The Girl with All the Gifts (2016)

the-girl-with-all-the-gifts-poster-01Veckan röjer på med lite mer raffel om de jobbigt odöda och deras kamp för att utplåna den sista normala människan. Typ.

Just när jag trodde att smällkaramellen Train to Busan nog var 2016 års bästa besök i genren…kanske jag ändå måste ta ett steg mot skampålen och erkänna mitt förra uttalande som lite förhastat. Men vänta, möjligen behöver jag inte det ändå. Den förra rullen, och dagens, kanske kan samsas däruppe på tronen bland filmer som kan konsten att vara både spännande och engagerande till slutet? Och lite lagom creepy.

Återigen dyster framtid. Människan går än en gång den tunga kampen mot de dreglande och skogstokiga varelserna som bara vill slita din kropp i stycken. Här går de under benämningen ”hungries” och hålls på avstånd utanför en armébas någonstans i det lantliga England. På basen bedrivs forskning på ett antal barn som har det tvivelaktiga nöjet att vara hybrider mellan vanlig människa och smittad zombie (ok, jag använde ordet igen). Märkligt nog kan kidsen både tänka och prata som vanligt..men visa dem en bar arm eller blottat ben…och deras beteende blir minst sagt…olustigt. Gulp.

Tålmodiga läraren Helen (snygg-Gemma Arterton) gör sitt bästa för att ingjuta mänskligt hopp i kidsen medans forskaren Dr Caldwell (Glenn Glose…eller är det Glenn Hysén!??) mest vill utföra kirurgiska ingrepp på barnen då hon anser att hemligheten till att skapa ett vaccin finns i hjärnan på de udda kidsen. Unga Melanie (Sennia Nanua) är extra skärpt och med i matchen. Att hon dessutom skapat ett band till Helen måste väl vara bra. Eller?

Ahhh, säger jag. Brittiskt drama-action-röj igen. Av bästa märke! En udda fågel i genren? Ett framtidsdrama där svettiga actionbitar är intryckta på lämpliga ställen. En kamerahantering med effektiva ryckiga rörelser då och då i det kaos som uppstår. Avskalat och ganska rått. Jag tänker på snygga scener i 28 dagar senare. Till exempel. Britterna kan verkligen grejen med att mixa svart drama med intensiv action. För mitt i allt filosoferande om vad som är mänskligt eller ej, blir det full fart på storyn när basen plötsligt invaderas av ”the hungries” och trion ovan måste fly för livet. Melanie kan ju sitta med mänsklighetens sista hopp inom sig. Ut i bushen, och vidare in mot ödsliga stadsområden. Det är snyggt och det är domedagsaktigt. Well played av herr regissör Colm McCarthy (som kommer från tv-världen och bla rattat både avsnitt av Sherlock och Peaky Blinders). Hög klass på hela produktionen.

the-girl-with-all-the-gifts-movie-picture-5

Glenna tar sig en funderare

Jag tar till mig  förhållandet mellan Helen och Melanie. Känner en sorts sorg för Melanie som måste hantera sin dubbla natur (lysande spelat av debutanten Nanua). Hela ämnet med smittan behandlas snyggt och ändå sterilt och sakligt. Helen utvecklar en sorts modersinstinkt och forskaren Caldwell har en helt annan syn på hela situationen. Ett sorts ställningskrig mellan dem. Plus en stabil Paddy Considine som luttrad miltärsnubbe i mitten. Alltid najs att se honom.

Jajamensan, detta var smutta grejer att uppleva! Att zombi..flåt..the hungries dessutom använder den numera patenterade ”duracell-stilen”, dvs att förvandlas till skrikande, frustande och hysteriskt kutande dårar….förstärker ju bara obehagligheterna!
Bra jobbat från britt-ön igen säger jag!

 

Annonser

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

Fast & Furious 7 (2015)

001_FF_posterOch jag som tyckte att 6:an var så jäkla over-the-top man kunde komma på ett charmigt sätt!!

Så kommer den här helt galna smällkaramellen och bara röjer runt som en hysteriskt ilsken tjur i full galopp genom nån trång gränd i Spanien!!
Det var också en jäkla liknelse…men..ja ni fattar ju vad jag menar.

Mangelcirkus från första början! Nye regissören James Wan lämnar rysarfacket för en stund och visar att han har full koll på gaspedaler, kopplingar och Rockford-svängar! (ni som inte vad en sådan är…anbefalles att kolla in tv-serien med samma namn från det glada 70-talet!) Det är kort sagt ETT JÄVLA HÅLLIGÅNG från minut ett!

Och jag bara sitter och dumflinar. Jädrar i min låda.
Hela serien har utvecklats till ett gigantiskt monster på hjul och galna stunts i kombo med återhållsam…nja…. (?) CGI. Frågeställningen verkar vara; ”hur kan vi ta det längre…och mer avancerat!??! Vad kan vi hitta på med en bil…helst i full fart!?!”

Det är ”familjen” i fokus igen, Dom (Vin Diesel), Brian (Paul Walker) och hela det härliga crewet vi vant oss vid. Nu är de dock alla måltavlor hastigt och olustigt. Badasset Shaw (Jason Staham) (han borde alltid spela badass!!)) är ute efter att ta dom alla av daga eftersom gänget gick hårt åt skurkbrorsan i film nummer 6 (remember..?).

Och så vävs detta ihop med någon jönsig story om att hela gänget måste frita en datahacker som är kidnappad av legoknektar! Ja jag vet, ansträngt värre! Men skit i det! Hela filmen är bara konstruerad för att hitta på knasiga sätt att visa action..action..och mer ACTION! Jag skrattar högt åt dårskapen och njuter! Likt dagens alla andra tunga actionrullar flänger hjältarna runt jordbollen och visar upp sina färdigheter både här och där…innan det hela avslutas hemma i good old L.A.
Då kommer biffige snuten Hobbs (The Rock) tillbaks in i handlingen igen med nya krafter (okej han var med i början lite)! Välkommen in i matchen!
Lägg till detta en skönt härjad Kurt Russell som dyker upp i svart kostym och ger lite hjälpande hand, tack för det!

Furious 7

klart man kommer sakna honom där i gänget!

Det bästa med dagens galna actioninslag är att det också blir en fint avsked för salig Paul Walker…med lite hjälp av fusk. Här lyckas manusnissarna verkligen med att sätta moodet!
Heders….och varför inte lite dammigt i rummet..?

Det sämsta med dagens hittepå är att det varslas om både en och två uppföljare.
Illa.Det hade varit både lagom och en snygg gest mot Walker att låta hela Fast-gänget rulla in i solnedgången nu.

Men hur är det nu…money talks…och sätter spelreglerna…..?

En höjdarfilm!
Jag tjusas än av stuntsen när jag tänker på dem.
Bästa och snyggaste rullen i hela serien.

