TV-landet: Hello Ladies (2013) – säsong 1

posterGillas Ricky Gervais? Gillas Larry David?
Vad sägs om en liten kombo av de två personligheterna?
Sort of.

I avdelningen tv-serier-det-är-lätt-att-missa tar idag den här bloggen och slår ett slag för en lång, självgod och katastrofal engelsman som letar efter meningen med livet i Los Angeles.

I hans värld ska man då översätta detta till att dagens man, Stuart, är på jakt efter den perfekta kvinnan. The number 10. Stuart tänker inte nöja sig med mindre än det bästa. Synd bara att han i sin verklighetsuppfattning tror att den perfekta kvinnan självklart ser ut som en fotomodell med tillhörande attribut. Samt att alla kvinnor per automatik är attraherade av Stuart´s brittiska…eh..charm.

Vi får 8 halvtimmesavsnitt i den första (men inte sista ?) säsongen av denna HBO-producerade komediserie, som alla visar upp den brittiske nördens allra sämsta sidor.
För visst är han en nörd. En första klassens tönt helt enkelt. Jobbar hemifrån sitt hus med något obskyrt IT-relaterat jobb. Har en inneboende i sitt lilla gästhus på tomten, den tålmodiga Jessica (Christine Woods som inte så lite påminner om Elaine i Seinfeld!), som också envist strävar efter att hitta den rätte i tillvaron. Är de bästisar? Kanske. Ibland hånar de varandra, ibland säker de sig till varandra för tröst. Naturligtvis är de båda så upptagna med att fokusera på ”det perfekta livet”…att de kanske inte ”ser varandra”..?

1 Hello Ladies

Hur som helst, galet roligt blir det i alla fall när Stuart och hans lika nördiga kompisar är ute och röjer i natten. Stuart må vara besserwisser, snål, självgod och allmänt ”to much”…men han har också ”nåt” som gör att det inte riktigt går att tycka illa om honom. Jag nämnde ovan Gervais och David, du vet ju kanske (troligen) vilka typer av personer de är. Och så är det lite här, Stuart bär drag av dessa båda herrar..och det faller inte alltid (oftast inte) i god jord i umgänget med det motsatta könet.

Dagens serie är skapad av den långe komikern Stephen Merchant som ju också självklart spelar huvudrollen, för övrigt bästis med Ricky Gervais och medskapare till The Office. Här har Merchant i det närmaste fått fritt fram att ploja med sin karaktär ordentligt, vilket han naturligtvis gör med den äran. Merchant har en underbar blick för komisk tajming och repliker som kan vara helt hysteriskt roliga. Som bäst kanske avsnitten blir när situationerna blir sådär skämmigt pinsamma att man bara vill gömma sig bakom en kudde.

5 3

Det är situationskomik och en ganska stor touch av vardagsångest i en skön mix. En besvärlig mix. En mix som hela tiden hotar att tippa över…men med en Merchant som elegant håller serien på hög nivå vad gäller humorn och ironin. Samspelet med Wood´s Jessica är hur kul som helst, och även Stuart´s sätt att behandla sina kompisar, den nyseparerade Wade (NateTorrence) och den rullstolsbundne Kives (Kevin Weisman) är både taskigt och asroligt på samma gång!

Passar serien alla? Kanske inte.
Kanske man måste ha en lite faiblesse för den akwarda brittiska skämshumorn (tänk Gervais´ The Office) och den ganska plumpa och råa komiken som framför allt just Larry David står för. I min komedivärld gifter sig detta på ett underbart härligt sätt.

4 6

Ska Stuart få nån tjej!? Är han värd en tjej?
Eller är han bara en plump bastard som förtjänar en knäpp på näsan?

Och under tiden du tar reda på det….är stor skrattvarning utfärdad!

   

avsnitt 6Vill du höra mer om dåren Stuart?!
In och lyssna på filmpoddens avsnitt nr 6 där jag och Fiffi öser kärlek över denna mysknäppa serie!

Clear History (2013)

Mest för dem (oss) som gillar den självbelåtne livsfilosofen Larry David?
Här spelar han egentligen ett sorts alter ego till sig själv och sin tv-serie Curb Your Enthusiasm. På manuspapperet den gnällige PR-tjommen Nathan som stör sig så pass mycket på sin chefs planer för företagets nyuppfunna elbil att han säger upp sig i protest, trots att han varit med och satsat kapital. Bad idea då företaget, likt ett Apple på speed, plötsligt blir värt miljarder tack vare elbilen och Nathan går miste om sköna pluringar. 10 år senare lever han som ”Rollo” på Martha´s Vineyard och är något av öns kuf med alla sina (ofta bittra) åsikter och vardagsiakttagelser om stort och smått. När så chefen från förr plötsligt flyttar till ön börjar lurkiga hämndplaner smidas hos dagens antihjälte.

Som ni kanske (inte) vet roas jag enormt av den långe stören David och hans mörka humor. Och hans provokativa sätt att bryta ned det mesta till påfrestande detaljer. David var ju bl.a. upphovsman till Seinfeld och satte sin humorstämpel rejält på den serien under årens lopp. Dagens rulle har producerats av HBO Films, vilket betyder att humorn inte väjer för vare sig sex, grov dialog eller allmän omoral. Vilket naturligtvis blir underhållande om man kombar det med just Larry David. Kanske blir det i ärlighetens namn som ett extra långt avsnitt av just Curb your…, men jag lider inte. Tvärtom.

