som räddar den här filmen från underkänt.

Betyget: 2