Etikettarkiv: Jon Favreau

Aug 15 2019

Spider-Man: Far from Home (2019)

Under sommarn har ju Spidey svingat vilt på biograferna! I uppföljaren åker han till Europa minsann, på klassresa! Och helst av allt vill han bara vara vanlig tonåring och ägna sig åt romantik och känslor när han försöker charma upp MJ. Självklart funkar inte det speciellt bra och snart är det gamla Spindelmannen-talanger som behövs. Inte minst då märkliga…”monster” tycks dyka upp lite här och där i europeiska storstäder. Tur att Peter Parker är där också. Plus en märklig figur som går under namnet ”Mysterio”.

Uppföljaren till förra rullen är lika intensiv och sommarglad i sin actionstil. Dock inte lika bra som föregångaren, men nog sitter man och flinar lite lagom sådär. Manuset är lika löjligt som det ytligt. Kanske inte lika engagerande som förra gången. Att Tom Holland är rätt perfekt i rollen som Peter råder dock ingen tvekan om. Nick Fury dyker upp en stund, Happy (Jon Favreau) är såklart med..och nu flirtar han upp Marisa Tomei´s aunt May!! Nykomlingen i gänget är Jake Gyllenhaal, och visst fixar han sin Mysterio stabilt. Allt som allt ett underhållande hopkok med förväntade effekter och hålligång. Ändå är jag inte lika charmad som när jag precis hade sett Marvels första rulle om Spindelmannen. Är detta det ”svåra andra albumet” för figuren?
Gedigen sommarunderhållning trots allt.

Jan 16 2017

The Break-Up (2006)

breakup_posterIbland är det riktigt, ja rejält, skönt att bänka sig i soffan och tugga i sig en lagom ytlig och välpolerad rom-com ändå. De behövs lika mycket för våra upplevelsesinnen som de om elände och den alltför påtagliga verkligheten. Balansen. Yes sir.

I egenskap av försvarare och förespråkare för Hollywoods alla mustiga och tillrättalagda relationshistorier, gärna med en helt ologisk och overklig handling, slår jag idag ett slag för denna lilla bagatell. Vi börjar med att kolla in rollistan: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Jon Favreau (!), Jason Bateman, Vincent D´Onofrio, Judy Davis, Justin Long, Cole Hauser. Till och med gamla Ann-Margret har fått komma in och ta 44 sekunder framför kameran. Men hey, det räcker till topbilling på affischen. I övrigt; vilket lag ändå.

Setupen: (och ja…det är det gamla vanliga..inget att reta sig på dock.) Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor ihop i mysig lya i Chicago. Gary är slarven, spjuvern, som bara vill göra det som han tycker är roligt (och självklart inte hjälper till hemma). Brooke får vara tålmodig och extramamma. Jajaja..det ÄR precis som vanligt som det brukar vara i storys som dessa. Lugn och fin nu. Läs inte in en massa i detta simpla manus. Hursomhaver, nu har Brooke fått nog. Ett supergräl senare har hon lämnat Gary. Fast bara med ord. Ingen av dem vill/har råd att flytta från lägenheten, varvid två märkliga zoner skapas. Ett sorts skyttegravskrig i lägenheten, där syftet är att driva den andre till vansinne. Egentligen tycker de ju båda om varandra fortfarande (såklart!) Vem ger sig först?

Inget nytt under manussolen här såklart. Möjligen att storyn i ett avgörande läge i filmen väljer en lite annan väg än vad man kanske såg komma. I slutänden givetvis ändå samma utgång. Den som letar nymodigheter och realism får titta åt ett annat håll. Eller fråga sig varför han/hon slog på denna rulle från början. Vidare gäller ju också att om man avskyr Vince Vaughn är det minerad mark som gäller här. Vaughn kör på med hela sitt register, precis som han brukar. Och ja, i MIN bok är den gode Vince en spelare i startelvan när det kommer till komedier. Hur funkar han med snygg-Jennifer då? Jodå, bra. De grälar och tjafsar, men det finns en liten gnista där. Det som man lika gärna kan kalla kemi om man så vill. Johorå.

breakup_pic

det kalla krigets början

Lägg till de övriga ovan nämnda i diverse biroller, och vi har oss drygt 100 minuters rom-com toppad med lite beska. Stabilt regisserat av Peyton Reed (Ant-Man) Ingen rulle som sticker ut dock, manuset är kanske löjligt simpelt när man tänker efter, men ibland är det ju liksom inte så viktigt att bry sig om sånt. Man får vad man förväntar sig. En helt okej filmbagatell som är glömd i samma sekund eftertexten rullar igång. Men, det finns rejält mycket sämre i genren.

