Sommarklubben: A Perfect Getaway (2009)

A_perfect_GetawayNygifta paret Cliff och Cydney firar smekmånaden på Hawaii, där de snart får höra talas om en underbar avlägsen strand som är den perfekta utflykten på den perfekta semestern. Heja.

Längs vandringsleden slår de sällskap med det egendomliga paret Nick och Gina, och får i samma veva oroväckande rapporter om ett seriemördande par som verkar härja på just Hawaii….Hu!

Upplagt för spänning och klurigheter i den här rejält snygga actionstänkaren från regissören till Pitch Black; David Twohy. En tillbakalutad inledning som lovar gott, och det blir faktiskt bara bättre ju längre historien rullar på, med reservation för den obligatoriska ologiken förstås. Härliga miljöer, tacksamma vyer över paradisliknande grönska och gott om finurliga scenlösningar. Tempot är sådär lagom i början för att få mig som tittare lite skönt avslappnad och tro att jag har koll på läget, innan det hela växlar upp och stimmar på i 110.

Listigt berättad med ett manus som faktiskt håller hela vägen (nästan) till den stora klimaxen. Stabila skådisinsatser av sköne Steve Zahn som lite nördige Cliff  och Milla Jovovich som hans nyblivna fru…samt dessutom Timothy Olyphant och Kiele Sanchez . Och banne mig har vi inte, en då ganska okänd, Chris Hemsworth som dyker upp också!

Rullen lyckas med det den är ute efter….att överraska och underhålla.
Är du lite filmnördig kommer du förmodligen att ganska snart börja lukta dig till hur det hela utvecklar sig, men på det hela taget en mycket snygg film med bra driv och förbaskat sköna vyer.

Udda smekmånad i sommarnatten.

 

 

This Is Where I Leave You (2014)

Japp, vi kör lite mer Jason Bateman!
Här dyker han upp som vänlige Judd….fast det börjar illa för vår man idag.
Han kommer på frun i sängen med hans chef, och strax därefter kommer beskedet att hans sjuka pappa gått bort.

Bara att pallra sig hem till föräldrahemmet där mamma Hillary (en pigg Jane Fonda) väntar, plus alla vuxna syskon som nu återbördas till huset för att sitta shiva (vet du inte vad det är…googla) under ett par dagar. Inte den bästa vecka Judd kan tänka sig således, inte nog med att han har privata problem. Nu måste han dessutom umgås med syskonen och träffa släkt, svägerskor och svågrar och annat löst folk. Det hela utvecklar sig naturligtvis till en rejäl familjeåterförening som bjuder på dramatik, tårar, konfrontationer, humor och lite romantik. Och…tja…det är ändå nåt med de här lite lågmäldare komedierna där tonvikten ligger på drama och känslor. Ibland får Hollywood till det.

En stor fördel just här tror jag är att dagens manus är baserat på boken ”Sju jävligt långa dagar”  och är skrivet av författaren Jonathan Tropper själv. Kanske har han haft möjlighet att plocka de bästa russinen ur berättelsen och fiffla in det i ett friskt manus? För det är verkligen go i storyn, sällan några döda punkter eller transportsträckor. Som att varje litet kapitel har något att berätta. Förutom en i början återhållsam Bateman är det en sjujädra rollista som regissören Shawn Levy (The Internship) bjussar på. Vi har Corey Stoll, Adam Driver och underbara Tina Fey som Judds syskon. Alla med sina respektive problem i bagaget. Vi får också Rose Byrne som Judds kärleksintresse från förr, och Timothy Olyphant som granne med koppling till familjen. Och så då Fonda. Jisses vad hon ser livfull och fräsch ut här! En minst sagt udda filmmamma som blivit rik på att skriva hobbypsykologiböcker med sin familj som utgångspunkt. Till barnens måttliga förtjusning.

syskonglädjen står högt i tak

”Som vanligt” handlar det om att konfrontera sitt liv och sina val. Judd får, motvilligt till en början, gott om tid att se tillbaka på åren som gått och hur han blev den han blev.
Även om Bateman är motorn i filmen, får alla skådisar tillfälle att ”lufta” sina delar av storyn.
Det är engagerande, medryckande och riktigt trivsamt hela vägen in till mål. Levy lyckas varva allvar med lite smågalna och roliga incidenter och visst kan man då och då fatta tycke för de här familjerna som alltid tycks finnas i filmens värld, när man liksom bara vill hänga med dem allihopa för att familjekänslan är sådär…genuin.

