Brimstone (2016)

Mörkare än mörkast på westernfronten just nu!
Helylleholländaren Martin Koolhoven har skrivit och regisserat det här galet tunga dramat med backdrop i westernmiljö. I 1800-talets USA lever stumma Liz (Dakota Fanning) med man och barn. I samma ögonblick som det lilla samhället tar emot sin nya präst…inser att Liz att helvetet på jorden har anlänt. Prällen, i Guy Pearce skepnad är allt annat än en from lirare. Kanske den värsta dåre som skådats på länge i den här filmbloggen. Självklart fattar vi ju att Liz och tokprällen har en historia ihop, och sakta vevas nu det hela upp via bakåtblickar. Kooolhoven väljer att berätta storyn i fyra ”kapitel”…varav tre driver handlingen baklänges, för att sedan mynna ut i en final i ”nutid”. Låter det märkligt? No worries, så fort filmen slår sitt järngrepp om dig så glöms alla sådana farhågor bort. Det är dystert, det är slafsigt, det är oroväckande och det är framför allt spännande! Hur i hela h-e ska det gå? Hur ska det sluta? VAD handlar allt om?? Fanning är suverän som stum huvudperson, spelet med blickar och kroppshållning! Top notch! Guy Pearce gör kanske sitt livs roll och borde banne mig ha haft en Oscarsnominering för det här! Jag sitter och håller andan. Typ! Ja, SÅ bra är filmen!

Trots att miljön är sent 1800-tal i the old west, skulle rullen lika gärna kunna ha utspelats på landsbygden i Holland, eller någon slätt i Ungern. Miljön är inte det som sätts i främsta rummet (även om fotot ibland är bedårande snyggt över landskapen), det är snarare människorna som fyller den här sjukt mörka historien. Koolhoven lyckades pitcha sin idé i Hollywood, men när filmbolagen ville ha kontroll över produktionen valde han att göra filmen helt på plats i Europa istället…och med ”final cut” inskrivet. Det tackar vi för!
Fy fasen vad bra det här är!

Annonser

Sommarklubben: L.A. Confidential (1997)

LA_Confidential_posterJösses, vad bra den här rullen är!

Har den rentav mått bra av att få ha legat till sig lite ett par år, sedan jag såg den sist?
Kanske!
Helt plötsligt är filmen bättre än jag någonsin tyckt!

Författaren James Ellroys mörka romanskröna från 50-talets Los Angeles har fångats i ett filmiskt noirigt glitter. Hemligheter, korruption, svek, mystik och attraktion.
Allt finns med här. Ett smart skrivet manus på boken. En finurlig och obehaglig röd tråd genom hela rullen.

Russell Crowe mycket bra som den oborstade snuten Bud White. Ärlig men våldsam. Frågan är dock om inte Guy Pearce är bäst (och mest fanatisk) som den nitiske och karriärkåte snuten Exley!? Och så har vi ju Kevin Spacey som partajsnuten Jack. Alla tre männens liv kommer att förändras i takt med att den mörka storyn broderas ut och avslöjas. Det är en lika snygg kriminalhistoria som det är ett stilsäkert grepp på 50-talets era och detaljer, i allt från kläder till musik och till den plastiga fasad som man byggde hela drömmen om USA på.

Kim Basinger fick en birolls-Oscar för sin återhållsamma prostituerade Lynn…fastän hon inte gör så mycket mer än att se olycklig ut de minutrar hon syns i bild. En guldgubbe skulle såklart kanske ha gått till James Cromwell istället….för insatsen som luguber polischef i en minst lika luguber stad.

Stilfullt och jävligt snyggt av regissören Curtis Hanson!
Håller än…och blir ta mig tusan bättre med åren!

Fulspel i sommarnatten!

 

Tema Rysligheter: Don’t Be Afraid of the Dark (2010)

Fram med ett gammalt hus igen bara.
Framför allt ett sådant som naturligtvis har ett lagom illavarslande namn (Blackwood Manor) och en dyster och murrig bakgrundshistoria att berätta, vilket snabbt avhandlas under de första minutrarna.

Enter den energiske och något stressade entreprenören Alex i Guy Pearce´s skepnad. Lite oklart egentligen VAD han exakt pysslar med, men det verkar handla om att köpa upp gamla kåkar och mansions, restaurera, inreda och sedan kanske sälja (?) dom för klirrande pluringar i multum. Smutt då att man har sin flickvän, inredaren Kim (Katie Holmes) till hjälp. Dessutom bor paret på stället också! Effektivt värre!

Alex har storstilade planer för huset och dess enormt stora trädgård, och banne mig om det inte ska kunna komma in i olika färgglada tidningsmagasin av rang för att kunna visas upp för den suktande (rika) allmänheten. Smöras för de som smöras bör.

Att han då plötsligt mitt i detta pysselprojekt får ta hand om sin unga dotter Sally, som egentligen bor med sin mamma, kommer väl inte direkt lägligt om man säger så. Som den (ofrivilliga?) pappa han nu ändå är inreds ett flickrum efter bästa förmåga i kåken. Kim försöker sig på att bli kompis med Sally, men det är ju som vanligt i historier som dessa: lite reserverat, fientligt och avvaktande tills det skiter sig i det blå skåpet. Då vet man ju sedan gammalt att är det nån man ska lita på… är det pappas snälla nya tjej. Regel nr 1…eller iaf nr 7 eller nåt sånt.

