Etikettarkiv: Milla Jovovich

Apr 12 2017

Resident Evil: The Final Chapter (2016)

last-resident-evil-posterGrejer som ger mer nöje:

  • deklarera
  • besikta bilen
  • tandläkaren
  • titta på målarfärg som torkar (den gamla klassikern!)
  • lära sig alla Sveriges vägmärken utantill
  • se om Turinhästen

Alltså, detta är ofattbart risigt.
Hur kan den här filmserien fått hålla på år efter år?!? (Och ja…jag har sett alla filmer…men tydligen bara skrivit om 3……”VARFÖR DÅ DÅ DIN DUMME FAN????”…kan man ju undra…..men första var bra…faktiskt.) Kan vi enas om att Paul W.S. Anderson inte får göra en endaste rulle till. Och att Milla Jovovich börjar på teaterskola. Okej?

Handlingen? HANDLINGEN!??!
Skojar du med mig???
Allt jag ser är en speedad, boffande filmklippare som suttit och tänkt; ”nu jävlar alltså….!!”

Jag ber till högre makter att detta verkligen är slutet på hela skithistorien.

 

Jun 20 2015

Sommarklubben: A Perfect Getaway (2009)

A_perfect_GetawayNygifta paret Cliff och Cydney firar smekmånaden på Hawaii, där de snart får höra talas om en underbar avlägsen strand som är den perfekta utflykten på den perfekta semestern. Heja.

Längs vandringsleden slår de sällskap med det egendomliga paret Nick och Gina, och får i samma veva oroväckande rapporter om ett seriemördande par som verkar härja på just Hawaii….Hu!

Upplagt för spänning och klurigheter i den här rejält snygga actionstänkaren från regissören till Pitch Black; David Twohy. En tillbakalutad inledning som lovar gott, och det blir faktiskt bara bättre ju längre historien rullar på, med reservation för den obligatoriska ologiken förstås. Härliga miljöer, tacksamma vyer över paradisliknande grönska och gott om finurliga scenlösningar. Tempot är sådär lagom i början för att få mig som tittare lite skönt avslappnad och tro att jag har koll på läget, innan det hela växlar upp och stimmar på i 110.

Listigt berättad med ett manus som faktiskt håller hela vägen (nästan) till den stora klimaxen. Stabila skådisinsatser av sköne Steve Zahn som lite nördige Cliff  och Milla Jovovich som hans nyblivna fru…samt dessutom Timothy Olyphant och Kiele Sanchez . Och banne mig har vi inte, en då ganska okänd, Chris Hemsworth som dyker upp också!

Rullen lyckas med det den är ute efter….att överraska och underhålla.
Är du lite filmnördig kommer du förmodligen att ganska snart börja lukta dig till hur det hela utvecklar sig, men på det hela taget en mycket snygg film med bra driv och förbaskat sköna vyer.

Udda smekmånad i sommarnatten.

 

 

Dec 17 2012

Resident Evil: Retribution (2012)

När jag gnällde på Resident Evil: Afterlife varnades också för risken för ännu mera uppföljare. Och se, lika säkert som att julafton kommer vare sig det finns snö eller ej, pumpar Paul W.S. Anderson ut kapitel efter kapitel i denna evighetssaga.

Först tänkte jag skriva att han känns oerhört trist och fantasilös som liksom aldrig tycks kunna släppa konceptet och få till ett avslut en gång för alla…men sedan inser jag att karln egentligen antagligen är supersmart. Snacka om trogen kassako så länge han tillhandahåller snygga effekter och hustrun Milla Jovovich i tajta läderoutfits. Alla tv-spelares våta dröm?

Jag gillade första filmen om Alice. Bra fart, snyggaction och bra samling karaktärer som tampades med besvärligheterna och det elaka viruset. Nu, ett antal år senare, känns det som både zombie-vinklingen och röda tråden för länge sedan har försvunnit. Anderson har stegvis målat in sig in omständigheternas mögiga hörn med alla turer och sidovägar i storyn. Det enda man kan lita på är att Milla kickar hårt och får ur sig ett antal floskler i enlighet med vad stilen kräver.

