Etikettarkiv: Alan Tudyk

Dec 23 2016

Rogue One: A Star Wars Story (2016)

rogueone_one_posterGivetvis har jag funderat på det inför premiären.
Kanske ända sedan jag såg trailern första gången. Jag kommer på mig själv med att sitta och fundera på det nånstans i mitten på rullen. Mitt under det inferno av rymdaction som flashar förbi mina ögon: hur tusan ska de knyta ihop den här storyn med original Star Wars-A new hope-delen??

Och svaret! Så enkelt men så briljant! Genialiskt! Stortartat! Magnifikt! Ja, jag överdriver icke ett uns om jag hävdar att i filmens sista skälvande minuter är det ståpäls, ögon rörda av nostalgi och ett sinne som plötsligt inser hur mycket MER VÄRT inledningen på just Star Wars IV plötsligt blir! Halleluja!

Men ok, vi backar bandet lite. Imperiet frodas och styr över galaxen i all sin fascistiska prakt. Det nya supervapnet Dödsstjärnan är klart för användning. Men vem i helskotta kan vara hjärnan bakom en sådan helvetesuppfinning?? Jo, en lirare vid namn Galen Erso (Mads Mikkelsen). Erso är dock ingen skurk och absolut ingen Imperiet-vän. Snarare tvärtom. Dessutom har han en dotter. Inte ska väl hon falla in i Imperiets klor? Nix, ett par manusminuter senare har den unga Jyn växt till sig och ser lika cool som snygg ut i Felicity Jones skepnad. Jyn är lite lagom trulig och skiter i det mesta som händer i galaxen. Ända tills (ganska kärva) rebellmetoder vill värva henne till The Cause.

Jag erkänner, början på rullen har en lååång startsträcka. Mycket hopp mellan planeter är det. Många namn som droppas både hit och dit. En backstory som uppenbarligen måste harvas igenom. Hade manuset skippat den delen hade vi också sluppit Forest Whitaker i kanske årets onödigaste filmroll. Han tillför absolut ingenting i den här rullen. Förutom ett par crazy eyes. Nej, det är när filmen tar sats och ger sig i kast med det vi känt till redan från 70-talet…att några minsann snodde ritningarna till Dödsstjärnan innan Red 5-Luke och hans pilotkompisar bombade metallbollen i smulor.
Här, likt ett ruffigt band of brothers, en samling själar på ett ganska ödesmättat uppdrag. Jyn i spetsen förstås. Diego Luna är en sorts Han Solo-typ…som dock är ganska mallad i sin roll. Vi har tex också en knäpp asiat-kickassare i Donnie Yen, en fixarfrasse med simglajjor på skallen i Riz Ahmed och Alan Tudyk som desillusionerad robot med anti-humor. Det sista mycket roligt.

Och, när nu tidslinjen tar ett hopp bakåt finns det plötsligt plats för gamle skurken Moff Tarkin (via CGI-trolleri med salig Peter Cushing) igen! Och Darth Vader! Herregud! Vader! The one and only! Och i en period när han verkligen var badass!! Dagens regissör Gareth Edwards (Godzilla) fattar dessutom grejen och gödslar inte med den väsande (välkommen tillbaka James Earl Jones!) ikonen. Han används sparsamt, kommer ur sina skuggor vid väl valda tillfällen! Perfekt!

Sanna mina ord, denna prequel är återigen som att komma hem till ett universum man känner igen. Precis som i förra vinterns del 7. En skitigare, våldsammare, mörkare del av den ökända galaxen. Dagens rulle känns som den vuxnaste av dem alla so far. Kudos till Disney som vågar ta den vägen. Måhända kommer man aldrig hjältinnan Jyn nära inpå livet, hon tycks alltid hålla en kärv distans, men som en i gänget fungerar hon utmärkt.

felicity-jones-diego-luna-rogue-one

run for it!