För händer saker gör det snart. Sally hittar gömda prång, mystiska rum och en källare som ingen hade en aaaning om (fast den är modell större och knappast borde ha undgått upptäckt). En gammal vaktis på egendomen upplyser motvilligt om att vissa upptäcker borde man verkligen inte snoka i. Och kan det hela ha något att göra med den berömde konstnären Emerson Blackwood som försvann med sin son just här för många år sedan…?

Som ni hör följer det mesta mallen som tagits fram i Hollywood. Sally upptäcker mystiska och otrevliga saker i mörkret, huset verkar rentav hysa någon annan form av hyresgäster utöver de mänskliga. Något eller några som gillar mörkrets trygghet. Ingen tror henne och skyller istället på att flickebarnet genomgår något slags psykologiskt trauma som skilsmässobarn. Den enda som börjar lyssna lite på henne är…ta daaa..Kim. Såklart.
Upptagne Alex avfärdar mest sin dotters oro och föreslår att man kan ha lamporna tända om man är lite rädd. Annars är det väl inget att knorra om…typ.

Hela anrättningen saluförs hos mig som tittare med att det är Guillermo del Toro minsann som varit inblandad i manusarbetet (på gränsen till falsk marknadsföring här på omslaget….) Från början är det här dock en lagom ryslig tv-film från-73 som fått lite omskrivningar av del Toro. Regin är överlåten till en Troy Nixey, vars namn är betydligt roligare än filmen han klämt ur sig. Början på rullen sätter upp en sorts mystisk hemlighet som kanske skulle vara något, men ju länge filmen rullar på, ju larvigare blir den…och till slut känns det som lite ofrivillig komedi. Aldrig bra hos ett alster som ändå vill vara lite obehagligt spännande.

Katie insåg att hon ville måla om väggarna lite

Ett litet kudos går dock till unga Bailee Madison som gör sin Sally till en intressant liten tjej. Hennes inlevelse och förmågan att se rädd ut på beställning, samtidigt som hon levererar lillgammal dialog, blir faktiskt behållningen med filmen. Katie Holmes har inte världens bästa repliker att brottas med. Guy Pearce då. Skådisen som helt klart blandar högt och lågt. Här gör han en snubbe som det omöjligt går att tycka om. Ändå är han alltså pappan i huset och den som kanske förväntas styra upp det mot slutet. Men ok, Pearce gör väl vad manuset säger till honom. Varken mer eller mindre. En dag på jobbet kanske?

Don´t Be Afraid of the Dark satsar på tradition: ett knarrigt hus, en mörk hemlighet, ett barn som har fog för sin oro, en vuxen som vägrar inse att det är galenskaper på gång…och dessvärre visuella effekter som istället blir lite jönsigt pajiga och då mer skrattiga än skrämmande.
Och det mina vänner, är ju inget bra betyg.

Iron Man 3 (2013)

Jahapp, in i biosalongen och på med 3D-brillorna.
Såklart. En uppföljare som ändå på något sätt måste ses…väl.

Nu alltså dags för livet efter den stora grabbiga föreningen härom året i The Avengers. När hjältarna återigen ska dra ut på lite egna äventyr innan ytterligare en kompisträff  väntar om ett par år. Först ut är alltså Tony Stark i Robban DJr´s skepnad. Naturligtvis. Hur skulle det ha sett ut om någon annan varit tvungen att ta över rollen. Det hade självklart inte funkat.
Vilket också kanske riskerar att bli lite av filmens förbannelse.

Tony har svårt att varva ned efter händelserna i The Avengers, håller sig vaken om nätterna och bygger på Iron Man-dräkter i källaren. Till och med förhållandet med Pepper Potts (Gwyneth ni vet) knakar. Och värre blir det såklart när Stark lagom kaxigt verbalt hotar en lömsk terrorist, The Mandarin, och utmanar honom på traditionell organmätning.

Manusets nästa del skulle kunna heta ”ryck undan allt som betyder något för Stark och låt honom börja om från början”. Och visst känner man igen lite av de här vibbarna från del 2. Den tog också Tony ned i ett sorts (självförvållat) träsk innan allt kunde reda upp sig. Här blir han mer eller mindre tvingad att börja lösa problemen utan uppbackning av sin snorrika arsenal…till en början. För den som sitter och väntar på lyxig uppvisning i cgi-effekter blir naturligtvis icke besviken.

Förre regissören Jon Favreau har lämnat över regipinnen till Shane Black, rutinerad räv i Hollywood när det gäller actionmanus, cv:t innehåller typ titlar som Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight, Den Siste Scouten, The Last Action Hero (OCH..så var han en av skådissnubbarna i Arnies gäng i Rovdjuret!)…ingen duvunge alltså. Black vet också precis i detalj hur en popcornsprodukt ska dras i rätt riktning. Man behöver liksom aldrig aldrig vara orolig. Det jag ändå känner är att Black fått för mycket order från bossarna  att kräma på. Några Darlings borde ha blivit killade om man säger så, filmen känns på tok för lång och verkar inte riktigt veta när det är dags att trycka på finalknappen.