Naturligtvis är detta återigen bara en film som den mest hängivne av spelen kan tycka om, vill jag hävda. Nu är till och med dagens alster gjord som ett enda stort tv-spel, där Alice med kompisar bokstavligen måste slå sig fram genom olika ”nivåer” i något som ska föreställa en rysk megabunker och där CGI-nissarna som vanligt fått jobba häcken av sig. Äsch..jag orkar inte ens gå in på storyn. Eller vaddå story?! Känns fan inte som det finns någon vettig sådan längre.

steril skarprätterska i steril miljö

Mot slutet av filmen satt jag med någon sorts uppgiven önskan om ett slut som en gång för alla satte punkt för den här sörjan. Ha…tänker ni. Är han totalt dum i huvet!? Skulle Anderson ge upp den här (sega) franchisen i första taget!? Skulle inte tro det va? Slutet är istället precis så hopplöst tröttsamt som man kan föreställa sig.

Jag hatar inte Resident Evil: Retribution. Det är mer en sorts trötthet som sköljer över mig (och en sedvanlig ånger över att jag återigen kastat bort filmtid), och ett konstaterande att trots att det faktiskt går att göra snygga actionfilmer med både bra story och finfint visuellt glitter..verkar inte producenterna av den här ”härligheten” vara så värst intresserade av just den kombon. Målgruppens spenderade pluringar för att få sukta efter läder-Milla lockar nog mer.
Naturligtvis är detta ren dynga.

Jun 29 2012

Faces in the Crowd (2011)

Klassas av IMDb som en ”horror-thriller”, men det är bara ren horsecrap för vad vi har här är snarare ett sorts drama med lite klassisk mysterielösning förpackad som mördarhistoria och avsedd att förvilla även våra åskådande hjärnor så gott det går.

En seriemördare härjar i Staden, en lurkig skuggfigur som (naturligtvis) ger sig på unga kvinnor. Det första dagens huvudperson, Anna (Milla Jovovich) gör då är att gå på tjejkväll, spana in killrumpor i baren, vinka av överförfriskad väninna i taxi och sedan promenera hem alldeles själv genom ödsliga gator! En helt ologisk handling under rådande omständigheter men naturligtvis en katalysator för att få igång hela storyn. Bara att svälja som tittare och gå vidare…hrm…

Ok, givetvis närkontakt med The Killer men inte mer än att hon kommer undan i sista minuten…dock inte helt utan skador då hon slår i skallen så hårt att hon inte känner igen en kotte när hon vaknar upp på sjukhuset. Permanent drabbad av ansiktsblindhet lyder domen, inte helt lätt åkomma då Anna nu ser ett helt nytt ansikte varje gång hon tex tittar på sin sambo Bryce (Michael Shanks). För att inte tala om hur man nu ska känna igen en mördare som naturligtvis betraktar varje steg Anna tar och inväntar rätt tillfälle…

Det något udda sjukdomstillståndet (som lär finnas i verkligheten) bjuder ju raskt in till ganska fantasifulla och listiga scenerier. Vi har en mördare som plötsligt kan röra sig ganska nära sitt objekt, vi har en hjältinna som försöker fundera ut tricks för att klara sig i vardagen, vi har en polis (Julian McMahon) som ska försöka fånga mördaren och naturligtvis dras till Anna både som viktigt vittne och vacker kvinna och vi har slutligen en sambo som tycks ha ett nytt ansikte i sovrummet varje kväll när det ska hånglas (enligt Annas väninna ”inte helt katastrofalt…”)

Filmens upplägg gör det frestande för dagens regissör Julien Magnat att leda både Anna och oss som tittar i alla möjliga riktningar. Ganska snart fattar man dock som rutinerad åskådare vart de misstänkta blickarna nog ska riktas. Trots det lyckas historien hålla sig ganska länge i det gåtfulla skiktet och det är inte helt självklart vilka man ska pinpointa in som skurk-kandidater. På det hela taget förvånande väl genomfört måste jag erkänna.

främling, mördare, sambo…eller bara snällispolis..?

