The Shape of Water (2017)

Gillar jag den fryntlige mexikanske filmmakaren Guillermo del Toro? Ja det gör jag. Överlag. Kanske inte alla rullar han månglat fram har fallit mig sådär superduper i smaken. Men en regiman att nästan alltid räkna med…det får man ju säga ändå.

Jag gillade Pacific Rim! Hell Boy (första)! Inte Crimson Peak so much. Klart att ändå förväntningarna på detta nya alster har smugit sig på. Och som det betalar sig! Är detta mexarens bästa rulle hittills?? Japp säger moi! Vissa hojtar om Pans Labyrint. Jag säger att den är mäktig, men mörk. Ger en obehaglig känsla som payoff. Dagens upplevelse är också mäktig, men ger en sprittande och varm känsla som payoff! En skillnad jag tar alla dar i veckan!

Här har del Toro blandat och gett som om tillvarons sista dagar stod på spel. Som att hela mänskligheten ska signa off på en high note. Vi får drama, vi får skrämseltaktik, vi får spänning, vi får äventyr och vi får översvallande romantik i massor! Wohoo!
Baltimore 1962-ish. Stumma Elisa (Sally Hawkins) jobbar som städerska på ett superduperhemligt labb utanför staden. Det är mitt i kalla kriget och rädslan för ryssar och kommunism är The Deal att bry sig om. Fast inte Elisa. Hon och hennes granne, den smyg-homosexuelle Giles (fenomenalt spelad av Richard Jenkins), lever för konsten. För den fria viljan och rättigheten att få uttrycka sig som man vill. Det är musik, färger, konst, gamla filmer på bio. En färgglad tillvaro i en annars hotfull verklighet.
Än mer hotfull blir tillvaron för Elisa på jobbet när badass-försvars-nissen Strickland (Michael Shannon) dyker upp med ett konstigt ”projekt”. En amfibieman! Som tagen direkt ur gamla pärlan Skräcken i Svarta Lagunen från 50-talet! Mumma! Enligt Strickland infångad i Sydamerika, och nu jävlar ska det forskas på vattensnubben! Kanske kan den till och med bli ett framtida vapen mot the russkies!

Lång historia kort; SÅKLART att Elisa och amfibiemannen (del Toros go-to-guy i creaturefacket: Doug Jones) får span på varandra, blir kompisar…kanske till och med lite….förälskade??! Hoppsan. Det kärvar också till sig när Strickland aviserar grymma planer för den underliga varelsen. Elisa måste göra nåt! Dags att blanda in Giles, och pålitliga arbetskompisen Zelda (Octavia Spencer). Plus en fixartrixar-plan! Så! Den gode Guillermo öser på med allt han kan komma på. Känns det som. Musiken och färgerna tar oss tillbaka till nostalgitider och ett 60-tal som surrar av färger och former. Vi får dramat om att tro på sig själv. Vi får spänningen när smygis-ryssar plötsligt blandar sig i historien. Och vi får obehag av Shannons formidabla insats som dåren Strickland. En story som fångar mig från ruta ett. Trots att Elisa är stum fattar jag varenda känsla hon agerar ut. Filmen säljer in hela paketet från känslohyllan, och jag köper det! Utan att blinka! Mixen av genrer är så galen att del Toro liksom bara måste komma undan med det! Glädje, värme, fruktan, sorg och kärlek. På en och samma gång. En vansinnigt snygg film! Eller….kanske ska den kallas vacker?? En creature-feature i kärlekens tecken!

Klart finbetyget stänker in! Nästan på gränsen till det finaste!
A must see!

 

SoF-poddens #128 hyser bara varma känslor för rullen! Lyssna lite vettja!

Pete’s Dragon (2016)

Ok, det finns ju inga drakar. Det vet ju alla…?
Men…om det nu hade funnits några…så hade iaf jag föredragit dagens skojfriske filur framför tex de synnerligen obehagliga skapelserna i Game of Thrones!
Tänk dig en blandning av en enormt stor hund och just…eh…en drake. Med en grön päls som ser sådär fluffig ut som Sullys päls gör i Monsters Inc. Smutt! Där har vi dagens CGI-motspelare till livs levande Pete (Oaks Fegeley), den unge grabb som blir ensam överlevande efter en hemsk bilolycka i början av filmen, vilken tar hans föräldrars och syskons liv. Hu. Lille Pete (tänk 5-årsåldern) vandrar ensam in i stora skogen (vi antar att detta är någonstans i de norra staterna av USA), där han snart träffar på…taaadaa!

Jepp, detta är ytterligare en Disney-produktion och då etiketteras det hele med adventure, family, fantasy. Med allt vad det innebär från DET bolaget. Och, inte mig emot! Här får vi oss en snygg och förträffligt underhållande version av den gamla sagan om unge Pete och hans nya kompis.
Åren går och de två lever loppan i skogen. Långt från mänsklig insyn. Ända tills ett gäng skogsarbetare hotar idyllen. Och från vänster kliver också parkrangern Grace (Bryce Dallas Howard) in och upptäcker den unge huvudpersonen. Grace har redan en dotter, men charmas självklart av den trulige och mystiske pojken från skogen. Klart hon vill ta hand om honom. Men Pete har ju bekymmer om sin kompis Elliot….vilken nu Grace inte riktigt fattar vem Pete pratar om. Det var ju bara han där i skogen….eller..?

skogsröj

Javisst. En ganska tillrättalagd story med förväntad utgång. Elliot är den nyfikna typen av drake och snokar förstås upp var Pete tar vägen. Pete måste hålla Elliot borta från mänsklig upptäckt, okej..kanske Grace´s dotter är undantaget. Filmens badasses (om det nu finns några), skogsarbetarna, får höra legenden om en drake i skogen och vädrar rikedom när bevis möjligen kan lämnas till myndigheter. Och mitt i alltihopa sitter också Grace´s pappa Meacham (Robert Redford), en ärrad vänlig kuf som säger sig ha mött en drake i unga år i skogen! Aha! En möjlig bundsförvant…?

