Jurassic World: Fallen Kingdom (2018)

Frekventa läsare av den här bloggen vet redan att jag har en softspot för dinosarna. Det är ju sen gammalt.
Kan man få för mycket dinosaurier? Såklart inte. Den femte filmen i sagan ställer bla frågan om dinosarna har samma rättigheter som andra levande djur? Speciellt nu, fyra år efter att parken på Isla Nublar fick stänga under kaosartade former (Jurassic World). En vulkan på ön har plötsligt blivit aktiv, och nu hotas alla dinosaurier (som strövat fritt sedan förra gången) av undergång…igen! (oh, the irony). En räddningsaktion trollas fram, och i spetsen våra poster-hjältar Chris Pratt och Bryce Dallas Howard.

Bakom årets rulle, den spanske regimannen J.A. Bayona, mest känd för rysligheter (tex Barnhemmet 2007). Nu får han chansen att sporta dinoaction för popcornspubliken…och tja…han lyckas ganska bra ändå. Att inte den här rullen direkt kunde fortsätta i samma spår som alla de andra, var nog ganska självklart från början. Istället tar storyn en lite oväntad sväng, den såg man inte riktigt komma…efter den alltigenom traditionella första halvtimmen på Isla Nublar. Mycket sägs ofta om rödhåriga Bryce Dallas Howard. Jag säger att hon känns lite tuffare här. Utan högklackat dessutom. Chris Pratt har ingen Star-Lord-aura här direkt, kanske känns han dessutom lite tröttare än i förra rullen? Håll också utkik efter gamle Jeff Goldblum som får slänga in dino-veteranen Ian Malcolm ett par minuter, kanske ett par riktigt ansträngda minuter om man ska vara ärlig.
Inte lika bra som förra rullen, inte lika bra som originalet från -93, men nog är det en underhållande popcornstund ändå. Och tänk om filmen hade kunnat få högre åldersgräns, a´la Logan…vilken hejdundrande dino-gore-fest vi hade kunnat få! Speciellt eftersom Bayona då och då lyckas få in lite lite vibbar från sin bana som ryslighetsman. Dessutom känns de visuella trollkonsterna verkligare än nånsin.

Den som vill och har bestämt sig hittar alltid grejer att gnälla på i den här typen av filmer. Vi andra njuter av ett gott sommaräventyr som känns trevligt utan att glänsa.

 

I det somriga #143 av Snacka om Film missar vi inte chansen att uttrycka vår förtjusning över dinoaction. Lyssna gärna här.

Annonser

Pete’s Dragon (2016)

Ok, det finns ju inga drakar. Det vet ju alla…?
Men…om det nu hade funnits några…så hade iaf jag föredragit dagens skojfriske filur framför tex de synnerligen obehagliga skapelserna i Game of Thrones!
Tänk dig en blandning av en enormt stor hund och just…eh…en drake. Med en grön päls som ser sådär fluffig ut som Sullys päls gör i Monsters Inc. Smutt! Där har vi dagens CGI-motspelare till livs levande Pete (Oaks Fegeley), den unge grabb som blir ensam överlevande efter en hemsk bilolycka i början av filmen, vilken tar hans föräldrars och syskons liv. Hu. Lille Pete (tänk 5-årsåldern) vandrar ensam in i stora skogen (vi antar att detta är någonstans i de norra staterna av USA), där han snart träffar på…taaadaa!

Jepp, detta är ytterligare en Disney-produktion och då etiketteras det hele med adventure, family, fantasy. Med allt vad det innebär från DET bolaget. Och, inte mig emot! Här får vi oss en snygg och förträffligt underhållande version av den gamla sagan om unge Pete och hans nya kompis.
Åren går och de två lever loppan i skogen. Långt från mänsklig insyn. Ända tills ett gäng skogsarbetare hotar idyllen. Och från vänster kliver också parkrangern Grace (Bryce Dallas Howard) in och upptäcker den unge huvudpersonen. Grace har redan en dotter, men charmas självklart av den trulige och mystiske pojken från skogen. Klart hon vill ta hand om honom. Men Pete har ju bekymmer om sin kompis Elliot….vilken nu Grace inte riktigt fattar vem Pete pratar om. Det var ju bara han där i skogen….eller..?

