TV-Landet: Vänner – säsong 7 (2000/2001)

friends_s7_posterNär Vännerna rullar in i säsong 7 tycker jag mig märka en liten skillnad. Det blir längre mellan höjdarögonblicken..och i vissa lägen tycks showen gå på tomgång.

Säsongens stora fokus ligger såklart på Chandler och Monica, då Chandler ju till slut äntligen friade i förra säsongen! Nu återstår bara att ta bröllopet i hamn! Något som visar sig bli en upplevelse, inte bara för Chandler, men även för resten av gänget…då Monicas TOTALA kontrollbehov visar sina bästa (eller sämsta) sidor! I vissa lägen upplagt för en del mycket roliga situationer ska erkännas. Och återigen, Courteney Cox är så rätt i sin Monica!

Förutom bröllopsplaner får vi också en Matt LeBlanc som i Joey som sliter på i tv-branschen. Serien han fick en roll i läggs ned, men han får snart chansen att återvända till sin gamla serie, Days of our lives…dock i en ”annorlunda” roll. pic1

I övrigt försöker seriens manusnissar att rättvist fördela ut avsnitten så att alla i huvudcasten får sin beskärda del av kakan. Ross råkar ut för lite lagom töntiga grejer, och befäster kanske än mer stämpeln som gängets stora nörd. Men David Schwimmer fortsätter att göra det bra. Rachel börjar snart limma på en ung snygg assistent hon anställt, men både vi som glor och hon själv vet ju att det inte kommer att funka. Ett par små rätt roliga incidenter längs vägen är dock lite småputtriga. Och så Phoebe då. Sköna Phoebe! Hon fortsätter vara den som liksom glider runt lite och sprider solskenet varhelst hon visar sig. Lisa Kudrow lyckas också trycka in än mer härliga små moves och oneliners än hon någonsin gjort! Jag gillart, och hävdar att Kudrow i denna säsong totalt dominerar laguppställningen med sin sköna blandning av bimboness och sunt förnuft bakom alla tokigheter.

Lika kul som det är att njuta av Phoebe, lika sorgligt är det att se Matthew Perry kämpa på i Chandlers gestalt. Hans privata problem var ju rejält påtagliga i förra säsongen, och här är ingen skillnad. Hans fysiska uppenbarelse pendlar anmärkningsvärt under säsongen, han ser svårt sliten i vissa avsnitt, och ibland är det så plågsamt uppenbart att hans insatser i avsnitten reducerats avsevärt mot vad säkerligen var tanken från början. Vad hände med Kungen av oneliners!? Damn those drugs!! Damn them to hell!

Påverkar Perry´s tillstånd de övriga? Hela säsongen? Svårt att säga. Vad jag känner är att det nu blir längre mellan höjdarupplevelserna. Vissa avsnitt är otroligt banala och cashar in på rätt slitna skämt och lite tramsig humor. Missförstå mig rätt nu, Vänner har kanske alltid cashat in på sin något tramsiga humor…men alltid med en sorts snygghet och elegans. Ibland kryddat med lite över-gränsen-skämt. Här ÄR det mer standardrutin och säkra kort som gäller. Anar jag en viss mättnad?

pic3 pic2

Här också mer än någonsin är känslan jag hade även när jag såg serien första gången, att i samma ögonblick manuset började styra in romantiken INOM Vännernas sfär….tappade den direkt i vitalitet och den där nyfikna känslan att försätta sina protagonister i knasiga situationer med personer utanför gänget. Där de sedan alltid kunde komma tillbaka och redogöra för sina upplevelser. Visst, vi har Phoebe och Rachel som till exempel gör detta i viss mån här, med sedvanlig snygg komik av Kudrow och Jennifer Aniston…men det blir inte samma grej som i tidigare säsonger.

Kanske är det ändå en naturlig utveckling hos producenterna? Att de ville ta Vänner-universumet ett steg längre? Att det också skulle symbolisera en utveckling hos Vännerna? 30+ innebär att livet tar en ny riktning. Kanske.

pic4 pic5

Är detta således den ”seriösaste” säsongen hittills? På bekostnad av den otvungna och krispiga humor, som stundtals kunde ge hilarious moments? Så kanske det är, en markering att Vänner var beredda att ta nästa steg. Möjligen då dessvärre med den lilla effekten att serien med ens känns lite svagare.

