Etikettarkiv: Michael Shannon

Dec 7 2018

#xmas: Pottersville (2017)

Men se detta var väl lite småtrevligt! En lagom lökig liten story, som dessutom tycks ha glidit under radarn för de flesta. Ibland räcker det ju gott och väl med lite mindre stunder av underhållningsfilm. Och Michael Shannon är ju alltid stabil, vad han än dyker upp i. Här som köpmannen Maynard, en snäll lirare som har ett gott öga till alla i den lilla staden Pottersville.

Desto tristare då att han en sällsam kväll råkar ut för omständigheter som gör att han hamnar på stadens gator, rejält på fyllan och iklädd en gorillakostym (!) Wtf??! Och dessutom blir sedd när han gapar och har sig. Alla tror förstås plötsligt att de sett Bigfoot himself! Snacket går och snart invaderas den lilla staden av mediacirkusen. Bigfoot! Big news! Just som Maynard ska till att avslöja att det var han som ställde till det på fyllan…biter han sig i tungan lite. Kanske är det bra för staden med lite uppmärksamhet och turistinvasion…?

Jaja, inget superseriöst detta. Men vaddå, det är väl gött att bara ta sig an en glad liten bagatell ibland. Såklart att Maynards hittepå ställer till med oreda i staden, och olika knasbollar av varierande slag dyker upp. Lite romantikhumor mixas med slapstickhumor och allmänt jönseri. Bra schwung i rollistan också med Shannon, Judy Greer, Ian McShane, Ron Perlman, Thomas Lennon och Christina Hendricks. Som att alla inblandade tagit lite ledig från sina ordinarie ”seriösa” karriärer och samlats runt en stunds roande lökigheter i juletid.
Såklart ganska lättglömt, men…trivsamt.
Jag hade inte tråkigt alls.

 

Finns på Netflix

Feb 19 2018

The Shape of Water (2017)

Gillar jag den fryntlige mexikanske filmmakaren Guillermo del Toro? Ja det gör jag. Överlag. Kanske inte alla rullar han månglat fram har fallit mig sådär superduper i smaken. Men en regiman att nästan alltid räkna med…det får man ju säga ändå.

Jag gillade Pacific Rim! Hell Boy (första)! Inte Crimson Peak so much. Klart att ändå förväntningarna på detta nya alster har smugit sig på. Och som det betalar sig! Är detta mexarens bästa rulle hittills?? Japp säger moi! Vissa hojtar om Pans Labyrint. Jag säger att den är mäktig, men mörk. Ger en obehaglig känsla som payoff. Dagens upplevelse är också mäktig, men ger en sprittande och varm känsla som payoff! En skillnad jag tar alla dar i veckan!

Här har del Toro blandat och gett som om tillvarons sista dagar stod på spel. Som att hela mänskligheten ska signa off på en high note. Vi får drama, vi får skrämseltaktik, vi får spänning, vi får äventyr och vi får översvallande romantik i massor! Wohoo!
Baltimore 1962-ish. Stumma Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett superduperhemligt labb utanför staden. Det är mitt i kalla kriget och rädslan för ryssar och kommunism är The Deal att bry sig om. Fast inte Elisa. Hon och hennes granne, den smyg-homosexuelle Giles (fenomenalt spelad av Richard Jenkins), lever för konsten. För den fria viljan och rättigheten att få uttrycka sig som man vill. Det är musik, färger, konst, gamla filmer på bio. En färgglad tillvaro i en annars hotfull verklighet.
Än mer hotfull blir tillvaron för Elisa på jobbet när badass-försvars-nissen Strickland (Michael Shannon) dyker upp med ett konstigt ”projekt”. En amfibieman! Som tagen direkt ur gamla pärlan Skräcken i Svarta Lagunen från 50-talet! Mumma! Enligt Strickland infångad i Sydamerika, och nu jävlar ska det forskas på vattensnubben! Kanske kan den till och med bli ett framtida vapen mot the russkies!