Skrik, skrän och skratt.
Plus en Jason Bateman som kanske möjligen hittar sig själv igen. Och så lite oväntade detaljer förstås!
En trivsam film detta.

Die Hard 4.0 (2007)

Såhär lagom till julens fridfullhet känns det ju nästan lite obligatoriskt att dra på en John McClane-rulle. Die Hard-konceptet har ju liksom för alltid fått en sorts julkänsla över sig, och bör väl kanske  införlivas i varje respektabel tittlista inför den stundande högtiden.

Nu väljer jag dock det andra greppet, och återtittar på den senaste av den nu kanske klassiske antihjältens vedermödor. Om de första två filmerna var storslagna actionpärlor med handlingen mestadels förlagd till trånga utrymmen, får man väl säga tvärtom när det gäller del 3 och dagens historia. Större ytor, mer människor men likväl samma stil på adrenalinet.

Detta alsters regissör Len Wiseman krutar på från allra första början, när han låter McClane få uppdraget att eskortera en hackande yngling (Justin Long) till FBI som gärna vill prata med honom angående ett pinsamt dataintrång som drabbat den stora myndighetsjätten.
Ett par synnerligen elaka badass vill dock också gärna träffa hackern för att röja bevis ur vägen men som vanligt lyckas Brucan W komma emellan och vips är cirkusen igång.

Den här gången handlar det om cyberbrott och dataterrorism blandat med lite hederlig slå-på-käften-action. Det sista är ju den gode McClane något av ett pugilistess på. Som vanligt finns det också en dold agenda bakom überskurkens handlingar, och detta portioneras ut i lagom mängd under filmens gång.

precis som förr. minus håret..

Vi känner igen konceptet, det är samma stil och samma överlägsna attityd hos skurksen när de går i clinch med vår hjältepolis. Vi som varit med på hela resan vet ju att när historien rullat på så pass långt att Willis är iförd smutsiga kläder och med ett lagom klädsamt nedblodat ansikte är han i sitt livs form och tänker inte låta någon jävel komma över bron, än mindre vända om och fly med svansen mellan benen.

Gott om stinn action och regissör Wiseman har uppenbarligen fått klara order om hur man förvaltar McClane-arvet på bästa sätt, Die Hard-filmerna är på så sätt oerhört enkla i sin uppbyggnad…mycket hjärta och mindre hjärna men med en vinkling som skapar en osviklig lojalitet hos oss som tittar. Justin Long gör sig som något nervös sidekick, McClanes dotter har vuxit till sig och får en liten men viktig roll i filmen i Mary Elisabeth Winstead skepnad. Dagens huvudskurk heter Timothy Olyphant och gör inte alls bort sig, men framstår ändå som den blekaste av ärkeskurkarna som McClane råkat på under åren. Olyphant är inte på långa vägar i närheten av Hans Gruber när det gäller sarkasmerna och den sköna elakheten. Men å andra sidan, vem skulle kunna hota honom på den tronen….? Och Bruce Willis…tja har är ju McClane liksom. Punkt.

Die Hard 4.0 levererar precis vad den ska utan några omständiga krusiduller. Inga djupsinnigheter, inget nytt under solen, tung Hollywoodaction, en skurkliga som i början tycks oövervinnerliga tills de stöter på gamle McClane vilken tar till the old school för att visa var skåpet ska stå. Allt går enligt det beprövade gamla receptet, och en än gång är det skönt underhållande längs hela speltiden. Inte lika uppseendeväckande som en gång i tiden men nog är gammal återigen bäst.

I Am Number Four (2011)

Det dröjde som vanligt inte länge efter att filmen haft premiär innan skarprättarna ställde sig i kö med vässade klingor. Glåporden som staplats är innehållös, tunn soppa, fjantig och allehanda usel.

Och visst drar man osökt paralleller till tex Twilight-soppan, starka krafter, tonårsförälskelse och diverse skumma element som huserar i bakgrunden. Fast vänd lite på konceptet och den tvålfagre ynglingen John (Alex Pettyfer) med hemligheter är den som dyker upp i den lilla staden och snart finner sig förälskad i skolans udda men varmhjärtade tjej, Sarah (Dianna Agron).