Pepper praktiserar hård kärlek…(sorry)

Robert Downey Jr. är naturligtvis i bild nästan hela tiden, och den nu gjutna Tony Stark-humorn fullkomligt pepprar mig som tittar. Vilket dessvärre börjar kännas lite…tröttsamt. Eller såhär kanske, det börjar bli ont om nyanser i humorn. Man vet liksom lite innan nästan vad Tony tänker säga eller ta sig till.

Har jag då tråkigt i biofåtöljen? Nej inte alls. Men blir inte speciellt adrenalinuppspelt heller. Det är hantverk av regissör Black, Robban, Gwyneth Paltrow, Don Cheadle, skurksen Ben Kingsley och Guy Pearce (får han någonsin spela en god kille längre?) enligt stabil form. Någonstans i mitten bjuder filmen på en liten twist som jag förstått retat upp hardcore-fansen något alldeles enormt. Själv tycker jag nog det är hysteriskt roligt och utförs med stilpoäng av de inblandade.

Iron Man 3 gör PRECIS vad den ska. Inte dåligt. Inte asbra. Megabudgetstyle. Underhållande när man glor på den, men en mättnadskänsla börjar infinna sig ganska snabbt och finalen blir som en sorts pizza med extra allt. Och det är ju inte alltid av godo.
Ok, lite bättre än del två men originalet är (alltid) bäst.

Lawless (2012)

Jobb-Kick-Off, markservice och andra åtaganden har hållit mig borta från filmbloggandets ädla konst nästan hela veckan känns det som. Nu får jag iaf avsluta arbetsveckan med betyget på ett skådat alster..så i viss mån någon ordning har återställts.

John Hillcoat som regissör igen, och återigen teamar han upp sig med  Nick Cave som står för både musik och manus här. Ska Cave hitta en ny karriär?
Efter australisk outbackwestern och postapokalyptiska svårigheter vänder sig nu Hillcoat mot förbudstiden i USA.  I Franklin County i Virginia håller de tre bröderna Bondurant på med lönande affärer. Hembränt är drycken på modet och dollars rasar in till de tre, där äldste Forrest (Tom Hardy) är den som håller koll på både ekonomi och strategi.

Bistrare tider runt hörnet dock när totaldåren Charlie Rakes (Guy Pearce) lämpligt nog utrustad med en polisbricka dyker upp från Chicago för att rensa i de olagliga spritträsken på landsbygden, och inte heller drar sig för att tjäna en hacka på det hela. Snart är det Bondurants familjeaffärer mott Rakes våldsamheter som är den stora snackisen i countyt. Under tiden har också yngsta broder Bondurant, Jack (Shia LaBeouf) freestylat lite och på eget bevåg ingått ett sorts partnerskap med den ökände gangstern Floyd Banner (Gary Oldman) i grannstaden om spritleveranser av större mått. Allt för att växa i storebror Forrest ögon.

Jaha, lägg till detta en sval kvinna med tycke för Forrest tysta stil, servitrisen Maggie (Jessica Chastain), detaljrik scenografi, skön Nick Cave-musik och svinsnygga bilder över ett Virginias landskap fångat under depressionstiden..och vi har oss en stabil film som håller stilen rätt snyggt hela vägen. Jag kan också köpa Fiffi´s Tom Hardy-crush då denne faktiskt går från klarhet till klarhet i sitt yrkesutövande. Här är han ytterst välcastad. LaBeouf som lillebrodern är möjligen den största motorn i filmen, som ser till att handlingen förs framåt…med icke helt positiva resultat alla gånger. Tyvärr sitter man dock mest och irriterar sig på hans karaktär som plötsligt inte verkar veta vad smartness i det här tuffa gamet betyder. Den tredje brodern, Howard (Jason Clarke) är den som gör minst intryck när man ser filmen. Som kanske också har den otacksammaste rollen av bröderna, fyllbulten och musklerna. En sorts utfyllnadsfigur.

Hardy i finfin hemmakofta styr upp problem

Våldet i filmen kommer stötvis och ibland oväntat. Men ofta tungt och rejält grafiskt. Som om Hillcoat bemödat sig om att ha koreograferat varenda liten våldsdetalj till det yttersta. Guy Pearce´s galenpanna Rakes blir också en sorts obehaglig symbol för detta, och i vissa lägen faktiskt något av en karikatyr på sig själv. Gary Oldman då? Tja, han gör ett så kallat gästinhopp på ett par (säkerligen välbetalda) minutrar och kör en….Gary Oldman.

Lawless känns som en stabil och stilsäker film ända ut till utformningen av den minsta detalj på de gamla bilarna som används. Dialogen och storyn känns något kärv och återhållen, men det kan också vara helt medvetet av Hillcoat för stämningens skull. Däremot sitter inte alls karaktärernas öden kvar i mitt minne lika länge som de gjorde i regissörens förra film Vägen. Sevärd dock för mixen av detaljer, musik och foto i kombo med stabila skådisar.
En bra filmstund helt enkelt.