Det är såklart tillrättalagt och det spelas på de ”vanliga” strängarna när det gäller rullar/sagor av den här sorten. Jag tänker direkt på en film som Stora Vänliga Jätten häromåret, av en viss Spielberg,…och att den så kapitalt misslyckades med allt den här rullen lyckas med. Engagemang och rätt sorts stakes. En story som må vara lökig..men ändå jäkligt chamig! Regissören David Lowery vet uppenbarligen vilka knappar som ska tryckas på. Drak-effekterna är snygga och välgjorda, och Lowery trycker till och med in lite fräsig action på sina ställen. Familjeanpassad förstås. Men ändå. BDH gör det bra, Redford gör sina minuter stabilt och tar kaffepengarna med den äran. Till och med Karl Urban, som också dyker upp, känns trivsam här.
Men bäst är förstås draken Elliot, och hans skapare vid det digitala ritbordet kan verkligen slå sig för bröstet! En riktig charmdrake!

Ibland är det för gött ändå med de här enkla, okomplicerade, filmerna som inte tar ett enda steg från den där upptrampade och säkra stigen.
Snyggt värre detta. En go bagatell helt enkelt.

Horns (2013)

Daniel Radcliffe fortsätter att visa att han inte behöver glasögonormen Harry Potter för att skaffa sig ett bra genmäle till eftervärlden. Snubben har helt enkelt en förmåga att hoppa på de mest märkliga och udda roller (kolla här bara!), vilket gör honom till en ytterst intressant skådis.

Idag i rollen som Ig, ”a troubled young man”. Den lilla staden där Ig huserar skakas av ett grymt mord och det är Ig;s älskade flickvän Merrin (Juno Temple) som blivit bragt om livet på ett synnerligen otrevligt sätt. Problemet för Ig är att han inte kan minnas vad han gjorde vid tidpunkten för mordet och således är huvudmisstänkt numero uno. I den lilla staden, som ibland osar av Twin Peaks-vibbar, är han självklart redan dömd på förhand. Och hatad av alla. Förtvivlat läge och Ig ser hopplösheten grina honom i ansiktet. Till och med hans föräldrar och äldre bror tycks inse hans skuld.

Eftersom nu dagens regi-man Alexandre Aja (Piraya 3D) ändå vill göra detta till något mer än tungt drama, vaknar således Ig helt sonika en morgon med horn i pannan! Yep, tvättäkta djävulshorn. Hp goes Hellboy! Förutom att se minst sagt bisarr ut upptäcker den förtvivlade Ig också att människor han pratar med plötsligt börjar avslöja sina innersta tankar och hemligheter för honom! Som att hornen besitter en märklig kraft. Han knallar runt som värsta biktfadern! Jobbigt läge. Ig vill ju bara rentvå sin egen person och övertyga alla om att han är oskyldig. En extra liten bieffekt är att han också tycks kunna styra människors handlingar.

att sporta keps blev plötsligt problematiskt

Snacka om märklig rulle! Rätt länge med så galna infall och kombomixar att den rusar upp i betyg bara för att den är så..konstig. Officiellt klassad som drama, fantasy och horror. Asch, ta bort horror och släng in ”svart humor” istället. För det är precis vad det är. En film som tycks ha försvunnit helt under radarn sedan den dök upp första gången. För Radcliff:s skull är det lite synd att att filmen inte fick mer genomslag. Samtidigt kan jag på ett sätt förstå varför. Den liknar inget annat. Står i liten genre för sig själv. Regi-Aja mixar lite allt möjligt i sin strävan efter att få filmen att sticka ut. Och på den punkten lyckas han ju får man säga. Manuset bygger på en roman av Joe Hill (fö Stephen Kings son), och jag har ingen erfarenhet av denne författare. Men att han försetts med farsgubbens fantasi råder det ingen tvekan om. Vissa retar sig möjligen på religionstemat som smyger sig in lite från höger, själv har jag inga problem med det då det snarare tillför en extra krydda i manus.

Börjar konstigt, blir frejdigt underhållande, sedan lite obehaglig, sedan lite romantisk och sen kan inte Aja hålla sig utan slänger in en final som tar filmen liiite för mycket over the top för att jag ska fortsätta låta den hållas uppe på finbetygen.
Radcliffe gör det dock finemangs hela rullen igenom. Han fortsätter imponera! Och den rulle som låter gamle David Morse komma till tals ett par minuter…förtjänar naturligtvis inte underbetyg.

Udda film som börjar galet frejdigt, för att sedan snudda lite för mycket vid det utflippade. Men jag blir underhållen! Inget snack om den saken.

 

I Snacka om Film #90 filurar vi vidare på denna högst märkliga skapelse.