Lång historia kort; SÅKLART att Elisa och amfibiemannen (del Toros go-to-guy i creaturefacket: Doug Jones) får span på varandra, blir kompisar…kanske till och med lite….förälskade??! Hoppsan. Det kärvar också till sig när Strickland aviserar grymma planer för den underliga varelsen. Elisa måste göra nåt! Dags att blanda in Giles, och pålitliga arbetskompisen Zelda (Octavia Spencer). Plus en fixartrixar-plan! Så! Den gode Guillermo öser på med allt han kan komma på. Känns det som. Musiken och färgerna tar oss tillbaka till nostalgitider och ett 60-tal som surrar av färger och former. Vi får dramat om att tro på sig själv. Vi får spänningen när smygis-ryssar plötsligt blandar sig i historien. Och vi får obehag av Shannons formidabla insats som dåren Strickland. En story som fångar mig från ruta ett. Trots att Elisa är stum fattar jag varenda känsla hon agerar ut. Filmen säljer in hela paketet från känslohyllan, och jag köper det! Utan att blinka! Mixen av genrer är så galen att del Toro liksom bara måste komma undan med det! Glädje, värme, fruktan, sorg och kärlek. På en och samma gång. En vansinnigt snygg film! Eller….kanske ska den kallas vacker?? En creature-feature i kärlekens tecken!

Klart finbetyget stänker in! Nästan på gränsen till det finaste!
A must see!

 

SoF-poddens #128 hyser bara varma känslor för rullen! Lyssna lite vettja!

Maj 30 2017

Nocturnal Animals (2016)

Börjar som en artsy-fartsy visuell installation men utvecklas sen till en gåtfull godbit av guds nåde. Rullen osar av detaljplanering ned till minsta bildruta. Vartenda föremål, varenda bildvinkel känns genomtänkt x4 liksom. Men vad annat kan man kanske förvänta sig från Tom Ford, modeskaparen-turned-director…?

Det märkliga är att jag som normalt är lite svårflörtad på sådana här stilistiska och kliniska rullar, den där gränsen mellan prettodynga och smartness är ju så tunn i de här markerna, nästan faller direkt för filmen. Kanske beror det på att Ford lyckas komba två historier, eller snarare tre, i en enda (till synes sömlös) lång linje där varje övergång känns helt naturlig och färgerna flimrar förbi i harmoniska stötar? Kanske beror det på att en av mina favvisar Amy Adams känns som helgjuten i huvudrollen? Med sitt sköra ansikte och det röda håret som kontrast till hennes diskreta (och uttänkta?) klädval i varje scen…?

Här är hon Susan, ägare (?) av ett konstgalleri och gift med affärssnubben Hutton (Armie Hammer) i ett klassiskt kärleksdött äktenskap. Susan flyter mest runt och verkar ta livet med vemod. Hemmet är sterilt, kliniskt, med varje pinal på precis rätt plats. Snyggt, men ack så trist. Ingen cosy hemmafeeling där inte!
När så ett paket anländer innehållandes ett manuskript av hennes ex-mans kommande bok, händer det grejer. Exet, Edward (Jake Gyllenhaal), vill uppenbarligen att Susan ska läsa hans historia. Som visar sig vara en våldsam thriller om en familj på väg genom det amerikanska landskapet. Nu får även jag som tittare se det Susan läser, filmen tar plötsligt ett steg i en helt annan riktning. Det blir en ”story inside a story”. Vi får här nu oväntat Gyllenhaal själv som familjefar tillsammans med frun Laura (Isla Fisher) och tonårsdotter. En otrevlig incident mitt ute i ödemarken får ödesdigra konsekvenser. Med ens är rullen ett våldsamt drama! Fortfarande otroligt snygga bilder i filmen. Nu över sargade slätter och ödsliga vägar. Resten av rullen klipper växelvis mellan en alltmer upprörd, läsande, Susan…och Gyllenhaal i rollen som den fiktive pappan i berättelsen. Lägg till detta också små hopp bakåt i tiden då vi får ta del av hur Susan och Edward träffades och blev ett par..och hur de gled isär.

så satans snyggt tillverkade scener att man nästan storknar

Ja, det ÄR en märklig rulle! Men den fastnar som tusan! Liksom den intensivt läsande Susan inte kan släppa boken…kan inte jag sluta titta på det som sker. Vad kommer att hända den fiktive fadern Tony? Vad kommer att hända med Susan? Varför vill Edward att hon ska läsa boken? Galet många frågor hopar sig i skallen under knappa två timmar, och det här är bra skit alltså! Riktigt bra! Ford lyckas sjukt perfekt med sitt mission att väva in tittaren i ett drama med ett mysterium. Jag fattar att hela rullen är fylld med symbolik, vissa kopplingar uppenbarar sig jäkligt snyggt i kombo med att historien om Susan och Edward också rullas upp samtidigt som allt det andra sker. Jag hinner läsa in ett par övriga, andra flyger förmodligen förbi mitt rätt förvirrade sinne. Men det spelar liksom ingen roll det heller. Jag köper det ”konstiga” när jag ändå får allt det andra så jäkla snyggt förpackat!