Jag VET att jag tyckte att någonstans just här började också mitt intresse för Vänner att dala när serien gick på tv första gången. Jag var inte alls lika på som i början. Kan man Vännerna nu? Har de kanske inte så mycket mer att bjuda på? Lider säsongen av att Matthew Perry inte kan utnyttjas fullt ut? Att vissa manus måste skrivas om?

Totalt räknar jag in 7 stycken avsnitt av 24 som är mycket roliga eller över de normala skojigheterna. 29 procent alltså, vilket ju är en betydlig tillbakagång mot förra säsongen där jag räknade in hälften av avsnitten som utstickande. På gästskådisfronten den här gången dyker namn som Denise Richards, Hank Azaria, Winona Ryder, Kristin Davis, Kathleen Turner och Gary Oldman upp.

pic7 pic6

Har vi några avsnitt som bör nämnas lite extra? Tja, när Rachel har sönder (?) Joeys fåtölj, när Monica får sin pappas Porsche, Chandlers möte med sin drag-pappa, Ross nörderier, Halloween-kvällen då Ross blir besatt av att lista USA´s alla stater.
Ok ett par stycken ändå.

Vad som räddar säsongen är i slutänden den stabila grunden och att manus vässas ordentligt när det drar ihop sig till säsongsfinal och stort bröllop! Då växlar plötsligt tempot upp igen, och manuset blir lite rappare när intriga detaljer och komplikationer tycks avlösa varandra på väg in mot finalen. Till och med Matthew Perry tycks vakna till liv! Finalen går FÖRSTÅS i mål i mysighetens tecken…MEN lämnar också med en liten cliffhanger till hemlighet (well… inte så hemlig). Bra grepp där för att lägga ännu en liten vedbit på den nya (?) brasan?

pic9 pic8

Summa summarum; jag kan lita på det stabila samspelet mellan vännerna. Man vet återigen vad man får. Det är dock lite tråkigare än det varit i någon av de andra säsongerna. Kan ha att göra med att det är säsong 7, den kritiska delen av en series livscykel….där livslängden för en serie i USA ju är runt 8 år enligt statistiken, i bästa fall. Även denna säsong av showen var med i Emmy-racet då både Kudrow och Aniston fick varsin nominering för bästa insats i komediserie…men blev lottlösa.
Nu klarade sig också säsongen undan de värsta blindskären och ger ändå viss valuta för den investerade tiden, vilket naturligtvis ger ett godkänt betyg!
Men jag märker en skillnad.

 

 
Kan säsong 8 styra upp skutan!?
Vamos!

 

 

the-friends-tv-series-movies

 

 

 

Homefront (2013)

Jaha, nån hittade minsann ett gammalt manus utvecklat från en roman och nedplitat av självaste Sly Stallone. Uppenbarligen legat i någon byrålåda ganska länge…då man kan läsa sig till att Stallone först tänkte göra historien till en del i Rambo-franschisen men skrotade idén längs vägen.

Nytt liv och justering i storyn och in på banan med pålitlige vigören Jason Statham som fd knarkpolisen Broker, vilken nu inget hellre vill än att leva det goda livet med sin dotter i nyinköpta huset.

Synd bara att de bor i värsta redneckgrönskan djupt nere i Louisiana-södern där alla tycks koka knark i garaget och den lokale sheriffen ser åt ett annat håll för att bevara lugnet. En slumpmässig incident leder plötsligt till att grannskapets lokale knarkbaron, Gator Bodin (James Franco) får ögonen på tuffe Broker. Illa, då man inte sportar en bakgrund som undercover-snut i de här trakterna ostraffat.

Precis, det låter som det kommer.
En gammal hederlig oneman-show mot både det lokala buset och inhyrda torpeder i MC-västar. Givetvis ser det oerhört platta manuset till att trycka in en liten koppling till Brokers förflutna också. Hade man väntat något annat? Statham gör en Statham och kör en dag på jobbet, lite lagom oinspirerad sådär…de här rollerna klarar han ju med vänsterhanden utan nån större inlevelse. Inte så det blir uselt dock, att se vår bistre vän kicka skiten ur diviga rednecks kan aldrig vara fel. Ge dem bara.

