Etikettarkiv: Justin Long

Jan 16 2017

The Break-Up (2006)

breakup_posterIbland är det riktigt, ja rejält, skönt att bänka sig i soffan och tugga i sig en lagom ytlig och välpolerad rom-com ändå. De behövs lika mycket för våra upplevelsesinnen som de om elände och den alltför påtagliga verkligheten. Balansen. Yes sir.

I egenskap av försvarare och förespråkare för Hollywoods alla mustiga och tillrättalagda relationshistorier, gärna med en helt ologisk och overklig handling, slår jag idag ett slag för denna lilla bagatell. Vi börjar med att kolla in rollistan: Vince Vaughn, Jennifer Aniston, Jon Favreau (!), Jason Bateman, Vincent D´Onofrio, Judy Davis, Justin Long, Cole Hauser. Till och med gamla Ann-Margret har fått komma in och ta 44 sekunder framför kameran. Men hey, det räcker till topbilling på affischen. I övrigt; vilket lag ändå.

Setupen: (och ja…det är det gamla vanliga..inget att reta sig på dock.) Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor ihop i mysig lya i Chicago. Gary är slarven, spjuvern, som bara vill göra det som han tycker är roligt (och självklart inte hjälper till hemma). Brooke får vara tålmodig och extramamma. Jajaja..det ÄR precis som vanligt som det brukar vara i storys som dessa. Lugn och fin nu. Läs inte in en massa i detta simpla manus. Hursomhaver, nu har Brooke fått nog. Ett supergräl senare har hon lämnat Gary. Fast bara med ord. Ingen av dem vill/har råd att flytta från lägenheten, varvid två märkliga zoner skapas. Ett sorts skyttegravskrig i lägenheten, där syftet är att driva den andre till vansinne. Egentligen tycker de ju båda om varandra fortfarande (såklart!) Vem ger sig först?

Inget nytt under manussolen här såklart. Möjligen att storyn i ett avgörande läge i filmen väljer en lite annan väg än vad man kanske såg komma. I slutänden givetvis ändå samma utgång. Den som letar nymodigheter och realism får titta åt ett annat håll. Eller fråga sig varför han/hon slog på denna rulle från början. Vidare gäller ju också att om man avskyr Vince Vaughn är det minerad mark som gäller här. Vaughn kör på med hela sitt register, precis som han brukar. Och ja, i MIN bok är den gode Vince en spelare i startelvan när det kommer till komedier. Hur funkar han med snygg-Jennifer då? Jodå, bra. De grälar och tjafsar, men det finns en liten gnista där. Det som man lika gärna kan kalla kemi om man så vill. Johorå.

breakup_pic

det kalla krigets början

Lägg till de övriga ovan nämnda i diverse biroller, och vi har oss drygt 100 minuters rom-com toppad med lite beska. Stabilt regisserat av Peyton Reed (Ant-Man) Ingen rulle som sticker ut dock, manuset är kanske löjligt simpelt när man tänker efter, men ibland är det ju liksom inte så viktigt att bry sig om sånt. Man får vad man förväntar sig. En helt okej filmbagatell som är glömd i samma sekund eftertexten rullar igång. Men, det finns rejält mycket sämre i genren.

Helt okej underhållning. Men peta inte i logik och mening.

 

 

Jun 26 2012

Sommarklubben: Dodgeball (2004)

Kan du ducka för en skiftnyckel kan du ducka för en boll!
Slackern Peter (Vince Vaughn) driver Average Joe´s Gym och namnet säger ju allt. Den perfekta samlingsplatsen för losers, kufar och allehanda märkligt folk. Tvärs över gatan ligger trendiga Globo Gym med där ägaren White Goodman (Ben Stiller) gör allt för att komma över Peters lokaler och expandera sitt galna fitness-imperium.

När en stor summa pengar måste fram för att Peters trivsamma(?) ställe inte ska konka ges möjligheten att ställa upp den Stora Dodgeball-Turneringen! Snabbt ihop med ett gäng missanpassade och träningen i full gång. White kontrar snabbt med sitt Globo-team för att se till att Average Joe´s minsann blir krossade i smutsen å det gruvligaste.

Jaha ja, sällan har väl stenhårda bollar i plytet, magen, genitalierna på stackars förvirrade människor sett så kul ut på film. I en sorts bröderna Farrelly-anda tuffar den simpla men ack så underhållande historien på. Vince Vaughn och Ben Stiller har en härlig duell att utkämpa både verbalt och fysiskt mest hela tiden där Vaughn utstrålar gemytlighet och trivselnisse alltmedan Stiller går loss i sin roll som slimmad, översexuell och hysteriskt självgod komplett med tajta trikåer och snygg porrmusche…vilket gör honom helt oemotståndlig skön att beskåda. Övriga som stilar till sig är bla nördiga Justin Long, störde Alan Tudyk och söta Christine Taylor (vars make i verkligheten, just Stiller, inte är sen att dra en stenhård boll i hennes ansikte vid väl valt tillfälle!)