Andra som bör äras i rullen är Michael Shannon i rollen som bister polis, och Aaron Taylor-Johnson (knappt igenkänningsbar!) som riktigt obehagligt badass! Yaak!

Så. Kanske Ford skörtat upp mig ordentligt här. Jag har en sorts teori om slutet, men inser också att det säkert kan tolkas på en massa andra sätt. Och kanske är det just det som gör filmens storhet? Att det blir så fritt att tolka den…?

Ett rejält drama förpackat i ett mysterium som du inte knallar iväg från i första taget.

Jäklar vilken snygg rulle!

Sep 16 2016

Elvis & Nixon (2016)

elvis_nixon_posterHärligt med små filmer ibland som egentligen är soppa på en spik! Rullar som dessutom kanske är så osannolika att de omöjligen kan ha ett uns av sanning i sig. Men se! Det kan ju dagens lilla myspralin skryta med! Att den har!

December 1970 och Elivs, den gamle charmören, sitter i sitt Graceland och är bekymrad. Tv-kanaler matar ut tillståndet i landet. Brottslighet och droger. Plus ett krig i sydostasien där USA inte hör hemma. Allt är drogernas fel konstaterar ikonen. Men, han har en plan.

Strax är han i huvudstaden för att mer eller mindre kräva ett möte med El Presidente Richard M. Nixon! Wtf!? Elvis tänker be den fria världens ledare om en tjänst, en federal polisbricka! Att han ska få bli hemlig narkotikaagent! Vem om inte han är väl bättre lämpad att infiltrera den nya hippiekulturen och dess brottslighet! Han! Elvis! The Man.

Hahaha, tänker du nu. Skojig skröna detta. Gör sig ju bra att skämta lite om. Bygga en SNL-sketch runt. Men håll nu lite i ditt flabb; hela grejen är ju SANN! Mötet den 21 december 1970 mellan Elvis och Nixon skedde faktiskt där, i the oval office. Inför ett par förstummade stabsmedarbetare, där Nixon då möjligen såg det hela som en utmärkt pr-grej för att höja hans status ännu lite mer (inget Watergate ännu i sikte och Nixon var lite halvt om halvt superstjärna i landet).

Om detta har nu alltså regissören Liza Johnson och manusmannen Joey Sagal tillverkat en liten trivsam sak att vila ögonen på. Vi följer den superallvarlige Elvis, fenomenalt spelad av Michael Shannon, hans mission som till en början ser ut att gå om intet, men som till slut faktiskt blir av..mest tack vare en driftig stabsmedarbetare (Colin Hanks) som ser potentialen i mötet. Nixon görs med stadig rutin av Kevin Spacey, som till och med lägger sig till med Nixons berömda gester och armföring. Stabilt.

Vad är detta då? Ett drama? En skojig stund i världshistorien? Tja, kanske något mitt emellan. Mötet var under ett år ganska okänt..men det var först 1988 snackisen tog fart och den numera berömda bilden på Elvis och Nxon skakandes hand togs. En bild som nu faktiskt är den mest kopierade bilden från USA´s nationalarkiv!

elvis_nixon_hand

imitatörerna

nixon-elvis_originalet

the real deal

Shannon är dödsallvarlig, Spacey är konfunderat road och hela historien tuffar på. Själva mötet varade enligt uppgift inte mer än i drygt 30 minuter. Böcker om händelser har skrivits av både före detta stabsmedarbetare och Elvis två vänner som var med honom på detta märkliga möte. Det är ganska lågmäld film. Ingen rulle som får dig att hoppa jämfota av hänförelse. Styrkan sitter i detaljerna, det tidstypiska. Och i skådisarnas förmåga att få fram sina respektive karaktärers kännetecken. En smutt liten rulle helt enkelt.

Om Elvis fick sin bricka nu då?
Tja, min nye synnerligt trevlige vän Hasse från Vingåker har sett brickan med egna ögon utställd i en monter på Graceland….

Trivsam bagatell detta.
Om en knasrolig parentes i vår oroliga värld. Dont´miss.

 

avsnitt-54Nyfiken på mer backstory om det knäppa mötet?
I vår jubileumspodd #54 lägger jag ut texten och har mig.

Sep 6 2016

Midnight Special (2016)

midnight special_posterFy fasen alltså.
Filmer som genererar mer frågor än vad man hade när filmen började..är inte det irriterande till max? Kanske. Förutom idag! Hoppsan!