So far…..är väl bäst att tillägga.

Eftersläntrare och snabba åsikter

Flmr stapplar igång höstsäsongen.
Lite trevande och framför allt lite eftersläntrande. Frånvaron i filmbloggvärlden har dock inte per automatik inneburit att det inte ”knarkats” film (och tv-serier!) i alla möjliga doser, och mer än någonsin har detta media fått göra skäl för epitet verklighetsflykt. Med en sådan diger backlog i bagaget återstår inte annat än att för en stund hänge sig åt lite snabbt, vilda-västern-skjutande från höften. Små korta salvor. The genuine capsule review om du så vill. Allt för att beta av alstren innan löven lämnat träden för gott den här hösten.

Vi kör igång helt enkelt och åsikterna läggs ut lite allteftersom….typ.


saboSabotage (2014)

Lite noterbart ändå att det är samme David Ayer som regisserade utmärkta End of Watch samt skrev den mörka men täta Training Day som ligger bakom den här rullen. Är det här Ayers mest ”skräpiga” rulle? Full fart från början. Ett gäng knasbollar till DEA-agenter i centrum. Top of the class såklart, fixar alltid resultat…men verkar å andra sidan helt sakna vett och etikett och den där fundamentala vetskapen om hur att föra sig som både människa och här då som polis. Hur ska veteranen Arnold Schwarzenegger som gruppens ledare kunna hålla koll på de här dårarna?
Samma grupp blir misstänkta för att ha roffat åt sig blodspengar, utredning visar inget och snart är de tillbaka i leken igen. Dessvärre börjar också någon att systematisk plocka gruppens medlemmar en efter en, vilket ändå tyder på att det kanske inte helt rent mjöl i påsen hos de inblandade? Arnie ser härjad och svår ut, känns kanske inte riktigt trovärdig som stenhård snut med tillhörande jargong och tatueringar…men det gör inte så mycket. Arnie är ändå Arnie. Dessvärre SVÅRT överspel på annars så duktiga Mireille Enos som gapig och störig medlem i polisgänget. Man tröttnar helt enkelt på henne efter 10 minuter i filmen. Blä.

Annars levererar Ayer en ganska gritty och lagom våldsam produkt. Inget du skriver långa uppsatser om, men som en stunds underhållande thriller duger den bättre än jag trodde. Dessutom lyckas intrigen hålla tillräckligt länge på sig för att intresset ska räcka hela vägen ut. Den tunga stilen och den digra rollistan gör att den lurar på sig ett bra-betyg här.


transTranscendence (2014)

Christopher Nolans husfotograf Wally Pfister gör debut som regissör. För ändamålet rings en halvsömnig Johnny Depp in som tycks leverera sin insats lagom mosigt framför en webbkamera. Det handlar återigen om det klassiska: kan ett mänskligt psyke överföras till en konstgjord datavärld? Vad tror ni?
Depp´s forskarfigur Will råkar ut för ett attentat, ser döden i vitögat och kommer på en genialisk plan ihop med frugan Evelyn (en tapper Rebecca Hall). Wills forskarpolare Max (Paul Bettany) är skeptisk. Som man bör vara i sådana här storys.

Wills medvetande verkar plötsligt vara typ online över hela världen, och det fattar man ju…att ha en Johnny Depp där i samma ögonblick du slår på din dator…och som dessutom kan styra allt lite hur som helst…ja hur kul är det? Egentligen? Märkligt nog engagerar inte filmen speciellt mycket, trots det på papperet ganska intressanta manuset. Här skådas både Wills framtidsvison, och riskerna med projektet, ganska ingående. Gott om sensmoral finns intutat i storyn, liksom sedvanligt snygga effekter. Depp verkar loj, Bettany lagom butter som vanligt, och nämnde jag att Morgan Freeman tar lite kaffepengar också? Nu har jag gjort det. Hall är bäst som den prövade hustrun.
Pfister gör ingen sunkrulle. Bara lite…tråkig.


capCaptain America: The Winter Soldier (2014)

Så nära glamlyckan i The Avengers man kan komma!
Lätt det absolut BÄSTA substitutet i väntan på nästa äventyr med alla Marvel-hjältarna samlade igen. Här får man den alltid lika läckra Black Widow, den gapige men sköne Nick Fury och nye bekantingen Falcon. Alla beredda att ställa upp bakom vår hjälte the Cap själv.

Här utsetts hela SHIELD för ett bakslag, Fury anklagas för fuffens och the Cap vet inte riktigt vem han kan lita på. Dessutom är det ju fortfarande ett smärre äventyr att lära sig leva i dagens moderna USA! Intriger, falskspel och galet snygga actionsekvenser höjer betyget minut för minut när man glor på den här rullen. Jag är svårt imponerad av att ALLA manusnissar inblandade i rullarna om Marvel-hjältarna, verkar ha full koll på varandras historier och tycks med lätthet knyta ihop säckar och brodera ut händelser som mycket väl kan återkomma i andra rullar. Chris Evans fyller sin dräkt hur bra som helst, Scarlett Johanssons Black Widow missar inte en replik, Sam Jacksons Fury får lite mer speltid och till och med Cobie Smulders får komma tillbaka som pålitliga agenten Hill. Petar man dessutom in en tjommig Robert Redford och nygamle bekantingen Sebastian Stan som en gubben-i-lådan från the Caps förflutna…ja då är det en synnerligen komplett laguppställning till en kanonrulle!
Här går det inte att bli besviken. Mycket pang för pengarna!

Blue Jasmine (2013)

Woody Allen har landat hemma i staterna igen efter sina filmiska utflykter till Europa.
Men inte utan att han väljer att stanna till i det ”europeiska” San Francisco.
Är hans älskade NY ett minne blott nu?

Ånej, här får staden som aldrig sover vara med på ett par hörn igen, främst i tillbakablickar. En sorts inramning till historien för dagen. Vilken inbegriper Jasmine French (Cate Blanchett), en gång den perfekta värdinnan på Park Avenue. Tillsammans med sin man Hal (Alec Baldwin) tillhörde hon dom som räknades. Dom som badade i lyx och hade alldeles för mycket tid för yoga, shopping, eftermiddagsdrinkar, The Hamptons-strandkåkar…och annan kontemplation. Tuffare tider dock sedan Hal avslöjats som skurk och bedragare och gripits av lagens långa arm. CHOCKEN för världsfrånvända Jasmine som tvingas gå från lyxen till svennelivet på två röda.

