Arctic (2018)

Survival-rulle! Man tackar! Sånt är ju alltid gött! Känslan att se hur diverse stackare klarar av umbäranden utöver det normala. Själv skulle man väl lägga sig ned och bara tjuta tills det var kört. Om man inte gjorde en Tom Hanks och hamnade på en söderhavsö förstås. Känns kanske som om det skulle vara liite lättare att stå ut då tills man inte orkade längre. Andra bullar här. Arktisk ödemark. Nog så skimrande vacker att titta på. Från ett skyddat varmt ställe. Värre att vara i. Fraktpiloten Overgård (Mads Mikkelsen), ska han vara dansk eller norsk…?, befinner sig just i det vita helvetet. Hans plan har kraschat mot snövidderna och nu handlar det om överlevnad och att kanske värka fram en plan för hur man går vidare.

Debutregissören Joe Penna litar på Mikkelsens scennärvaro och låter dansken dominera framför kameran. Det är en enmansshow som heter duga. Han skaffar mat (fisk), försöker få radion att funka, skriver SOS-meddelande i snön, försöker undvika en envis isbjörn. Nätterna tillbringas i flygvraket. Till slut måste dock beslut tas om utifall vandring mot eventuell civilisation påbörjas. Så pass in i filmen har också en skadad helikopterpilot dykt upp. Extra börda för kämpen Mikkelsen. Men vad är det sista om överger? Jo, hoppet. Man måste ändå ge Overgård att han aldrig ger upp. Kämpar som ett svin helt enkelt. Vägrar att lägga sig ned och dö. Framför allt känns rullen jäkligt realistisk, så som det faktiskt kan te sig. Manuset tar inga Hollywoodgenvägar. Är det jävligheter som väntar längs vägen så är det. Jävligheter som dessutom känns realistiska. Kanske står filmen och stampar lite i vissa lägen, men det vägs å andra sidan upp av ovissheten och hur Mikkelsen beter sig i snön. Snyggt foto över vidderna, en kyla och hopplöshet som känns in i kroppen även på en åskådare från betydligt varmare plats.
Hårda papper i snön, en stabil Mikkelsen och ett manus med viss ovisshet inbakad. En bra enmansshow helt enkelt. Utan att glänsa.

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!

 

recension: The Salvation (2014)

the salvation_posterEn dansk hämnare i 1870-talets Amerika.
En….dansk…western med Mads Mikkelsen i frontlinjen! WTF!?
Men…det funkar. Behagligt bra dessutom!

Danske regimannen Kristian Levring yxar till en klassisk western med hämnartema. Fredlige dansken Jon (Mikkelsen) utvandrade med sin bror Peter (Mikael Persbrandt !) till det förlovade landet i väster för att skapa en ny framtid. Nu, ett antal år senare, vill Jon ha över hustru och son. Dags att möta framtiden tillsammans.
Trodde han alltså.

Snabbare än man kan säga ”RatatamöterbrödernaDalton” har olyckliga omständigheter slagit till och allt skiter sig fullständigt. Jon väljer mellan att bli galen eller ta till paybacktime.
Turligt nog för oss som tittare väljer han det senare.

Vi får en liten dammig håla ute på prärien. Plus de kuvade invånarna som alla lider under traktens självutnämnde Big Man (Jeffrey Dean Morgan) och hans henchemen (där man bla hittar självaste Eric Cantona!). Vi får också en skum borgmästare (Jonathan Pryce). Samt FÖRSTÅS en mystisk, vacker och stum kvinna (Eva Green).
Således som om Levring lusläst alla klyschiga westernpockets som finns och sedan vävt ihop en egen diger soppa.

The-Salvation1

kunde varit High Chaparall i Småland!

Och återigen, det roliga är att det funkar.
Inget tjafs, inga större döda stunder. Handlingen drivs framåt av Mikkelsens farmer-turned-avenger utan krusiduller. Det blir heller ingen bombastisk fjant-western, mer en lågmäld, lite gritty, men ändå kraftfull mörkare typ av drama. Bra skådisar hela vägen och Persbrandt gör inte bort sig alls. Dessutom bra mycket mer speltid här för honom än hos en viss herr Jackson.

Snygga bilder över en prärie som egentligen är Sydafrika men det märks sannerligen inte. När man väl vant sig vid att det faktiskt är en dansk rulle som går the western-style blir det stabil underhållning hela vägen.
Vänner av western-shootouts blir inte besvikna.
Dejligt!

King Arthur (2004)

Återkommande besökare på den här bloggen känner troligtvis vid det här laget till att jag är en riktig sucker på framför allt två stora områden; Westerns och filmer om Rymden. Nu är det också dags att avslöja en annan kategori jag är lite svag för…berättelser om riddarmyter och dess legender. Och kanske den mest kända av dem alla är just den om Kung Arthur.