Helt okej underhållning. Men peta inte i logik och mening.

 

 

Dec 20 2016

Djungelboken (2016)

jungle_book_posterGasta dagens titel högt och garanterat nästan alla kommer att referera till Disneys tecknade klassiker från -67. Dessutom kommer vi ju i kontakt med den varje jul, vare sig vi vill eller inte.

Nya tider nu dock, och detta kräver uppgradering. Så välkommen in i en hysterisk CGI-fest utan dess like! I allt från osande djungel, mäktiga vattenfall och de obligatoriska talande djuren. Men halleluja vad ap(!)snyggt det hela är! Sanslöst vackert faktiskt. Inte ett tekniskt fel så långt mitt lekmannaöga hinner uppfatta. Och så mitt i alltihopa den ende livs levande personen i dagens alster, Mowgli! Här i form av knatten Neel Sethi med röd uppknuten byxa. Precis som sig bör.

Här kommer de på rad, de gamla bekantingarna; Bagheera, Baloo, Kaa, Kung Louie, Shere Kahn. Ja hela gänget. Alla in till perfektion framställda, minsta hårstrå i pälsen rör sig i takt med vinden, djurens munnar rör sig perfekt synk med de engelska (but of course) rösterna. Det är helt enkelt en makalöst snyggt gjord film. Och än mer makalös blir känslan när man läser att herr regissör Jon Favreu (Iron Man, Chef) spelat in hela rullen på typ Disneys studiobakgård i Los Angels. Myyycket greenscreen gick det åt om man säger så.

Men skit i det. Njut av upplevelsen. Njut av äventyret. Ni kan ju redan storyn, lömske Shere Kahn (underbart voicat av Idris Elba!) är på jakt efter människovalpen. De andra djuren tänker att det är nog bäst att Mowgli förpassas tillbaka till människobyn. Men Mowgli själv har andra tankar. Äventyret börjar…

junglebook_pic

var nöjd med livet som du lever här, simma med en björn!

Elba är outstandig som badass-tiger. I övrigt är det bara att luta sig tillbaka och njuta av synnerligen bekanta röster; Ben Kingsley, Bill Murray, Scarlet Johansson. Javisst, dom finns där allihopa. Mumma för oss vuxna! Och missa för guds skull inte Favreus homage till Marlon Brando och Apocalypse Now när Mowgli kommer till apornas tempel! Hahaha. Lovely! Och Christopher Walken får stila i rösten som den lurige apekatten Louie! Extra pluspoäng till rullen för att den heller inte missar att ta till de gamla välbekanta musikaliska tonerna i väl valda lägen. Smutt!

Jajamen, detta var sannerligen en trivsam upplevelse. Filmen har inget nytt att berätta om det kända djungeläventyret. Istället är det en uppfriskande och pigg take på sagan. De tekniska trollkonsterna briljerar, det är spännande, möjligen lite småläskigt för de minsta, men annars en riktigt pangfest till äventyr för hela familjen.
Perfekt att avnjuta varje dag på året…men varför inte under en julledighet!?
Soffmys av det trivsammare slaget!

Sep 4 2015

I Love You, Man (2009)

Man_posterHöstens första fredag och vi skotar in en smutt komedi! Vad sägs om trivselnissarna Paul Rudd och Jason Segel i samma film?
Bra kombo där!