Öppningen; en man och hans barn är på rymmen. Hukar på ett sunkigt motell i sällskap med en medhjälpare som verkar göra allt (verkligen ALLT) för att hjälpa pappan Roy (Michael Shannon) (?) och hans barn Alton (Jaeden Lieberher). Som är en liten grabb som måste ha simglasögon på skallen, och bara färdas i mörker! Är han vampyr?! Nej, inte alls. Svaret är långt mycket djupare än så. Eller, svar och svar..det var ju det där som jag nämnde i början…

Varför letar en sekt efter grabben? Vad vill dom med honom? Varför är myndigheterna så in i helsike intresserad av knatten så att man skickar ut en nördig sifferanalytiker (Adam Driver) i jakten på honom? Vem är medhjälparen Lucas (Joel Edgerton) och vad är HANS historia? Varför måste Roy till varje pris forsla Alton till hans mamma Sarah (Kirsten Dunst)? Frågorna hopar sig. Galet mycket.

Men här kommer hemligheten med filmens recept; ge fan i att fundera för mycket. Häng med på resan istället! Det känslomässiga kommer att ta över ditt sinne och sätta fina spår. Filmen tycker till dig direkt. Fastnar i magen. Känns i kroppen. Det går liksom inte att värja sig. En fars kamp för sitt barn. En familj i en sorts splittring. Ett mål. Ett konstigt mål, ett oklart mål. En slutdestination….till vad?

Det är en sorts galen masch av en roadmovie späckad med känslor och specialeffekter. Som en trimmad Gott och Blandat-påse av Starman och Tomorrowland med ett (litet) stänk av Room. Bara för att nämna ett par exempel. Bakom filmen; Jeff Nichols (Mud, Take Shelter). Fan vet hur han fick för sig att plita ned den här storyn. Men tack för att han gjorde det! Smutta effekter samsas med helgjutna rollprestationer! Shannon har normalt ett ansiktsuttryck som verkligen inte inbjuder till sympati…men här får han spela pappa med hjärta och smärta. Avigt nog mycket passande.

Midnight-Special-2016

Shannon förklarar det där med simglasögon och vatten…

Trots det synnerligen lugubra (?) namnet på filmen är det en stunds totalengagerande fokus! Mixen är både knasig och genialiskt på samma gång! En rulle som talar till känslorna. En rulle där du kanske måste tänka en eller två gånger på vad som händer…UTAN att tänka för mycket! Är du med? Inte? Asch, skit samma, se rullen bara. Och omfamna känslan. Och spänningen som infinner sig.

Börjar konstigt. Utvecklas konstigt. Slutar konstigt.
Fast ändå så självklart.
Och är en av årets stora filmupplevelser.

Maj 9 2016

The Night Before (2015)

night_before_picWhat!? Jul i…maj??
Så kan det gå. I filmens värld gäller det att anpassa sig som tittare när vi inte kan styra över releasedatum på den svenska dvd/blu ray-marknaden. Men vaddå, ned med persienner och mörklägg rummet så infinner sig nog känslan…om filmens ton är den rätta förstås.

Är den det här då?
Tja, som vanligt gäller devisen att du måste tjusas av allas vår mysfarbror Seth Rogen (hej Fiffi!) och de muntra musketörer han väljer att teama ihop sig med denna gång. I dagens fall Joseph Gordon-Levitt och Anthony Mackie. De tre vännerna har varit superkompisar i vått och torrt och Isaac (Rogen) och Chris (Mackie) har alltid spenderat julaftonskvällen ihop med Ethan (Gordon-Levitt) då denne förlorade sina föräldrar i en olycka för många år sen. Nu ska trion för sista gången fira gemensam julaftonskväll innan nya tider väntar. Isaac ska bli pappa för första gången, Chris är omtalad NFL-spelare med högtflygande planer. Och Ethan, tja dags för honom att finna sin egen väg i livet kanske.

Men först alltså, en natt på stan! Och vad är väl bättre än att jaga den där omtalade julfesten som hålls på hemligt ställe varje år i staden? Den där som man måste ha en speciell inbjudan till…
Så, till den tunna storyn lägger vi nu drogkomik i parti och minut, under-bältet-skämt, massvis med blinkningar till andra julfilmer (typ pärlan Scrooged), udda sätt att hantera  att man måste släppa taget om gamla traditioner för att hitta nya osv osv.
Nånstans i manusets bakvatten finns kanske en sorts sensmoral om att framtiden alltid är ljus om man själv gör den till vad den blir.

the-night-before_0

sno lite från annan komedi…varför inte!

