San Andreas (2015)

Tröttnar filmvärlden någonsin på katastroffilmer?
Troligen inte. Istället blir upplevelserna när vi tittar kanske vår förlängda arm in i ett tittskåp om en verklighet vi aldrig vill vara med om.

Det finns allvarliga katastrofrullar. Och det finns glimten-i-ögat-alster som sätter mer fokus på att fixa effekter och full fart istället för att fundera på logik och realism. Precis som dagens film.

Jag kan för lite vetenskapligt om den ändå ganska kända San Andreas-förkastningen som ligger i Kalifornien. Men det är också skit samma, vad man vet är att den ständigt är ett föremål för diskussion huruvida ett kraftigt jordskalv eller fler i praktiken skulle kunna göra Las Vegas till kuststad!
Och tur då också att vi idag får snällisen Paul Giamatti i en liten semesterpengs-roll som tjänstgörande seismolog (?)…vilken på lagom filmiskt och ytligt sätt kan förklara KATASTROFEN som kommer i rullen!

På andra sidan spelplanen finns den genomhygglige helikopterpiloten/brandmannen Ray (Dwayne Johnson) som självklart har både vett och kyla att agera när det skiter sig under Kalifornien-solen. Frånskild med halvvuxen dotter ser han naturligtvis till att sätta familjen i första rummet. Och kom igen, Familjen är alltid nummer 1 ju…oavsett vilken sorts konstellation den uppenbarar sig i. Först måste vår man med musklerna assistera ex-frun (Carla Gugino) i flykten från en kollapsande Los Angeles-skyskrapa (plus en bitchig Kylie Minouge (!)), sen måste paret försöka få span på dotter som är med ”styvpappan” Ioan Gruffudd i San Francisco, där han byggt världens mest säkra skyskrapa…HA!! Dessutom är Gruffudd´s karaktär värsta fegisen…men det fattade ni ju redan.

Upplagt för popcornsaction således när The Rock ska kryssa mellan besvärligheterna för att nå dotter. Här gäller det att slå sig fram genom sprickor, raserade byggnader, tsunamivågor och jävelskap som regissören Brad Peyton kastar över våra hjältar. Självklart svårt med både trovärdighet och logik, men kom igen…hade du väntat nåt annat!?
Och grejen är också att Peyton tar ett steg bort från det mörka och lite allvarsamma…och satsar istället bucksen på rejäla effekter (hysteriskt bra faktiskt!) och tempofylld (nästan) matinékänsla. Och banne mig, det funkar.

alla som avskyr den klassiska skylten…klappar nu!

För mig alltså. Som gillar när Hollywood spänner produktionsmusklerna och levererar smakfulla chips till dippen.
Detta är inget för dig som vill ha realism eller djup på nåt sätt. Tänk en lillebrorversion av dåren Michael Bay´s mest påskostade alster…så hamnar du ganska nära.

”The Rock” Johnson är väldigt svår att inte tycka om. Han håller det enkelt, inser sina begränsningar som djup skådis, och levererar istället på de plan han kan. Som en sorts musklig version av Bamse ungefär. Med godhet och en vilja av stål. Idag får han dessutom rejäl assistans av två tuffa damer i Carla Gugino och dottern Blake (Alexandra Daddario). Speciellt Blake visar att hon går i filmpappans fotspår och styr upp saker på egen hand när det brinner till. Härligt med en rulle som inte sportar upp våp till kvinnor i rollerna! Friskt!

Kom igen, släpp sargen och låt dig underhållas av Kalifornien-Kaoset!
Här har man inte tråkigt en endaste sekund!

SoF_7I filmpoddens avsnitt #7 tjattrar jag ännu mer om varför rullen kan vara höstens frejdigaste ”dumaction” i tv-soffan!

King Arthur (2004)

Återkommande besökare på den här bloggen känner troligtvis vid det här laget till att jag är en riktig sucker på framför allt två stora områden; Westerns och filmer om Rymden. Nu är det också dags att avslöja en annan kategori jag är lite svag för…berättelser om riddarmyter och dess legender. Och kanske den mest kända av dem alla är just den om Kung Arthur.

Klart man läste om den i skolan, klart man fördjupade sig i den under sena tonåren, klart man suttit på nätet och surfslukat det mesta man kan hitta om Arthursagan och alla dess händelser. På film har naturligtvis historien mer än en gång visualiserats, och då kanske en av de bästa filmerna är John Boorman´s Excalibur från det tidiga 80-talet. Då lite provokativt våldsam, flummig, lagom erotisk och framför allt gåtfull. Precis som hela myten.

Dagens alster är en produkt av att Hollywoods praktproducent numero uno, Jerry Bruckheimer, tagit sig an historien och öppnat dollarplånkan på sedvanligt manér. Därför blir man ju inte så väldigt förvånad över att hitta bombastisk musik, snygga motljusbilder, överdådiga actionscener från slagfältet och en rejält sirlad touch på anrättningen. Det är med andra ord helt i linje med standardproducerad popcornsaction från firma Jerry.

Men det som sticker ut lite i dagens anrättning är faktiskt att man valt att närma sig myten på ett annorlunda sätt. Här spinner man vidare på att Arthur egentligen var romare och hans riddare kring det runda bordet var högst kompetenta beridna krigare från östra europa som en gång i tiden tvångsrekryterats in i den romerska krigsmaskinen. Utvald manustomte har här fått frihet att gå igång ordentligt i fantasin och på drygt två timmar hinner han därför också väva in både deltagande av Merlin och Guinevere (Keira Knightley), låt vara i en rätt annorlunda tappning.