John är alltså på flykt, är i hemlighet en av de sista av ett släkte från en annan planet (!) och måste ständigt hålla sig undan en annan utomjordisk ras som bara gett sig den på att förgöra John och ett antal andra av samma sort som lyckades fly till Jorden (av någon märklig anledning). The bad guys ser ut att ha snott klädstilen från Matrix och ansiktstatueringar från söderhavet kombinerat med oerhört fula trynen och illa tandhygien.

Trots varningsklockor om en lågbudgetvariant av Twilight står den här filmen ändå ut på ett litet annorlunda sätt. Med en lovande inledning, ett saggigt mittparti tar det sig lite mot slutet och det går inte att dissa filmen helt, finns helt enkelt inte jättemycket att reta sig på här. Visst haglar klyschorna som spön i backen, John får tex av sin följeslagare och ”mentor” Henri (Timothy Olyphant i en rätt omotiverad roll) order om att ligga lågt….och det första John gör är att bli ovän med skolans värsta brats och sportfånar samtidigt som han dessutom blir kompis med skolans nörd och då kärar ned sig i söta Sarah. Allt enligt manusmall 1 A vad gäller tonårs-action-drama-romantik-mysterie-avdelningen.

Bakom allt det ytliga och sockersöta är det ändå stundtals lite underhållande och man får nog inte se filmen med någon större förhoppning om mening eller originaltitet. I regipinnen håller D.J. Caruso som tidigare visat formen med underhållande alster som Eagle Eye och Disturbia, och han har ju, med support från Spielbergs Dreamworks i ryggen, viss koll på det här med effekter och visuella färdigheter.

I Am Number Four är totalt överraskningsfri, dock rätt snyggt gjord och med ett par skådisar som inte gör bort sig nämnvärt. Känns inte lika naivt dum som Twilight. Står man ut med de värsta klyschorna är det rätt lättsmält och till viss del underhållande i all sin krämiga fånighet. Risk för uppföljare finns.

”You have no idea of what I’m capable of.”

The Crazies (2010)

Nyinspelningar med lite upphottat innehåll verkar alltid ligga i tiden. Speciellt gamla 70-talare som legat till sig ett par generationer.
Här kommer nu en till i regi av Breck Eisner (Sahara) och handlar om vad som händer när en liten idyllisk stad i mellanvästern fördärvas helt när vattnet förgiftas av något okänt (anar vi myndigheterna…?) som förvandlar den vänaste medborgare till en bindgalen urskillningslös mördare. Inte riktigt zombie-varning här alltså, men inte långt ifrån. Det är nu upp till den rättrådige polischefen Dutten (Timothy Olyphant), hans fru Judy (som finurligt nog är stadens läkare också) och hans trogne polisassistent att ta upp kampen mot det onda som plötsligt håller på att ta över staden.

Zack Snyders´s lyckosamma nyfilmatisering av Dawn of the Dead 2004 sparkade plötsligt lite liv i den här genren där både zombies och andra galningar tillåts härja i vågorna av massutbrott av diverse virus och epedemier. Självklart är denna film också en moderniserad version av en gammal Romero-klassiker. Manuset tar ramhandlingen och vinklar ut sina egna små sidospår, men behåller samtidigt det enkla fokuset; att låta oss som tittare  inte fundera alltför mycket utan istället huka inför de effektiva spänningsmomenten som blandas vilt med sedvanliga äckel- och bu-scener. Historien tar sig från punkt A till punkt C via punkt B utan krusiduller. Det är raka rör och gott om action med effekter.
Huvudpersonerna gör bra ifrån sig överlag, Timothy Olyphant har jag gillat sedan han dök upp i Deadwood (även om han var lite svag i den senaste Die Hard-svängen). Radha Mitchell (Surrogates) som hustrun Judy får  här chansen i lite större skala och gör vad hon ska utan överspel. Regissör Eisner har inte bara tutat och kört och förlitat sig på maffig action, utan lyckas faktiskt med konstycket att bygga upp en känslan av en liten idyll som plötsligt hotas av något helt galet och okänt med fruktansvärda konsekvenser. Det blir både spännande och oroande på samma gång när militären dyker upp, men uppenbarligen utan någon större vilja att hjälpa de förtvivlade invånarna i staden.

The Crazies är effektiv, underhållande och rätt snyggt gjord. Manuset litar till redan inslagna dörrar men lyckas ändå vara till viss del ovisst intill slutet. Inget fel på specialeffekterna och de som törstar efter lite hederlig gore får sin beskärda del av det nöjet också. Spänningsframkallande och adrenalinstinn trots ett ganska ytligt manus.

Betyget: 3