Etikettarkiv: Shane Black

Jan 30 2019

The Predator (2018)

Predatorns återkomst till jorden och på film triggar såklart igång ett visst intresse. Behövs den intergalaktiske hårdingen ännu en gång? Tveksamt, men hey…vem är jag att ifrågasätta hur Hollywood vill slösa sina blockbustermiljoner? Dessutom är det Shane Black som basar bakom kameran, en av pionjärerna inom den moderna actionfilmen sedan 80-talet (och ju ”Hawkins” i originalrullen!) Hur sjösätter man då en story om en figur som kanske också hör bättre hemma i 80/90-talet än anno 2018? Jo, en rätt fånig och tramsig story värks ihop. Krypskytten Quinn på hemligt uppdrag i Mexikos djungel hittar märkliga rymdgrejer, skickar hem klabbet till sonen i villaförorten där den nyfikne och lätt autistiske grabben pillar på mojängerna…och vips sätts en sorts signal igång! En spårsändare kanske till och med?! Läge att ta skydd under köksbordet för nu jäklar är Predatorn på väg! Vi får också ett skumt labb där forskare ska pilla på den predatorkropp som infångats i början (jaja..orkar inte förklara..allt hänger ihop..sort of). Predatorn vaknar, mayhem och kaos, action och underhållningsvåld. Vi får också ett ragtag-gäng av gamla förbrukade militärsnubbar..ahh… the heroes! Vräk nu in allt i en mustig fruktsoppa…och där har du rullen!

Inte alls samma känsla som i originalet förstås. Men vem hade väntat det? Känns det som en ansträngd story? You bet. Känns det som en onödig rulle? Sure thing. Lider jag jättemycket när jag glor på den? Inte direkt. Rullen gör precis vad som förväntas av den. Det smäller och exploderar, Predatorn knallar runt och är sådär tuff som han ska vara. En liten ”Predator-twist” finns inslängd efter halva rullen, men den känns dessvärre lite överflödig. Bäst är de knasiga antihjältarna med en stirrig och Tourettes-syndroms-lidande Thomas Jane i spetsen. Boyd Holbrook som hjälten och familjefarsan Quinn blir en fattigmans-Chris Pratt..men ok då. Funkis. Lille Jacob Tremblay som sonen Rory har inte mycket att göra som motsvarar hans talang som han fick utnyttja i tex Room. Sen kan jag inte låta bli att charmas av Olivia Munn´s stentuffa forskare också.
Summa summarum; Black öser på med vad det rätt lökiga manuset, och budgeten, tillåter. Kanske en dussinfilm i genren, men…..vem säger nej till en stund med Predatorn i fokus igen…?
Ok underhållning för stunden, rullen gör vad den ska en fredagskväll efter att tacomyset är avklarat.
Sedan tar vi nya tag!

Sep 9 2016

The Nice Guys (2016)

nice-guys-movie-poster-2016Ännu en filmsommar att räkna in i arkivet.
Som vanligt ett litet mission att försöka se de flesta av de popcornsbyttade rullar som traditionsenligt pytsas ut under denna fina årstid. Sommar ska ju vara underhållning, hjärnslö action och mungiporna uppåt. Sinnestunga rullar göra sig icke besvär under semestertider på bio. Typ.

Och det har tagit sin lilla tid att beta av dem. Jag kan inte påstå att jag sett dem ALLA i sommar…men av de rätt många jag sett har jag sommarens vinnare klar i min bok. Vad 2015 var för Ant Man, dvs en rulle man inte alls trodde skulle ha så mycket slagkraft.

Men kanske jag inte borde vara förvånad?
För en som sedan gammalt hyllat dels manusmannen Shane Black (Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight) och dels hans regiskojeri (Kiss Kiss Bang Bang) borde det väl vara väntat kanske…? Black sköter även här manus och regi och bjuder in till en lustiger 70-talsdans i det kitschiga Los Angeles. Det är sluskiga privatdeckare i Russell Crowe (härligt butter men rättrådig) och Ryan Gosling (har han nånsin varit roligare på film??). Ett omaka par som tar lite teamwork ihop. Bland all skön dialog och stundtals ganska råa våldsscener döljer sig en rätt murrig och inte helt kristallklar story som de båda dras in i när de (nästan av en slump) tar sig an jakten på en försvunnen kvinna. Klassiskt noirupplägg kanske, här pimpat med ett 70-tal i färger, detaljer, musik. Och typsnittet på filmens titel i början! Woaahh! Underbart.

Det går att dra uppenbara paralleller till Blacks tidigare alster i thriller-facket; Kiss Kiss…, här får vi samma easyness i dialogen, samma svarta humor, samma knasiga birollsgalleri, samma avigt sköna kemi mellan huvudrollerna. Samma detaljrika miljöer runt de båda antihjältarna. Goslings figur har dessutom en dotter som nästan spelar skjortan av de två pellejönsarna, mycket bra spelat av Angourie Rice. Hon har här begåvats med ett par av de bästa replikerna i hela rullen.

ryan-gosling-russell-crowe-nice-guys-movie-still

”vaddå!? trodde ni att ni skulle få se djupsinnigheter mitt i sommarn??!”

De två knasbollarna snubblar runt, över ledtrådar och annat skumt folk. Som vanligt i Blacks mer deckarvänliga krimmare kan storyn kännas snårig i sammanhanget, men detta döljs å andra sidan snuskigt snyggt av det visuella, känslan och detaljerna. Vissa scener mycket bra ihop med musikvalet, vilket sätter tonen (!) för hela rullen. Uppsluppet med ganska hård action. En Shane Black på lekhumör helt enkelt. Och detta trots att en stelopererad Kim Basinger kravlar fram bakom en sten och tar några minuter i handlingen.