Galet vackra scener när filmen kickar igång den sista halvtimmen!
En hysterisk mix av gammal hederlig ”Iwo Jima-invasion” på stränder och apsnygga rymdscener enligt konstens alla regler. Självklart är det en sköld också, som måste deaktiveras! Tjo! Spänningen! Intensiteten! Klyschorna! Love it! Stakesen är på rött hela tiden!

Och slutet! Detta magiska, ja MAGISKA, slut! Världsklass på det! J.J. Abrams visade vägen förra vintern. Det GÅR att återskapa den feeling som en gång funnits med den här sagan. Härliga tider!

Och, fy fan vad man hatar episode 1-3 ännu mer nu.

 

avsnitt-68Ännu mer betraktelser och snickesnack om äventyret i rymden får du om du rattar in Snacka om Film #68 där vi tar en rejäl djupdykning i the happening!

 

Feb 7 2013

Serenity (2005)

Ja men här är jag nog ändå ganska sist på bollen iaf va..? Har lyssnat på peppen och snacket i diverse kanaler rätt länge nu. Kanske var det ändå bara en tidsfråga innan det var dags…?

Som icke-skådare av den föreliggande tv-serien Firefly kastar jag då frankt in skivan, som nu legat till sig ordentligt, i spelaren och tar plats. Det är framtiden och den omedelbara känslan är en salig mischmasch av Star Wars/Battlestar Galactica och det gamla pc-spelet Privateer. Och det går snabbt här! Inga onödiga minuter ödslas på vattentrampande i scenerna…lite som att har man inte sett tv-serien så får man fan skylla sig själv..

Det är då hjältegänget i sitt hjälterymdskepp Serenity, en skön samling ska sägas, där de flesta märkligt nog alltid har tid för en dräpande eller rapp kommentar. Hur illa läget än må vara. Som vanligt är den allena styrande överhögheten, i det här fallet ”Alliansen”, the bad guys och de man ska misstro. Likt Imperiet i en annan galax tror de sig veta vad som är bäst för de tänkande inviterna som befolkar planeterna. Motstånd finns i form av sorglösa smugglar- och bandittyper (det är inte utan att Han Solo skulle passa in här!) som verkligen gillar att jävlas med The Man (som i dagens fall verkligen tillhandahåller ett synnerligen elakt badass..). Andra hot förekommer i form av de knas-kannibalistiska The Reavers, galna stackare som uppenbarligen verkar vara detta universums livsfarliga råttor och icke att leka med.

Då jag inte skådat dagens karaktärer tidigare, blir det också lite svårt att lära känna dem så där som man skulle vilja. Solklart är ju, även i detta anpassade manus, att de har historier och djup som utvecklats allteftersom i den tidigare serien. Vad jag förstår lades just serien ned på ett otillfredsställande sätt, och till slut fick Joss Whedon loss finansiering för att en sista (?) gång låta sina karaktärer ge sig ut på ett litet större äventyr…? Kan det vara så, ni som upplevt serien? Fanns det kanske ett par obesvarade frågor?

nästan som att vara på Tusenåriga Falken…typ

Funkar då dagens film för en som inte sett serien? Tja, det gör den väl ändå. Historien blir ändå som en stand-alone i sammanhanget, och det verkar som om Whedon filat ned kanterna så att även en ”utomstående” tittare kan ta till sig vad som händer utan att klia sig i skallen för mycket. Inget fel på cgi-effekterna, skeppet känns som en sån där robust bättre begagnad skrothög som dock levererar när det behövs. Möjligen störde jag mig lite på att bildspråket ändå känns tv-anpassat vilket gör att det kapas frisk i vissa scenlösningar när det gäller förflyttningar, händelser och tidsrymder.

Om skådisarna finns väl inget att klaga över. Uppenbarligen har alla inblandade från serien återvänt. Jag känner bla igen Alan Tudyk och Adam Baldwin. Och Morena Baccarin från spänningspillret Homeland. Kul! Dessutom gillar jag Nathan Fillion som kapten Mal. En tjomme med rapp käft och uppenbarliga drag av ovan nämnde Han Solo.