Det storyn förlorar i tempo och manus vägs upp av den trevligt komponerade rollistan där man hittar bl.a., Danny McBride, Philip Baker Hall, Bill Hader (från SNL), Kate Hudson, Jon Hamm, Amy Ryan, Michael Keaton (länge sen han var så UNDERHÅLLANDE!), Eva Mendes, Liev Schreiber som uncredited skummis..och UNDERBARE J.B. Smoove från just Curb…!! Oviktigt trams som blir en behaglig bagatellskröna med gamängen och irritationsmomentet David i centrum.
Gillar man inte honom blir betyget här möjligen svårköpt.

 

 

Enhanced by Zemanta

återtitten: Radio Days (1987)

Veckans andra besök i Woody Allen-land blir en riktig nostalgitripp. Både för oss som tittar, men i synnerhet också  för regissören själv.

Allen själv är inte med i filmen men står för berättarrösten som guidar oss igenom ett par stormiga år under början på 40-talet ute i Rockaway Beach, strax utanför New York. Skvallret säger att Allen blev så pass nöjd med rullen att han rankar den som en av sina bästa på cv:t! Inte illa! Dessutom kan det vara en av hans mer självbiografiska storys någonsin. Likt många av pärlorna från Allens 80-tal satsas det på humorn i första hand. Humorn och en lite släng av nostalgiskt drama.

I en tid när varken tv eller internet existerade (yes kids!) var radion familjens stora samlingspunkt. Märkliga radioprogram avlöste varandra, och det fanns så att säga alltid något för alla. Och musiken förstås! Allen har verkligen gått inför att sätta hela upplevelsen i ett visst mood, och gamla sköna 30-40-talare strömmar nästan hela tiden ur soundtracket. Inte lika mycket jazzinfluerat här alltså, mer storband och swing. Allens alter ego, grabben Joe (Seth Green i mycket ung roll) växer upp i en storfamilj där både föräldrar, farbror, morbror, mostrar och farfar och hela fadderullan bor under samma tak. I stilenlig tradition i Allen-filmer bjuds det på gott om tjafs, skrik och härjande…och en hoper judiska skämt i parti och minut. Kanske var det så här när Allen växte upp. Hela filmen består egentligen av en samling olika händelser som format berättarens, Joes (eller egentligen Allen själv) minnen, och han tar oss med genom olika nedslag i vardagen.

Som en sidostory löper också ett par små berättelser som handlar om de människor som gjorde radioprogrammen alla lyssnade på. Och allt väver Allen in med 40-talets USA som bakgrund, världskriget som påverkade alla på nåt sätt under ett par år, det ganska spartanska livet ute i Rockaway, en bra bit från det glittriga Manhattan…dit man kunde få komma på besök någon gång i livet om man hade tur. Det är en nostalgisk vigör Allen visar upp. En sorts romantisk naiv palett av gamla färger som får liv igen. Stämningen i filmen är på topp och han fångar tidseran på ett härligt sätt. Trots den humoristiska approachen törs Allen också slänga in bitar av vemod, oro och lite mörkare funderingar. De vuxna i filmen tycks alla gå runt och i nån form fundera på hur framtiden kommer att te sig. Vad innebär den nya världsordningen med kriget? Kommer de alla att glömmas bort i framtiden? Lever den här generationen livet som det ser ut för sista gången på mycket länge? Allen ger inga större svar. Han liksom bara tar sig en tur bakåt i minnena och serverar små knyten av insiktsfulla och ganska roliga anekdoter.

Överhuvudtaget känns regissören piggt lekfull här och verkar vilja satsa på att underhålla. No more, no less. Som vanligt i en Allen-film är rollistan diger. En hel parad av kända skådisar som alla dyker upp i mindre och större roller; bla Michael Tucker, Julie Kavner, Dianne Wiest, Danny Aiello, Mia Farrow förstås och till och med Diane Keaton i en liten cameo mot slutet. Vilket i sig är lite intressant, kanske mest för oss Allen-nördar, då detta är den enda film (hittills) då Farrow och Keaton varit med i SAMMA Woody-film. Örnögda tittare håller också ögonen på familjens kommunistgranne (som vägrar låta sin radio vara avstängd på sabbaten!); visst är det Larry David som hojtar och har sig!.

bullriga men härliga

Som vanligt kunde ju inte Oscarsakademin titta åt andra hållet när det gällde Allen och hans stabila alster, två stycken nomineringar blev det här också…för bästa originalmanus och scenografi. Men inte heller denna gång lyckades filmen hela vägen till guldgubben.

Radio Days är en rejäl hyllning av Allen till den gamla goa tiden när allt inte kändes så krångligt eller svårt. Livet var som det var, och trots att unge Joes familj bekänner sig som fattiga och inte direkt på toppen av inkomstligan, utstrålar de alla en värme och familjekärlek mellan gnabben och konflikterna. Så pass att man riktigt myser där i deras sällskap när man får vara med i vardagsrummet framför den stora radion. Sevärd och rolig nostalgi av Allen, med en litet stänk av vemod.
Helt klart en av hans absolut bästa rullar även i min bok.