Ni som är trötta på Rogens stil och sätt att agera…gör er naturligtvis inget besvär här. Han kör på i patenterad stil. Mer underhållande är kanske ändå att se Gordon-Levitt och Mackie visa upp lite oborstade humorsidor. Sånt gillas i den här bloggen. Ett koppel mer eller mindre kända namn i birollslistan, Michael Shannon, Jillian Bell, James Franco (hej igen Fiffi!), Miley Cyrus, får alla några minuter i julstämningen.

Och visst, gillar du laguppställningen och köper det tunt skivade manuset…hittas en rätt trivsam stund ihop med gamängerna. Jag gillar ju den enkla, simpla och oborstade humorn som serveras i filmer som den här…komplett med fylla och substanser som påverkar omdöme och sinne. Dagens regissör Jonathan Levine (Warm Bodies, 50/50), tutar och kör enligt väl grundat recept i det här hörnet av komedirummet.

Man vet precis vad man får.
Och ibland känns det rätt trivsamt så.

Dec 30 2014

Recension: Mud (2012)

Mud_posterJaha, mer eller mindre snubblade över den här rullen såhär i årets elfte timme.
Har ju haft den liggandes i att-se-högen ganska länge dock.
Nu liksom trillade den fram bara sådär av en slump när jag egentligen letade efter en annan rulle.

Jösses, ok…snabbt in med den i spelaren!
Det rätta moodet infann sig snabbt, tack för det.
Träskmarkerna i Arkansas. De unga grabbarna Ellis (Tye Sheridan) och Neckbone (Jacob Lofland), ett par sådana där grabbar från den mindre bemedlade tillvaron, på gränsen till white trash-tillvaron. På en ö har de hittat en båt uppe i ett träd, den perfekta kojan? Problemet är bara att fyndet bebos av en främling, en kuf som kallar sig Mud och befinner sig på ön av en orsak.

Snabbt dras the grabbs in i Mud´s märkliga värld, och hans fängslande berättelser får dem snabbt att vilja hjälpa den tvålfagre främlingen. Mud är förstås Matthew McConaughey i egen hög person…och om honom känns det ju som det skrivits spaltmeter det sista året. Med rätta, bör tilläggas. Här är insatsen lika glimrande som vi nu vant oss vid när det gäller Matt Mc. Han har en märklig scenisk närvaro som gör att du som åskådare liksom sugs in i hans agerande, både vad gäller gester, rösten och dialekten. Tja, allt.

Mud väntar på en kvinna. Hans livs kärlek? Hon sitter dock i visst trångmål och situationen känns låst. Kanske Ellis och Neckbone kan fungera som mellanhänder? Till lite allt möjligt?
Samtidigt blir det här också en historia om känslor, familjeliv och hopplöshet. Ellis föräldrar håller på att skilja sig, Neckbone bor med sin farbror (Michael Shannon) och en tvär granne (Sam Shepard) vet man inte riktigt vart man har.
Det är också hemligheter som dras upp till ytan, och dagens regissör Jeff Nichols (Take Shelter) bjuder på en märklig men synnerligen engagerande resa.

Matt har nåt att berätta

Jag får också vibbar av en sorts äventyrsskröna a la Tom Sawyer eller Huckleberry Finn. En modern take? Blandat med vemod och vardagsdrama. Rollistan är dessutom packad med duktiga skådisar, förutom de ovanstående hittas också Sarah Paulson och Ray McKinnon som Ellis hårt prövade föräldrar och Reese Witherspoon som kvinnan i Mud´s blickfång.

Mud är ett mycket bra drama. En film som känns långt efter att den är slut. Vemodig, lite filosofisk och även brutal på sina ställen. En av de bättre filmerna jag skådat under året. Topplistan nästa?

Nov 21 2013

The Iceman (2012)

Tillbaka till BOATS-träsket.
Återigen till den kriminella världen. 70/80-tal och en nog så bister djupdykning ner i en människas svartaste psyke.

Richard Kuklinski var i verkliga livet en av de obehagligaste lönnmördare som funnits. Började sin bana hos maffian i New Jersey innan han blev sin ”egen” och hyrde ut sina tjänster till höger och vänster. Det märkligaste med Kuklinski, och det kanske mest skrämmande, var att han lyckades kombinera sin blodiga verksamhet med att samtidigt vara äkta make, familjefarsa och förortsbo som vilken annan svenne som helst.

1986 tog det hela slut då han greps och åtalades. Man tror att han låg bakom uppåt 100 personers död genom åren, även om han själv tydligen hävdade att han mördat runt 200. 2006 dog han i fängelset, enligt vissa under mystiska omständigheter då han stod i begrepp att vittna mot en av New Yorks maffiafamiljer.