skogsröj

Javisst. En ganska tillrättalagd story med förväntad utgång. Elliot är den nyfikna typen av drake och snokar förstås upp var Pete tar vägen. Pete måste hålla Elliot borta från mänsklig upptäckt, okej..kanske Grace´s dotter är undantaget. Filmens badasses (om det nu finns några), skogsarbetarna, får höra legenden om en drake i skogen och vädrar rikedom när bevis möjligen kan lämnas till myndigheter. Och mitt i alltihopa sitter också Grace´s pappa Meacham (Robert Redford), en ärrad vänlig kuf som säger sig ha mött en drake i unga år i skogen! Aha! En möjlig bundsförvant…?

Det är såklart tillrättalagt och det spelas på de ”vanliga” strängarna när det gäller rullar/sagor av den här sorten. Jag tänker direkt på en film som Stora Vänliga Jätten häromåret, av en viss Spielberg,…och att den så kapitalt misslyckades med allt den här rullen lyckas med. Engagemang och rätt sorts stakes. En story som må vara lökig..men ändå jäkligt chamig! Regissören David Lowery vet uppenbarligen vilka knappar som ska tryckas på. Drak-effekterna är snygga och välgjorda, och Lowery trycker till och med in lite fräsig action på sina ställen. Familjeanpassad förstås. Men ändå. BDH gör det bra, Redford gör sina minuter stabilt och tar kaffepengarna med den äran. Till och med Karl Urban, som också dyker upp, känns trivsam här.
Men bäst är förstås draken Elliot, och hans skapare vid det digitala ritbordet kan verkligen slå sig för bröstet! En riktig charmdrake!

Ibland är det för gött ändå med de här enkla, okomplicerade, filmerna som inte tar ett enda steg från den där upptrampade och säkra stigen.
Snyggt värre detta. En go bagatell helt enkelt.

#rewatch: Lady in the Water (2006)

ladyin-water_posterAtt förhålla sig till regissören M. Night Shyamalan kan vara klurigt. Mannen bjuder minst sagt på upplevelser som går lite utanför…eh..boxen?

Här en rulle med åren innanför västen. Filmen som följde på en av mina Shamalama-favvisar; The Village från 2004. Nighty använder även denna gång väna, bräckliga (då) Bryce Dallas Howard i huvudrollen. Som sagoväsen/sjöjungfru (!?) dyker hon upp i en pool i ett bostadskomplex i utkanten av stora staden. Den som får nöjet att göra den unga kvinnan Story´s (japp, namnet) bekantskap är den godmodiga och lätt sorgsne fastighetsskötaren Cleveland (Paul Giamatti). Långsamt och under viss fascination tar han till sig storyn om…eh..Story och hennes alternativa värld som alltså verkar ligga rakt under husets pool. Jorå såatt.

Enligt uppgift skapade Shyamalan sitt manus efter en godnattsaga han hittade på till sina barn. Varför inte då sprida den sagan till all världens barn, vuxna som unga, kanske han tänkte? Och, inte mig emot. Jag som gillar hittepåfantasin som Night besitter fixar även denna lätt absurda story. Som innehåller sagoväsen, märkliga profetior, konstiga samband mellan verklighet och hittepåvärld, ett koppel grannar som alla har olika personligheter. En huvudperson som bär på en sorgesam hemlighet. Och givetvis en tvist, låt vara i det mindre formatet, om att alla personer har en speciell uppgift i livet (trygg Shyamalan-moral)

Utmanande story, inte lika tipptopp som Signs eller ovan nämnda The Village. Men tillräckligt engagerande för mitt sinne och fantasi för att jag ska uppskatta även denna återtitt. Lite som jag gjorde första gången den märkliga storyn presenterades. Många kan inte med Shamalamas nästan högtidliga takes på berättarkonsten, och rätt många gick också i taket i och med den här rullen. Tappade han ett antal tittare i sin karriär här?

bryce-dallas-howard-the-lady-in-the-water-pic4-with-paul-giamatti

story berättar en sällsam…story

Kanske. Hans fortsatta väg framåt har ju varit minst sagt skakig sedan dess, men jag ger honom det att han aldrig viker av från sina visioner. Undantaget kanske är bottennappet After Earth, där jag dock tror att syndabocken heter Will Smith. Shyamalan skulle förstås ha hållit sig borta från DET skräpet och hybrisen från familjen Smith. Det är dock en helt annan historia.