The Time Machine (2002)

timeposterMera tidsresor.
Med lovande förutsättningar, men tyvärr med en kringelikrokväg som bara blir snedare och snedare ju längre filmminutrarna rullar på. Till och med vid ett återtittande som detta.

H.G. Wells gjorde sig ett namn när det begav sig. Händelserika storys med lika delar underhållningsmysterier som lite höftad vetenskap gav en stor läsekrets både då och för all del nu. Hans lagom fantasifulla historia om tidsresor har minsann filmats förut både en och två gånger. I dagens version har man dock egentligen bara lånat ytterst lite av originalstoryn, och sedan blaskat på med detaljer The 2000-style. Tyvärr inte till det bättre.

Då hjälper det också föga att regissören för dagen, Simon Wells, faktiskt är släkt i rakt nedstigande led till den berömde författaren (sonsonson eller nåt..). Kanske gamle Wells sr. till och med skulle ha tagit filmtillverkarna i tukt och förmaning om han sett vad som åstadkommits. Här är det då den excentriske Alexander Hartdegen (Guy Pearce), uppfinnare och sedvanligt tankspridd, som blir besatt av tanken att kunna resa tillbaka i tiden för att på så sätt kunna rädda sin fästmö Emma från att dödas av en rånare i 1890-talets New York. Hartdegen skruvar och meckar på sin apparat och hux flux kan han hur smutt som helst ta sig genom de mystiska tidsvirvlarna. När dock inte ens denna åtgärd kommer att kunna rädda Emma från att möta sitt öde tror sig vår forskar-Frasse att svaren på hur man lurar tidens öde ligger i framiden. På´t bara!

”nu jävlar ska det åkas i tiden!”

Som sagt, det som börjar rätt lovande utvecklas snart till en sörjig soppa där man inte blir klok på om regissören Wells velat göra ett snyggt visuellt, kanske filosofiskt, drama eller bara trycka på med meningslös och intetsägande action. Hartdegen forsar fram genom historien och tiden och hamnar i den märkligaste av framtider, där han inte helt otippat blir en sorts Messiasfigur (naturligtvis!) i kriget mellan de två återstående mänskliga ”raser” som finns kvar.

Världens märkligaste manus, ambitiöst i början och så vattnigt och svagt mot slutet att det känns som om alla liksom tappat både lust och humör i filmskapandet. Inte en sekund ägnas åt att förklara just HUR Hartdegen kan hoppa i tiden med sin maskin. Gamle Jeremy Irons i treminutersroll och illa förklädd till någon som ser ut att ha rymt från LOTR gör inte saken bättre. Wells knökar in effekter, men det hjälper ju inte nämnvärt när resten känns skit och pannkaka. Slutet på både filmen och Hartdegens funderingar och tankar är så antiklimax att man bara häpnar. Guy Pearce måste väl i sanningens namn också ha funderat på vad han gjorde i den här soppan..

The Time Machine blir ett snopet och avsnoppat anti-äventyr med svaga insatser. Ambitioner som bara försvann någonstans på vägen. Då hjälper det inte heller att Gore Verbinski (onämnd i eftertexterna) togs in mot slutet för att försöka styra upp regissörens påhitt.
Sicket magplask. Och så…onödigt.

Prometheus (2012)

Jaha såhär känns det i min bok; han kan väl sitta där och fortsätta hävda sitt, den gamle surgubben Ridley Scott. Men att påstå att den här filmen inte alls skulle vara en sorts prequel till det gamla mästerverket från 70-talet är naturligtvis bara löjligt. Måhända är det en egen film i samma universum, men visst dealar den här historien med samma omständigheter, samma upplägg och en sorts fluffad pre-förklaring till vad som egentligen det där olycksaliga skeppet Nostromo i en framtid fjärran denna historias.

Och inte mig emot alls. Tvärtom känns det väl som ”äntligen” kanske man kan få lite svar på alla dessa frågor och funderingar och tankar man haft under åren på dessa synnerligen otrevliga skapelser som huserat i världsrymden och ställt till så mycket besvär och hemskheter. Hajpen har frodats och förväntningarna stegrats kan man nog lugnt säga.

Här är jag som synes lite sist på bollen i stora delar av bloggvärlden, då denna film var en av sommarens stora emotsedda blockbusters 2012 och oerhört många tankar och synpunkter redan har redogjorts för i diverse olika forum. I sann upptäckaranda har jag försökt att under sommaren inte tagit del av alltför mycket av dessa skriverier. Det är ju alltid som roligast att vara lite nollställd inför upplevelsen. I alla fall nästan. Naturligtvis är det omöjligt att inte snappa upp ett och annat.