Däremot behöver man inte bemöda sig om att koppla på någon större hjärnaktivitet, man oroar sig liksom aldrig över hur det ska gå. Inte ens när det är en 10-årig dotter inblandad i storyn. Känns lite som en gammal avsomnad 80-talsrulle med alla ingredienser. Såna som just Stallone, Dolph eller varför inte Patrick Swayze hade som lite adelsmärke. Kanske regissören Gary Fleder( ..och han älskade dem alla) kör lite på nostalgin här…? Däremot fattar jag inte att han låter ett irriterande plothole passera förbi. Struntade man i det i klippningen för att klocka in speltiden på sedvanligt dryga 1.35 som sig bör i lättviktiga rullar?

Franco blir knappast skrämmande som badass, men det får väl gå. Lite lagom (o)roande också att se Winona Ryder som sliten bikerbrutta. Man kan inte direkt påstå att hennes karriär tagit någon vidare fart igen såhär på äldre dar om man bara lyckas landa roller i sådana här dussinfilmer. Gamle sköningen Clancy Brown (Highlander!!!) används på tok för lite och kunde gott fått lite mer att göra som den lokale snuten.

rullens djup analyseras flitigt

Jaja, nu ska jag väl inte sitta här och gnälla. Visste ju vad som väntade. Det är ju trots allt en rulle som inte försöker dölja vad det går ut på. Skulle Stallone själv skulle ha tagit hand om huvudrollen? Äsch, det hade inte spelat någon större roll.

Homefront kör sitt race och sedan är det klart. Enkelt och tunt som ett bakplåtspapper, men det gör liksom inget. Här är det slåss-pang-boom-som gäller. Och sen går man vidare. Här går det inte att djupdyka sig ned i några större analyser. Inte bra. Inte uselt.
Ok i kategorin ”spöa upp ditt lokala badass”. Statham pålitlig. Nästa.

The Iceman (2012)

Tillbaka till BOATS-träsket.
Återigen till den kriminella världen. 70/80-tal och en nog så bister djupdykning ner i en människas svartaste psyke.

Richard Kuklinski var i verkliga livet en av de obehagligaste lönnmördare som funnits. Började sin bana hos maffian i New Jersey innan han blev sin ”egen” och hyrde ut sina tjänster till höger och vänster. Det märkligaste med Kuklinski, och det kanske mest skrämmande, var att han lyckades kombinera sin blodiga verksamhet med att samtidigt vara äkta make, familjefarsa och förortsbo som vilken annan svenne som helst.

1986 tog det hela slut då han greps och åtalades. Man tror att han låg bakom uppåt 100 personers död genom åren, även om han själv tydligen hävdade att han mördat runt 200. 2006 dog han i fängelset, enligt vissa under mystiska omständigheter då han stod i begrepp att vittna mot en av New Yorks maffiafamiljer.

Nu är (naturligtvis) filmen om hans liv här. Och hur blev det då? Är vi inte rätt trötta på biopics om ökända och brutala typer inom den kriminella världen? Kan sådana filmer verkligen tillföra något till mig som tittar? Once Goodfellas always The Godfather…eller?

Mycket hänger såklart på vad regissören och manuset vill. Dagens regiman, Ariel Vromen, satsar sin tid på att i första hand visa upp familjemannen Kuklinski, hur den bistre och iskalle kontraktsmördaren balanserar på kanten till det stora Mörkret och de förbjudna psykopatiska känslorna genom att i slutet på 60-talet satsa på att bilda familj. Han gifter sig med Deborah (Barbara i verkligheten) (Winona Ryder) och får snart två döttrar. Utåt vilken familj som helst. Det märkliga är att hustrun inte sade sig ha en aning om vad hennes make pysslade med (officiellt höll han på med ”valutaväxling”.. hrm…). Som åskådare till dramat känns det också lite svårsmält och otroligt att frugan inte hade en susning om vad som pågick.