Dock,  mer drama än jätte-otäck-thriller. Fokuset ligger främst på Anna och hennes reaktioner i olika situationer och hur hon förhåller sig när alla plötsligt verkar se likadana ut eller olika från sekund till sekund. Milla J sköter sig också helt okej, och får faktiskt chansen att visa att hon kan skådespela. Kanske än mer när hon tar chansen och förflyttar sig ett steg ifrån maken Paul W.S. Anderson och dennes filmvärld, där hon annars alltid ska spela ytliga figurer. Nu är inte dagens alster någon jättedjup historia att gestalta, men hon gör sannerligen inte bort sig med det hon gör här. Ett litet plus i kanten där.

Faces in the Crowd sköter sig rätt bra som thrillerbetonat drama. Svälj den helt ologiska inledningen och blunda för det synnerligen smetiga slutet, så har man faktiskt en mini-bra, kanske till och med lite småspännande, 100-minutare. Trean är väldigt svag, men jag blev banne mig lite överraskad i rätt riktning och jag gillart.
Åh vad snällheten sköljer över mig..

Mar 7 2012

The Three Musketeers (2011)

Det känns allt lite otippat att just den här gamla skrönan kom inflöjtande från Hollywoods filmhimmel. Och än mer otippat att det är cgi-fantasten och mannen som givit tv-spel-till-filmduken ett ansikte som sitter bakom kameran och hojtar.

Men icke desto mindre är det just Paul W.S. Anderson som här presenterar en ny version av denna inte helt okända matinéberättelse. Filmad ett antal gånger. Gene Kelly och Lana Turner var ansiktena utåt på fyrtiotalet och en ganska brattig version kom ju -93 med bla gamängerna Charlie Sheen, Kiefer Sutherland och Oliver Platt. Den i mitt tycke bästa versionen hittas dock från 1973 då Oliver Reed, Michael York, Richard Chamberlain, Faye Dunaway, Raquel Welch, Christopher Lee och Charlton Heston alla ställde upp i en härligt färgrik och mustig version. Ja ni hör ju själva. Dåtidens superstars i en salig röra…

…men vad har vi här nu då? Jo naturligtvis Milla Jovovich (det är ju trots allt en Anderson-film) som ränksmidande Milady och Christophe Waltz som badasset Richelieu, vilka tillsammans smider planer för att störta den tramsige kungen och ta makten i 1600-talets Frankrike. Då hade de dock inte räknat med de käcka musketörerna, numera dock på dekis i ett myllrande Paris som ser misstänkt cgi-framställt ut. När hetsporren D´Artagnan kommer till stan blir det såklart liv i luckan och vips är alla inblandade i en synnerligen galen plot som går ut på att rädda drottningen genom att bla ta sig till England och bryta sig in Towern…

Här är allt lite uppskruvat en aning mot tidigare versioner, tempot lite högre och naturligtvis kan inte Anderson hålla sig borta från slow motion-style och att låta frugan Jovovich då och då förvandlas till värsta kickande superatleten och en sorts föregångare till Alice i Resident Evil. Manuset gör inga som helst anspråk på att leda historien i någon ny riktning, snarare fläskar Anderson på med än mer kladdiga färger då han tar det hela till en sorts steampunk-version och bla inte drar sig för att låta musketörerna använda luftskepp i sina ansträngningar!

fransk stål...fast på engelska

Det går att hitta rätt kända namn i skådistruppen där, förutom ovan nämnda två, också träbocken Orlando Bloom och Mads Mikkelsen som enögde Rochefort får lite scentid. Logan Lerman har fått uppdraget att leka D´Artagnan och lyckas väl sådär. Kanske den som stör mest i sällskapet. Hans påklistrade kaxighet och otålighet irriterar mer än underhåller. De plattaste figurerna blir kanske ändå just de tre musketörerna som i form av Matthew Macfadyen, Luke Evans och Ray Stevenson inte sticker ut så mycket de kanske borde. (Här kan man ju jämföra med -73 års version och en härligt överspelande Oliver Reed tex!)