Och det börjar  rätt lovande. Forskarparet Charlie (Logan Marshall-Green)) och Elisabeth (Noomi Rapace med lite flöjtig engelsk accent) hittar i framtiden runt sisådär 2089 mystiska tecken i grottor…och kan det rent av vara svaret på den ständiga frågan om människans ursprung, kanske en karta till och med…? Alla spår leder till en specifik planet ute i mörka delarna av världsrymden, och tjipp tjopp så har manuset tagit ett par kliv fram i åren och det bastanta forskningsrymdskeppet Prometheus går in i en bana runt en planet av det slag vi alla dessvärre känner alltför bra till. Här ska gåtan lösas. Det känns ju dock liksom att det bara är en tidsfråga innan the shitstorm ska drabba dem alla..och kom igen…det är ju därför vi glor och filmen existerar.

Regisserande Scott har hittills bra koll på läget, rutinerad som han är, och känslan är att det bästa från Alien och Aliens vad gäller det vardagliga livet ombord, de sarkastiska tråkningarna och mifflandet med diverse elektroniska mojänger, har återanvänts och fräschats upp till dagens technostyle. Till och med en filur till robot finns naturligtvis på plats i form av den timide David (Michael Fassbender) som i sann artificiell anda håller koll på allt och alla. Kanske lite för bra koll, och vad är det för diffus agenda han själv verkar ha..? Som tittare vet man ju vid det här laget att det inte är läge att lita alltför mycket på androider  under rymdexpeditioner…

svenska på vift i världsrymden

Charlie och Elisabeth finns naturligtvis med på resan, liksom ett gäng rymdskeppslirare enligt standardmall med kapten Janek (Idris Elba) i spetsen, och icke att förglömma representanten för det stenrika bolag som bekostat utflykten, Meredith (Charlize Theron),  som tycks helt sakna mänskliga känslor och empati. Efter dramatisk landning upptäcks mystiska konstruktioner i närheten och vips är det dags för lite upptäckarfärd igen, och sedan…tja sedan dröjer det naturligtvis inte länge innan hela helvetet brakar löst enligt helt förväntad modell. Och visst görs det snyggt och filmiskt effektivt, men samtidigt försvinner plötsligt lite av den är fräscha och gåtfulla känslan som genomsyrat filmen fram till detta ögonblick. Nu handlar det mer om en renodlad rymdhrillerskräckis med top notch-effekter. Och så mycket svar på alltings dunkla förehavanden får man egentligen inte. Visst, lite detaljer matas vi med men överlag fortsätter det vara mest mystiskt och lite förvirrande. Desto mer fart på dramatiska händelseutvecklingar, David uppför sig skumt värre, svensk-Noomi råkar illa ut men fixar biffen på egen hand (men visst är hon liite överskattad som skådis…?), Meredith känns mer grinig för varje filmruta och helt plötsligt dyker en groteskt sminkad Guy Pearce upp också och stjäl lite scentid!

Nja, min känsla är att det liksom överlag saknas…något.
Att den gode Scott plötsligt börjar regissera lite med vänsterhanden på lagom rutinerat och avmätt sätt. Han vet precis hur höja tempot och mixa med snygga visuella händelseförlopp men bakom all grannlåt döljer sig egentligen en alldeles vanlig standardhistoria i rymdformat.

Jag kan heller inte låta bli att störa mig på att det här och var i handlingen saknas viss logik och kontinuitet. Och att plötsligt vet inte riktigt den ena personen vad den andra pysslar med. Allra minst regissören verkar det som. Lite förvånande att en sådan räv som Scott låtit det passera så uppenbart. Eller är kanske filmen helt enkelt nedklippt…? Och i så fall på ett jäkligt irriterande sätt.

Prometheus blir nu ändock ganska rafflande och småspännande och är absolut ingen dålig film. Detta trots en historia som inte bjuder på speciellt mycket matnyttigt att införliva i kulturen runt dessa satans planeter där ute i världsrymden. Slutet öppnar vissa nya dörrar men känns också samtidigt lite tramsigt framvärkt. Trots att jag kämpade ned de största förväntningarna under sommaren, blev jag nog till slut aningens besviken på helheten. Men som film och underhållning helt klart stabil, och en snygg popcornsprodukt från Hollywood är det ju förvisso.

Lockout (2012)

Ja se det trodde man ju aldrig på förhand.
Att en sådan här snabb, ytlig och till synes dussintillverkad actionhistoria skulle tilltala mitt barnsligt förtjusta sinne.

Men, det är precis vad den gör. Utifrån en story signerad Luc Besson, säkerligen ihoptotad på en skynklig kaffeservett på 10 minuter har, för mig okända, regissörs/manus-duon James Mather och Stephen St. Leger skapat en sorts roliga timmen med sedvanliga cgi-spektakliga effekter och vitsiga oneliners som ackompanjemang till explosioner och allsköns trixeri.

Och när var Guy Pearce så rolig på film?! Kanske aldrig säger jag.
Förrän nu.
Här är han en sorts CIA-snubbe i framtida Washington år 2079 , anklagad för ett brott och hårt ansatt av myndighetsbossen Peter Stormare (med sedvanligt roande överspel). Alla bevis pekar alltså mot spjuvern och den rappkäftade huvudpersonen med det lagom lustiga namnet Snow (!), men vi vet ju bättre än så. Likaså att det som vanligt kan letas efter falska rävar i de egna leden.