Vänlige och väldigt käre husmäklaren Peter (Rudd) ska till att gifta sig med Zooey (Rashida Jones). Problemet är bara att Peter inte har någon självklar best man till bröllopet. När han tänker efter har han faktiskt inga vänner överhuvudtaget! Illa! Det tycker också Zooey som mer än gärna skulle se att Peter ibland skaffade sig lite egentid med killkompisar…jag menar det får ju finnas en gräns ändå med hur mycket man kan gulla med varandra på ett dygn!

Sagt och gjort. Peter hookar så upp med den märklige och skönt tillbakalutade Sydney (Jason Segel), en lirare som är eh….ganska annorlunda mot Peter. Men det funkar! Peter blir lite småimpad av Sydneys way of life och hans inställning till vardagen, tillvaron och det mesta. När den gode Syd dessutom bjuder in Peter till sin mancave och visar ”hemligheterna”…ja då är Peter såld! Vänskapen tar ny fart och plötsligt står inte den timide soon-to-bee brudgummen att känna igen riktigt. Behöver Zooey oroa sig? Är det en helt annan Peter som kommer att dyka upp vid altaret? En som hon kanske inte…vill ha!?

grabbar som gör saker tillsammans

Hahaha. Skojigt detta.
Paul Rudd går från tönt till lite styrig och oberäknelig. Och Jason då, vilken tok! Det skojas friskt med manligt och kvinnligt och olika roller. Bakom kameran; regissören John Hamburg som ju öste på med den asroliga Och så kom Polly för ett antal år sen. Här är det inte lika galet och vansinnigt, men minst lika frejdigt och fnissigt.
Som i de flesta komedier drabbas även dagens alster av ett litet sävligare parti efter en fräsig start…men det tar sig igen lagom till finalen.

Vi får också en skönt grinig Jon Favreu, en alltid underhållande Jaime Pressly och veteranen Jane Curtin i stabila biroller.
Jag satt kanske inte och gapflabbade hela filmen igenom, men som feelgood-rulle är den helt perfekt en fredagskväll i soffan! Extra plus till den lite oborstade humorn som dyker upp mitt i all romcom!
Sånt förhöjer ALLTID värdet på sådana här rullar!

Maj 12 2015

återtitten: Deep Impact (1998)

deep_posterEn av de rullar jag kom in på och nämnde lite sådär i förbigående under Filmspanartemat Det Går Åt Helvete…var just detta alster. För det går ju liksom åt helvete rätt ordentligt här. Även om det inte går under.

Såklart att man därför också blev lite sugen på att se om denna. Jaså…inte?
Nåväl, jag blev det iaf.
Tillverkad samma år som bombastiska popcornet Armageddon….skulle den här rullen kanske lite mer motsvara en…”seriös” take på ämnet. Ja, med Hollywoods sätt att mäta då alltså. Givetvis.

Okej, en superduperstor asteriod…komet…meteor…eh..?…är på väg mot jorden. Myndigheterna mörkar, men den driftiga reportern Téa Leoni lyckas snoka upp sanningen och stoiske presidenten Morgan Freeman tvingas be henne lugna sig lite…mot att hon får första tjing vid presspodiet när nyheten väl avslöjas. Il Presidente har såklart en plan, upp med ett sprillans nytt skrytbygge till rymdskepp som ska spränga asteroiden (hm har vi hört det förut?). OM inte det funkar finns en reservplan att bevara utvalda delar av mänskligheten, djurarter och diverse pick och pack i djupa grottor som ska stå emot den katastrof som väntar om det blir ett nedslag.

Drama på två fronter alltså. Dels äventyret som väntar de utvalda astronauterna med uppdrag sprängning på schemat, och dels förberedelserna inför en möjlig katastrof på jorden.
Regissören Mimi Leder kan faktiskt ha fått lite väl mycket skit för sin film när den kom. Kanske den drogs över samma kam som Armageddon? Ganska troligt. Den här rullen visar ändå upp ett mycket bredare register vad gäller (viss) realism om hur det skulle kunna vara. Den jolmar såklart till det i snyftscenerna, men det finns också bra dramaturgi som spelar på de rätta strängarna. Effekterna i slutet på rullen är jäkligt snygga (för att vara årgång -98) och jag inser nu att den här rullen faktiskt är ganska bra. Den förlorar sig aldrig i för mycket smet (vaddå, visst kladd får man ju räkna med…) och håller sig på rätt sida överspelet.

som om det inte räckte med bilköer…nu kommer en kometjävel också!!