Serenity funkar helt okej som rymdunderhållning. Historien känns möjligen lite överhastad, men är ändå så pass intressant att man vill veta hur det ska sluta. Bra fart på actionbiten när det väl hettar till, och effekterna är varken världsklass eller B-crappiga. Trots att den möjligen promotades som en egen långfilm, känns det som att det är ett påkostat/förlängt avsnitt av en tv-serie.
Men det behöver ju å andra sidan inte vara kattskit det heller.
Men jag önskar nog att jag sett serien innan, för den fulla upplevelsen.

Jun 26 2012

Sommarklubben: Dodgeball (2004)

Kan du ducka för en skiftnyckel kan du ducka för en boll!
Slackern Peter (Vince Vaughn) driver Average Joe´s Gym och namnet säger ju allt. Den perfekta samlingsplatsen för losers, kufar och allehanda märkligt folk. Tvärs över gatan ligger trendiga Globo Gym med där ägaren White Goodman (Ben Stiller) gör allt för att komma över Peters lokaler och expandera sitt galna fitness-imperium.

När en stor summa pengar måste fram för att Peters trivsamma(?) ställe inte ska konka ges möjligheten att ställa upp den Stora Dodgeball-Turneringen! Snabbt ihop med ett gäng missanpassade och träningen i full gång. White kontrar snabbt med sitt Globo-team för att se till att Average Joe´s minsann blir krossade i smutsen å det gruvligaste.

Jaha ja, sällan har väl stenhårda bollar i plytet, magen, genitalierna på stackars förvirrade människor sett så kul ut på film. I en sorts bröderna Farrelly-anda tuffar den simpla men ack så underhållande historien på. Vince Vaughn och Ben Stiller har en härlig duell att utkämpa både verbalt och fysiskt mest hela tiden där Vaughn utstrålar gemytlighet och trivselnisse alltmedan Stiller går loss i sin roll som slimmad, översexuell och hysteriskt självgod komplett med tajta trikåer och snygg porrmusche…vilket gör honom helt oemotståndlig skön att beskåda. Övriga som stilar till sig är bla nördiga Justin Long, störde Alan Tudyk och söta Christine Taylor (vars make i verkligheten, just Stiller, inte är sen att dra en stenhård boll i hennes ansikte vid väl valt tillfälle!)

Dodgeball är störtenkel, ganska larvig men också tokrolig på sina ställen. En sorts snedseglad moralisk historia om att man är bra som man är…och kan man sedan också vräka lite hårda bollar på ömma ställen blir det extra roligt till töntigheterna om man är lagd åt just DET hållet. Vilket jag är!
Skratt i sommarkvällen!

Jun 27 2011

A Knight´s Tale (2001)

Sällan har väl medeltiden, och tornerspel i synnerhet, gestaltats på ett sådant lättsamt och skojfriskt vis.

Det är en snygg bastard till historia som snott friskt från dagens rockvideoklippning a la MTV-style och musikaliska inslag från allt annat än medeltiden. Bara att höra ”We will rock you” runt tornerarenan innan showtime känns rebelliskt kul.

Salig Heath Ledger leder ett gäng muntra gökar i denna icke direkt djupa eller allvarsamma historia. Möjligen då att man skulle kunna hitta det rätt uttjatade uttrycket ”du kan bli allt du drömmer om”, men här är det med glimten i ögat och inte alls avsett att sätta några djupa spår i oss som tittare. Ledger är väpnaren Will som tar sin riddarherres plats (när denne prompt går hädan i filmens början), visar sig efter viss träning ha talang som stilare på tornerbanan och finner sig plötsligt göra karriär i denna popsport under medeltiden.

