Etikettarkiv: Cole Hauser

Jan 16 2017

The Break-Up (2006)

breakup_posterIbland är det riktigt, ja rejält, skönt att bänka sig i soffan och tugga i sig en lagom ytlig och välpolerad rom-com ändå. De behövs lika mycket för våra upplevelsesinnen som de om elände och den alltför påtagliga verkligheten. Balansen. Yes sir.

I egenskap av försvarare och förespråkare för Hollywoods alla mustiga och tillrättalagda relationshistorier, gärna med en helt ologisk och overklig handling, slår jag idag ett slag för denna lilla bagatell. Vi börjar med att kolla in rollistan: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Jon Favreau (!), Jason Bateman, Vincent D´Onofrio, Judy Davis, Justin Long, Cole Hauser. Till och med gamla Ann-Margret har fått komma in och ta 44 sekunder framför kameran. Men hey, det räcker till topbilling på affischen. I övrigt; vilket lag ändå.

Setupen: (och ja…det är det gamla vanliga..inget att reta sig på dock.) Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor ihop i mysig lya i Chicago. Gary är slarven, spjuvern, som bara vill göra det som han tycker är roligt (och självklart inte hjälper till hemma). Brooke får vara tålmodig och extramamma. Jajaja..det ÄR precis som vanligt som det brukar vara i storys som dessa. Lugn och fin nu. Läs inte in en massa i detta simpla manus. Hursomhaver, nu har Brooke fått nog. Ett supergräl senare har hon lämnat Gary. Fast bara med ord. Ingen av dem vill/har råd att flytta från lägenheten, varvid två märkliga zoner skapas. Ett sorts skyttegravskrig i lägenheten, där syftet är att driva den andre till vansinne. Egentligen tycker de ju båda om varandra fortfarande (såklart!) Vem ger sig först?

Inget nytt under manussolen här såklart. Möjligen att storyn i ett avgörande läge i filmen väljer en lite annan väg än vad man kanske såg komma. I slutänden givetvis ändå samma utgång. Den som letar nymodigheter och realism får titta åt ett annat håll. Eller fråga sig varför han/hon slog på denna rulle från början. Vidare gäller ju också att om man avskyr Vince Vaughn är det minerad mark som gäller här. Vaughn kör på med hela sitt register, precis som han brukar. Och ja, i MIN bok är den gode Vince en spelare i startelvan när det kommer till komedier. Hur funkar han med snygg-Jennifer då? Jodå, bra. De grälar och tjafsar, men det finns en liten gnista där. Det som man lika gärna kan kalla kemi om man så vill. Johorå.

breakup_pic

det kalla krigets början

Lägg till de övriga ovan nämnda i diverse biroller, och vi har oss drygt 100 minuters rom-com toppad med lite beska. Stabilt regisserat av Peyton Reed (Ant-Man) Ingen rulle som sticker ut dock, manuset är kanske löjligt simpelt när man tänker efter, men ibland är det ju liksom inte så viktigt att bry sig om sånt. Man får vad man förväntar sig. En helt okej filmbagatell som är glömd i samma sekund eftertexten rullar igång. Men, det finns rejält mycket sämre i genren.

Helt okej underhållning. Men peta inte i logik och mening.

 

 

Aug 26 2015

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Aug 26 2013

Olympus Has Fallen (2013)

Ojoj vad ska man säga?
Under vårkanten 2013 satt jag och suckade lite uppgivet att allas vår John McClane tycks ha tappat det mesta i och med sitt senaste ”äventyr” i Ryssland i Die Hard 5. Typ.
Ett sådant blekt hittepåäventyr att man undrade om de verkligen inte kunna komma på något bättre.

Så går veckorna och plötsligt en kväll exploderar dagens karamell i ett inferno av bombastiskhet, amerikanska flaggor, supderduperfilmvåld, ett sönderpepprat Vita Huset (!), klyschiga stentuffa repliker, badass som verkligen är ett par rediga assholes och…en hjälte som fan inte lägger fingrar i kors för att slå sig fram i det kaos som filmer bjuder på. Spontant, när eftertexterna rullar till den synnerligen dramatiska och proamerikanska musiken, slås jag av en enda tanke; ”det här skulle ju kunna ha varit Die Hard 5!” ”Varför är inte det här Die Hard 5?!”

Banne mig; den här rullen innehåller på 120 minuter allt, ALLT, som Bruce Willis förgäves försökte få ur sig i våras! Joråsåatt!
Men vänta nu. När jag nu konstaterat det faktum att dagens historia är just det som mr McClane och co icke på långa vägar lyckades fixa…ska jag inte förta prestationerna som den här rullens inblandade bjuder på. Bakom kameran i dagens fyrverkeri huserar Antoine Fuqua, och honom känner ni ju alla filmdårar säkert till vid det här laget. Är Fuqua rentav en tjomme som fått för lite credit längs åren? På hans CV hittas ju nämligen alster som Training Day, King Arthur, Shooter och Tears of the Sun. Snygga filmer allihop om du frågar mig, och en regissör som har sin ”shit together”. Oavsett vad vi möjligen tycker om historierna och manusen. Herr Fuqua känns som en synnerligen skärpt filmsnubbe. Och så sannerligen även här.

