Etikettarkiv: Antoine Fuqua

Feb 1 2019

The Equalizer 2 (2018)

Dags för uppföljare igen.
Eleganten från vidderna, (credit to filmitch-Johan) Denzel Washington, är tillbaka som ensamvargen och lätt OCD-störde Robert McCall. Snubben som ger ordet rättvisa en ny innebörd. Ofta en våldsam sådan mot de badasses som förtjänar behandlingen. Förra rullen handlade om att etablera McCalls person, hans flaws och framförallt hans färdigheter i att behandla buset. McCall som den barmhärtige samariten…med twist. Så att säga. Uppföljaren är mer en hands on, rakt på-story, om hur stilrene Denzel dras in i skumraskheter inom CIA, där han ju förut varit verksam. Något som spiller över med katastrofala följder för hans förtrogna vän i organisationen Susan (Melissa Leo). Nya hämnartankar vaknar hos McCall och han börjar nysta i soppan. En ny badguy finns i form av hårdingen York (Pedro Pascal) som inte lägger fingrarna i kors för att sopa igen spår till höger och vänster.

I registolen återigen Antoine Fuqua. Han har koll på tuffa actionscener och visuellt driv. Jag gillar merparten av hans rullar. De ser också snygga och välgjorda ut. Liksom den här. Dock faller helhetsintrycket tillbaka om jag jämför med den första rullen. Jag investerar inte alls samma intresse i storyn. Den känns mer opersonlig än den första. Även om vi här kanske än mer kommer i kontakt med McCalls förflutna. Märkligt. Denzel bär förstås rullen på sina axlar, och det känns som att jag aldrig behöver vara orolig. Eleganten har en jäkla hög lägsta-nivå på sina prestationer…även om jag anar lite rutinmässigt skådespelande då och då. Inget fel på våldsamheterna och Fuqua håller det stramt hela vägen fram till den kanske lite överarbetade finalen. Men visst, filmen känns lite ansträngt framvärkt på en höft, som att Fuqua lade sitt bästa krut på originalrullen. Den här bär mer smaken av en klyschig standardthriller i genrefacket. Å andra sidan gör den jobbet som förväntas. Underhållning för stunden, men inget speciellt att yvas över. Ännu en uppföljare efter det här känns just nu ganska långsökt…men vem vet vad suitsen i Hollywood har i sina projektportföljer….?

 

Feb 6 2017

The Magnificent Seven (2016)

magnifiecent_7_posterEn nyinspelning på klassisk western, som i sin tur är en nyinspelning på ett ikoniskt original. Javisst, så går det allt som oftast till i Drömfabriken numera. Och visst, blir det underhållande så blir det.

Livet i lilla Rose Creek är ett rent helvete. Obehaglige och stenrike affärsmannen Bouge (en patenterad sliskig Peter Sarsgaard) vill åt marken och dess fyndigheter i området. Vad är väl bättre än terrorisera invånarna med skadegörelse och mord för att få dem att sälja sina landlotter för en usel penning.
Men hav förtröstan, en rättrådig kvinna ser en lösning i den hårde och bistre revolvermannen/prisjägaren Chisholm (Denzel Washington) som finns bara ett par dagsritter bort. Chisholm verkar dessutom ha en gås oplockad med lurken Bouge. Bra förutsättning. Snabbare än en revolver hinner laddas i full ritt har Chisholm börjat samla ihop ett gäng andra hel- och halvfigurer som kan hjälpa till med den förestående konfrontationen. Snubbar som inte verkar ha något att förlora. Extra bra ju.