Under påhittat namn och med sina trogna medhjälpare ser vägen till ära och rikedom ut att ligga snyggt utstakad. Naturligtvis finns hinder i form av samvete, tävlingsformens dramtik, en ondskefull riddare som vill sätta käppar i hjulet och…den snygga donnan som alla kämpar om. Will ställer sig i kö, och nu får ni tre sekunder på er att ta ställning till hur det kommer att gå.
Precis.

Bakom spakarna sitter Brian Helgeland med egenplitat manus, en snubbe som annars knåpat ihop sådana hårda alster som tex Payback, Man on Fire och L.A. Konfidentiellt. Här släpper han istället loss en mustig skröna som snyggt förklädd är en löjligt simpel story om den fattige pojken som förälskar sig i den rika tjejen. Förutom Ledger skådas också namn som Mark Addy, Rufus Sewell, Alan Tudyk och Paul Bettany, och samtliga verkar uppenbarligen ha lika roligt som vi som tittar på filmen.

A Knight´s Tale är oförarglig och underhållande. Det medeltida England och Frankrike ser färgrikt och folkligt ut. Det rids och smids ränker i lagom tempo. Riddarskoj med mersmak. Dessutom kan en film som vräker på med gamla godingen ”The boys are back in town” aldrig få underkänt.

”I think he’s getting worse.”
”He is getting worse.”

Jun 9 2011

Tucker & Dale vs Evil (2010)

Minibotaniseringen i slasher/ryslighets-genren som pågått här på Flmr under en kort tid får nu summeras ihop med en inte så särdeles jätteseriös (är någon av filmer från den här genren det!?) historia som minsann ger sig på att mixa lite slashergore med komedi på gränsen till slapstick.

Tucker och Dale är två tvättäkta hillbillies på utflykt i sitt älskade hillbillie-land West Virginia. De två kamraterna, givetvis båda godhjärtade och ytterst normala, har för avsikt att besöka Tuckers nyinköpta vrak till sommarstuga (”the fixer-upper”) vid sjön i skogen, fiska lite, dricka lite öl och ha det allmänt skönt.

Vad de dock inte räknat med är det koppel överspända collegekids på utflykt i samma område som via fördomar och missförstånd är rätt säkra på att våra två vänner är riktiga slashers i nivå med Jason, Michael Meyers och Leatherface. Upplagt för förvecklingar och galet trams med andra ord.

Och det funkar faktiskt rätt ok i första halvan av filmen. Mer eller mindre dråpliga och rent skojfriska scener avlöser varandra, där Tucker och Dale inte har en aning om varför plötsligt deras tillvaro invaderas av ett gäng ”självmordsbenägna collegebrats!!” Manuset så här långt är riktigt spänstigt och letar upp varenda möjligt scenario som har sin givna plats i de traditionella filmerna om ungdomar som råkar illa ut i skogen. Effekterna är riktigt digra och väjer absolut inte för blodet och goret, även om den generella känslan är att det blir lite fånigt och oförargligt.

Dock lider filmen, ju längre den vimsar på, av det klassiska syndromet som drabbar nästan all komedifilm…det börjar sagga och bli lite tradigt. Historien orkar inte hålla sig på den fräscha och spänstiga nivån den startar i. En väldigt konstruerad sidohistoria som ska vävas in drar också ned betyget då den känns i allra högsta grad ihoptotad bara för att få filmen att kunna komma vidare och våra hillbillie-snubbar ska kunna få en lite mer hjältestatus.

Som underhållning dock godkänd röra av två klassiska filmstilar och Alan Tudyk (Tucker) och Taylor Labine (Dale) i sina roller ligger helt rätt och roligt vad gäller både stil, klädsel och utstrålning.

Tucker & Dale vs Evil är skojfriskt så länge manuset orkar och har en del skrattframkallande scener när historien är som bäst. Som helhet ett godkänt experiment i mixkulturen och direkt tråkigt blir det ju aldrig.

“The perfect love story… with a high body count…”