Naturligtvis ska ingen komma och påstå att dagens film skulle var extremt speciell eller på något sätt innehållsmässigt kvalitetssäkrad. Ha-Ha…det skulle se ut det. Här är yta, yta, yta och visuella galenskaper och här ger man sig fanimej på jänkarnas allra heligaste; Vita Huset! Hur skulle det kunna bli trovärdigt för en enda sekund!? Det är en hela havet stormar-historia i grälla färger och tusentals med specialeffekter. Och så mitt i allt Gerard Butler! Ah, sicken snubbe. Hård som flinta och ett varmt hjärta på samma gång. En gång Presidentens (Aaron Eckhart´s) wingman no1 som Secret Service-agent. Nu ute i kylan pga av orsaker som avhandlas lite snabbt i filmens inledning. När så plötsligt Vita Huset en morgon attackeras från luften (!) och skjuts i småbitar samtidigt som El Presidente med sin stab tas som gisslan i den bunker under byggnaden dit han tagit sig, ja då är det dags för John McCl..flåt Mike Banning (Butler) att lämna skrivbordstjänsten i en intilliggande byggnad för att ge sig in i leken på allvar igen.

”- nu får det fanimej vara nog!! stryk ska dom ha!!”

80/90-talsactionen är plötsligt tillbaka med uppgraderade effekter och jäsiken vad skoj jag tycker det här är. Det är full fart framåt utan spärrar och Butler är värsta killen. Buset tas av daga likt man smashar myggor en fuktig sommarkväll och man göre sig icke besvär över att tänka på logik, orsak och verkan. Det är action, action, action finfint förpackad i bästa gåbort-kostymen. Butler satsar inte på att göra sin agent Banning till den djupaste killen i stan, istället tycks han föra John McClanes ande vidare när det handlar om vässat uppspöande och hårda kommentarer. Fuqua och filmcrewet nöjer sig inte heller med Butler och Eckhart i rollistan, utan vräker på med insatser av bla Dylan McDermott, Morgan Freeman (såklart!), Angela Bassett, Melissa Leo, Radha Mitchell och Cole Hauser (se där..kopplingen till Die Hard minsann).
Kan möjligen dagens manusplitare satt sig ned och helt enkelt snott DH:s koncept från förr rakt av? Och jackat upp det hela med mer bombastisk helyllepatriotism? Japp, omöjligt är det inte. Summa summarum: det smäller och dånar och löjlar till sig och tas ”over the top” så det spricker i sömmarna. Men har jag tråkigt?
Icke! Filmen lyckas nämligen med något som DH5 misslyckades med; den engagerar på ett trivsamt sätt.

Olympus Has Fallen är inget för den som letar efter måtta och sans i Hollywoodaction-burken. Här samsas inga less is more med välbalanserade dramatiska utvecklingar. Det är raka puckar från sekund ett och stylat med speedad CGI till det yttersta. Patriotism, fräsigt filmvåld, insnöade militärer, stabila rådgivare, stoiska medarbetare, en heroisk President, en förrädare och så en asförbannad men rättrådig hjälte..ja här finns som sagt allt man önskade att Die Hard 5 hade varit.
Underhållande så ända in i kaklet.

full starfull starfull star

Aug 14 2011

The Hit List (2011)

Stackars Allan, dagen börjar med att han spiller kaffe på bästa skjortan. Något som  rask takt följs av att hans förväntade befordran går till den kaxige, smörande nykomlingen på kontoret, hans återbetalning till den lokale lånehajen har inte gått som förväntat vilket renderat en snygg blåtira som påminnelse, och till slut hittar han sin bäste vän i sovrummet hemma hos sin fru.

Klart stackarn ska ha sig ett glas nere på baren, där han av en slump stöter ihop med den märklige Jonas som påstår sig vara en hitman och nu eggar Allan att sätta ihop en lista på vilka fem namn han skulle vilja avlägsna från det levande livet. Allan tror, med begynnande fylla, att det är ett tankeexperiment och skriver ned de namn som är orsaken till hans pågående bekymmer. Med frugan i toppen, det namn som ska sparas till sist. Föga anar Allan att Jonas verkligen är vad han utger sig för att vara, och dessutom ganska wacky i sin mentala hälsa.

Det här är en film som egentligen har allt yttre emot sig. Första minutrarnas utförande är mer än lovligt kackig i bästa C-filmsstil, huvudrollerna spelas av dels Cole Hauser (Allan) som väl aldrig gjort något av värde i en större produktion och Cuba Gooding Jr. (Jonas) som väl hade en karriär någon gång på stumfilmstiden typ…länge sedan var det i alla fall. Manuset är så ytligt som det bara kan vara i filmer som inte produceras med de största miljonerna i ryggen…men märkligt nog har den en grundstory som känns lite intressant och lockande. Ett sorts tänk om…-scenario som en vanlig bekymrad person mycket väl skulle kunna roa sig med att fundera på.

Filmen snor friskt från både Collateral och första Terminator, den bindgalne Jonas tänker inte låta något stoppa honom från att tömma sin lista och drar sig inte för att attackera en polisstation i bästa Arnie-stil! Envigen mellan Allan och Jonas är såklart ganska förutsägbar, likaså hur det ska gå för frugan (jag lovar det är ingen spoiler i sammanhanget).

The Hit List är en film som aldrig kommer att göra något som helst intryck hos någon, men den har en story som ändå gör den svår att tycka helt illa om. Och sedan är det lite annorlunda att se Cole Hauser i en god roll och Gooding som bister vettvilling. Nästan lite roligt faktiskt.

”Aside from death, there is no sure thing, my friend.”