Nu försöker hon börja om och lagar sig därför mot San Francisco där frånskilda systern Ginger (Sally Hawkins) bor i pyttelägenhet med två kids varannan vecka. Jasmine ska ju bara bo där ett tag medans hon kommer på fötter igen. Tjenare.
Återigen träffar den gode Allen så rätt i åskådarsinnet med sina betraktelser. Ibland är de mer roliga än djupa. Ibland mer dramatiska än fröjdfulla. Här är det lite från alla burkar. Jasmines totala hjälplöshet i det som vi vanliga dödliga kallar vardagen blir ibland sådär skämmigt underhållande att titta på. Men lika kvickt byter Allen spår och med ens väller mörkret in över storyn, och då sitter man plötsligt där och känner sig inte lika uppsluppen länge. Taffligheter hos huvudpersonen varvas med ren tragik. Ibland nästan lite olikt Allen att gå SÅ långt i bedrövelserna..?

Korsklippningen mellan Jasmines tidigare liv och den vardag hon tvingas deala med är jäkligt snygg. Inte bara ett förklarande grepp vad gäller detaljerna (vissa mer katastrofala än andra), utan också en snygg förstärkare rent visuellt för att symbolisera skillnaden mellan livsstilen. Att använda San Francisco som motpol till gamla stiliga New York…uttänkt av Allen det också? Som för att förstärka motpolerna?

Bedrövelsen och självömkan känner till en början inga gränser hos Jasmine, men likt förbannat föresätter hon sig att försöka bearbeta situationen. Att skaffa sig ett jobb, ett alldeles VANLIGT JOBB, står på agendan. Svårt nog för en ordinär tjomme, och för en kvinna som inte ens är van att fixa kaffe själv kan det rentav nästan bli traumatiserande. Återigen lite putslustig Allen-humor, som jag gillar. De små detaljerna och de små kommentarerna i dialogen.
Jasmine har naturligtvis åsikter om det mesta, inte minst systern Gingers sätt att leva. Och hennes val av män. Upplagt för strida verbala bataljer som bygger på oerhört bra samspel mellan Blanchett och Hawkins. Man kan reta ihjäl sig på Jasmine, men samtidigt är det något med henne som gör att man känner för henne.

NATURLIGTVIS är det här Cate Blanchetts film. Hon äger varje scen hon är med i. Har hon någonsin spelat så bra!? De fenomenala växlingarna mellan den sönderhackade stoiska stoltheten och det mörka fallet ned i sammanbrottets avgrunder. Speciellt scenerna med en totalt avsminkad, utlämnad Blanchett framför kameran stannar kvar i minnet. Allen törs plötsligt ta ett steg längre in i tragedin som tycks ligga strax bakom den absurda humorn som man gillar med hans filmer. Känns också som att det bygger lite på att Blanchett är beredd att ta det steget. Att dyka ned i tillkortakommandet fullt ut. Och så plötsligt strålar hon fenomenalt i scenerna från livet i lyx. Jag är imponerad. Men det är jag ju alltid av henne.

Cate försöker lära sig hänga i nya stadsdelar

Jasmines irrfärder in i San Francisco-vardagen ställer till det också för systern Ginger. Hon som vant sig vid de små smulorna i livet. Den taffliga vardagen. Plötsligt får hon anledning att omvärdera sitt liv…samtidigt som hon hela tiden har Jasmine att klandra för att hon hamnat just där hon är. Kan systrarna överhuvudtaget finna någon sorts frid mellan sig?

Som vanligt i Woodys filmer blir det extra smörsmak på rollistan. Som att han alltid lyckas få sina skådisar till att lägga sig på en liten högre nivå. Förutom Blanchett och Hawkins bjuds det på finlir av Peter Sarsgaard som sober flirt till Blanchett, Bobby Cannavale som Gingers nye svennebanan-pojkvän och Louis C.K. i miniroll som flirtig partysnubbe. Bäst av alla biroller är förstås dock Alec Baldwin som är så naturlig i sitt agerande att det känns som han spelar sig själv bara. Taskigt sagt kanske, men han får väl ta det som en komplimang. Att dessutom gamle Andrew Dice Clay (kommer ni ihåg sköna The Adventures of Ford Fairlane från -90!?) dyker upp som bitter ex-man till Ginger är också lite bonus. Finns det inte nåt att gnälla på dårå? Tja, finalen känns kanske lite…otillfredsställande och rumphuggen. Eller också är det helt perfekt.

Blue Jasmine är Woody Allen tillbaka i det tunga facket. I dubbel bemärkelse den här gången då han också sportar en sida av sitt manusskrivande som kanske inte alltid tar överhanden. Tragiken och det hänsynslöst tröstlösa mörkret i kombo med den lätt besvärliga humorn..gör rullen till en mycket sevärd historia hos mig. Men allt står och faller också lite med fenomenala Cate.
Bittert lysande underhållning.

Enhanced by Zemanta

Monica Z (2013)

Men se där ja.
Ibland förvandlar sig filmdåren Flmr till den mer vanlige Stefan och umgås film med nära och kära. Riktar blickarna mot de lite ovanligare gränserna och tassemarkerna. Och tänk, ibland svarar just de tillbaka med ett stort leende.

Jag som trodde jag hade koll på Monica Zetterlund lite sådär. Hon har ju alltid funnits som en sorts ikon under min uppväxttid. Ett sånt där household name man bara tagit för givet på den svenska artisthimlen från förr. I samma liga som Hasse och Tage, Povel, Lill-Babs och tja…ni vet..det däringa gänget.

Tänk så lite man vet egentligen. Alltså egentligen. Ok, som förtexten säger; fritt baserad på hennes liv. Men ändå.
Jag gillar upplägget. Det är raka puckar från början. Som ett nedslag rakt in i hennes första trevande försök i nöjesbranschen. Danske regissören Per Fly använder ett snabbt, mustigt, bildspråk, tvekar inte att hoppa i tidsramar…och gör det dessutom förbannat snyggt! Det är inte Monicas hela liv som raddas upp här, som åskådare är vi bara med på resan under ett par intensiva, och rätt omvälvande år. Och så Edda Magnason som Monica! Vilken roll! Vilken träffsäkerhet! Läbbigt lik originalet, till och med i röstläget vid vissa tillfällen. Man säger mig att det här är hennes filmdebut, awesome! Hon BLIR Monica Zetterlund. Som att hela hon förkroppsligar sångerskan fullt ut och bär hennes mörka inre med en förvirrad mix av stolthet och desperation.

Var Monica en komplicerad person? Ja, om man ska tro Peter Birros manus här måste hon ha varit som ett vandrande minfält. Oberäknelig, instabil..men ett fullständigt proffs när det kom till officiella framträdanden.

Saker att imponeras över: den makalösa detaljrikedomen och träffsäkerheten i att fånga tidsepoken i ett Sverige på 60-talet. Kolla möblerna, modet, attiraljerna. Filmen känns oerhört proffsig och genomarbetad. Minsta filmruta KÄNNS som ett svunnet årtionde. Fast ändå inte alltför långt borta (hrm..såg jag inte en möbel där nånstans…samma som vi hade hemma när jag var liten…?)

