Jaha såhär känns det i min bok; han kan väl sitta där och fortsätta hävda sitt, den gamle surgubben Ridley Scott. Men att påstå att den här filmen inte alls skulle vara en sorts prequel till det gamla mästerverket från 70-talet är naturligtvis bara löjligt. Måhända är det en egen film i samma universum, men visst dealar den här historien med samma omständigheter, samma upplägg och en sorts fluffad pre-förklaring till vad som egentligen det där olycksaliga skeppet Nostromo i en framtid fjärran denna historias.

Och inte mig emot alls. Tvärtom känns det väl som ”äntligen” kanske man kan få lite svar på alla dessa frågor och funderingar och tankar man haft under åren på dessa synnerligen otrevliga skapelser som huserat i världsrymden och ställt till så mycket besvär och hemskheter. Hajpen har frodats och förväntningarna stegrats kan man nog lugnt säga.

Här är jag som synes lite sist på bollen i stora delar av bloggvärlden, då denna film var en av sommarens stora emotsedda blockbusters 2012 och oerhört många tankar och synpunkter redan har redogjorts för i diverse olika forum. I sann upptäckaranda har jag försökt att under sommaren inte tagit del av alltför mycket av dessa skriverier. Det är ju alltid som roligast att vara lite nollställd inför upplevelsen. I alla fall nästan. Naturligtvis är det omöjligt att inte snappa upp ett och annat.

Och det börjar  rätt lovande. Forskarparet Charlie (Logan Marshall-Green)) och Elisabeth (Noomi Rapace med lite flöjtig engelsk accent) hittar i framtiden runt sisådär 2089 mystiska tecken i grottor…och kan det rent av vara svaret på den ständiga frågan om människans ursprung, kanske en karta till och med…? Alla spår leder till en specifik planet ute i mörka delarna av världsrymden, och tjipp tjopp så har manuset tagit ett par kliv fram i åren och det bastanta forskningsrymdskeppet Prometheus går in i en bana runt en planet av det slag vi alla dessvärre känner alltför bra till. Här ska gåtan lösas. Det känns ju dock liksom att det bara är en tidsfråga innan the shitstorm ska drabba dem alla..och kom igen…det är ju därför vi glor och filmen existerar.

Regisserande Scott har hittills bra koll på läget, rutinerad som han är, och känslan är att det bästa från Alien och Aliens vad gäller det vardagliga livet ombord, de sarkastiska tråkningarna och mifflandet med diverse elektroniska mojänger, har återanvänts och fräschats upp till dagens technostyle. Till och med en filur till robot finns naturligtvis på plats i form av den timide David (Michael Fassbender) som i sann artificiell anda håller koll på allt och alla. Kanske lite för bra koll, och vad är det för diffus agenda han själv verkar ha..? Som tittare vet man ju vid det här laget att det inte är läge att lita alltför mycket på androider  under rymdexpeditioner…

svenska på vift i världsrymden

Charlie och Elisabeth finns naturligtvis med på resan, liksom ett gäng rymdskeppslirare enligt standardmall med kapten Janek (Idris Elba) i spetsen, och icke att förglömma representanten för det stenrika bolag som bekostat utflykten, Meredith (Charlize Theron),  som tycks helt sakna mänskliga känslor och empati. Efter dramatisk landning upptäcks mystiska konstruktioner i närheten och vips är det dags för lite upptäckarfärd igen, och sedan…tja sedan dröjer det naturligtvis inte länge innan hela helvetet brakar löst enligt helt förväntad modell. Och visst görs det snyggt och filmiskt effektivt, men samtidigt försvinner plötsligt lite av den är fräscha och gåtfulla känslan som genomsyrat filmen fram till detta ögonblick. Nu handlar det mer om en renodlad rymdhrillerskräckis med top notch-effekter. Och så mycket svar på alltings dunkla förehavanden får man egentligen inte. Visst, lite detaljer matas vi med men överlag fortsätter det vara mest mystiskt och lite förvirrande. Desto mer fart på dramatiska händelseutvecklingar, David uppför sig skumt värre, svensk-Noomi råkar illa ut men fixar biffen på egen hand (men visst är hon liite överskattad som skådis…?), Meredith känns mer grinig för varje filmruta och helt plötsligt dyker en groteskt sminkad Guy Pearce upp också och stjäl lite scentid!

Nja, min känsla är att det liksom överlag saknas…något.
Att den gode Scott plötsligt börjar regissera lite med vänsterhanden på lagom rutinerat och avmätt sätt. Han vet precis hur höja tempot och mixa med snygga visuella händelseförlopp men bakom all grannlåt döljer sig egentligen en alldeles vanlig standardhistoria i rymdformat.

Jag kan heller inte låta bli att störa mig på att det här och var i handlingen saknas viss logik och kontinuitet. Och att plötsligt vet inte riktigt den ena personen vad den andra pysslar med. Allra minst regissören verkar det som. Lite förvånande att en sådan räv som Scott låtit det passera så uppenbart. Eller är kanske filmen helt enkelt nedklippt…? Och i så fall på ett jäkligt irriterande sätt.

Prometheus blir nu ändock ganska rafflande och småspännande och är absolut ingen dålig film. Detta trots en historia som inte bjuder på speciellt mycket matnyttigt att införliva i kulturen runt dessa satans planeter där ute i världsrymden. Slutet öppnar vissa nya dörrar men känns också samtidigt lite tramsigt framvärkt. Trots att jag kämpade ned de största förväntningarna under sommaren, blev jag nog till slut aningens besviken på helheten. Men som film och underhållning helt klart stabil, och en snygg popcornsprodukt från Hollywood är det ju förvisso.