Giamatti känns mysig, Bryce D H mystisk. Storyn puttrar på, lite högtidlig ibland. Musiken är finfin. Andemeningen är helt okej. Livet är både mystiskt, sorgligt men framför allt….meningsfullt.

Värt att komma ihåg.

Jurassic World (2015)

JW_posterEn del karameller är ändå värda att vänta på.

Redan 2004 fanns stora planer på att driva franchisen vidare, men Steven Spielberg själv stoppade det hela då han inte tyckte att det fanns ett tillräckligt bra manus.
Bättre att vänta.

Nu, 11 år senare kom tillfället.
Och naturligtvis är det en av 2015 års mest hajpade rullar, Och naturligtvis kommer du att hitta röster som både rosar och risar. Det är ju liksom ofrånkomligt. Själv älskar jag ju originalet från 1993, så peppen var ju som ni fattar GIGANTISK! Om än med en liten försiktig tanke om återhållsamhet också. Vis av erfarenhet vet man ju sen gammalt att i vissa lägen kan det slå bakut och bli värsta backfiren.

Här behöver jag dock ICKE oroa mig, känslan ett par minuter in i rullen känns trygg…känns stabil. Jag hör John Williams till förbannelse kända theme och jag svävar tillbaka till den magiska känslan som originalet skapade! Och detta redan innan en enda Dino dykt upp i dagens äventyr!

Rätt snabbt inser man att detta helt enkelt är en sorts nyinspelning av just originalet! Fast med en öppen park den här gången, fylld med besökare som i bästa Disney World-stil flänger runt och upplever de olika ”attraktionerna”
Dinosaurier i fångenskap är inget konstigt längre. Vardagsmat. Fullspäckade turer går ständigt till Isla Nublar. Men parkens ägare är inte nöjda, visst kosingen rullar in…men mycket vill ha mer. Mer spänning behövs! Mer fruktan åt folket. Svaret? En genmanipulerad dino som inte följer några som helst lagar. Indominus Rex (”Untamed King”!!!), ett riktigt badass som utan att tveka massakrerar för blodtörsten skull! En sådan måste ju såklart hållas bakom lås och bom! Och hur går DET!?! HAHAHA!
Ojoj..forskare leker Gud igen. Har man inte lärt sig något av John Hammonds misstag..!?

Varje filmisk konflikt behöver sina arketyper. Här får vi Bryce Dallas Howard som Claire, parkens manager och den som i början ser både besökare och dinosaurier som siffror i kolumner. Vi har de obligatoriska barnen (en Spielberg-produkt remember!?) som hamnar i trubbel. Vi har filmens manlige hjälte, en västförsedd Chris Pratt som dessutom kan bli känd som Mannen som talar med Raptorer…en ganska bra egenskap senare i rullen ska det visa sig! Och så kastar manuset självklart in en mänsklig hotbild, här Vincent D´Onofrio..stark man i företaget InGen…som ser dinosaurier som framtida vapen. Ajaj inte bra.

jw8

dancing with dinosaurs

Den som letar efter nymodigheter i dagens rulle får naturligtvis leta vidare.
Här handlar det om en äkta blockbuster. Som innehåller allt det klyschiga och förväntade. Den som vill bockar av i protokollet. Men vad gör väl det då det hela blir så satans charmigt, underhållande och dessutom respektfullt mot originalet!
Regissören Colin Trevorrov (Safety Not Guaranteed) gör inga misstag här vill jag hävda, och givetvis kan man också misstänka att exekutiva producenten herr Spielberg nog stått bakom regissörstolen och hojtat lite tips vid väl valda tillfällen! Men återigen, vad gör väl det!