Filmen är SNYGG! Jäkligt snygg för att vara svensk (?). Det finns en sorts aura över den som för tankarna till en internationell produktion. Det är klart, det ska väl till en dansk för att pricka det där lilla extra. Minsta biroll känns sådär genompresenterad och verklighetstrogen. Och då kan man också ta att gamle goe Kjelle Bergqvist, som Monicas pappa, egentligen upprepar samma butter-roll han alltid gjort. Som vanligt gör han det dock otroligt bra.

killen med basen får´t inte lätt!

Just det (nästan överarbetade) komplicerade förhållandet till sin pappa är något som filmen tycks bygga upp hela sin story runt. Var det verkligen så dårå? Nä, inte om man ska tro lite forskning bakom kulisserna….där beskrivs istället det nästan omvända med en peppande och hjälpande farsa. Men skit i det då. Det är väl lite konstnärlig frihet inmixad för att få till det dramaturgiskt kan man tänka.

Edda Magnason är såklart lysande i de musikaliska numren. Riktigt bra! Överlag är ”shownumren” rasande granna och fräsigt införlivade i den övriga handlingen.
Ett koppel av 60-talets Sverige-kändisar paraderar förbi i mindre och större roller, och bara det i sig är rätt kul…att man verkligen gjort sig mödan att fånga dem så detaljrikt som möjligt.

Monica Z vinner på sitt utseende (i dubbel mening!) och sin förmåga att berätta på ett otroligt engagerande sätt. Ett manus och ett visuellt resultat som inte lämnar någon oberörd. Allra minst mig! En mycket bra film. Great!
Rekommenderas varmt.

The Wolf of Wall Street (2013)

Ja det här har ju naturligtvis blivit vinterns stora snackisfilm.
Dels för att den är både lång och bisarrt…mustig, och dels för att det möjligen finns ett och annat att fundera över vad gäller moralen bakom historien. Och till och med moralen över att göra en film som den här.

Jag behöver ju såklart troligen inte dra en enda rad om filmens upplägg och handling för dig som läser det här. Istället konstaterar vi att den livs levande skojaren Jordan Belfort (här iklädd Leo DiCaprios leende nuna) i det verkliga livet antagligen fått ut det mesta av det liv han en gång önskade sig när han knäckte idén om att lura investerare och hela det finansstinna New York under 90-talet. Plus lite oönskade grejer också när det till slut sket sig. Men det är ju å andra sidan inte mer än rätt åt honom. Minst sagt. Och till råga på allt ska han nu alltså bli ”känd” för sin historia. Var ligger det schyssta i det nu då kan man ju också fråga sig. Kanske. Om man nu vill och orkar.

För samtidigt, det är en rejäl BOATS. Inget klädsamt och finkalibrerat för att passa normen. Istället är det fläskigt och blaffigt. Från källan själv dårå. En galet vässad djupdykning ned i händelser som framstår som så helt utflippade att man nog ändå har lite svårt att tänka sig att det hänt i verkligheten. Enligt Belfort är det dock detta lagda biopic-kort som gäller. Och det krävs kanske en Martin Scorsese on fire för att bemästra den här karusellen. Glöm alla eventuella farbroderliga signaler han skickade ut med Hugo häromsistens, här är det ett galet förfall in i drog- och penningvärlden som gäller. Kryddat med sex, omoral, en allt annat än sund kvinnosyn, en sylvass dialog och ett sorts förakt för den hederligt kämpande Average-Joe-tjommen i vardagen. En Wall Street after dark med en Gordon Gekko som gått superduperbananas. Dessutom har Scorsese mage att förse hela anrättningen med en så svulstig svart humor att det går att svälja hela det stinkande paketet med filmhumöret i topp. Typ.

Skället och den massiva, ENORMA, kritiken mot hela filmen har FÖRSTÅS inte låtit vänta på sig. Jag har under ett par tillfällen roat mig med att driva runt på nätet och läsa både ditten och datten om det vettiga i det här projektet. Det är öppna brev hit och lika galna öppna svarsbrev dit. Scorsese beskylls för att måla upp Belfort som en sorts galen Robin Hood-dåre. Artiklar spottar ut kritik mot att man låtit filmen ta avstamp i den brottslige finansmannens egna biografier (och på så sätt ge honom cred för det). Belfort själv är ju både dömd, fängsligt förvarad och numera en fri man. Han reser land och rike runt som föreläsare i hur man lycka nå sina mål i livet (visst är man ändå lite nyfiken på en sådan föreläsning..!?). Han är ålagd att betala galet mycket pengar till de han lurendrejade. Yeah right, som att det kommer hända.
På frågan han ibland får HUR han kunde åsidosätta sin moral och ägna sig åt allt det som dagens film beskriver…är tydligen standardsvaret; ”Det var ju i alla fall ingen som blev dödad…”. Uppenbarligen det enda man officiellt kommer att får ur knasbollen om sitt tidigare liv…och en liten hint om att det är en lirare som inte ser på livets ansvar som du och jag.

Det får väl vara hur det vill med den moraliska taken på den här produktionen. Naturligtvis är Belfort och alla hans sviniga kompisar från den här tiden riktiga as. Som förtjänar att pryglas, piskas och kanske rullas en sväng i tjäran. Och det här är känslor som vilken förnuftig filmtittare som helst troligen känner. Man behöver inte en regissör som ska skriva det på näsan. Vilket inte Scorsese gör. Och har väl aldrig gjort. Ta bara hans andra rullar. Kom igen, du känner igen dem i den här rullen; det är som att se Casino, Goodfellas och kanske både The Departed och små stänk av Taxi Driver. Den totala fascinationen och besattheten hos protagonisten. Uppgången och fallet. Att gapa efter för mycket. Som film är Jordan Belforts hittepågalenskaper tacksamt lysande att återberätta.

klart du ska ge dina stålars till den här karismatiske snubben!

Linjen är hårfin, men jag skrattar aldrig med Belfort. Bara ÅT honom. Hela tiden åt idiotierna och det som händer i filmen. Han blir klassens clown, knäppskallen som får hållas tills bubblan spricker. Leonardo DiCaprio gör honom förstås alldeles enastående bra. Här kan Oscarsjuryn få slänga guldgubben på denne nu rejält VUXNE skådis om det skulle vara så. Utan att behöva skämmas för det. Och Jonah Hill med sitt GALNA bländvita leende. Lägg till detta också ett kort men intensivt inhopp  av mannen i det största (?) smöret just nu (2013): Matthew McConaughey!