Bara ett ödets nyck står nu mellan honom och livstids botgöring i purfärska rymdfängelset (jo du läste rätt!) MS One. Denna nyck uppträder i form av presidentdottern Emilie (Maggie Grace) som under en inspektionsresa till just den aktuella anläggningen blir tagen som gisslan och fångrevolt hotar. Med andra ord, läge för Snow att få benådning om han kan ta sig in i rymdfinkan, befria dottern och ta sig ut igen medelst alla till buds stående medel.

det finns alltid tid för lite flirtig dialog

Enkelt koncept, snabb och genomytlig historia som aldrig någonsin för en sekund stannar upp och försöker ta sig på något som helst på allvar. Mer som en färgglad serietidning med ständiga actioninslag och tillhörande sekunddramatik.

Märkligt  nog lyckas alltså filmmakarna ganska effektivt dölja historiens alla brister och svagheter genom att kapsla in den i det färggranna snabbhanterade utförandet. Naturligtvis är det en actionsoppa som snott från lite av varje, kanske mest från Snake Plissken och hans New York-äventyr. Möjligen kan minnesgoda också dra en och annan parallell till Christopher Lamberts äventyr i rymden i Fortress 2

Lockout smäller och dundrar enligt lex Besson och det lustiga är att jag gillart! Har riktigt kul faktiskt och blir på inget sätt uttråkad under de snabba 95 minutrarna. Och återigen; inte visste jag att Guy Pearce kunde vara så putslustigt underhållande!
Snabbglömt men riktigt tjosan-fartig!

Seeking Justice (2011)

Nicolas Cage alltså. Jag kan inte hjälpa det, men jag dras hela tiden till denne man som (flugor dras till skit…tänkte jag skriva) en suktande geting dras till ett glas sliskig cola en skön sommardag.

Varför vet jag inte riktigt, men troligen är det för att någonstans långt därinne vet både jag och Cage själv att han har potentialen i sig att leverera bra insatser. Problemet är bara att de sista åren har det varit oroväckande downhill för det mesta. Idag har man ju lite svårt att tänka sig att denne gamäng faktiskt inhöstat en stycke Oscar för bästa prestation i en manlig huvudroll en gång i tiden.

Nåväl, som ni redan vet sviker jag dock inte herr Cage bara sådär. Min fascination av denne lirare går oförtrutet vidare. Här dyker han upp som läraren Will med snygg fru och rätt okomplicerad tillvaro.

Det ofattbara händer, en kväll blir frun både rånad och våldtagen och Will känner sig desperat hjälplös där han sitter på sjukhuset. In på banan med den mystiska främlingen Simon (Guy Pearce som ser ut som han fått sin skalle tvångsrakad) vilken representerar en sorts organisation som kan hjälpa vanligt folk med att ”avlägsna” problem vid behov, och vore det nu inte lägligt att Simons gäng hjälpte Will med att hitta förövaren och se till att han aldrig gör om samma sak? Enda motprestationen från Will är han är beredd att ställa upp med assistans om organisationen någon skulle behöva hans hjälp.

Borde Will ha tackat nej?
Kommer han att få ångra ihjäl sig?

Sex månader senare i handlingen håller Will sakta men säkert på att måla in sig i ett hörn med lögner till frun Laura samtidigt som han försöker undvika att tvingas ta tag i den tjänst som Simon nu vill ha utförd.

"vi behöver en tjänst kompis.."

Bakom kameran i dagens alster står Roger Donaldson, icke en rookie på långa vägar vad gäller filmskapande. Här har fått i sin hand ett manus vars första halva faktiskt inbjuder till viss spänning och ovisshet med New Orleans som skådeplats. Lägg till detta Cage som här tycks snäppa upp sig en aning från den slöa halvfart med vilken han brukar bedriva sina insatser på senare år.  Så länge filmen håller sig inom kategorin ”mystiskt drama med oviss agenda” känns det här både fräscht med lite potential att ta sig utanför boxen. Så fort filmens andra halva tar fart och Cage förvandlar sig själv till värsta FixarFrasse och bemöter skurksen med deras egna medel sjunker hela filmen snabbt tillbaka till en ganska förutsägbar, må vara stabilt tillverkad, produkt där man direkt kan släppa på den hjärnaktivitet man som åskådare möjligen haft fram till hit.

Cage är som sagt Cage, men lite mer alert här tycker jag nog han är. January Jones (nvilket porrnamn!) är hans drabbade fru Laura men går inte igenom rutan så speciellt mycket. Filmens behållning är nog annars Guy Pearce, som trots att han egentligen bara cashar in lönechecken efter en dag på jobbet, lyckas se uppklätt sunkig ut och koppla på en sorts leende illvilja som jag förtjusas av.

Seeking Justice är inte alls dålig egentligen. Rätt bra förutsättningar finns och Cage håller igen värsta överspelet. Det lilla abret tycks vara att filmens manus inte riktigt vågar ta ut svängarna utan hemfaller åt gammal rutinerad stadsaction och konspirationsnystande. Två godkända stjärnor vill jag nog belöna den med iaf.