Den är inte på något sätt klinisk i sitt utförande, men inte heller störande patriotisk.
Den gör precis vad den är tillverkad för, underhåller och oroar. Robert Duvall som vanligt stabil, här som gammal rävig astronautveteran vilken är den som till slut har lösningen alla klurat sig galna över. När allt hopp tycks ute. (och jag skulle då fan inte vilja ha varit ombord när han drar DEN vilda idén för sitt crew!)

Förutom ovan nämnda ess i rollistan kan man här också njuta en ung Elijah Wood, en lika ung Leelee Sobieski…plus en väldigt mycket slimmare version av en viss Jon Favreu! Häpp!

Armageddon kanske talar mer till den adrenalinstinna actioncirkusen i detta ämne…men Deep Impact framstår med åren i sig som en rejält seriös version av vad som SKULLE kunna hända.

Och visst är det lite märkligt ändå att det inte gjort det än…?
På riktigt alltså.

Nov 3 2014

Chef (2014)

chef_posterIbland ramlar de på en.
De där filmerna som genast försätter dig på det goaste humör du kan tänka dig. Som liksom bara vill finnas där som en god liten vän för stunden.
Precis som här. Damn vad jag gillar den här rullen!

Den JOVIALISKE Jon Favreau, mannen bakom Iron Man-rullarna och Cowboys and Aliens, bestämde sig kanske för att nu fick det vara nog med pang-explosions-filmer för en stund.
Istället satte han sig ned och knåpade ihop dagens SIMPLA men ack så UNDERHÅLLANDE historia om kocken Carl (Favreau själv) som harvar runt på en restaurang där han aldrig får visa vad han går för när det gäller kreativitet och fantasi. Ställets ägare (Dustin Hoffman) sejfar hellre och kör på beprövad (men TRÅKIG) meny. En dag tappar Carl det helt, kommer ihop sig med bossen och bara drar från stället. Skild, med en son som han borde umgås mer med, gäller det nu att hitta en lösning på livspusslet. Kanske han ändå skulle ta en närmare titt på den där idén om att äga en foodtruck som hans ex-fru tjatat på honom om? Att komponera ihop lite kulinariska mackor att kränga…? Under en roadtrip från Florida till Kalifornien.

supermacka komponeras

Rent manusmässigt måste det här vara en av de mest fantasilösa storys som fått grönt ljus i drömfabriken.
Vi får inga dramatiska världsomvälvande händelser, ingen dör, alla mår bara så bra som de framställs i filmen och alla, i stort sett alla, har bara goda saker att säga. Nästan så man sitter och väntar på att nu kommer nog nåt jävligt att hända ändå…men nej! Och kanske är det helt enkelt så att det är just det som filmen bygger på. Att det ska vara en stunds feelgood rakt av! Att Favreau gillar mat råder ingen som helst tvekan om! Dessutom har han fått med sig ett gäng kompisar på resan i småroller; Scarlett Johansson, John Leguizamo, Oliver Platt, Robert Downey Jr. och Bobby Cannavale. Plus en jädra massa go musik!

Att man sen också blir ashungrig när man sett filmen är ju bara lite skön bonus!

Dec 9 2013

Flmr vs Julen: Elf (2003)

Så, vad behövs för en rejäl julkomedi?
Först och främst jul förstås. Och sedan en huvudperson som gärna får vara lite annorlunda, inte ha koll på läget så att säga. En figur som till slut (efter alla besvärligheter) blir den stora hjälten och den alla tycker så mycket om. Historiens antagonist å andra sidan måste naturligtvis vara en figur som inte alls är inne på det här med jul. Som tycker att hela högtiden är blahablaha, och det här med the christmas joy är rena tramset. För att sedan bli omvänd och ta hela den vintriga världen i sin famn.
Tack och bock..och var är spyhinken?