Nu är (naturligtvis) filmen om hans liv här. Och hur blev det då? Är vi inte rätt trötta på biopics om ökända och brutala typer inom den kriminella världen? Kan sådana filmer verkligen tillföra något till mig som tittar? Once Goodfellas always The Godfather…eller?

Mycket hänger såklart på vad regissören och manuset vill. Dagens regiman, Ariel Vromen, satsar sin tid på att i första hand visa upp familjemannen Kuklinski, hur den bistre och iskalle kontraktsmördaren balanserar på kanten till det stora Mörkret och de förbjudna psykopatiska känslorna genom att i slutet på 60-talet satsa på att bilda familj. Han gifter sig med Deborah (Barbara i verkligheten) (Winona Ryder) och får snart två döttrar. Utåt vilken familj som helst. Det märkliga är att hustrun inte sade sig ha en aning om vad hennes make pysslade med (officiellt höll han på med ”valutaväxling”.. hrm…). Som åskådare till dramat känns det också lite svårsmält och otroligt att frugan inte hade en susning om vad som pågick.

”Richie” Kuklinski börjar sin bana hos Roy DeMeo (Ray Liotta), underhuggare hos familjen Gambino. Hans mordiska tendenser och avsaknaden av empati och känslor på jobbet gör honom till den perfekta anställde. När omständigheter tvingar DeMeo att ”friställa” Richie hoppar han snabbt på frilansarkarriären och jobben fortsätter hagla in. Liksom inkomsterna till familjehuset. Dessvärre äter sig också ett visst mått av depression, paranoia och (får man förmoda?) lite dåligt samvete in i skallen på Richie. Turbulent i familjen och hos maffiaklanerna börjar han bli ett besvärligt kort att hantera, då han gör lite som han vill.

Eftersom rullen i stort sett hanterar Richies liv från ruta ett till den sista, bygger historiens framgång på den som gestaltar huvudpersonen. I bistre Michael Shannon har regissör Vromen hittat helt rätt. Den långe (!) och bastante Shannon BLIR sin figur, med tillhörande tidstypiska kläder och rätt skrämmande ögon som lyser av oberäknelighet. Shannon är mycket bra här och varvar korthuggna repliker med en opålitlig makes mystiska förehavanden. Sakta sipprar det också igenom att Kuklinski hela tiden tycks kämpa med att hålla sina egna psykopatiska drag i schack.

Shannon tar ingen skit om sitt backslick

Runt Shannon rör sig en diger birollslista där framför allt Winona Ryder småimponerar. Länge sedan man såg henne, och kul att hon åldrats på ett bra sätt och här får ta fram lite av skådespeleriet som hon uppenbarligen har i sig. ”Som vanligt” i maffiarullar kallar man in stackars Ray Liotta. Kommer han någon gång att får spela en hyvens kille igen? Här är han Roy DeMeo, mellanboss som först ”upptäcker” Kuklinskis färdigheter. Liotta kör dock en ganska låg profil i dagens rulle. Inte lika utflippad som han kan vara. Övriga att hålla ögonen på är Chris Evans i udda outfit som hitman-kollega, gamle Robert Davi som (också naturligtvis) badass, James Franco i pytteroll och David Schwimmer (!) som medlem i DeMeos crew.

Sann story hela vägen ut dårå? Tja, förmodligen har man varit inne och petat lite på vissa detaljer för den filmiska konstens skull. Men det är inget som stör helheten.

The Iceman (namnet från hans påhitt att ofta frysa ned sina offer) är ingen superduperrulle i genren. Mer än stilsäker gedigen studie, tidstypisk i detaljerna, med ganska bra flyt ändå. Våldsam när handlingen kräver det. Jag har aldrig tråkigt, mer en sorts förundran över att verkligen ingen tycktes ha koll på denne filurs förehavanden. Den utmanar naturligtvis inte de stora i genren, men tack vare Shannons top notch-gestaltning blir det faktiskt intressant att följa denne lirare och hans liv fram till finalen.
Ett bra filmhantverk.

Tack till Noble Entertainment för recensionsexemplaret

Nov 8 2013

Man of Steel (2013)

Är Stålis den superhjälte som är svårast att illustrera på film?
Variera i sitt utförande? Berätta något nytt om? Är han inte den där lite tråkige, rätt okomplicerade figuren i trikåer som räddar människan och jorden lite i parti och minut sådär. Utan att dölja så mycket inombords?

Arvet efter Christopher Reeve har uppenbarligen varit svårt att handa i Hollywood. Superman är den hjälte som sällan nämns först i ledet när det snackas superhjältefilmer. Tvärtom verkar Marvel sett till att skaffa sig ett ordentligt försprång. Eller mer tacksamma figurer. Ok, 2005 års version i Bryan Singers tolkning gav viss mersmak, men ökade direkt inte suget efter killen i blå pyjamas.

