Sisters (2015)

sisters-posterIn med lite mer Tina Fey i filmbloggen!
Det kan aldrig bli för mycket. Här i sällskap med Amy Poehler, också ett starkt kort i den ”nya” generationen kvinnor inom den amerikanska komedibranschen. Ok, Poehler har möjligen ibland en ganska ”hård” framtoning, vilket gör att hon inte alltid älskas fullt ut av denne filmtittare.

Idag dock, har de båda hamnat helt rätt som systrarna Ellis. Nästan lite ironiskt (?) är det Fey som är den oansvariga, lössläppta och med huvudet i det blå. Poehler får vara ordningsam, planerande och omhändertagande. När de nu vuxna systrarna upptäcker att deras barndomshem, huset på den lugna gatan i Florida, ska säljas för att mamma och pappa (Dianne Wiest och James Brolin) vill flytta till lägenhet blir det panik och tandagnisslan. Huset med så många minnen!

I ett ögonblick av nostalgisk självömkan får så Maura (Poehler) och Kate (Fey) den geniala idén att bjuda in ALLA sina barndomskompisar från det glada 80-talet på en sista hejdundrande nostalgifest i huset! GIVETVIS blir det en sån där fest som bara kan utspelas på film. Alla hämningar släpper. Vi får fysisk komedi, verbala under-bältet-skämt, åldersnoja, drogromantik…tja ganska mycket av det ”vanliga” i filmer av det här slaget. Lex Rogen.
No more, no less.

sisterss

80-talsminnen kräver sina färger

Men, jag sitter där och flinar (förstås), skrattar, flabbar åt vissa sekvenser som är roligare än andra. Fey och Poehler fixar biffen. De håller rullen igång och sparras dessutom smutt av stabila namn som Maya Rudolph, John Cena och John Leguizamo. Nånstans bland galenskaperna döljer sig kanske också en drapa om det här med att växa upp, och inte vara rädd att skapa sin egen framtid. Och att ta hand om varandra. Men allt sånt vet man ju redan. Största pluset med filmen; att den vågar testa gränserna och gå lite utanför det ”korrekta”. Som många andra i den här genren.

Här är vägen till målet betydligt roligare än själva sensmoralen.
Så som det ofta är.

återtitten: Radio Days (1987)

Veckans andra besök i Woody Allen-land blir en riktig nostalgitripp. Både för oss som tittar, men i synnerhet också  för regissören själv.

Allen själv är inte med i filmen men står för berättarrösten som guidar oss igenom ett par stormiga år under början på 40-talet ute i Rockaway Beach, strax utanför New York. Skvallret säger att Allen blev så pass nöjd med rullen att han rankar den som en av sina bästa på cv:t! Inte illa! Dessutom kan det vara en av hans mer självbiografiska storys någonsin. Likt många av pärlorna från Allens 80-tal satsas det på humorn i första hand. Humorn och en lite släng av nostalgiskt drama.

I en tid när varken tv eller internet existerade (yes kids!) var radion familjens stora samlingspunkt. Märkliga radioprogram avlöste varandra, och det fanns så att säga alltid något för alla. Och musiken förstås! Allen har verkligen gått inför att sätta hela upplevelsen i ett visst mood, och gamla sköna 30-40-talare strömmar nästan hela tiden ur soundtracket. Inte lika mycket jazzinfluerat här alltså, mer storband och swing. Allens alter ego, grabben Joe (Seth Green i mycket ung roll) växer upp i en storfamilj där både föräldrar, farbror, morbror, mostrar och farfar och hela fadderullan bor under samma tak. I stilenlig tradition i Allen-filmer bjuds det på gott om tjafs, skrik och härjande…och en hoper judiska skämt i parti och minut. Kanske var det så här när Allen växte upp. Hela filmen består egentligen av en samling olika händelser som format berättarens, Joes (eller egentligen Allen själv) minnen, och han tar oss med genom olika nedslag i vardagen.

Som en sidostory löper också ett par små berättelser som handlar om de människor som gjorde radioprogrammen alla lyssnade på. Och allt väver Allen in med 40-talets USA som bakgrund, världskriget som påverkade alla på nåt sätt under ett par år, det ganska spartanska livet ute i Rockaway, en bra bit från det glittriga Manhattan…dit man kunde få komma på besök någon gång i livet om man hade tur. Det är en nostalgisk vigör Allen visar upp. En sorts romantisk naiv palett av gamla färger som får liv igen. Stämningen i filmen är på topp och han fångar tidseran på ett härligt sätt. Trots den humoristiska approachen törs Allen också slänga in bitar av vemod, oro och lite mörkare funderingar. De vuxna i filmen tycks alla gå runt och i nån form fundera på hur framtiden kommer att te sig. Vad innebär den nya världsordningen med kriget? Kommer de alla att glömmas bort i framtiden? Lever den här generationen livet som det ser ut för sista gången på mycket länge? Allen ger inga större svar. Han liksom bara tar sig en tur bakåt i minnena och serverar små knyten av insiktsfulla och ganska roliga anekdoter.