Dagens regissör Antoine Fuqua (The Equalizer) spiller ingen onödig tid och sätter upp staksen ganska omedelbart och traditionellt förutsägbart. Vänta inget djup i det omarbetade manuset om revolvermännen med hjärta som tar sig an behövande i nöd. För en westernsnubbe som en annan är det förstås trevligheter som väntar i form av shootouts, oneliners och rejäla stunts, med eller utan häst. Jag flinar lite smutt åt dagens rollista, som förutom ovan nämnda gubbar innehåller namn som Ethan Hawke, Chris Pratt, Haley Bennett och björnen Vincent D´Onofrio. Alla i den här klyschiga ensemblerullen får sina beskärda minutrar i rampljuset, och det är ju lite så det ska vara. Raka puckar. Inga konstigheter. Storyn är plitad i plöjd fåra. Enkelt och smutt. Badassen är överjäkliga och the good guys är både vitsiga och hysteriskt snabba med puffror, gevär, yxor och pilbågar och andra dödliga tillhyggen. Fuqua skiter i tidsödande sidospår. Här är det traditionell westernunderhållning som gäller. Med rejält filmvåld och krutrök!

Denzel Washington;Chris Pratt;Ethan Hawke;Byung-hun Lee;Vincent D Onofrio;Manuel Garcia-Rulfo;Martin Sensmeier

som ett besök på High Chaparral i Småland!

Rullen ser såklart snygg ut. Washington, Pratt och gänget gör precis vad som krävs för rollerna. En popcornsrulle som är tillverkad för att underhålla för stunden helt enkelt. Gillar du western (som jag) faller den i god jord. För övriga blir det troligen ett dike lätt att hoppa över. Slår den sina föregångare? Nja, att jämföra den med De Sju Samurajerna (1954) blir förstås löjligt, originalet är ju alltid svårslaget. Liksom här. Att jämföra den med 7 Vågade Livet (1960) känns nog möjligen lite mer relevant..men båda har kanske sin plats när framtidens filmhistoria ska skrivas. Westerntemat binder dock ihop de två på ett ganska traditionellt sätt.

Bara att strunta i logik, trovärdighet och meningsfullt djup. Här ska rättvisan och den något tveksamma moralen än en gång segra. På sedvanligt Hollywoodmanér.
Trivsam westernunderhållning för stunden.

Maj 25 2016

Southpaw (2015)

Southpaw_posterDags att ställa den klassiska frågan igen; vad behöver du ha som filmtittare?
För att uppskatta en film fullt ut?

Givet att det finns kanske 100 svar på den frågan, men själv säger jag nog att en story du engagerar dig i är bland det viktigaste. Kanske till och med nummer ett. Som gör att du har överseende med klyschor, logiska luckor, upprepningar, overkliga händelser osv osv.
För är det inte det som kanske är filmmediets absoluta mål ändå? Att få oss att bry oss. Känna. Leva med. Förmodligen har hälften av er andra åsikter i frågan, men så känner jag inför att uppleva film iaf.

Dagens rulle är självklart SPÄCKAD med ovan nämnda klyschor. Och då menar jag FULLPROPPAD! Så pass att man egentligen bara ska avfärda rullen som ett patetiskt försök att casha in på tuffa boxningsscener och lite lagom gråtigt socialdrama. Men se, istället slår den an på ALLA de strängar jag ”kräver” som filmgloare..dvs..en ENGAGERANDE historia! Vad gör det väl sen att gången är krattad och checkpointsen står i givakt längs vägen.

Vi får en pumpad Jake Gyllenhaal som boxaren Billy Hope. Det enda han kan är boxas. Så pass bra att titlar och pengar har regnat över honom. Plus en vacker fru (Rachel McAdams) och en förtjusande (förstås!) dotter. Vad kan gå fel? Det mesta såklart. Tragedin träffar stenhårt och Billy är tillbaka på botten av tillvaron fortare än Rocky kan mumla ”Ivan Drago”. In träder räddande ängel i form av den gamle boxarcoachen Forest Whitaker. Billy får två saker att kämpa för, det ena är återkomst till boxningsringen.
But of course!