Kanske har framgången med en viss annan slängkappad lirare borta i Gotham City fått hugade producenter att våga lite igen. En framgångssaga med en annorlunda take på figuren kan väl upprepas igen eller? Således in med ”manusdoktor” David S. Goyer och snart överjordiskt hyllade Christopher Nolan som här jobbat fram en story som väldigt mycket snurrar runt den traditionella legenden om Superman, men ändå inte. Fixen här är möjligen att där Batmans mörka natur och pessimistiska syn på livet och själv styr, dras Clark Kent mer med ett sorts osäkert filosoferande över sitt arv och hur han ska passa in på det mest positiva sättet i vår värld. Kanske påverkad av sin riktiga far Jor-El (Russell Crowe i en riktigt bra och återhållsam roll) och sin styvpappa Jonathan Kent (en perfekt castad Kevin Costner!), vilka har två olika syner på hur grabben ska förvalta sina färdigheter.

För att visualisera den något upphottade version har nu också mannen som verkar älska högupplöst action och en hysterisk kompott av färgstilar hyrts in; Zack Snyder. Jag gillar Snyder, även om jag avskyr hans idiotiska påhitt i den egenkomponerade sörjan Sucker Punch. Watchmen växte dock ju fler gånger jag såg den och hans tidiga försök i zombiegenren med Dawn of the Dead var hur bra som helst. Och 300…ja det var ju en maffig våldsfest i grälla färger. Här då gäller istället att kunna förvalta en så välkänd och inarbetad filmhistoria som legenden om Stålmannen, och det finns onekligen vissa ribbor att ta sig över, och absolut inte riva.

Krypton går under, Jor El fattar det dramatiska beslutet att rädda sin son genom att skicka honom mot jorden. Sedan är det rätt mycket full fart framåt. Efter inledningen på Krypton (som aldrig sett mer spännande ut!) hoppar manuset fram och tillbaka lite. Vi möter en Wolverineliknande enstöring i Clark Kent, vilken verkar försörja sig på att dra runt på tillfälliga jobb. Snart kommer oväntade turer att ta honom till en punkt då världen får möta sin superhjälte. Inte under pompa och ståt, mer oväntad förvåning och viss undran.

Det känns som att det är två filmer i en. Första halvan tillhör Goyer och Nolan, mer drama och sätta spelreglerna för den värld Clark nu lever i. Dra upp linjerna för vad som komma skall. Här finns också de största förtjänsterna i det digra birollsgalleriet. Crowe har redan nämnts. Vi har Diane Lane och den åldrade men vitale Costner som Clarks fosterföräldrar, Amy Adams gör en BRA Lois Lane för en gångs skull. Inte för mesig, inte för flåshurtig eller knäsvag inför mötet med Stålis. Nyfiken som det anstår en tuff reporter. Superman själv, Henry Cavill, känns oerhört rätt i rollen och här är en snubbe som kan gå långt i trikåerna banne mig (vilka för övrigt kan vara de snyggaste som skådats i sammanhanget)!

International Man of Mayhem

Den senare delen av filmen tillhör sedan regissören Snyder. Som om han tålmodigt väntat ut sina manusgubbar och nu äntligen får släppa loss alla visuella krafter som går att krama ur CGI-maskinerna. Snyder har naturligtvis kanonkoll på sina specialeffekter och det blir en yster och helt galen dans när hotet från rymden drabbar jorden i form av General Zod (en lagom överspelande bister Michael Shannon) och hans anhang, också de rester från den nu förintade Krypton men med visionen att bygga sig en ny diktatur på Jorden. Fast inte om Stålis har nåt att säga till om förstås. Vilket han gör i en envig, likt kampen mellan två gudar om man så vill, som sällan har skådat så mycket materiell förstörelse på byggnader, gator, bilar…och ja.. det mesta som går att ha sönder. Inte sedan Michael Bay manglade sönder nästan hela Chicago i den tröttsamma Transformers 3 har så mycket mayhem vräkts över mig som tittar. Typ.Vilket också gör att det blir lite…mättat mot slutet. Farligt nära gränsen till att mitt fokus håller på att glida iväg faktiskt. Som tur är har historien och filmen vett nog att stanna upp precis innan DET kritiska ögonblicket. Vilket räddar finalen av filmen lite.