Visst, precis så bygger man den perfekta julfilmen enligt Drömfabriken. Och trycker in en massa jolmig men medryckande julmusik, tokiga scener, gärna i slapstickform. Och så det viktigaste; det måste ALLTID vara snö i filmen. Slask och barmark duger icke! Kan man dessutom visa upp en känd storstad i snöskrud är det liksom bara bonus.

Dagens julrulle innehåller precis allt det här.
Och jag sväljer ned det så glatt så glatt med lite pepparkakor, julmust och skumtomtar. Möjligen kan det också bero på att dagens huvudidiot heter Will Ferrell och gör precis vad han är bäst på. Jönsar till det ordentligt. Handlingen? Tja, som liten bebis kryper Buddy (Ferrell) in i Tomtens säck och råkar följa med till Nordpolen. Väl där adopteras han av en surmulen nisse (Bob Newhart) och uppfostras enligt konstens alla regler. Snart har han dock vuxit ur huset (ha-ha-ha…sorry) och får reda på att hans riktiga pappa bor i metropolen New York.
Dags för studiebesök i verkligheten!

Buddy spanar in den fina granen, den gulliga nallen och den söta nissan.
Inte nödvändigtvis i den ordningen.

Naturligtvis är det genialiskt att sätta en dåre som Ferrell i huvudrollen. Utstyrd i den fånigaste av dräkter skämmer han ut sig i the Big Apple och jag fullständigt gapskrattar. Den minsta lilla scen blir hysteriskt rolig tack vare Ferrell´s mimik och dumroliga manér.
Det är ett gyllene tillfälle att egentligen stapla knäppa scener på varandra och gömma den bakplåtspappertunna historien i ett sirligt konfettimoln av julkänslor, godhet, förståelse, förlåtelse, romantik, ett glittrande N.Y..och så lite skönsjungande sång på väl valda ställen. Och så jänkarnas mantra nummer 1: FAMILJEN är absolut viktigast i jultider.

Jon Favreau (Iron Man) heter dagens regissör, och då kan man ju vara lite putslustig och konstatera att Favreu nu låtit två olika huvudpersoner i märkliga outfits klämma ur sig skämmiga oneliners…fast i helt olika sammanhang. James Caan, av alla människor, har fått julfeeling och hoppat på rollen som Ferrell´s känslomässigt avtrubbade biologiska pappa. Mary Steenburgen (har sällan sett sådär svalt snygg ut som här) är hans tålmodiga fru, och mysigt skönsjungande Zooey Deschanel (blonderad!) flankerar också galningen Ferrell på bästa sätt.

Elf är egentligen en riktigt tunn soppa till film. Lite larvig och ganska mycket fånig. Men…MEN..den gör jobbet och får mig på ypperligt julhumör.
Javisst är det sliskigt och sirligt, men jag är svag för den här humorn. Och när den visualiseras av en sådan lustig tjomme som Will Ferrell, ja då går det liksom inte att klaga. Trivsamt mest hela tiden, asflabbigt vid ett par underbara tillfällen då jag näst intill ramlar ur soffan med julmusten sprutande ur näsan.
Nä, nu ljög jag kanske lite. Men nästan iaf!

Julfaktor: Hög! New York i julskrud. Tomtenissar. Julgranen vid Rockefeller Center. Gott så.

Maj 10 2013

Iron Man 3 (2013)

Jahapp, in i biosalongen och på med 3D-brillorna.
Såklart. En uppföljare som ändå på något sätt måste ses…väl.

Nu alltså dags för livet efter den stora grabbiga föreningen härom året i The Avengers. När hjältarna återigen ska dra ut på lite egna äventyr innan ytterligare en kompisträff  väntar om ett par år. Först ut är alltså Tony Stark i Robban DJr´s skepnad. Naturligtvis. Hur skulle det ha sett ut om någon annan varit tvungen att ta över rollen. Det hade självklart inte funkat.
Vilket också kanske riskerar att bli lite av filmens förbannelse.