southpaw_pic

Jake vrålar ned motståndet

Dagens regiman, Antoine Fuqua kan ju givetvis detta med att berätta film. Han är alltför för rutinerad för att misslyckas med denna banala historia. Som dessutom är författad av Sons of Anarchy-gurun Kurt Sutter. En dynamitduo således. Vilket märks på rullen. Jag sidsteppar enkelt och snabbt förbi filmens alla blindskär och klyschorgier och fokar istället på KÄNSLAN filmen ger mig. Vilket är en kalaskänsla. Ett totalt engagemang från ruta ett. Filmen lyckas nämligen med det utsökta trixet att lura mig totalt; se förbi flawsen och suga in storyns vrålsnygga paketering. Där inte bara boxning står i centrum. Om nu någon trodde detta. Det mesta av det bästa med filmen kan också skrivas på Jake Gyllenhaals konto, som återigen visar att han är en förträfflig skådis. Vilken sorts roll det än handlar om.

Southpaw träffar som ett stenhårt…eh…southpaw-slag (vänster uppercut) och jag känner mig härligt golvad.
Rekommenderas givetvis.

Aug 26 2015

Sommarklubben: Tears of the Sun (2003)

Tears_posterDet finns säkerligen en del att tycka om regissören Antoine Fuqua.

Ett är dock säkert, karln är inte skraj för att hoppa mellan genrer och stilar; King Arthur, Training Day, Shooter, Southpaw. Och så denna, dagens sommarklubbare som sätter en bister och slimmad Bruce Willis som ledare för ett gäng commandos (SEAL?) på uppdrag i Nigeria. Inbördeskrig, stammar som tar livet av varandra, infekterat värre och västmakterna (läs: USA) har som mission att rädda alla utländska medborgare ur det krigiska helvetet som hotar.

In på banan med Brucan och hans crew. Målet för räddningsoperationen är den kvinnliga läkaren Kendricks (Monica Bellucci) som jobbar vid en missionstation i bushen. Allt skiter sig givetvis (som det ofta gör i rullar som dessa) och snart är istället ett helt följe nigerianska flyktingar under ledning av Willis på väg genom djungeln mot säkerheten innanför Kameruns gräns. Resan dit blir förstås jobbig, dramatisk och våldsam.

Jaja, det är såklart en och annan stabil klyscha som trycks in i storyn…MEN…Fuqua ska också ha cred för att han med synnerligen obehagliga och dramatiska actionsekvenser belyser de fruktansvärda folkmord och grymheter som den afrikanska befolkningen ständigt genom åren tycks begå mot varandra. Oavsett vilket land det handlar om.
Kan man bortse från den sorgliga eftersmak som vissa scener lämnar efter sig, finns det också gott om spänning och snygga sekvenser. Willis är nedtonat tuff, typ surmulen…men aldrig för ett ögonblick för vek för att välja det rätta att göra. Trots att det egentligen bara betyder näst intill katastrofala problem för de tuffa grabbarna från väst. Och se, där hittas också gamle Cole Hauser som sidekick till Willis. Filmkemin mellan just Bruce och Monica Bellucci är kanske inte den bästa här, men skit i det då filmens övriga handling väger upp så det räcker.

Ingen renodlad krigsrulle. Mer ett snyggt tillverkat krigsdrama.
Och som vanligt är jag lite svag för regissörens sätt att använda färgerna i det visuella arbetet. Här blir man inte besviken.
Stabilt.

Språngmarsch i sommarnatten.

 

Dec 17 2014

Recension: The Equalizer (2014)

Equalizer_posterAndra gången regissören Antoine Fuqua och Denzel Washington arbetar ihop i filmsammanhang.
Med första rullen, Training Day, skapade Denzel en synnerligen obehaglig typ som man inte kunde känna någon större sympati för.
Här är det lite bättre.