Som alla andra i bloggosfärer och filmforum redan konstaterat är filmen så packad med svarta underhållande scener att man bara inte kan värja sig. Behöver jag ha dåligt samvete för det? Icke en sekund. Scorsese litar på att de som ser filmen har en något sånär vettig uppfattning om verkligheten och livet runt om oss. Kanske finns det några mindre begåvade därute som tycker att Belfort är ashäftig och drömmer om liknande upptåg. Men det torde vara så liten procent att det inte ens känns värt att ägna någon tankeverksamhet åt det. Belfort blir till slut lite av finansvärldens Tony Montana. En jönspelle.

The Wolf of Wall Street är inte någon försköning av denne stolle-Per i mina ögon. Snarare en svart historia kryddad på en tempofyllt och hysteriskt roligt sätt (ja ROLIGT). Men, skrattet fastnar ändå alltid lite i halsen. Filmen är lång (kanske lite FÖR lång), men aldrig tråkig. Scorsese har stenkoll på alla detaljer, inklusive ett asfräckt soundtrack, och rullen blir TUNGT underhållande.
En förjävla bra film helt enkelt!

The Wolverine (2013)

Logan åkte till Japan, hittade sig själv och Äventyret hittade honom!
Ja kanske.Varför inte.

Hur påkostat och välgjort Wolverines förra eskapader på solokvisten (..Origins) än var så blev det lite…mycket. Som att det skulle pumpas in så mycket backstory och bifigurer och tusan vet allt på en gång. En bra början där blev till slut lite utdragen och inte sådär jätteengagerande som i alla fall jag hoppats på. Därmed inte sagt att den filmen var kattskit. Inte alls.

Men den här är bättre. Mycket bättre.
Som en perfekt avvägd cocktail av Hollywoodklyschigt drama och pumpande action som aldrig (faktiskt) blir FÖR utdragen. Som att regissören James Mangold haft en sorts inre timer som sagt åt honom när det är läge att slå på och slå av tempot. Är Logan den i X-gänget som är mest intressant? Kanske. I alla fall den tjomme som verkar bära på de mörkaste och mest besvärliga minnena som hotar att tynga hans sinne för evigt. Det är klart, grabben lever ju typ för evigt…och det är nog inte så kul som man skulle kunna tro..kanske.

Som på beställning får han då idag ett erbjudande, efter att i en ganska traditionell inledning lallat runt lite lagom off the grid i samhället (här snackar vi alltså post-X-Men: The Last Stand), om att möjligen återfå sin dödlighet och kanske kunna leva som en vanlig snubbe, bli kär, åldras och få barn. The Offer kommer från en gammal bekant från länge sedan i Japan. En döende man, en mäktig företagsledare, som vill visa en sista respekt mot den mystiske mutanten som räddade hans liv i Nagasaki på 40-talet.

Innan ens Logan hinner fundera så speciellt mycket på något i detta mytiska solens rike dras han in i skumraskheter som tyder på att den japanska Yakuzan är i farten i någon form. Det finns också naturligtvis en snygg dotterdotter (Tao Okamoto) inblandad, liksom en oväntad och uppfriskande sidekick i form av den rödhåriga och svärdssvingande tjejen Yukio (Rila Fukushima). Plus alla henchmen, skumma pajsare i svarta kostymer och lurkiga karatetyper som Logan nu måste konfronteras med om han ska lösa mysteriet som han nästan mot sin vilja håller på att sugas in i.

Mangold tycks köra hårt på att filmen ska klara sig bra som stand-alone-rulle till X-Men-serien. Vilket den gör alldeles utmärkt. Diehard-fans av hela X-myten kanske blir besvikna på att det blir väldigt lite mutanter här, om man inte räknar in en synnerligen läskig kvinna med lika läskig tunga, annars är det mer ”vanlig” tung action vid väl valda tillfällen (tågsekvensen är awesome). Så vanlig den nu kan bli när Logan styr upp med sina sylvassa klor till höger och vänster. Vid det här laget torde Hugh Jackman också vara mer än bekant med sin rollfigur, vilket märks ganska bra. Snygg uppumpning på den slimmade kroppen också och Jackman visar återigen att han är en sorts allkonstnär som skådis.

Logan uppskattade ICKE att behöva ta av sig dojorna inomhus i japanska papphus.

Även James Mangold bör få en honnör för sin approach på figuren. Och för att han visar att serietidningsaction är något han klarar av lika snyggt som western, musikdrama, polisthriller eller actionkomedi. Rena rama Coen-snubben med andra ord! Hoppa vilt mellan genrer sådär!

En enda mutantgubbe, Logan, att hålla reda på. Inga större nymodigheter i storyn, inget som för själva franschisen framåt i jättekliv (även om det alltid lönar sig att sitta kvar under eftertexterna). Mer som ett nedslag i Logans privata liv och händelser som får honom att fundera på sin odödlighet och orsak och verkan..och kanske istället tar hans personlighet framåt.

The Wolverine innehåller såväl kontemplerande i olika former, som tung action. Dock ingen tröttsam mayhem (ja jag kikar lite på dig Zack Snyder). En matig story med snyggt underhållningsvåld som håller mer än väl ända in i kaklet. Logan kanske behöver de här utflykterna från X-franschisen för att hålla stinget?
Mycket bra rulle det här. Seriös action med finess.

 

 

The Village (2004)

En av de stora fördelarna med att ha ett stort filmbibliotek (som möjligen kanske växer lite ohälsosamt snabbt) är ju att man när som helst kan gå tillbaka till en rulle igen för omtitt, antingen om bara andan skulle falla på…eller om man får en anledning av något slag.

Efter min kapning av After Earth häromveckan, där jag ändå tog den stackars M. Night Shyamalan lite i försvar, funderade jag ännu mer på just det faktum att regissören under en period faktiskt spottade ur sig ganska smutta grejer. Både snygga och finurliga. Kanske inte alla håller med om detta, men hos mig har en del av hans nedplitade historier verkligen träffat rätt när det gäller att frammana rätt sorts stämning som ofta kanske är mer gåtfull än svår.

När jag funderat på just detta faktum ett slag blev jag således plötsligt väldigt sugen på att återskåda ett Shyamalan-verk från förr i full frihet. Ett alster som sådär riktigt gick hem hos undertecknad. Valet föll på dagens rulle, om vedermödor och hemligheter i den lilla avlägsna byn mitt inne den stora skogen.

Likt Shyamalans andra verk från början av 2000-talet bygger den här på sina tvistar och helomvändningar i manuset. Har man en gång sett filmen är hemligheten ute i ljuset och kan naturligtvis aldrig bli sådär sensationell som den möjligen för en sekund var då man såg filmen för första gången. Vad man istället kan roa sig med vid en omtitt är hur snyggt Night lurar oss som tittar, droppar små hints både här och där (precis som han gjorde i Sjätte Sinnet) UTAN att det avslöjar för mycket av vad som komma skall eftersom man inte vet vad man ska titta efter. Just att följa replikföringen mellan rollkaraktärerna får därför en helt annan innebörd nu när man vet hela bakgrunden. De små nyanserna, blickarna och tonerna i orden. Och här skådas dessutom något så sällsynt som en dubbeltvist, precis när man trott att man till slut fattat det hela, svänger det till igen!
Att lyckas med en sån grej är det fasen inte alla som gör!