Tony har svårt att varva ned efter händelserna i The Avengers, håller sig vaken om nätterna och bygger på Iron Man-dräkter i källaren. Till och med förhållandet med Pepper Potts (Gwyneth ni vet) knakar. Och värre blir det såklart när Stark lagom kaxigt verbalt hotar en lömsk terrorist, The Mandarin, och utmanar honom på traditionell organmätning.

Manusets nästa del skulle kunna heta ”ryck undan allt som betyder något för Stark och låt honom börja om från början”. Och visst känner man igen lite av de här vibbarna från del 2. Den tog också Tony ned i ett sorts (självförvållat) träsk innan allt kunde reda upp sig. Här blir han mer eller mindre tvingad att börja lösa problemen utan uppbackning av sin snorrika arsenal…till en början. För den som sitter och väntar på lyxig uppvisning i cgi-effekter blir naturligtvis icke besviken.

Förre regissören Jon Favreau har lämnat över regipinnen till Shane Black, rutinerad räv i Hollywood när det gäller actionmanus, cv:t innehåller typ titlar som Dödligt Vapen, The Long Kiss Goodnight, Den Siste Scouten, The Last Action Hero (OCH..så var han en av skådissnubbarna i Arnies gäng i Rovdjuret!)…ingen duvunge alltså. Black vet också precis i detalj hur en popcornsprodukt ska dras i rätt riktning. Man behöver liksom aldrig aldrig vara orolig. Det jag ändå känner är att Black fått för mycket order från bossarna  att kräma på. Några Darlings borde ha blivit killade om man säger så, filmen känns på tok för lång och verkar inte riktigt veta när det är dags att trycka på finalknappen.

Pepper praktiserar hård kärlek…(sorry)

Robert Downey Jr. är naturligtvis i bild nästan hela tiden, och den nu gjutna Tony Stark-humorn fullkomligt pepprar mig som tittar. Vilket dessvärre börjar kännas lite…tröttsamt. Eller såhär kanske, det börjar bli ont om nyanser i humorn. Man vet liksom lite innan nästan vad Tony tänker säga eller ta sig till.

Har jag då tråkigt i biofåtöljen? Nej inte alls. Men blir inte speciellt adrenalinuppspelt heller. Det är hantverk av regissör Black, Robban, Gwyneth Paltrow, Don Cheadle, skurksen Ben Kingsley och Guy Pearce (får han någonsin spela en god kille längre?) enligt stabil form. Någonstans i mitten bjuder filmen på en liten twist som jag förstått retat upp hardcore-fansen något alldeles enormt. Själv tycker jag nog det är hysteriskt roligt och utförs med stilpoäng av de inblandade.

Iron Man 3 gör PRECIS vad den ska. Inte dåligt. Inte asbra. Megabudgetstyle. Underhållande när man glor på den, men en mättnadskänsla börjar infinna sig ganska snabbt och finalen blir som en sorts pizza med extra allt. Och det är ju inte alltid av godo.
Ok, lite bättre än del två men originalet är (alltid) bäst.

Aug 26 2011

Cowboys & Aliens (2011)

Dubbelnollan Daniel Craig vaknar mitt på prärien med minnesförlust modell megastor och utsmyckad med ett otidsenligt armband som inte ens 1870-talets indianer hade kunnat tillverka om de så än ville. I den närliggande pluttestaden styr Harrison Ford´s bistre boskapsuppfödare som värsta patriarken, morrar mest med skrovlig röst och ser allmänt tjurig ut (ungefär som Ford gjort de senare åren både privat och på film).

Lägg till detta en mystisk kvinna som inte är från trakten sas och ett par obligatoriska bifigurer som ska tas av daga i uppställd ordning. Ställ sedan dessa mot rejält illvilliga aliens som tutar runt på himlen i sina farkoster och verkar kidnappa lokalbefolkningen lite hur som helst med något som påminner om avancerade lasson.
Joråsåatt.

