Edward Scissorhands (1990)

Gjorde Tim Burton bättre filmer förr?
Då, när hans stil inte var så exploaterad och urvriden till minsta droppe?
När de finurliga detaljerna och den till synes sömlösa gränsen mellan fascinerande och aningen grotesk scenografi utgjorde ett piggt trademark…

Frågan är inte helt galen att ställa i dessa tider. Ibland känns det som om Burtons stil kopierats intill förbannelse, smetats ut och numera nästan är ett sorts legio i en uppgående regissörs bildspråk. Dessutom är känslan lite att Burton blivit kanske lite..bekväm? Lite sökande i minnesbanken tar mig ofta till det faktum att Burtons tidiga alster känns som de mest genomarbetade.

Än mer blir denna känsla sanning när det nu dags för återtitt av denna fantasifulla skröna om livet i förorten. Eller är det ett sorgligt romantiskt drama? Eller en hyllning till utanförskapet förpackad i mjuka färger?

Fan vet, men att det är bra är ingen tvekan. Förbannat bra också faktiskt, frågan är om det inte är just Burtons bästa. Och då har jag ändå varit svag för Beetlejuice ända sedan jag såg den på bio för ohyggligt många år sedan. Men där den uteslutande innehöll den Burtonska ironin och ganska utmanade humor till hundra procent, ägnar sig dagens historia mer åt att berätta om utanförskapet, (återigen) människans (nåja) behov av kärlek, den udda katalysatorn som sätter ett helt litet samhälle i gungning. Johnny Depp är rent suverän som den märkliga skapelsen Edward som av en tillfällighet plötsligt hamnar i förortslivet bland nyfikna grannar och en välmenande familj. Den då unge Depp behärskar samtidigt humorn i det lilla formatet och överlag är filmen full med små snygga roliga detaljer som man gärna fångar upp så här vid en ny titt.

Och färgerna.
Dessa mjuka pastellfärger som ligger likt en 80-talsfilt över hela villasamhället och blir en sorts knasig mix mellan den amerikanska förortens 50-talsideal och det hotfulla gotiska okända. Komedin är både tragikomisk och medkännande och kan man annat än tycka om Edwards ”beskyddare” Dianne Wiest och hennes välvilja eller Alan Arkin som den märkligt sorglöse pappan i huset..?

filmmagi i små behagliga doser

Trots att Depp har anmärkningsvärt få repliker och att hans scener med husets dotter Winona Ryder inte är av den mer traditionella romantiska sorten lyckas Burton ändå göra det som oerhört känslosamma små prickar i den fantasifulla tavlan han målar. Liksom flirten med Frankensteins monster, där Edwards fumliga försök till att göra gott resulterar i mindre personskador och väcker vrede och oförståelse från massan som ändå med gott humör utnyttjat Edwards något bisarra färdigheter.

Edward Scissorhands är banne mig Burtons nr 1 både stilmässigt och vad gäller innehåll. En utsökt broderad liten historia som växer sig stor och vacker tack vare galet snygg scenografi, skådespelarprestationer på toppnivå, en fin blandning av drama och komedi med ett stänk av vass ironi och sorgsenhet. Ingen torde kunna hålla sig oberörd av denna märkliga saga. En modern klassiker!