Trots den något annorlunda approachen på dagens berättelse tycker jag sannerligen inte att Shyamalan missar att skapa en sådan där skönt obehaglig stämning, som t.ex. också finns i Signs. Den omgivande naturen som plötsligt står för det hotande, oroliga och okända. Vissa skulle nog här fnysa och kalla regissören för pretto och högtravande. Själv dras jag likt en nattfjäril mot en lampa mot hans udda påhitt till historier. Om vi håller oss till de här tidiga alltså. Någonstans på vägen kändes det plötsligt som Shyamalan tappade ”det”. Det där som var just udda på gränsen till larvigt, utmanande och nyfiket.

Här blir det oroligt i den lilla 1800-talsbyn när plötsligt hotet från de märkliga och skrämmande varelserna som bor i skogen (”those-we-don´t-speak-of”) börjar hota invånarna på ett sätt de aldrig gjort förut. Byns äldsteråd manar till lugn och avvaktan. Kanske är det bara nyfikenheten från den yngre generationen, de som dras till den omtalade och skrämmande Staden, som gör att skogens mystiska invånare känner sig hotade av människornas alltmer vågade expeditioner ut i skogen? Lucius Hunt (Joaquin Phoenix) är precis en sådan orolig själv. En nyfiken man som drivs av att få veta vad som döljer sig bakom skogen. Trots hans mors (Sigourney Weaver) försäkran om att det bara är olycka som väntar där bakom kröken. Byns jovialiske och lugne patriark Edward Walker (William Hurt) får fullt upp med att hålla sina invånare lugna. Att hans ena dotter, den blinda Ivy (Bryce Dallas Howard), dessutom både är äventyrlig och lite lagom förtjust i Lucuis kommer att sätta hans ledarskap på prov när ödet plötsligt spela ut ett par av sina mer oväntade kort.

joaquin undrar om regissören verkligen menar allvar..!??!

Mitt i detta drama tar sig Shyamalan således också tid för att sätta ribban för obehagskänslan. Bara ett par minuter in i filmen känns byn sådär otrevligt isolerad från omvärlden, skogen har aldrig varit mer hotfull och fotot ligger som en vacker men oroande tavla över landskapet. Små detaljer i bild hjälper till att förstärka hotet och gåtfullheten. Vad är det egentligen som finns där ute i det okända?

Nu har säkert de flesta redan sett denna finurliga rulle, men för oinvigda finns det massor att hämta här. Om man är på det spåret förstås. Den som väntar sig action och full rulle blir dock säkerligen både arg och besviken. Manuset lockar mer till det gåtfulla och det obehagliga i att veta att allt inte är som det ska. Därmed inte sagt att det inte finns plats för ett par synnerligen stilfulla och välkomponerade jump scares, låt vara i mindre skala. Men ändå lika effektfulla. Sin vana trogen lämnar dock Shyamalan oss inte i sticket helt och bit för bit kastas små smulor ut av backstoryn… och till slut kommer också upplösningen. Kanske lite mer odramatiskt än man skulle kunna tro. Å andra sidan är just den lågmälda stilen det som stärker filmens manus. Hos mig i alla fall. Visst finns ett antal ologiska loopar för den som vill hitta, men frågan är om man vill fundera på det…och förstöra den fluffiga illusionen som Night skapar..?

Stor cred måste också utgå till alla de inblandade skådisarna, som alla kör på med en sorts lågmäldhet som i sina bästa stunder blir så pass dramatisk och effektfull att anrättningen är än mer underhållande i all sin märklighet.

The Village är en liten pärla hos mig. Snyggt iscensatt om ”happiness by fear ?” av en kille med blick för att berätta. Storyn är så pass annorlunda och löjligt enkel på samma gång att det blir bra bara för det. Den största spontantjusningen är naturligtvis borta vid en andra titt, men trots det kan man med lätthet ta till sig, och upptäcka, alla de inbyggda detaljer Shyamalan försett den här sevärda historien med. Plus ett förstklassiskt soundtrack som verkligen sätter sig i sinnet. Kanske en vattendelare hos er andra, men hos mig en mycket bra film! En upplevelse.
Kanske till och med den sista riktigt bra rullen han fick ur sig innan det fria fallet startade…?

Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

Jag är en sådan där rymdnörd.
I bemärkelsen rymdfärder, astronauter, månlandningar, rymdkapplöpningen på 60-talet, Apollo-programmet och hela NASA-faderullan.

Fatta euforin på biografen då dagens rulle kickstartade iväg från Hollywood-rampen i snyggt förpackad popcornstil! En blytung rollista med Tom Hanks i frontlinjen och allt orkestrerat av den klämmige Ron Howard. Och en story som i allra högsta grad kunde luta sig mot hög sanningsfaktor. Själv var jag ju bara runt 6 år när dagens incident inträffade, men i efterhand har jag både läst och fått det berättat för mig om dåtidens rapportering i gammelpressen.

För er möjligen oinvigda (?) handlar det alltså om den ökända Apollofärden till månen som höll på att gå käpprätt åt skogen. Till råga på allt var projektet nummer 13 i ordningen. En syretank exploderar kort efter take off och snart hörs det klassiska ”Houston, we have a problem…” över radion. Plötsligt kan besättningen nu glömma det där med att sätta fötterna på månen. Nu gäller det att försöka rädda sig hem från den ogästvänliga rymden. Ett rätt otroligt företag egentligen, och en uppgift som satte hela NASA´s rymdkontroll på prov i alla möjliga lägen. Ett på förhand ganska ointressant projekt (nu hade man ju varit på månen två ggr innan gubevars) drog till en början knappt till sig någon uppmärksamhet alls. Snacka om ändrade förutsättningar på en millisekund.

Hanks är chefen i kapseln, Jim Lovell, och assisteras av Bill Paxton och en slimmad Kevin Bacon. På marken i Houston är det en auktoritär Ed Harris som delar ut order och en Gary Sinise som astronautkollegan som inte fick följa med för att man trodde han var sjuk. Det var han ju naturligtvis inte. Tur att han istället kunde assistera bergfast från rymdkontrollen. Det är dramatiskt, det är bombastiskt, det är tuffa ögonblick och det är framför allt spännande. Trots att man vet utgången på förhand. Howard är en sådan där regissör som verkar ha en otrolig hög lägsta-nivå. Vilket gör att man egentligen aldrig behöver vara orolig för att han ska ta några dikeskliv.