Utrustad med en i sammanhanget helt logisk, men ändå galen, titel är detta alltså Jon Favreau´s senaste alster. En historia så fantasifull att det egentligen inte borde vara möjligt att ens få grönt ljus till en sådan här produktion. Å andra sidan kan man ju tänka sig att utomjordingar i filmens galna värld mycket väl måste ha kunnat levt rövare även på 1800-talet likväl som på dagens teknologiska jordklot, så varför klaga egentligen? När man väl ruskar av sig den första obekväma känslan av att det är en fruktansvärd genrekrock man kikar på går det alltså lite lättare.

Craig är fåordig och mest en handlingens man (skulle ju egentligen lika gärna kunna vara Bond på sommarsemester), vi förstår att han går runt och trycker på någon sorts information om vad som egentligen händer i grannskapet..bara att han själv inte fattar vad det är så länge minnesförlusten vägrar att släppa. Den ack så vackra (naturligtvis) kvinnan visar närgånget intresse för honom, men tycks ha något annat i kikaren än bara lite westernhångel. Ford, med det yviga rollnamnet Dolarhyde, får sin son kidnappad av de flygande främlingarna och anbefaller ett gammalt hederligt uppbåd med uppdrag att förfölja och spöa skiten ur de fräcka besökarna.

Här rullar nu historien på och avhandlar det mesta inom dessa båda genrer. Det märkliga, men också rätt underhållande, är att filmen hela tiden tar sig på allvar och mynnar inte ut i någon sorts överspelad parodi eller skämtsamma galenskaper. Å andra sidan är det just en ytterst tunn linje att hålla sig på, så att det inte blir för allvarligt och bara patetiskt istället. Craig håller väl stilen filmen igenom, medans Ford då och då visar tendenser till att ta sin roll på alldeles för stort allvar. Sam Rockwell och speciellt gamle favoriten Clancy Brown figurerar förbi i mindre roller och gör precis vad de ska som mindre betalda sidekicks. Naturligtvis finns också en hund och ung grabb med för att spä på känslostormarna lite.

Storymässigt håller filmen en rätt enkel nivå som en westernhistoria om att hitta och rädda nära och kära. Hjältesällskapet ska naturligtvis råka ut för lite ditten och datten innan den stora finalen närmar sig, mysterier reds ut och cgi-killarna får slå på sina bästa trummor och visa vad de kan.  Favreau blandar alltså ett rätt tunt manus i en brokig mix och ut kommer väl….tja…något som underhåller för stunden men inte lämnar några större avtryck efter sig.

Cowboys & Aliens vinner redan här priset som årets titel på en film. Det är naturligtvis snyggt tillverkat som crossover och stilar hem poäng på mestadels bra tempo och snyggt utförande. Utomjordingarna ser galet elaka ut och beter sig precis så ovänligt som förväntat, men the good guys är naturligtvis envisa och påhittiga. Helt ok som filmupplevelse men lika snabbt glömd. Vilka som vinner?
Lägg av.   

”You don’t remember anything?”

Aug 23 2011

Iron Man (2008)

Helt plötsligt fick jag bara en enorm lust att se om den här filmen.

Kanske beror det på att det tycks avhandlas väldigt mycket filmer om superhjältar för tillfället.
Hollywood har uppenbarligen snöat in rätt hårt på den genren igen och Marvel Studios tillhör väl förmodligen de som gnuggar händerna av förtjusning när chansen till ökat flöde i kassakistorna infinner sig.

Å andra sidan kanske mitt plötsliga superhjältesug berodde på att jag fick syn på en sparbössa på en av ungarnas rum där just ett antal Marvel-hjältar prydde sidorna, med bla den karaktäristiska Iron Man-masken i blickfånget…

Skit samma egentligen, dock kan man konstatera att det här är en väldigt bra överföring av seriefigur till filmmediet. Mest beroende på Robert Downey Jr som tycks fullständigt lysande i rollen som den ironiske, vitsige och playboyaktige vapenmogulen Tony Stark vilken kommer på bättre tankar efter påtvingad fångenskap i öknen och möte med en man som räddat livet på honom.