Dodgeball är störtenkel, ganska larvig men också tokrolig på sina ställen. En sorts snedseglad moralisk historia om att man är bra som man är…och kan man sedan också vräka lite hårda bollar på ömma ställen blir det extra roligt till töntigheterna om man är lagd åt just DET hållet. Vilket jag är!
Skratt i sommarkvällen!

Dec 22 2011

Die Hard 4.0 (2007)

Såhär lagom till julens fridfullhet känns det ju nästan lite obligatoriskt att dra på en John McClane-rulle. Die Hard-konceptet har ju liksom för alltid fått en sorts julkänsla över sig, och bör väl kanske  införlivas i varje respektabel tittlista inför den stundande högtiden.

Nu väljer jag dock det andra greppet, och återtittar på den senaste av den nu kanske klassiske antihjältens vedermödor. Om de första två filmerna var storslagna actionpärlor med handlingen mestadels förlagd till trånga utrymmen, får man väl säga tvärtom när det gäller del 3 och dagens historia. Större ytor, mer människor men likväl samma stil på adrenalinet.

Detta alsters regissör Len Wiseman krutar på från allra första början, när han låter McClane få uppdraget att eskortera en hackande yngling (Justin Long) till FBI som gärna vill prata med honom angående ett pinsamt dataintrång som drabbat den stora myndighetsjätten.
Ett par synnerligen elaka badass vill dock också gärna träffa hackern för att röja bevis ur vägen men som vanligt lyckas Brucan W komma emellan och vips är cirkusen igång.

Den här gången handlar det om cyberbrott och dataterrorism blandat med lite hederlig slå-på-käften-action. Det sista är ju den gode McClane något av ett pugilistess på. Som vanligt finns det också en dold agenda bakom überskurkens handlingar, och detta portioneras ut i lagom mängd under filmens gång.

precis som förr. minus håret..

Vi känner igen konceptet, det är samma stil och samma överlägsna attityd hos skurksen när de går i clinch med vår hjältepolis. Vi som varit med på hela resan vet ju att när historien rullat på så pass långt att Willis är iförd smutsiga kläder och med ett lagom klädsamt nedblodat ansikte är han i sitt livs form och tänker inte låta någon jävel komma över bron, än mindre vända om och fly med svansen mellan benen.

Gott om stinn action och regissör Wiseman har uppenbarligen fått klara order om hur man förvaltar McClane-arvet på bästa sätt, Die Hard-filmerna är på så sätt oerhört enkla i sin uppbyggnad…mycket hjärta och mindre hjärna men med en vinkling som skapar en osviklig lojalitet hos oss som tittar. Justin Long gör sig som något nervös sidekick, McClanes dotter har vuxit till sig och får en liten men viktig roll i filmen i Mary Elisabeth Winstead skepnad. Dagens huvudskurk heter Timothy Olyphant och gör inte alls bort sig, men framstår ändå som den blekaste av ärkeskurkarna som McClane råkat på under åren. Olyphant är inte på långa vägar i närheten av Hans Gruber när det gäller sarkasmerna och den sköna elakheten. Men å andra sidan, vem skulle kunna hota honom på den tronen….? Och Bruce Willis…tja har är ju McClane liksom. Punkt.

Die Hard 4.0 levererar precis vad den ska utan några omständiga krusiduller. Inga djupsinnigheter, inget nytt under solen, tung Hollywoodaction, en skurkliga som i början tycks oövervinnerliga tills de stöter på gamle McClane vilken tar till the old school för att visa var skåpet ska stå. Allt går enligt det beprövade gamla receptet, och en än gång är det skönt underhållande längs hela speltiden. Inte lika uppseendeväckande som en gång i tiden men nog är gammal återigen bäst.

Aug 15 2010

Planet 51 (2009)

Med en budget på 70 miljoner dollar (dyrast hittills i landet) ger sig Spanien in i den datoranimerade filmvärlden på allvar. Planeten med numret 51 ligger i en avsides del av universum och är ett till synes stenigt ställe, men ändå likafullt bebott av gröna små figurer som märkligt nog verkar leva sina liv som om det var 1950-talets USA! Musiken, bilarna (eller vad man nu ska kalla dem…), den lilla staden, ja hela livsstilen påminner om en 50-talsidyll där man grillar med familjen på kvällarna och kilar på bio för att se den senaste rullen om hemska utomjordingar som invaderar. När plötsligt ett främmande rymdskepp från jorden (!) landar mitt i villaområdet och astronauten Chuck Baker studsar ut med stjärnbanéret i högsta hugg händer det grejer.