”Richie” Kuklinski börjar sin bana hos Roy DeMeo (Ray Liotta), underhuggare hos familjen Gambino. Hans mordiska tendenser och avsaknaden av empati och känslor på jobbet gör honom till den perfekta anställde. När omständigheter tvingar DeMeo att ”friställa” Richie hoppar han snabbt på frilansarkarriären och jobben fortsätter hagla in. Liksom inkomsterna till familjehuset. Dessvärre äter sig också ett visst mått av depression, paranoia och (får man förmoda?) lite dåligt samvete in i skallen på Richie. Turbulent i familjen och hos maffiaklanerna börjar han bli ett besvärligt kort att hantera, då han gör lite som han vill.

Eftersom rullen i stort sett hanterar Richies liv från ruta ett till den sista, bygger historiens framgång på den som gestaltar huvudpersonen. I bistre Michael Shannon har regissör Vromen hittat helt rätt. Den långe (!) och bastante Shannon BLIR sin figur, med tillhörande tidstypiska kläder och rätt skrämmande ögon som lyser av oberäknelighet. Shannon är mycket bra här och varvar korthuggna repliker med en opålitlig makes mystiska förehavanden. Sakta sipprar det också igenom att Kuklinski hela tiden tycks kämpa med att hålla sina egna psykopatiska drag i schack.

Shannon tar ingen skit om sitt backslick

Runt Shannon rör sig en diger birollslista där framför allt Winona Ryder småimponerar. Länge sedan man såg henne, och kul att hon åldrats på ett bra sätt och här får ta fram lite av skådespeleriet som hon uppenbarligen har i sig. ”Som vanligt” i maffiarullar kallar man in stackars Ray Liotta. Kommer han någon gång att får spela en hyvens kille igen? Här är han Roy DeMeo, mellanboss som först ”upptäcker” Kuklinskis färdigheter. Liotta kör dock en ganska låg profil i dagens rulle. Inte lika utflippad som han kan vara. Övriga att hålla ögonen på är Chris Evans i udda outfit som hitman-kollega, gamle Robert Davi som (också naturligtvis) badass, James Franco i pytteroll och David Schwimmer (!) som medlem i DeMeos crew.

Sann story hela vägen ut dårå? Tja, förmodligen har man varit inne och petat lite på vissa detaljer för den filmiska konstens skull. Men det är inget som stör helheten.

The Iceman (namnet från hans påhitt att ofta frysa ned sina offer) är ingen superduperrulle i genren. Mer än stilsäker gedigen studie, tidstypisk i detaljerna, med ganska bra flyt ändå. Våldsam när handlingen kräver det. Jag har aldrig tråkigt, mer en sorts förundran över att verkligen ingen tycktes ha koll på denne filurs förehavanden. Den utmanar naturligtvis inte de stora i genren, men tack vare Shannons top notch-gestaltning blir det faktiskt intressant att följa denne lirare och hans liv fram till finalen.
Ett bra filmhantverk.

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret

Sommarklubben: Dracula (1992)

Mustigt och klaustrofobiskt värre när gamle mästerregissören Francis Ford Coppola plötsligt fick för sig att han skulle göra en ny version av den gamla klassiska sagan om blodsugargreven.

Coppola har dock banne mig sinne för det estetiska och håller sin story både rätt trogen originalet (med några dramatiska smärre sidsteppar), och väljer dessutom att satsa på nästan drömlika bilder och scener för att driva historien framåt. Mer som ett kammarspel med alla känslor utanpå kläderna i alla läger i lagom teatraliskt överspel. Smart drag, som inte behöver lita till flashiga cgi-effekter och som målar upp en synnerligen olycksbådande historia där det faktiskt inte blir så mycket skräck och rysligheter av det hela utan mer en mörk passion som vilar över historien. Mycket effektivt om ni frågar mig.