Klart man läste om den i skolan, klart man fördjupade sig i den under sena tonåren, klart man suttit på nätet och surfslukat det mesta man kan hitta om Arthursagan och alla dess händelser. På film har naturligtvis historien mer än en gång visualiserats, och då kanske en av de bästa filmerna är John Boorman´s Excalibur från det tidiga 80-talet. Då lite provokativt våldsam, flummig, lagom erotisk och framför allt gåtfull. Precis som hela myten.

Dagens alster är en produkt av att Hollywoods praktproducent numero uno, Jerry Bruckheimer, tagit sig an historien och öppnat dollarplånkan på sedvanligt manér. Därför blir man ju inte så väldigt förvånad över att hitta bombastisk musik, snygga motljusbilder, överdådiga actionscener från slagfältet och en rejält sirlad touch på anrättningen. Det är med andra ord helt i linje med standardproducerad popcornsaction från firma Jerry.

Men det som sticker ut lite i dagens anrättning är faktiskt att man valt att närma sig myten på ett annorlunda sätt. Här spinner man vidare på att Arthur egentligen var romare och hans riddare kring det runda bordet var högst kompetenta beridna krigare från östra europa som en gång i tiden tvångsrekryterats in i den romerska krigsmaskinen. Utvald manustomte har här fått frihet att gå igång ordentligt i fantasin och på drygt två timmar hinner han därför också väva in både deltagande av Merlin och Guinevere (Keira Knightley), låt vara i en rätt annorlunda tappning.

Arthur (Clive Owen) och hans muntra män, där bla Mads Mikkelsen, Ioan Gruffudd och Ray Winstone utmärker sig lite extra, är stationerade vid den omtalade Hadrianus Mur i det väldigt forntida England. Romarriket är på väg att tappa sitt grepp om den kända världen, och kejsaren har givit order om att den brittiska ön ska lämnas. Ett sista uppdrag återstår för Arthur och gänget, vilket är att bege sig in bakom muren, upp mot norr och eskortera en viktig romarfamilj tillbaka till säkerheten. Problem väntar också runt hörnet då Saxarna (under ledning av en halvinspirerad Stellan Skarsgård) slår sig fram genom landet på invasionstråt.

Mannen, Myten, Medborgaren

Och ja, det är Bruckheimer och Hollywood med rent ytligt uppsåt i tankarna. Lite lagom tvångskonstruerat drama som till syvende och sista ska leda fram till maffiga actionscener från ett slagfält som fylls med svärdssvingande galningar, eldkastande katapulter och beridna riddare i full mundering. Laguppställningen med Owen i täten gör precis vad som förväntas, manuset hittar inte på några nya vägar vad gäller berättartekniken. Man har skådat det  förr skulle man kunna säga.

Bakom kameran basar Antoine Fuqua och han gör det faktiskt så bra och stabilt att jag lite förvånande har utbyte av filmen även denna andra gång jag ser den.

King Arthur är hittepågodis i snyggt utförande. Dramatiskt, ytligt och bombastiskt som det anstår ett verk från Bruckheimers verkstad. Regissör Fuqua har uppenbarligen lyssnat ordentligt på chefens order. Och jag som då gillar riddare och hela köret tycker det är rejält skoj med denna udda tvist på den gamla Arthursagan. Inte världsbra, men…bra…och enkelt underhållande till sista rutan.

The Three Musketeers (2011)

Det känns allt lite otippat att just den här gamla skrönan kom inflöjtande från Hollywoods filmhimmel. Och än mer otippat att det är cgi-fantasten och mannen som givit tv-spel-till-filmduken ett ansikte som sitter bakom kameran och hojtar.

Men icke desto mindre är det just Paul W.S. Anderson som här presenterar en ny version av denna inte helt okända matinéberättelse. Filmad ett antal gånger. Gene Kelly och Lana Turner var ansiktena utåt på fyrtiotalet och en ganska brattig version kom ju -93 med bla gamängerna Charlie Sheen, Kiefer Sutherland och Oliver Platt. Den i mitt tycke bästa versionen hittas dock från 1973 då Oliver Reed, Michael York, Richard Chamberlain, Faye Dunaway, Raquel Welch, Christopher Lee och Charlton Heston alla ställde upp i en härligt färgrik och mustig version. Ja ni hör ju själva. Dåtidens superstars i en salig röra…