Likt Pixar och Dreamworks vet också den här filmens producenter hur man ska lägga upp taktiken för att få ut det mesta och det bästa. Det är fart och fläkt och givetvis finns det ett par av de gröna invånarna som inser att Chuck inte är ett hemskt rymdmonster, och försöker hjälpa honom att komma tillbaka till sitt skepp som beslagtagits av planetens ganska förvirrade militärstyrka. Räkna med sedvanliga skämt och lätta intriger när det gäller dataanimerat av det här slaget som ska passa hela famliljen. Just Planet 51 vinner dock snygga stilpoäng hos oss vuxna genom att i parti och minut referera till allsköns klassiska sci-fi-filmer genom åren. Kolla bara in ”hunden” som dyker upp i handlingen med jämna mellanrum. Eller vad namnet på filmen egentligen syftar på….En annan rolig grej med storyn är att man just vänt på hela begreppet med utomjordingar och invasionshotet. Här är det människan som är den fula främlingen och den avvikande i sammanhanget. Tänk på E.T. fast tvärtom. När det gäller röstavdelningen törs spanjorerna dock inte förlita sig på europeisk talang utan har hyrt in hollywoodelit i form av Justin Long, Jessica Biel, Sean William Scott, Dwayne ”The Rock” Johnson och Gary Oldman, som alla levererar enligt önskemål. Till och med John Cleese i en liten paradroll som högtravande professor får plats. Givetvis finns ett svenskt ljudspår med och där finns namn som Dan Ekborg, Frida Öhrn, Måns Zelmerlöw och (suck) Robert Gustafsson, men för den totala upplevelsen väljer man självklart originalrösterna.
Det är en enkel handling som rullar på helt enligt stilmallen som visserligen inte bjuder på samma känslospektrum som tex Pixar är fenomenala på att trolla fram, men här har man ändå aldrig tråkigt och mysfaktorn är hög både hos stora och små tittare.

Planet 51 är väldigt snyggt gjord ned till minsta bakgrundsdetalj och behaglig att se på. Det är kul och underhållande, om än inte på något sätt nyskapande. Extra plus för den mustiga detaljrikedomen som garanterat kommer att tilltala oss vuxna som kan referera till vår egen sci-fi-filmhistoria på ett ytterst roande sätt.

Betyget: 3

Jan 10 2010

Drag Me to Hell (2009)

När det unga banklöftet Christine (Alison Lohman) nekar en gammal kvinna anstånd med amorteringen på ett lån tar det hus i helvete. Ordentligt.
Den gamla kvinnan är oturligt nog obehagligt väl bevandrad i det övernaturliga, vilket får till följd att Christine får en förbannelse  kastad på sig. En förbannelse som betyder att efter tre dagars plågsamt lidande kommer självaste hin håle och hämtar henne till helvetet…
Nu är det upp till stackars Christine att försöka lösa problemet innan den objudne ”gästen” dyker upp.

Det sägs att regissören Sam (Spiderman) Raimi sökte något lite mindre politiskt korrekt att pyssla med i väntan på nästa Spiderman-jobb. Tillsammans med brodern Ivan har han nu knåpat ihop denna lilla rysarhistoria om den unga Christine som får utstå helvetets (sorry) alla kval bara för att hon skulle visa  sig stursk inför sin chef.
Raimi, som ju började sin karriär med de ökända Evil Dead-filmerna, vet hur man handskas med modern skräck och flirtar vilt med de flesta av klicheérna. Trots de obligatoriska bu-effekterna väljer Raimi att inte lägga krutet på för mycket gore, utan vet att det som skrämmer mer är samspelet mellan ljussättning, skuggor och dramatiskt musik.

Alison Lohman som Christine får flera tillfällen att ta på sin bästa skräckslagna blick, när förbannelsen utsätter henne både för det ena och det andra i väntan på den stora uppgörelsen.
Av det övriga persongalleriet runt henne är det främst den gamla kvinnan Sylvia Ganush (Lorna Raver) som sticker ut obehagligt värre. Justin Long (sidekicken i senaste Die Hard) spelar den tame pojkvännen Clay som självklart inte först tror på Christines historia.

Mer roligt och lite tramsigt än skrämmande och rysligt, men Drag me to hell fungerar ändå hyggligt som underhållning tack vare Sam Raimis känsla och förmåga att skapa en snygg cocktail av mysrysligheter med små medel.

Betyget: 2/5