Dagens dinoröj är SNYGGT så inihelvete. Här finns personer man bryr sig om, humor och traditionell spänning. Vad dagens film gör så bra är att den inte tar sig på största allvar, det blir mer som en upphottad blinkning till originalfilmen. En sorts svulstig åktur back in Dinoland. Håll koll på detaljerna, massor med små hyllningar till första filmen svischar förbi. För att inte tala om upplösningen!

Den som vill hittar förstås massor med saker att klaga på. Men att orka ondgöra sig över t.ex. den massiva produktplaceringen som förekommer är att göra sig själv en otjänst. Då missar man istället den lekfullhet och det publikfrieri som filmen proppas med.

Full med klyschor javisst.
Full med förutsägbara personer och händelser javisst.
Full med popcorn från ett Hollywood som spelar på redan inmutade marker javisst.
Logiska luckor, självklart.

Men, skit i det!
Jurassic World är en rasande grann sommarblockbuster som gör varje älskare av genren på gott humör. Pratt är stabil och buttert charmig. Howard går från stiff affärskvinna till hjältinna i djungeln i kjol och högklackat!
Och dinosaurierna? Tja, de LEVERERAR såklart! Har de nånsin sett snyggare ut!? Äventyret har ett igenkännande flow, låter oss minnas paralleller till de andra rullarna…samtidigt som den här kommer att kunna stå stadigt på egna ben under åren som kommer. För kidsen som inte har samma connection till sagan som en annan, är detta en perfekt inkörsport till filmerna från förr!

Filmen tar utan tvekan originalet från 90-talet in i 2000-talet på det mest charmiga och fartfyllda sätt man kan tänka sig. Jag sitter med ett flin och bara njuter.

Så här SKA en riktig popcornsrulle berättas!

 

Idag skriver såklart flera bloggkamrater om upplevelsen i den comebackande parken.
Tyckte de att det var värt entrébiljetten och den långa väntan?

The Village (2004)

En av de stora fördelarna med att ha ett stort filmbibliotek (som möjligen kanske växer lite ohälsosamt snabbt) är ju att man när som helst kan gå tillbaka till en rulle igen för omtitt, antingen om bara andan skulle falla på…eller om man får en anledning av något slag.

Efter min kapning av After Earth häromveckan, där jag ändå tog den stackars M. Night Shyamalan lite i försvar, funderade jag ännu mer på just det faktum att regissören under en period faktiskt spottade ur sig ganska smutta grejer. Både snygga och finurliga. Kanske inte alla håller med om detta, men hos mig har en del av hans nedplitade historier verkligen träffat rätt när det gäller att frammana rätt sorts stämning som ofta kanske är mer gåtfull än svår.

När jag funderat på just detta faktum ett slag blev jag således plötsligt väldigt sugen på att återskåda ett Shyamalan-verk från förr i full frihet. Ett alster som sådär riktigt gick hem hos undertecknad. Valet föll på dagens rulle, om vedermödor och hemligheter i den lilla avlägsna byn mitt inne den stora skogen.

Likt Shyamalans andra verk från början av 2000-talet bygger den här på sina tvistar och helomvändningar i manuset. Har man en gång sett filmen är hemligheten ute i ljuset och kan naturligtvis aldrig bli sådär sensationell som den möjligen för en sekund var då man såg filmen för första gången. Vad man istället kan roa sig med vid en omtitt är hur snyggt Night lurar oss som tittar, droppar små hints både här och där (precis som han gjorde i Sjätte Sinnet) UTAN att det avslöjar för mycket av vad som komma skall eftersom man inte vet vad man ska titta efter. Just att följa replikföringen mellan rollkaraktärerna får därför en helt annan innebörd nu när man vet hela bakgrunden. De små nyanserna, blickarna och tonerna i orden. Och här skådas dessutom något så sällsynt som en dubbeltvist, precis när man trott att man till slut fattat det hela, svänger det till igen!
Att lyckas med en sån grej är det fasen inte alla som gör!