Överhuvudtaget känns regissören piggt lekfull här och verkar vilja satsa på att underhålla. No more, no less. Som vanligt i en Allen-film är rollistan diger. En hel parad av kända skådisar som alla dyker upp i mindre och större roller; bla Michael Tucker, Julie Kavner, Dianne Wiest, Danny Aiello, Mia Farrow förstås och till och med Diane Keaton i en liten cameo mot slutet. Vilket i sig är lite intressant, kanske mest för oss Allen-nördar, då detta är den enda film (hittills) då Farrow och Keaton varit med i SAMMA Woody-film. Örnögda tittare håller också ögonen på familjens kommunistgranne (som vägrar låta sin radio vara avstängd på sabbaten!); visst är det Larry David som hojtar och har sig!.

bullriga men härliga

Som vanligt kunde ju inte Oscarsakademin titta åt andra hållet när det gällde Allen och hans stabila alster, två stycken nomineringar blev det här också…för bästa originalmanus och scenografi. Men inte heller denna gång lyckades filmen hela vägen till guldgubben.

Radio Days är en rejäl hyllning av Allen till den gamla goa tiden när allt inte kändes så krångligt eller svårt. Livet var som det var, och trots att unge Joes familj bekänner sig som fattiga och inte direkt på toppen av inkomstligan, utstrålar de alla en värme och familjekärlek mellan gnabben och konflikterna. Så pass att man riktigt myser där i deras sällskap när man får vara med i vardagsrummet framför den stora radion. Sevärd och rolig nostalgi av Allen, med en litet stänk av vemod.
Helt klart en av hans absolut bästa rullar även i min bok.

återtitten: The Lost Boys (1987)

Och kolla här då. På tal om att åren går.
Så ung, så kaxig, så full av det där typiska full i fan-leendet som möjligen är lite signifikativt för hela släkten. Jag menar naturligtvis Kiefer Sutherland. Ett av affischnamnen i dagens lugubra och nostalgiska tillbakablick. Ibland är det ändå lite spännande när man går långt in i sitt arkiv och bara liksom sträcker ut näven mot närmsta hylla.

Ni som möjligen var med då när det begav sig, kommer kanske ihåg hur det sprangs på bio och gloddes på den här rullen med stor förväntan. Typisk actionrulle/teen-hittepå med det rätta 80-talsstuket. De varma färgerna, den murriga musiken som givetvis innehöll sin beskärda del av det synthiga årtiondet, förvisso här också uppblandat med lite sköna melodiösa slingor av gamla ess som tex Roger Daltry, INX, Echo & The Bunnymen. Men vänta, det fanns ju så mycket mer; givetvis dyker den obligatoriska saxofonen upp efter bara runt 10 minuter! Detta trakterade instrument som ibland verkar få stå symbol för hela detta årtionde på film. Dessutom VISAS saxofonen upp i bild, passionerat tutad i av en muskulös hunk i sommarnatten! 80-tal!

Välkommen till kuststaden Santa Clara i Kalifornien. En sorts märklig blandning av surfarparadis och hippiekoloni. En kufarnas fristad. Kan möjligen frånskilda Lucy (Dianne Wiest) finna ro här med sina två tonårsgrabbar Sam (Corey Haim) och Michael (Jason Patric)? In och bo hos farfar (Barnard Hughes) i hans synnerligen märkliga hus. Michael spanar snart in tjejerna i trakten, och Sam..tja han verkar spana i det mer obskyra.
Som ryktet om att hela trakten är hemsökt av vampyrer. Att alla de barn och vuxna som försvunnit under åren, och vars ansikten sitter på var och varannan efterlystlapp, skulle vara offer för dessa blodsugare. Inte är det väl så…?

sluta larva dig nu Jack Bauer!

Vid rodret för denna MASSIVA 80-talsbomb av färger, murrighet, musik och lite lagom konstruerad spänning/mysrys står (ökände) Joel Schumacher stadigt. Vad man än vill säga om hans karriär så torde dagens film absolut kunna räknas in till det mer framgångsrika alstren han spottat ur sig. Han lyckas precis balansera storyn på gränsen mellan det pinsamt barnsliga och det lite mer tuffa mörka stuket. Naturligtvis hjälper dagens ensemble till. Kiefer S sportar en grym hockeyfrilla och fjunigt skägg i rollen som motorcykelbadasset David, frontman för det luriga (men i dag hopplöst fåniga) grabbgänget som alla, ALLA, är lite rädda för i den lilla staden. Boysen gör ju lite som de vill gubevars! Kan de rentav ha något att dölja? Givetvis blir nykomlingen Michael nanosnabbt förälskad i mystiska Star (Jami Gertz) som dessvärre tillhör just…David. Läge för envig där således..och vad ÄR det egentligen med David och hans gäng som lockar Michael så…? Och vad är bröderna Frog för pajsare (där bla den” andre Corey”…Feldman hittas) som Sam snubblar över!? Påstå att hela stan är ett fäste för vampyrer, demoner, varulvar och annat löst pack!