Här är han dock långt från dikena och serverar en supersnygg produkt uppbackad av Hollywoodfabrikens bästa resurser. Patriotisk i överkant säger du kanske. Javisst, säger jag…men det är också det som gör att filmen funkar helt ut. Det är äkta män i fara och fruar därhemma som vrider sina händer av oro. Det är bistra kostymknuttar på NASA som förbereder sig på det värsta, det är finurliga rymdingenjörer i moderiktiga sportskjortor.

Apollo 13 tar i så det knakar. Det är lite extra allt på produktionen. Det visuella är finfina grejer. Detaljerna är tidstypiskt smutta. Rollistan är lång. Fruarna har dåtidens hippaste kläder på sig. Musiken är bombastiskt. ”Hjältarna” viker aldrig en tum från varandras sida. Manuset är snyggt komponerat. Och för en rymdfåne som yours truly är det naturligtvis galet bra underhållning.
Stjärnklart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Sommarklubben: Gladiator (2000)

”At my signal, unleash hell….!”

Jamen det är väl klart att det är en maffig line, även 13 år senare!
Framför allt är Ridley ”tjurgubben” Scott´s epos en magnifikt engagerande berättelse om en mans kamp för upprättelse och egen rättvisa. Fortfarande går det alldeles utmärkt att tjusas av den imponerande cgi-scenografin, den bombastiska musiken och det oerhört färgrika persongalleriet. Dessutom är fotot uppe där bland de snyggare alstren på en top notch-lista. Givetvis än bättre blir det i dagens Blu Ray-upplevelse.

Bryt ned historien i bitar, och visst är det egentligen en simpel story som berättas. Men som vanligt kan Scott konsten att klä sina alster i oerhört snygga kostymer, och dessutom göra dem synnerligen sevärda. Ibland med mer eller mindre engagemang kan jag förstås tycka. Här känns regissören dock på tårna fullt ut med historien om den romerske generalen som förlorar både familj, ära och jobbet…för att snart som slav bli den mest framgångsrika gladiator det ståtliga Rom skådat på eoner av tid.

Russell Crowe känns såklart klockren som hämnaren Maximus…men showen stjäls ändå alltid vid varje tillfälle man ser rullen av Joaquin Phoenix som dåren Commodus, den nytillträdde kejsaren över imperiet. Nästan en njutning faktiskt att se hans hittepågalenskaper.

Gladiator håller fortfarande stenhårt som maffigt äventyrsdrama. Långt, imponerande och med en setting i hela tonen som känns länge efter att eftertexterna gått i mål.
Hämnd och Heder i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Sommarklubben: Heat (1995)

De flesta i den här ”filmnörderibranschen” har nog ett sorts förhållande till den här rullen. Och det känns också som det är antingen eller.
Antingen upplever man den som pretto, överdådigt bombastisk och klädd i en sorts svid som möjligen motsvarar den glassiga ytan i just LA under slutet 80-talet, början 90.

Eller, kanske är det en smart, givet rätt enkel, historia med ett brokigt persongalleri som innehåller individer det är lätt att engagera sig i. Låt vara uppdressad i samma glassiga yta…men också försedd med ett par rejält tunga actionscener som regissören Michael Mann har full koll på.

Som ni förstår, eftersom filmen dyker upp i dagens Sommarklubb, är jag en anhängare av den senare falangen. Otaliga är de gånger då dagens knappa tretimmarsdrama/thriller har underhållit mig å det grövsta. Bortse från, den vid tiden hypade, hysterin om att Al Pacino och Robert DeNiro förekom i samma film och dessutom fick sina omtalade sju minuter tillsammans…och du får en tät och driven story som håller in i kaklet. Visst, Mann använder sig kanske av bästa tuggummieffekten för att stretcha sin story till nästan tre timmar. Men vad fan, så länge man sitter med fokad blick på det som sker och tar in de snyggt visualiserade intrycket Mann serverar köper jag det rakt av. Dessutom är filmens ljussättning rent maffig och innehåller då och då den där näst intill magiska tonen som jag gillar så mycket. En av det årtiondets tunga filmer vill jag hävda. Och riktigt finfina insatser av löst folk som Val Kilmer, Tom Sizemore (alltid!), Ashley Judd, Diane Venora, Jon Voight bara för att nämna några.
Rollistan! Får en extra stjärna bara den.

Heat är hos mig ett praktexempel på när både en snygg kostym och ett snyggt tekniskt hantverk kan göra under med en rätt ordinär story. Mustigt underhållande är det till och med. Även 18 år efter tillkomsten. Och visst är shootouten i downtown LA fortfarande grym!
Flyktplaner i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Sommarklubben: Speed (1994)

Det finns tillräckligt mycket goda kvalitéer med dagens nostalgirulle för att man lite storsint kan förlåta brister som; Keanu Reeves fyrkantiga skådespel, Sandra Bullocks helt malplacerade försök att spela komedi mitt i all kaos som händer, Dennis Hoppers teatraliskt överspelande badass och favoriten Jeff Daniels hopplösa försök att vara actionkille…när han egentligen passar bäst som skäggprydd filosoferande medmänniska iklädd kofta med skinnlappar på armbågarna…sittandes med konjaksglaset vid en öppen eld och…äh ni fattar.

Bortse från allt ovanstående, plus viss logik, och du får istället en av 90-talets bästa actionstänkare. En buss som hela tiden måste hållas i rörelse i en viss hastighet så att inte en bomb modell otäckare exploderar . Hotet om en katastrof som inträffar om så bussen bara tappar den minsta fart. Mitt i en stad som lider av en igenproppad trafikinfrastruktur.
Underhållande tanke…ändå.. eller hur?

Reissören Jan De Bont började som filmfotograf och har naturligtvis superduperkoll på hur man lockar de bästa vinklarna ur scenerna. Känslan är rejält med old school-action och sparsmakat med dåtidens cgi. Idag såklart en storyline med actioninnehåll som mer eller mindre är vardagsmat i nästan varenda Hollywoodrulle som aspirerar på att bli sommarpopocorn-framgång.
Då en snygg vidareutveckling av den rätt nya genren ”tung actionfilm” som Die Hard hade skapat några år tidigare. Starka färger, rapp klippning (utan att falla in i det hatiska ”MTV-stuket”), överdådigt soundtrack, en radda klämkäcka oneliners som ska uttalas i rätt tillfälle i manuset…och en satans massa over-the-top-detaljer som får filmens hjälte att framstå som den värsta übermensch. Men vaddå, det är ju så det ska vara här!

Speed är just en rasande fartig film! Den tappar egentligen aldrig tempo och håller sig med marginal på bra sida om fokusgränsen. Sådär skämmigt spännande och lockar in den som tittar i ett engagemang som räcker ända till eftertexterna. Även vid ett sommarklubbsomtag. Snyggaction.
Full fart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Sommarklubben: Närkontakt av tredje graden (1977)

Mer Spielberg. Kanske har den skäggige superregissören produkter som passar sig ovanligt bra i en Sommarklubb?