The Proposition (2005)

Australien runt 1880 var uppenbarligen ingen munter plats att befinna sig på. Torr sönderbränd jord och ensligt belägna byar ute på outbacken som desperat försökte sig på att upprätthålla någon slags brittisk elegans och aristokrati mitt i detta ingenting.

Också läge för otrevligt folk i form av mördare och tjuvar, som rånmördarligan bestående av bröderna Burns. Skitiga, smala och spinkiga med noll respekt för det mesta. När lagens väktare i form av den bestämde kapten Stanley (Ray Winstone) dock lyckas gripa två av bröderna ger han den ene, Charlie (Guy Pearce), ett ultimatum; för att skona lillebror Mikey från galgen måste Charlie spåra upp den äldste och mest psykopatiske av syskonen..Arthur (Danny Huston) och leverera honom till Stanley. Gör han inte det inom nio dagar så dinglar Mikeys sparriskropp från galgen. Och detta på självaste juldagen!

Australisk western som kommer i form av ett sorts filosofiskt drama. Känslan är att jag ibland tittar på avfilmad teater (inget fel i det ska tilläggas), men regissören John Hillcoat tycks ha lite svårt att bestämma vilket ben filmen ska få vila på. Hillcoat blandar friskt, använder kantig klippning och drar sig sannerligen inte för att dunka på med grovt filmvåld i kontrast till de natursköna bilder som (alltid) skapas över den enorma kontinenten.

berättarstil som kräver sin sunkighet

Dialogen är knapphändig, bilderna styr mer handlingen och kanske är det så att jag som tittare ska lockas in i den filosofiska stämning som hela verket tycks vilja uppnå. Dessvärre blir det lite träsmakigt efter halva filmen och istället retar jag mig en aning på att den kantiga berättarformen tar överhanden. Filmen tar aldrig fart och ligger farligt nära prettostämpel. Ett sorts Bergmanskt svårmod som kläs i vackra bilder över outbacken. Hillcoat har bevisligen en säregen stil, men här fångar han mig inte alls lika lätt som han gjorde i sin färskare Vägen.

Här finns dock bakgrundshistorier man skulle vilja veta mer om. Den strame kapten Stanley och hans fru Martha (som vanligt mästerligt spelad med små gester av Emily Watson) som uppenbarligen inte kommit till denna ödemark av fri vilja, och hur är deras förhållande egentligen? Och vad har drivit de tre bröderna så långt bakom lagens gränser? Hur blev tex Arthur den ondskefulle psykopat han är? Och var står Charlie i allt? Historien genererar således många frågor men tillhandahåller irriterande mindre svar i ett manus tillverkat av självaste Nick Cave, som också sköter de musikaliska inslagen (vilka hjälper till att sätta en speciell stämning på filmen).

The Proposition växlar mellan melankoliskt drama och rått filmvåld i lagom stora doser. Dialogen och farten hålls nere av en möjlig ambition att låta sceneriet fånga in tittaren på samma sätt som omgivningen verkar göra med huvudpersonerna. På vägen uppstår dock många frågor och lite svar. Men snyggt gjort är det förvisso.

The King’s Speech (2010)

Alltså, kalla mig löjlig, men så fort en film haussas upp till himmelska höjder, de skitnödiga kritikerna går bananas av hänförelse i kvällspressen eller ett gäng nomineringar av varierande antal börjar regna över filmen, då blir jag lite svårflörtad, nästan lite grinig.

Som att det absolut inte kan stämma, som att det bara är en typisk trendvind som blåser. Att det är ”inne” att tycka samma sak som alla andra. Och sådant måste man ju ta sig en liten extra titt på.

Så här nu då en film som ligger i topp vad gäller redan belöningar och med framtida guldgubbar inom räckhåll. En historia från det engelska kungahuset, dessutom till största delen sann. Kan det verkligen vara som alla hänförda gastar om? Kan det vara überbra? Och svaret…tja..det måste bli ett rungande JA!

I mitten av trettiotalet lider Prins Albert, ”Bertie”, svårt av stammande. Den stackars karln kan knappt hålla ett tal eller föra sig socialt. Vilket också betyder att han drar sig undan det sociala livet. Men det må väl vara hänt, han har ju en storebror som förväntas ta över tronen när fadern, George V, dör. Problemet är ju bara att Alberts bror hellre vill vara med den frånskilda amerikanska mrs Simpson, vilket omöjliggör hans framtid som kung. Albert förväntas alltså ta över som regent under namnet George VI.

Stora problem väntar således, nu har dock  prinsens hustru Elizabeth redan sökt hjälp hos den udda och oortodoxe talpedagogen Lionel Logue som möjligen kan hjälpa Bertie. Lionel i sin tur lovar att hjälpa den blivande kungen om denne underkastar sig Logues metoder helt och hållet. Här börjar en udda vänskap mellan två män från olika delar av det sociala skiktet. Albert har till en början svårigheter med att behandla Lionel som jämlik , men talpedagogen visar rätt snabbt att han inte tänker ta någon skit och räds inte att utmana Albert vare sig i diskussioner eller pondus. Samtidigt som vänskapen fördjupas mellan de två, drar orosmoln in över det brittiska imperiet. Hitler hotar med krig i Europa och ett allt större ansvar läggs på kungligheterna att värna om folket i de bistra tiderna. Det relativt nya mediet radio är då ett naturligt sätt att samla folket bakom sig, helst via långa inspirerande tal. Hoppsan.