Han är Robert, en snubbe som går till sitt jobb på home-depot-lagret, är hjälpsam mot andra, trevlig när det behövs….men håller sig annars ganska mycket för sig själv, Sömnsvårigheter gör att han spenderar nätterna på ett fik där han sitter och läser. När han inte småpratar med den unga prostituerade Teri (Chloë Grace Moretz) som också brukar hänga på haket mellan sina träffar med olika kunder. Att hon ”ägs” av den brutala ryska maffian står också ganska snart klart. Speciellt när hon misshandlad hamnar på sjukhus. Något händer med den inåtvände Robert, kanske faderskänslor, och han beslutar sig för att stämma i bäcken mot de brutala gärningsmännen inom maffialeden.

Att Robert bär på ett mörkt förflutet, som innebär galet mästerliga skills i närstrid och konsten att ta folk av daga, står ganska snabbt klart och badassen får snart veta att de väckt en sovande smidig björn.

Länge sen man såg Denzel så här stenhård.
Kanske i Man on Fire? Den här rullen har klart vibbar från den när det gäller den figur Washington porträtterar. Fast å andra sidan är han här en ytterst lågmäld snubbe, med en sorts OCD-diagnos och tillhörande tics. Hans sociala liv är inte mycket att hurra för. Kanske han har mer släktskap med Jean Reno i gamla fina Leon istället?

Jag har alltid gillat Fuqua´s filmer.
De känns oerhört snyggt gjorda, och dagens alster är inget undantag. Boston är skådeplatsen och miljöerna de typiska lite ruffigt charmiga. Så som Boston alltid tycks framställas på film. I grunden en otroligt enkel film. Inte mycket till djup, men Denzel gör ändå sin gubbe lite intressant, lätt att tycka om. Dessutom blir man ju nyfiken på hans förflutna. Små hints droppas allteftersom i storyn, men det är kanske ändå Roberts inställning till att värna om den utsatta individen som känns viktigast. Att stå upp mot felaktigheterna. Fuqua målar med stora penslar i svart och vitt. Manus bygger på tv-serie från 80-talet men är här rejält pimpat för att passa nya tider.
Återigen är det alltså ryska maffian som får stå för det ondskefulla. Tacksamt i Hollywoodproduktioner. Plus den sedvanligt korrupta polisen i Boston. Men det funkar.
Rätt bra också.

gemytligt på fiket

Om dramasekvenserna är lite lökiga i vissa lägen, funkar actiondelen jäkligt mycket bättre. Enmansarmén Denzel Washington har förstås full koll på läget, fast han får lite att bita i när skurksen skickar över psykopaten Teddy (Martin Csokas) till Boston för att ta hand om ”problemet” Robert.
Finalen är en underhållande uppvisning i klassiskt filmvåld med tillhörande soundtrack. Fuqua vet vad han gör för att tillhandahålla snygga bilder. Bra så.

Jag gillar Washington som hårding. Fast han egentligen är en snällis.
Bra underhållning som räcker en stund. Inget du skriver in i böckerna kanske, men den känns stabil och gör jobbet. Om än lite strömlinjeformad.

Kamraterna Fiifi och Henke såg också rullen.
Vad har de att förtälja i omdömet..?

Fiffis Filmtajm
Fripps Filmrevyer

Aug 26 2013

Olympus Has Fallen (2013)

Ojoj vad ska man säga?
Under vårkanten 2013 satt jag och suckade lite uppgivet att allas vår John McClane tycks ha tappat det mesta i och med sitt senaste ”äventyr” i Ryssland i Die Hard 5. Typ.
Ett sådant blekt hittepåäventyr att man undrade om de verkligen inte kunna komma på något bättre.

Så går veckorna och plötsligt en kväll exploderar dagens karamell i ett inferno av bombastiskhet, amerikanska flaggor, supderduperfilmvåld, ett sönderpepprat Vita Huset (!), klyschiga stentuffa repliker, badass som verkligen är ett par rediga assholes och…en hjälte som fan inte lägger fingrar i kors för att slå sig fram i det kaos som filmer bjuder på. Spontant, när eftertexterna rullar till den synnerligen dramatiska och proamerikanska musiken, slås jag av en enda tanke; ”det här skulle ju kunna ha varit Die Hard 5!” ”Varför är inte det här Die Hard 5?!”