Ja herregud, det är tonårshumor, romantik, fånig action, lite effekter och fullt ös på musikfronten mest hela tiden. Kanske ordet man söker är….kitschig? I dag en ganska hopplös story att applicera på en modern publik, skulle filmen gjorts idag krävs det betydligt mörkare stil, tuffare CGI och kanske en väg bort från den här blandningen av nästan-jönseri och klyschig tonårsstinn dialog.

Lider jag av återseendet? Känns det pinsamt? Löjeväckande? Både ja och nej. Minnet säger mig att det här var rätt fräsigt en gång i tiden. En annorlunda upplevelse som behandlade vampyrtemat på ett lite mer rocknroll-tillgängligt sätt, om än med små försök att skapa kusliga effekter. Kanske hade den allt som behövdes då…rysligheter, tonårshumor, romantik, musik (saxen remember!!) och den där riktigt sköna känslan av ett amerikanskt 80-tal. Det förtjusar en aning. Samtidigt går det inte att komma ifrån att filmen är ett hopkok av yta och klyschor. Extra kul också att kolla in alla skådisar i yngre upplaga. Som vanligt hade ju ödet olika vägar utstakade för en del av dem. Här är de dock alla med på banan och underhåller på bästa sätt i all sin tramsighet.

The Lost Boys blir ännu en liten promenad ned längs nostalgins gator. Rätt underhållande då, lite mer larvig idag såklart. Ganska stabbig i flowet. Var man liksom jag med under det här årtiondet i målgruppen, går det dock att vara lite förlåtande mot både det visuella och innehållsmässiga. Liite småkul är det ju allt ändå.
Kanske man till och med skulle kunna säga….svagt charmigt..?

Enhanced by Zemanta

Edward Scissorhands (1990)

Gjorde Tim Burton bättre filmer förr?
Då, när hans stil inte var så exploaterad och urvriden till minsta droppe?
När de finurliga detaljerna och den till synes sömlösa gränsen mellan fascinerande och aningen grotesk scenografi utgjorde ett piggt trademark…

Frågan är inte helt galen att ställa i dessa tider. Ibland känns det som om Burtons stil kopierats intill förbannelse, smetats ut och numera nästan är ett sorts legio i en uppgående regissörs bildspråk. Dessutom är känslan lite att Burton blivit kanske lite..bekväm? Lite sökande i minnesbanken tar mig ofta till det faktum att Burtons tidiga alster känns som de mest genomarbetade.

Än mer blir denna känsla sanning när det nu dags för återtitt av denna fantasifulla skröna om livet i förorten. Eller är det ett sorgligt romantiskt drama? Eller en hyllning till utanförskapet förpackad i mjuka färger?

Fan vet, men att det är bra är ingen tvekan. Förbannat bra också faktiskt, frågan är om det inte är just Burtons bästa. Och då har jag ändå varit svag för Beetlejuice ända sedan jag såg den på bio för ohyggligt många år sedan. Men där den uteslutande innehöll den Burtonska ironin och ganska utmanade humor till hundra procent, ägnar sig dagens historia mer åt att berätta om utanförskapet, (återigen) människans (nåja) behov av kärlek, den udda katalysatorn som sätter ett helt litet samhälle i gungning. Johnny Depp är rent suverän som den märkliga skapelsen Edward som av en tillfällighet plötsligt hamnar i förortslivet bland nyfikna grannar och en välmenande familj. Den då unge Depp behärskar samtidigt humorn i det lilla formatet och överlag är filmen full med små snygga roliga detaljer som man gärna fångar upp så här vid en ny titt.

Och färgerna.
Dessa mjuka pastellfärger som ligger likt en 80-talsfilt över hela villasamhället och blir en sorts knasig mix mellan den amerikanska förortens 50-talsideal och det hotfulla gotiska okända. Komedin är både tragikomisk och medkännande och kan man annat än tycka om Edwards ”beskyddare” Dianne Wiest och hennes välvilja eller Alan Arkin som den märkligt sorglöse pappan i huset..?

filmmagi i små behagliga doser

Trots att Depp har anmärkningsvärt få repliker och att hans scener med husets dotter Winona Ryder inte är av den mer traditionella romantiska sorten lyckas Burton ändå göra det som oerhört känslosamma små prickar i den fantasifulla tavlan han målar. Liksom flirten med Frankensteins monster, där Edwards fumliga försök till att göra gott resulterar i mindre personskador och väcker vrede och oförståelse från massan som ändå med gott humör utnyttjat Edwards något bisarra färdigheter.

Edward Scissorhands är banne mig Burtons nr 1 både stilmässigt och vad gäller innehåll. En utsökt broderad liten historia som växer sig stor och vacker tack vare galet snygg scenografi, skådespelarprestationer på toppnivå, en fin blandning av drama och komedi med ett stänk av vass ironi och sorgsenhet. Ingen torde kunna hålla sig oberörd av denna märkliga saga. En modern klassiker!