Trots den något annorlunda approachen på dagens berättelse tycker jag sannerligen inte att Shyamalan missar att skapa en sådan där skönt obehaglig stämning, som t.ex. också finns i Signs. Den omgivande naturen som plötsligt står för det hotande, oroliga och okända. Vissa skulle nog här fnysa och kalla regissören för pretto och högtravande. Själv dras jag likt en nattfjäril mot en lampa mot hans udda påhitt till historier. Om vi håller oss till de här tidiga alltså. Någonstans på vägen kändes det plötsligt som Shyamalan tappade ”det”. Det där som var just udda på gränsen till larvigt, utmanande och nyfiket.

Här blir det oroligt i den lilla 1800-talsbyn när plötsligt hotet från de märkliga och skrämmande varelserna som bor i skogen (”those-we-don´t-speak-of”) börjar hota invånarna på ett sätt de aldrig gjort förut. Byns äldsteråd manar till lugn och avvaktan. Kanske är det bara nyfikenheten från den yngre generationen, de som dras till den omtalade och skrämmande Staden, som gör att skogens mystiska invånare känner sig hotade av människornas alltmer vågade expeditioner ut i skogen? Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) är precis en sådan orolig själv. En nyfiken man som drivs av att få veta vad som döljer sig bakom skogen. Trots hans mors (Sigourney Weaver) försäkran om att det bara är olycka som väntar där bakom kröken. Byns jovialiske och lugne patriark Edward Walker (William Hurt) får fullt upp med att hålla sina invånare lugna. Att hans ena dotter, den blinda Ivy (Bryce Dallas Howard), dessutom både är äventyrlig och lite lagom förtjust i Lucuis kommer att sätta hans ledarskap på prov när ödet plötsligt spela ut ett par av sina mer oväntade kort.

joaquin undrar om regissören verkligen menar allvar..!??!

Mitt i detta drama tar sig Shyamalan således också tid för att sätta ribban för obehagskänslan. Bara ett par minuter in i filmen känns byn sådär otrevligt isolerad från omvärlden, skogen har aldrig varit mer hotfull och fotot ligger som en vacker men oroande tavla över landskapet. Små detaljer i bild hjälper till att förstärka hotet och gåtfullheten. Vad är det egentligen som finns där ute i det okända?

Nu har säkert de flesta redan sett denna finurliga rulle, men för oinvigda finns det massor att hämta här. Om man är på det spåret förstås. Den som väntar sig action och full rulle blir dock säkerligen både arg och besviken. Manuset lockar mer till det gåtfulla och det obehagliga i att veta att allt inte är som det ska. Därmed inte sagt att det inte finns plats för ett par synnerligen stilfulla och välkomponerade jump scares, låt vara i mindre skala. Men ändå lika effektfulla. Sin vana trogen lämnar dock Shyamalan oss inte i sticket helt och bit för bit kastas små smulor ut av backstoryn… och till slut kommer också upplösningen. Kanske lite mer odramatiskt än man skulle kunna tro. Å andra sidan är just den lågmälda stilen det som stärker filmens manus. Hos mig i alla fall. Visst finns ett antal ologiska loopar för den som vill hitta, men frågan är om man vill fundera på det…och förstöra den fluffiga illusionen som Night skapar..?

Stor cred måste också utgå till alla de inblandade skådisarna, som alla kör på med en sorts lågmäldhet som i sina bästa stunder blir så pass dramatisk och effektfull att anrättningen är än mer underhållande i all sin märklighet.

The Village är en liten pärla hos mig. Snyggt iscensatt om ”happiness by fear ?” av en kille med blick för att berätta. Storyn är så pass annorlunda och löjligt enkel på samma gång att det blir bra bara för det. Den största spontantjusningen är naturligtvis borta vid en andra titt, men trots det kan man med lätthet ta till sig, och upptäcka, alla de inbyggda detaljer Shyamalan försett den här sevärda historien med. Plus ett förstklassiskt soundtrack som verkligen sätter sig i sinnet. Kanske en vattendelare hos er andra, men hos mig en mycket bra film! En upplevelse.
Kanske till och med den sista riktigt bra rullen han fick ur sig innan det fria fallet startade…?