Banne mig; den här rullen innehåller på 120 minuter allt, ALLT, som Bruce Willis förgäves försökte få ur sig i våras! Joråsåatt!
Men vänta nu. När jag nu konstaterat det faktum att dagens historia är just det som mr McClane och co icke på långa vägar lyckades fixa…ska jag inte förta prestationerna som den här rullens inblandade bjuder på. Bakom kameran i dagens fyrverkeri huserar Antoine Fuqua, och honom känner ni ju alla filmdårar säkert till vid det här laget. Är Fuqua rentav en tjomme som fått för lite credit längs åren? På hans CV hittas ju nämligen alster som Training Day, King Arthur, Shooter och Tears of the Sun. Snygga filmer allihop om du frågar mig, och en regissör som har sin ”shit together”. Oavsett vad vi möjligen tycker om historierna och manusen. Herr Fuqua känns som en synnerligen skärpt filmsnubbe. Och så sannerligen även här.

Naturligtvis ska ingen komma och påstå att dagens film skulle var extremt speciell eller på något sätt innehållsmässigt kvalitetssäkrad. Ha-Ha…det skulle se ut det. Här är yta, yta, yta och visuella galenskaper och här ger man sig fanimej på jänkarnas allra heligaste; Vita Huset! Hur skulle det kunna bli trovärdigt för en enda sekund!? Det är en hela havet stormar-historia i grälla färger och tusentals med specialeffekter. Och så mitt i allt Gerard Butler! Ah, sicken snubbe. Hård som flinta och ett varmt hjärta på samma gång. En gång Presidentens (Aaron Eckhart´s) wingman no1 som Secret Service-agent. Nu ute i kylan pga av orsaker som avhandlas lite snabbt i filmens inledning. När så plötsligt Vita Huset en morgon attackeras från luften (!) och skjuts i småbitar samtidigt som El Presidente med sin stab tas som gisslan i den bunker under byggnaden dit han tagit sig, ja då är det dags för John McCl..flåt Mike Banning (Butler) att lämna skrivbordstjänsten i en intilliggande byggnad för att ge sig in i leken på allvar igen.

”- nu får det fanimej vara nog!! stryk ska dom ha!!”

80/90-talsactionen är plötsligt tillbaka med uppgraderade effekter och jäsiken vad skoj jag tycker det här är. Det är full fart framåt utan spärrar och Butler är värsta killen. Buset tas av daga likt man smashar myggor en fuktig sommarkväll och man göre sig icke besvär över att tänka på logik, orsak och verkan. Det är action, action, action finfint förpackad i bästa gåbort-kostymen. Butler satsar inte på att göra sin agent Banning till den djupaste killen i stan, istället tycks han föra John McClanes ande vidare när det handlar om vässat uppspöande och hårda kommentarer. Fuqua och filmcrewet nöjer sig inte heller med Butler och Eckhart i rollistan, utan vräker på med insatser av bla Dylan McDermott, Morgan Freeman (såklart!), Angela Bassett, Melissa Leo, Radha Mitchell och Cole Hauser (se där..kopplingen till Die Hard minsann).
Kan möjligen dagens manusplitare satt sig ned och helt enkelt snott DH:s koncept från förr rakt av? Och jackat upp det hela med mer bombastisk helyllepatriotism? Japp, omöjligt är det inte. Summa summarum: det smäller och dånar och löjlar till sig och tas ”over the top” så det spricker i sömmarna. Men har jag tråkigt?
Icke! Filmen lyckas nämligen med något som DH5 misslyckades med; den engagerar på ett trivsamt sätt.