Som tidigare hävdats; Spielbergs äldre alster är i min bok vassare än hans modernare skapelser. Kanske 70- och början 80-talet är hans mest starka? Eller är det den Spielberg jag mest vill förlika mig med, rent berättarmässigt, som huserar då? Här återigen ett samlat bastant grepp på det här med att berätta om en familj i centrum där yttre påverkan kommer att spela en betydande roll för det som komma skall.

Mitten 70-talet tillhörde väl annars den nylanserade sci-fi-genren tack vare George Lucas galna framgång med en viss Luke Skywalker. Smarta filmmakare och manusnissar var naturligtvis inte sena att haka på trenden. Så även Steven Spielberg. Bara två år tidigare hade han ju lanserat Hajen och var nu i smöret. Lite egna funderingar runt det här med ufon och möten med märkliga farkoster mynnade så ut i manuset till dagens film. En snygg kombo rent berättarmässigt där han återigen presenterar kärnfamiljen, som varvas med de ibland lite kliniska (men inte oengagerande) forskarnas mystiska förehavanden. Allt leder i slutändan naturligtvis fram till samma ställe där den magnifika finalen utspelas. Spielbergs snygga grepp att låta filmens stjärna Richard Dreyfuss gå från en sorts sorglös familjefarsa till besatt konspirationskille, redo att offra nästan allt och alla i sin jakt för att stilla oron, känns både märkligt naturligt och lite skrämmande på samma gång.

Effekterna blir underhållande, rätt vackra och…i början lite lagom olustiga. Precis som det ska vara innan man riktigt vet vad som väntar. Många biobesökare blev besvikna då de möjligen hade väntat sig…tja kanske mer action. Här ligger fokuset mer på drama och hur händelserna påverkar alla inblandade. Mystiken runt de olika händelser Spielberg lyfter fram längs filmen känns helt rätt insmuget i manuset. Under senare år har dock filmen fått sin rättmätiga cred, och kan väl idag sägas vara en riktig klassiker..?

Själv har jag alltid älskat den här filmen. Den tycks på ett märkligt sätt kunna blanda vetenskap med en sorts fruktan för vad som skulle kunna vänta därute i den stjärnklara sommarnatten. Plus att det slängs in en sorts Svensson-familj mitt i handlingen. I sann Hollywoodanda fläskas det naturligtvis på ordentligt mot finalen, och har man lite svårt för det där sliskiga blir det såklart besvärligt om man är på det humöret.

Jag ser en upphottad BR-jubileumsversion av filmen och här har den gode Spielberg varit vänlig nog att dels förfinat kvalitén, plus att han tagit bort de extralånga (helt onödiga) slutscenerna som filmbolaget tvingade honom att lägga in bara ett år efter premiären för att de skulle kunna marknadsföra filmen igen, nu som ”the extended version”. Dessutom har han lagt till extra scener mitt i filmen som mer beskriver den alltmer komplicerade familjesituationen. Samt en jäkligt snygg sekvens på ett ufo som rör sig genom den amerikanska mellanvästern-natten. Smutt säger jag.

Närkontakt av tredje graden är en strålande (sommarnatts)upplevelse som levererar från hela känsloregistret och till och med slänger in lite humor på väl valda ställen. Richard Dreyfuss tycks trivas oerhört bra hos Spielberg och får ur sig en gestaltning i klass med hans insats i Hajen. Mystik, filosofi, spänning och hittepå(?)-vetenskap mixat med lite coola 70-talseffekter. En perfekt, PERFEKT,  rulle i sommarnatten. Vintage Spielberg…the best.
Närkontakt i sommarnatten.

Sommarklubben: Falling Down (1993)

Erkänn att du också har fått nog någon gång.
Liksom tappat det helt. Riktigt fått behärska den där kliande känslan av få utlopp för dina frustrationer där och då. I en vardag full av knasiga regler och i vissa fall galet löjliga principer är det lätt att känna sig granne med kaos och flippra ur för en sekund.

Som väl är, får man väl ändå säga, har de flesta av oss den där lilla spärren inom oss som självcensurerar alla galenskaper som på en sekund föds i sinnet. Men en som verkligen bara en dag bestämde sig för att utplåna det sista av den spärren är William ”D-Fens” Foster (Michael Douglas). I ett stekhett Los Angeles går absolut inget som han tänkt sig, och till slut får han liksom bara nog, lämnar sin bil på motorvägen och gör uppror mot hela…tja samhället. Illa för de stackare som kommer i hans väg.

Dagens bidrag till klubben är sannerligen en liten klassiker. En sådan film som nästan alla pratade om då det begav sig, väääldigt många kände igen sig i när det gäller krångligheterna Foster ställs inför. I mångt och mycket en sorts svart skröna med vissa komiska inslag. Men också en mörk historia om ett mänskligt psyke i förfall, en borttappad själ som på något sätt förlorat kontakten med verkligheten som den ändå ter sig för miljoner människor i världen.

Foster tar nu dock alltså ingen skit från någon, lyckas efter osannolika händelseförlopp komma i besittning av diverse olika vapen och har en förmåga att klara sig helt oskadd ur de våldsammaste konfrontationer som uppstår längs hans framfart i de slitnare delarna av änglarnas stad. Ganska snabbt kommer rapporterna in till polisen, och den pensionsfärdige snuten Prendergast (Robert Duvall) börjar lägga ett pussel över vem den okände mannen kan vara.

Vad framför allt filmen lyckades med när jag såg den första gången var att effektivt få mig som åskådare att vaggas in i ett hörn där man till en början tar Fosters parti helt och hållet, vem fan har inte lackat ur på idiotiska expediter i affärer liksom… En sorts snygg fint, vilket också innebär att det blir obehagligare ju längre resan pågår och ju mer som kommer fram om Foster. Douglas känns naturligtvis sådär galet klippt och skuren i sin kortklippta frisyr och neutrala utseende. Duvall är stadig som en bergvägg i sin gestaltning av den jovialiske polisen som bara har timmar kvar till pensionen. Till och med Barbara Hershey får vara med och leka på ett hörn i en mindre, men ack så viktig roll. Och betänk detta; det är ju Joel Schumacher som hållit i regipinnen! Och lyckats! Hallelujah!

Falling Down är fortfarande gjuten som en obehaglig berättelse om en sorts civil olydnad som går överstyr. Låt vara med viss ironisk komik i dialogen, men känslan i sinnet blir i slutändan rejält fadd, för att inte säga tragisk. Mörkt underhållande drama med ett manus som sakta uppdagar smärtsamma sprickor i fasader både hos polis och förövare. Mycket sevärd. Psykisk obalans i sommarnatten.