…men vad har vi här nu då? Jo naturligtvis Milla Jovovich (det är ju trots allt en Anderson-film) som ränksmidande Milady och Christophe Waltz som badasset Richelieu, vilka tillsammans smider planer för att störta den tramsige kungen och ta makten i 1600-talets Frankrike. Då hade de dock inte räknat med de käcka musketörerna, numera dock på dekis i ett myllrande Paris som ser misstänkt cgi-framställt ut. När hetsporren D´Artagnan kommer till stan blir det såklart liv i luckan och vips är alla inblandade i en synnerligen galen plot som går ut på att rädda drottningen genom att bla ta sig till England och bryta sig in Towern…

Här är allt lite uppskruvat en aning mot tidigare versioner, tempot lite högre och naturligtvis kan inte Anderson hålla sig borta från slow motion-style och att låta frugan Jovovich då och då förvandlas till värsta kickande superatleten och en sorts föregångare till Alice i Resident Evil. Manuset gör inga som helst anspråk på att leda historien i någon ny riktning, snarare fläskar Anderson på med än mer kladdiga färger då han tar det hela till en sorts steampunk-version och bla inte drar sig för att låta musketörerna använda luftskepp i sina ansträngningar!

fransk stål...fast på engelska

Det går att hitta rätt kända namn i skådistruppen där, förutom ovan nämnda två, också träbocken Orlando Bloom och Mads Mikkelsen som enögde Rochefort får lite scentid. Logan Lerman har fått uppdraget att leka D´Artagnan och lyckas väl sådär. Kanske den som stör mest i sällskapet. Hans påklistrade kaxighet och otålighet irriterar mer än underhåller. De plattaste figurerna blir kanske ändå just de tre musketörerna som i form av Matthew Macfadyen, Luke Evans och Ray Stevenson inte sticker ut så mycket de kanske borde. (Här kan man ju jämföra med -73 års version och en härligt överspelande Oliver Reed tex!)

The Three Musketeers är dock väldigt snygg, det är granna färger och kläder och scenografi. Uppsåtet är uppenbarligen att underhålla, och det med action, humor och effekter i högt tempo samt en logik som inte är värd att syna närmare. Som färsk uppdatering av Dumas gamla klassiker håller den helt klart förvånansvärt bra, bara man närmar den sig på rätt sätt. I all sin ytlighet.

Flamman & Citronen (2008)

I Danmarks, enligt uppgift, dyraste filmproduktion hittills (45 miljoner) får vi följa de två danska motståndsmännen Flamman, en ung idealist som inte tvekar att kasta sig in i riskfyllda uppdrag, och Citronen, den äldre av de två med fru och barn som får allt svårare att hålla isär sina två liv,  i ett ockuperat Köpenhamn under andra världskriget. Tillsammans är de två huvudmän i den kända danska motståndsgruppen Holger Danske och använder sin tid till att göra det de är bäst på, likvidera nazister och nazistsympatisörer.
På kort tid blir de två kämparna ökända hos den tyska ockupationsmakten och ett pris sätts på deras huvud.
Samtidigt smider de tillsammans med övriga motståndsmän planer på hur Köpenhamn, och i förlängningen Danmark ska befrias från tyskarna.
Det enda orosmomentet är att en läcka tycks finnas i den innersta kretsen och plötsligt måste både Flamman och Citronen vara vaksamma på vem de kan lita på.

Som vanligt visar danskarna att de kan göra film som känns realistisk och trovärdig ut i fingerspetsarna, en liten text i början skvallrar om att historien är berättad ”fritt efter verkliga händelser”, och givetvis kan säkert sanningshalten i vissa delar diskuteras i detta drama.
Välspelat och intensivt framfört är det dock. Kanske första timmen känns lite transportsträcka och aningen oengagerande, där snygga miljöer och rapp dialog istället får stå för underhållningen. Det tar sig dock ju länge historien rullar på, och de två huvudrollsinnehavarna, Thure Lindhart som den envise och till synes iskalle Flamman och allas vår Mads Mikkelsen som den buttre Citronen, gör sina figurer med känsla och engagemang.
Speciellt Citronen slits mellan livet som motståndsman med spänningen som vardag, och sin fru och dotter som han knappt ser.

Välspelat i övriga roller, och naturligtvis var detta en stor succé i hemlandet. I Sverige släpptes den direkt på dvd, vilket kanske är lite synd eftersom historien rent visuellt är i det närmaste perfekt presenterad med verkliga miljöer och synnerligen snyggt skapade datoreffekter som på ett nästan omärkligt sätt vävts in, och ska kanske avnjutas bäst på bio.

Flamman och Citronen visar än en gång att Danmark ÄR det nordiska huvudfästet vad gäller film och televison.
Intensivt, dramatiskt och väl så realistiskt som man kan kräva.

Betyget: 3/5