Olympus Has Fallen är inget för den som letar efter måtta och sans i Hollywoodaction-burken. Här samsas inga less is more med välbalanserade dramatiska utvecklingar. Det är raka puckar från sekund ett och stylat med speedad CGI till det yttersta. Patriotism, fräsigt filmvåld, insnöade militärer, stabila rådgivare, stoiska medarbetare, en heroisk President, en förrädare och så en asförbannad men rättrådig hjälte..ja här finns som sagt allt man önskade att Die Hard 5 hade varit.
Underhållande så ända in i kaklet.

full starfull starfull star

Sep 11 2012

King Arthur (2004)

Återkommande besökare på den här bloggen känner troligtvis vid det här laget till att jag är en riktig sucker på framför allt två stora områden; Westerns och filmer om Rymden. Nu är det också dags att avslöja en annan kategori jag är lite svag för…berättelser om riddarmyter och dess legender. Och kanske den mest kända av dem alla är just den om Kung Arthur.

Klart man läste om den i skolan, klart man fördjupade sig i den under sena tonåren, klart man suttit på nätet och surfslukat det mesta man kan hitta om Arthursagan och alla dess händelser. På film har naturligtvis historien mer än en gång visualiserats, och då kanske en av de bästa filmerna är John Boorman´s Excalibur från det tidiga 80-talet. Då lite provokativt våldsam, flummig, lagom erotisk och framför allt gåtfull. Precis som hela myten.

Dagens alster är en produkt av att Hollywoods praktproducent numero uno, Jerry Bruckheimer, tagit sig an historien och öppnat dollarplånkan på sedvanligt manér. Därför blir man ju inte så väldigt förvånad över att hitta bombastisk musik, snygga motljusbilder, överdådiga actionscener från slagfältet och en rejält sirlad touch på anrättningen. Det är med andra ord helt i linje med standardproducerad popcornsaction från firma Jerry.

Men det som sticker ut lite i dagens anrättning är faktiskt att man valt att närma sig myten på ett annorlunda sätt. Här spinner man vidare på att Arthur egentligen var romare och hans riddare kring det runda bordet var högst kompetenta beridna krigare från östra europa som en gång i tiden tvångsrekryterats in i den romerska krigsmaskinen. Utvald manustomte har här fått frihet att gå igång ordentligt i fantasin och på drygt två timmar hinner han därför också väva in både deltagande av Merlin och Guinevere (Keira Knightley), låt vara i en rätt annorlunda tappning.

Arthur (Clive Owen) och hans muntra män, där bla Mads Mikkelsen, Ioan Gruffudd och Ray Winstone utmärker sig lite extra, är stationerade vid den omtalade Hadrianus Mur i det väldigt forntida England. Romarriket är på väg att tappa sitt grepp om den kända världen, och kejsaren har givit order om att den brittiska ön ska lämnas. Ett sista uppdrag återstår för Arthur och gänget, vilket är att bege sig in bakom muren, upp mot norr och eskortera en viktig romarfamilj tillbaka till säkerheten. Problem väntar också runt hörnet då Saxarna (under ledning av en halvinspirerad Stellan Skarsgård) slår sig fram genom landet på invasionstråt.

Mannen, Myten, Medborgaren

Och ja, det är Bruckheimer och Hollywood med rent ytligt uppsåt i tankarna. Lite lagom tvångskonstruerat drama som till syvende och sista ska leda fram till maffiga actionscener från ett slagfält som fylls med svärdssvingande galningar, eldkastande katapulter och beridna riddare i full mundering. Laguppställningen med Owen i täten gör precis vad som förväntas, manuset hittar inte på några nya vägar vad gäller berättartekniken. Man har skådat det  förr skulle man kunna säga.

Bakom kameran basar Antoine Fuqua och han gör det faktiskt så bra och stabilt att jag lite förvånande har utbyte av filmen även denna andra gång jag ser den.

King Arthur är hittepågodis i snyggt utförande. Dramatiskt, ytligt och bombastiskt som det anstår ett verk från Bruckheimers verkstad. Regissör Fuqua har uppenbarligen lyssnat ordentligt på chefens order. Och jag som då gillar riddare och hela köret tycker det är rejält skoj med denna udda tvist på den gamla Arthursagan. Inte världsbra, men…bra…och enkelt underhållande till sista rutan.