Man of Steel vilar tungt på Snyders, Goyers och Nolans förmåga att sätta upp spelplanen. Att skapa dramat och den kommande framtiden. Historien i sig är larvigt enkel om man jämför med Batman-rullarna, men sveps in snyggt i bra berättad kostym trots allt. Som setup-film är den top notch. Inget fel på popcornsactionen heller, och då är den ändå filmens svagaste kort. Jag vill så gärna klämma dit en fyra, men nöjer mig med en trea.
Framtiden ser dock ljus ut för DC Comics störste (?) hjälte.

Mar 27 2013

Premium Rush (2012)

Klart det bara var en tidsfråga innan cykelbuden i storstan skulle få ”sin” film också. Och då snackar vi inte dokumentär utan the dramatic style. Eller varför inte med thrillerspåret! Kan vara en nog lurig väg att vandra rent storymässigt, utan att det blir pajigt och klyschigt.

Dagens filmskapare som gör ett försök att utmana schablonerna och den stereotypiska envigen mellan hjälte och badass heter David Koepp, och tycker du att du känner igen just det namnet så beror det antagligen på att denne man är mest känd som manusnisse till filmer som tex Jurassic Park, Spiderman, Mission:Impossible och Indiana Jones…för att nu nämna några.

Once in a while tycks han också ställa sig bakom kameran som bestämmare…som nu. Till hans hjälp har ingen mindre än Joseph Gordon-Levitt hyrts in som den vindsnabbe Wilee, vilken alltså framlever sina äventyrliga dagar som cykelbud i New Yorks rätt INTENSIVA trafik. Wilee är den där kaxiga sorten som inte ens har broms på hojen utan förlitar sig på gravitation och tyngdkrafter för att byta riktning eller väja. Joråsåatt.

Wilee kan vara The Man bland cykelbuden, den som alla snackar om, han som lever för att leverera, inte för att det ger pengar utan för att han får utmana ödet och faran mest varenda dag och känna adrenalinet pumpa. Detta hindrar nu inte manuset att sätta honom i svårigheter när han gör en upphämtning av ett kuvert som ska levereras på andra sidan stan inom en viss tidsram. Detta tycker dock inte den stolligt tokige korrumperade polisen Bobby Monday (namnet!) som i Michael Shannons gestalt gör allt för att med hårda medel ta ifrån Wilee kuvertet av egna, högst tvivelaktiga, skäl. Vår cykelvän har ju dock just sin fräsiga cykel och hela Manhattans gatusystem att leka på, så skum-Bobby får nu ligga i ordentligt för att få tag på den cyklande ofrivillige huvudpersonen. Lägg till detta en traditionell kärlekstriangel med cykelkollegor inblandade (ett par HELT ointressanta karaktärer), lite skumma kineser och till slut den yviga sensmoralen att när det väl kniper då ställer varenda cykeldåre i NY upp för varandra…ja då har man nog ganska väl pinpointat den här filmen.

Där storyn är rätt simpel och nästan lite halvkass, kan man istället njuta av de ösiga galenskaper som verklighetens fartfantomer ställt upp med då de figurerat som stand-ins och ”stuntförare” (kan man kalla dem så?) när jakten på gatorna ska skildras. Och när det inte räcker till, ja då har man fått pytsa in lite halvhygglig CGI på sina ställen. Inget som stör storyn så där nämnvärt dock och visuellt går det undan nästan hela tiden.

akta´re för Röda Blixten!

Gordon-Levitt cyklar sig mest igenom rollen och skådespelar i övrigt lite lagom lojt och sejfar sig till lönechecken. Kanske såg han detta som ett litet semesterprojekt mellan de tyngre rollerna? Michael Shannon tänkte möjligen å sin sida att han skulle skruva till sin korrupta snut så mycket det bara går, och resultatet blir faktiskt mer komiskt än skrämmande i de flesta scener (ja…jag tänkte skriva Gary-Oldman-style…men det har ju liksom Henke redan gjort i sin revy…). Effekten av Shannons påhitt blir då lite som att det inte riktigt går ta skurken på allvar. Nä som sagt, det blir istället New Yorks gator som står för det tyngsta motståndet, och regissör Koepp tar varje chans han kan tänka ut att försätta sin hjälte i brydsamheter.

Premium Rush är absolut ingen toppenfilm. Mer en enkel bagatell som kan avnjutas efter Sportnytt en vardagskväll när man inte riktigt vill gå och lägga sig. Eller en söndagseftermiddag när klassen på den visuella utflykten inte behöver vara så kvalitetstung. Blahaig dialog och story visst, men rätt fräsiga cykelscener i den superdupertrafikerade storstan. Se den, glöm den..och så var det väl bra med det.