Jag har otroligt svårt att inte tycka om den här filmen. Den är vacker, sorgsam och ändå galet hoppfull. Detaljerna är genomtänkta ända ut till minsta lilla blinkande radiolampa. Miljön är typisk engelsk och det blir näst intill ett sobert kostymdrama, utan pråliga kostymer, med ett rejält grepp om känslorna sådär som bara engelska filmer tycks kunna framkalla. Skådespelarna lyser av magisk skicklighet, Colin Firth som Albert är en hjälte med sin makalösa prestation av den stammande prinsen. Sällan har det gjort så ont i bröstet, som när jag tittar på hans fruktansvärt plågade försök att få till ett fungerande tal i början av filmen. Firth spelar med så små små medel och uttryck som i sin tur får en gigantisk genomslagskraft. Geoffrey Rush som den udda pedagogen Lionel är helt rätt. Han har en stillsam pondus som fullkomligen strålar i varje scen. Detta är de två männens film, en udda vänskap som växte fram under extraordinära omständigheter.

Dialogen är tät och innehåller inte sällan underfundig humor uppblandad med en sorts realism som avslöjar att oavsett rang och socialt nätverk är vi alla samma människor med samma oro och samma känslor. I övriga roller skymtar tungviktare som Guy Pearce, Michael Gambon, Derek Jacobi och Helena Bonham Carter förbi. Just Bonham Carter spelar en viktig roll som hustrun Elizabeth, men hon håller sig hela tiden bakom Firth i skådespelandet och tar på så sätt inte så stor plats som Rush gör ihop med den stammande prinsen.

The King´s Speech är en lysande film, en film man gärna går och funderar på i dagar efteråt. En historia från verkligheten (låt vara säkerligen lite snyggt justerad) som berör på alla sätt, fylld med finstämd regi (Tom Hooper), ett manus som påverkar alla sinnen, galet bra skådespelare (Firth har Oscarsgubben som i en liten ask), vacker musik, detaljer och miljö som ger en nostalgisk återblick på en delvis svunnen tid. En förbannat bra film helt enkelt!

Vägen (2009)

Att se filmatiseringen av Cormac McCarthy´s omtalade roman är en riktig plåga. På ett positivt och omskakade sätt. I ett läge när vi återigen plötsligt verkar översköljas av diverse framtidsskildringar av varierande katastrofgrad, känns Vägen otroligt återhållsam, enkel men ändå avsevärt vital och innehållsrik trots avsaknaden av digra actionscener eller ett tyngre manus. Filmen koncentrerar sig på en enda sak, och det är att följa en pappa (Viggo Mortensen) och hans son på den, till synes, hopplösa färden mot kusten i ett USA efter den stora katastrofen. Inget liv, ingen grönska, inga fåglar, inget existerande samhälle av något slag, nästan inga människor. De få som finns är antingen rövarband som drar runt och plundrar eller enstaka individer på flykt mot…tja vad?
I tillbakablickar får vi antydningar om hur det hela började, om hur pappan förtvivlat försöker få sin fru att känna samma överlevnadsinstinkt som han själv gör inför den nya situation de ställts inför. Ingenstans får vi en närmare förklaring till vad som egentligen hände, och det förstärker bara känslorna i den här historien. Att det egentligen inte spelar någon roll. Det är fadern och hans sons förtvivlade kamp att bara överleva som är det viktiga.

Viggo Mortensen äger den här filmen fullständigt. Tillsammans med Kodi Smit-McPhee som spelar sonen dominerar han filmens knappa två timmar, och tillsammans tar de fram alla känslor som finns. Mortensen visar på alla sätt att kärleken till ett barn kan få dig som förälder att vilja uträtta stordåd, och som pappa själv känner jag igen mig och tar till mig. Mortensen är den som från början tror gott om den mänskliga varelsen, trots allt som hänt, men en intressant iakttagelse är hur han gradvis förändras ju längre filmen rullar på och hopplösheten tränger djupare in in dem.

Vägen är ingen actionfilm. Den är dyster, fotot är glåmigt och kallt och bjuder på några enstaka snygga scener över storstäder i ruiner. Regissören John Hillcoat har satsat det mesta krutet på historien. Att få fram det magiska i samspelet mellan de få personerna i filmen. Det finns obehagliga scener, inte så mycket visuellt kanske utan snarare som känns i hjärtat. Charlize Theron skymtar förbi i tillbakablickarna. Robert Duvall och Guy Pearce syns i små inhopp, men filmen tillhör Viggo Mortensen och hans filmson. Slutet är tragiskt vackert och tar filmen i mål på ett hjärtknipande men ändå logiskt sätt. En film som känns.

Betyget: 4