Robban fixar och trixar

Filmen lyckas faktiskt med konststycket att vara både tramsigt underhållande och avlossa ett par väl valda samhällsåskådningar mitt i effektfyrverkeriet. Actionsekvenserna känns top notch och regissören Jon Favreau har hittat en perfekt balans mellan ren serietidningsunderhållning och mer vuxen livsåskådning. Storyn blir aldrig jolmig eller jönsig, Stark går från ytlig playboy till en man som uppenbarligen vill byta livsstil till något bättre, och det känns inte alls påklistrat moraliskt så det stör. Naturligtvis har han en liten plan, som dock inte gillas av alla, allra minst av hans kollega Obadiah Stane (Jeff Bridges).

Förutom Downey Jr känns skådespeleriet som hämtat från ett riktigt fint smörgåsbord. Gwyneth Paltrow gör snygga sidekicken Pepper Potts riktigt underhållande, och den outtalade romansen som spirar mellan henne och Tony känns lite lagom putslustig och har en smygande mysfaktor som tilltalar. Jeff Bridges lägger allvaret åt sidan och får stila som badass med rakad skalle och skönt skägg och det känns också lite mysigt av bara farten sådär.

Iron Man underhåller hela vägen. Ja faktiskt. Den blandar snygg effektfull cgi-action med aningens allvarsamhet som dock varken drunknar eller blir larvig i den mustiga kompotten som bjuds. Se där, ett omtag i dvd-spelaren som lämnade en riktigt god eftersmak!

Och vad som tycktes om den obligatoriska uppföljaren kan läsas här.

“I’ve never really had a taste for this kind of thing, but I must admit I’m deeply enjoying the suit!”

Okt 22 2010

Iron Man 2 (2010)

Ok. Fortfarande lika visuell läcker, fortfarande lika vitsig huvudperson, fortfarande lika over-the-top-berättad.
Men, inte lika bra som sin föregångare vad gäller storyn som helhet. Regissör  Jon Favreau tar inga risker, satsar på de säkra kort han har till sitt förfogande och låter således Tony Stark och co komma tillbaka i en story som egentligen blir två på en gång. I den ena brottas Stark med sin egen hälsa och trycket från myndigheterna som vill att han överlämnar Iron Man-teknologin till dem. I den andra storyn handlar det om ren hämnd när den överspelande (men alltid sevärde) Mickey Rourke som galen ryss lägger sig i händelseutvecklingarna för att kvitta en gammal oförätt.

Precis som i föregångaren verkar Favreau ha sinne för Robert Downey Jr.:s snabba käft och slagkraftiga punchlines, och låter honom fortsätta i samma stil här till visst besvär för hans trogna assistent Pepper (Gwyneth Paltrow) som också den här gången får riktigt mycket mer att stå i. Nya i rollistan är, förutom Rourke, Scarlett Johansson, Don Cheadle som ny sidekick, Sam Rockwell som rätt skön bad guy och självaste Sam L. Jackson vilkens karaktär är en rent skamlös (men underhållande) promotion inför dennes större roll i den  kommande filmen om Avengers.

Det manuset har förlorat i kraft sedan förra gången vill man uppenbarligen ta igen på digitala effekter och därför blir sista tredjedelen också lite farligt nära en ganska sövande upplevelse av (förvisso snygga) sömlösa actioneffekter utan speciellt mycket hjärta och känsla. Så pass långt gånget i filmen har också Stark själv hunnit genomgå ett antal faser, från rent obstinat, sunkig och rejält ur gängorna och tillbaka till en rättskaffens man som naturligtvis kommer till sans en gång för alla. The bad guys oskadliggjorda med lite goda kamraters hjälp och Iron Man-ettiketten återupprättad. Alla glada och nöjda.

pyssel och trix!

Iron Man 2 bjuder precis vad som väntas. Inga nya infallsvinklar. Inga nya fräscha vägar i manuset, här stannar vi på den beprövade vägen till sköna dollars i kassakistan. Det blir helt enkelt lite mer av varan från förra gången. Fast lite sämre. Men ändå underhållande i all sin ytlighet, och filmen lever skyhögt på Robert Downey Jr:s osvikliga talang att leverera sköna repliker i tid och otid. Fortsatt beröm också till Favreaus blick för snygga bilder kombinerat med ett tufft soundtrack.