Gary Oldman drar huvudlasset som den odöde huvudpersonen, ger honom en större identitet och får mig faktiskt, mitt i alla olycka han skapar, att dessutom tycka synd om honom. En man plågad av sitt förgångna och försatt i en situation som inte ens han är speciellt nöjd med. Trots sina krafter att påverka andra sinnen. I övriga roller dyker både Winona Ryder och Keanu Reeves upp, och som för att säkerställa rutinen hoppar också Anthony Hopkins fram som en annan gubbe i lådan när grevens ärkefiende Van Helsing ska få sina minuter i rampljuset. Rätt ok laguppställning får man väl ändå tycka, även om Reeves dessvärre agerar som en träskalle mest hela tiden.

Dracula i denna årgång är annars riktigt konstnärligt snygg och Coppola har lagt sig vinn om att satsa på detaljerna i historien mer än att veva runt skräckiga effekter. Storyn blir faktiskt både djupare och intressantare här med Oldman som chefsvampyren. Olycklig kärlek, snygga kulisser och en och annan kuslig effekt känns som en rätt passande summering. Odödlig kärlek i sommarnatten.

Edward Scissorhands (1990)

Gjorde Tim Burton bättre filmer förr?
Då, när hans stil inte var så exploaterad och urvriden till minsta droppe?
När de finurliga detaljerna och den till synes sömlösa gränsen mellan fascinerande och aningen grotesk scenografi utgjorde ett piggt trademark…

Frågan är inte helt galen att ställa i dessa tider. Ibland känns det som om Burtons stil kopierats intill förbannelse, smetats ut och numera nästan är ett sorts legio i en uppgående regissörs bildspråk. Dessutom är känslan lite att Burton blivit kanske lite..bekväm? Lite sökande i minnesbanken tar mig ofta till det faktum att Burtons tidiga alster känns som de mest genomarbetade.

Än mer blir denna känsla sanning när det nu dags för återtitt av denna fantasifulla skröna om livet i förorten. Eller är det ett sorgligt romantiskt drama? Eller en hyllning till utanförskapet förpackad i mjuka färger?

Fan vet, men att det är bra är ingen tvekan. Förbannat bra också faktiskt, frågan är om det inte är just Burtons bästa. Och då har jag ändå varit svag för Beetlejuice ända sedan jag såg den på bio för ohyggligt många år sedan. Men där den uteslutande innehöll den Burtonska ironin och ganska utmanade humor till hundra procent, ägnar sig dagens historia mer åt att berätta om utanförskapet, (återigen) människans (nåja) behov av kärlek, den udda katalysatorn som sätter ett helt litet samhälle i gungning. Johnny Depp är rent suverän som den märkliga skapelsen Edward som av en tillfällighet plötsligt hamnar i förortslivet bland nyfikna grannar och en välmenande familj. Den då unge Depp behärskar samtidigt humorn i det lilla formatet och överlag är filmen full med små snygga roliga detaljer som man gärna fångar upp så här vid en ny titt.

Och färgerna.
Dessa mjuka pastellfärger som ligger likt en 80-talsfilt över hela villasamhället och blir en sorts knasig mix mellan den amerikanska förortens 50-talsideal och det hotfulla gotiska okända. Komedin är både tragikomisk och medkännande och kan man annat än tycka om Edwards ”beskyddare” Dianne Wiest och hennes välvilja eller Alan Arkin som den märkligt sorglöse pappan i huset..?

filmmagi i små behagliga doser

Trots att Depp har anmärkningsvärt få repliker och att hans scener med husets dotter Winona Ryder inte är av den mer traditionella romantiska sorten lyckas Burton ändå göra det som oerhört känslosamma små prickar i den fantasifulla tavlan han målar. Liksom flirten med Frankensteins monster, där Edwards fumliga försök till att göra gott resulterar i mindre personskador och väcker vrede och oförståelse från massan som ändå med gott humör utnyttjat Edwards något bisarra färdigheter.

Edward Scissorhands är banne mig Burtons nr 1 både stilmässigt och vad gäller innehåll. En utsökt broderad liten historia som växer sig stor och vacker tack vare galet snygg scenografi, skådespelarprestationer på toppnivå, en fin blandning av drama och komedi med ett stänk av vass ironi och sorgsenhet. Ingen torde kunna hålla sig oberörd av denna märkliga saga. En modern klassiker!