Arthur (Clive Owen) och hans muntra män, där bla Mads Mikkelsen, Ioan Gruffudd och Ray Winstone utmärker sig lite extra, är stationerade vid den omtalade Hadrianus Mur i det väldigt forntida England. Romarriket är på väg att tappa sitt grepp om den kända världen, och kejsaren har givit order om att den brittiska ön ska lämnas. Ett sista uppdrag återstår för Arthur och gänget, vilket är att bege sig in bakom muren, upp mot norr och eskortera en viktig romarfamilj tillbaka till säkerheten. Problem väntar också runt hörnet då Saxarna (under ledning av en halvinspirerad Stellan Skarsgård) slår sig fram genom landet på invasionstråt.

Mannen, Myten, Medborgaren

Och ja, det är Bruckheimer och Hollywood med rent ytligt uppsåt i tankarna. Lite lagom tvångskonstruerat drama som till syvende och sista ska leda fram till maffiga actionscener från ett slagfält som fylls med svärdssvingande galningar, eldkastande katapulter och beridna riddare i full mundering. Laguppställningen med Owen i täten gör precis vad som förväntas, manuset hittar inte på några nya vägar vad gäller berättartekniken. Man har skådat det  förr skulle man kunna säga.

Bakom kameran basar Antoine Fuqua och han gör det faktiskt så bra och stabilt att jag lite förvånande har utbyte av filmen även denna andra gång jag ser den.

King Arthur är hittepågodis i snyggt utförande. Dramatiskt, ytligt och bombastiskt som det anstår ett verk från Bruckheimers verkstad. Regissör Fuqua har uppenbarligen lyssnat ordentligt på chefens order. Och jag som då gillar riddare och hela köret tycker det är rejält skoj med denna udda tvist på den gamla Arthursagan. Inte världsbra, men…bra…och enkelt underhållande till sista rutan.

Sanctum (2011)

Trots att jag gillar att bada och simma och ha mig så har jag alltid haft en bestämd uppfattning om att det där med att dyka och andas genom en apparat under vattnet måste vara djävulens påfund. Har aldrig provat och känner heller ingen större lust, bara obehag vid blotta tanken. Kombinera detta med att befinna sig i trånga små utrymmen långt under jord där rörelsefriheten är starkt begränsad, så har obehagskänslan vips hoppat upp till nästan maxnivå.

Är det månne därför, för att utmana sina rädslor, man dras till att uppleva dessa känslor? Om än i det här fallet på film. Den här historien har (som vanligt) inhämtat både vin och havsvatten i omdöme, finns att få med en 3D-touch om man är lagd åt det hållet. Själv nöjde jag mig med det gamla hederliga utförandet.

Reklamen hojtar om att James Cameron varit inblandad, men snokar man mellan raderna framgår det att Cameron är kompis med en av manusförfattarna som en gång berättade om en händelse han råkade ut för under en dykexpedition. Cameron tyckte det lät som ett bra uppslag, pushade polaren till ett manus, pumpade in lite pengar i projektet och står därför med på producentlistan. I regipinnen håller okände, för mig, Alister Grierson. Så kan det gå.

Illa går det för det sällskap som håller på att utforska ett enormt grottsystem på Papua Nya Guinea. Ett jobb som kräver både tunnelkrypning och dykning medelst avancerad utrustning. Det bär sig inte bättre än att en tropisk storm raserar alla passager ned till ”baslägret” som ligger lååångt under jord. Instängda tillsammans är nu därför den obligatoriska samlingen individer; den stenrike äventyrlige finansiären och hans flickvän, den bistre och svåre (men naturligtvis godhjärtade) grott/dykexperten, hans surmulne tonårsson som bara träffar sin pappa på loven och slutligen inte att förglömma…den vitsige medhjälparen. Lite plus i kanten möjligen för att man inte stirrat sig blind på att få supernamn i rollistan (alternativt att det inte var några andra som ville ställa upp…). De som låter tala om sig här torde vara Ioan Gruffudd (Fantastic Four) som rikingen och Richard Roxburgh (Moulin Rouge) som den surmulne hjältetypen. Unge Rhys Wakefield som sonen har säkerligen framtiden för sig i Hollywood om han spelar sina kort rätt.

Tillsammans måste nu de drabbade äventyrarna fortsätta ned genom okända tunnlar och vattensystem för att förhoppningsvis hitta en passage ut i det intilliggande havet. Det går naturligtvis sådär. Som sig bör handlar det om en skara människor som kommer i luven på varandra, det ska käftas lite fram och tillbaka, ingen lyder expertens råd och vissa pris måste alltid betalas. Dessutom serveras en nödgad liten familjerelation mellan far och son som måste försöka hitta tillbaka till varandra. Gissa hur det går?

Storyn är löjligt simpel, inte på något sätt djup (!) men utförandet är faktiskt rappt och effektivt. Känslan av klaustrofobi och prekära situationer som staplas på varandra går fram med gott resultat. Inte på långa vägar lika läskigt som i tex Instängd, men den här filmen satsar inte heller på att skrämmas i den bemärkelsen. Mer att få igång en obehaglig stämning och känslan av hjälplöshet. Miljön är trång, mörk och allmänt ogästvänlig, inget ställe man skulle vilja bli fast på helt klart och det gedigna fotot förmedlar skuggorna, vattnet och instängdheten på fullt godkänt sätt.

Sanctum levererar faktiskt spänning och trots ett väldigt förutsägbart manus är man aldrig riktigt säker på i vilken ordning de förväntade inslagen ska komma. Ett rätt snyggt hantverk är det också. Och min känsla kvarstår, noll chans att jag tar på mig en dykarmask inom överskådlig framtid.

”I have control.”