Vill man hänga mer med dessa två skojare? Svar ja!
Buffliga, osmidiga, men envisa. Nice guys!

Dessutom tog de hem segern i sommarblockbuster-racet!

Aug 22 2016

Sommarklubben: Kiss Kiss Bang Bang (2005)

kiss_kiss_bang_bang_ver1Manusmannen Shane Black´s regidebut är inget annat än en mumsigt välsmakande karamell!

Det egna manuset virvlar runt i ett glittrigt Los Angeles och öser ut sköna scener i parti och minut. Dessutom låter Black rullens huvudperson, Harry Lockhart (Robert Downey Jr), vara filmens berättare på ett manér som bryter den fjärde väggen helt underbart roligt sätt! Ett lurigt trix som alltid är på gränsen, men här fixas biffen med den äran!

Harry, en simpel inbrottstjyv från New York, får via märkligt missförstånd chansen till att provfilma för en filmroll i Hollywood! Väl där dras han (återigen via märkliga missförstånd) in i en luguber och shady historia bland de rige i Tinseltown. Dessutom springer han på sin barndomsvän, snygga Harmony (Michelle Monaghan), och den buttre privatdeckaren ”Gay” Perry (Val Kilmer). Downey Jr och Kilmer passar galet smutt ihop och kastar vassa repliker mot varandra. Monaghan glider liksom med på köpet med sin energi och envishet. Trivsamt!

Black har en härlig känsla för tempo och snabba repliker. Här få han dessutom chansen att ta ut svängarna kanske lite mer än han gjort med tex Dödligt Vapen-rullarna. Humorn är tuffare, våldet lite råare, känslan lite ”vuxnare”. Regissören har sagt att han läste ett antal Raymond Chandler-deckare för att komma i stämning inför sitt nedplitande av manus för rullen…och det märks. På ett mycket bra sätt! Detta toppat med en del rena humorscener gör den här rullen till en assnygg förövning till Blacks alster The Nice Guys 2016!

Snurriga turer, tuffa typer och lite av en svunnen noir-känsla!
Plus humorn!

Fulspel i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Maj 10 2013

Iron Man 3 (2013)

Jahapp, in i biosalongen och på med 3D-brillorna.
Såklart. En uppföljare som ändå på något sätt måste ses…väl.

Nu alltså dags för livet efter den stora grabbiga föreningen härom året i The Avengers. När hjältarna återigen ska dra ut på lite egna äventyr innan ytterligare en kompisträff  väntar om ett par år. Först ut är alltså Tony Stark i Robban DJr´s skepnad. Naturligtvis. Hur skulle det ha sett ut om någon annan varit tvungen att ta över rollen. Det hade självklart inte funkat.
Vilket också kanske riskerar att bli lite av filmens förbannelse.

Tony har svårt att varva ned efter händelserna i The Avengers, håller sig vaken om nätterna och bygger på Iron Man-dräkter i källaren. Till och med förhållandet med Pepper Potts (Gwyneth ni vet) knakar. Och värre blir det såklart när Stark lagom kaxigt verbalt hotar en lömsk terrorist, The Mandarin, och utmanar honom på traditionell organmätning.

Manusets nästa del skulle kunna heta ”ryck undan allt som betyder något för Stark och låt honom börja om från början”. Och visst känner man igen lite av de här vibbarna från del 2. Den tog också Tony ned i ett sorts (självförvållat) träsk innan allt kunde reda upp sig. Här blir han mer eller mindre tvingad att börja lösa problemen utan uppbackning av sin snorrika arsenal…till en början. För den som sitter och väntar på lyxig uppvisning i cgi-effekter blir naturligtvis icke besviken.

Förre regissören Jon Favreau har lämnat över regipinnen till Shane Black, rutinerad räv i Hollywood när det gäller actionmanus, cv:t innehåller typ titlar som Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight, Den Siste Scouten, The Last Action Hero (OCH..så var han en av skådissnubbarna i Arnies gäng i Rovdjuret!)…ingen duvunge alltså. Black vet också precis i detalj hur en popcornsprodukt ska dras i rätt riktning. Man behöver liksom aldrig aldrig vara orolig. Det jag ändå känner är att Black fått för mycket order från bossarna  att kräma på. Några Darlings borde ha blivit killade om man säger så, filmen känns på tok för lång och verkar inte riktigt veta när det är dags att trycka på finalknappen.

Pepper praktiserar hård kärlek…(sorry)

Robert Downey Jr. är naturligtvis i bild nästan hela tiden, och den nu gjutna Tony Stark-humorn fullkomligt pepprar mig som tittar. Vilket dessvärre börjar kännas lite…tröttsamt. Eller såhär kanske, det börjar bli ont om nyanser i humorn. Man vet liksom lite innan nästan vad Tony tänker säga eller ta sig till.

Har jag då tråkigt i biofåtöljen? Nej inte alls. Men blir inte speciellt adrenalinuppspelt heller. Det är hantverk av regissör Black, Robban, Gwyneth Paltrow, Don Cheadle, skurksen Ben Kingsley och Guy Pearce (får han någonsin spela en god kille längre?) enligt stabil form. Någonstans i mitten bjuder filmen på en liten twist som jag förstått retat upp hardcore-fansen något alldeles enormt. Själv tycker jag nog det är hysteriskt roligt och utförs med stilpoäng av de inblandade.

Iron Man 3 gör PRECIS vad den ska. Inte dåligt. Inte asbra. Megabudgetstyle. Underhållande när man glor på den, men en mättnadskänsla börjar infinna sig ganska snabbt och finalen blir som en sorts pizza med extra allt. Och det är ju inte alltid av godo.
Ok, lite bättre än del två men originalet är (alltid) bäst.