The Three Musketeers är dock väldigt snygg, det är granna färger och kläder och scenografi. Uppsåtet är uppenbarligen att underhålla, och det med action, humor och effekter i högt tempo samt en logik som inte är värd att syna närmare. Som färsk uppdatering av Dumas gamla klassiker håller den helt klart förvånansvärt bra, bara man närmar den sig på rätt sätt. I all sin ytlighet.

Jan 5 2012

Det Femte Elementet (1997)

Ibland vill man ju bara bli sådär underhållen. Utan större djup eller tyngre mening. Då kan man banne mig slänga på den här rullen med gott samvete!

Någonstans för länge sedan läste jag någon artikel om att Luc Besson som yngling fabulerade fram en knasig historia i sin fantasifulla hjärna. En tokig soppa som kanske inte ens skulle gå att visualisera, men som Besson ändå alltid burit med sig i någon sorts portabel byrålåda. Var det då inte för väl att den kufiske filmmakaren till slut grabbade tag i sin ungdomsfantasi och såg till att få den gjord!

För vad är väl detta om inte drygt två timmars nonsens förpackat i det gladaste av färger, action, sci-fi och rent tokrolig humor. Som om alla inblandade gått på partaj anordat av värden Besson och fått sig lite goda drinkar och finfint tilltugg. Skit samma vad gäller festens innehåll egentligen, det viktiga är att alla som är där har kul och mår bra.

Se på Bruce Willis bara, snygg och smärt och nära till de patenterade oneliners han behärskar så till fullo i rätta element (!) Och se på Milla Jovovich. Sällan har väl hon sett så söt och oskuldsfull ut. Rolig är hon också och samspelet med Brucan ligger snyggt i dessertfatet. Snabbkäftade Chris Tucker ÄR påfrestande men till och med Willis småskrattar nog åt kommentarerna som sprutar ur Tucker´s mun under filmens gång. Partycrasharen nummer ett Gary Oldman sitter minsann i ett hörn och verkar mysa. Lagt sig till med värsta Billy-Bob-Thornton-sydstats-trash-dialekten har han gjort också i sin roll som badass. Rolig kille det där! Oldman verkar vara bästa gästen vilket party han än dyker upp på!

partykillar med tillfälligt problem

Och sådär håller det på. Besson målar upp en riktigt mustig historia om att rädda världen i framtiden, ett par mystiska stenar, dumstrutar till aliens och fartiga hjältar, ett New York som man inte vill köra flygande bil i och det hela saltat med lite trivsam tramshumor . Släng in lite snygga effekter och bra driv i tempot så är vi nästan i mål.

Det roliga med filmen när man nu ser den igen efter ett antal år, är att det är kul att upptäcka nya detaljer mitt i alla fyrverkerier som serveras. Besson må ha släppt iväg en rätt tunn story på manuspapperet, men utförandet är det sannerligen inget fel på.

Det Femte Elementet ger stil åt begreppet Roliga Timmen och det blir en knasig kombo av action, sci-fi, komedi och högtravande mumbo-jumbo. Allt försett med snygga bilder och ett extremt underhållande soundtrack. En klassisk oviktig pärla från Besson. Visst räcker det så ibland.

Nov 10 2010

Resident Evil: Afterlife (2010)

Dessa zombies. Ständigt dessa envisa, långsamma och trista typer. Känns som om de ställer till det i var och varannan film nu. Resident Evil-serien har lite lullat på genom åren, en ny del dyker upp ibland och den trogna Milla Jovovich gör vad hon kan i rollen som Alice. Nya effekter, nya sidor av action och nya intriger. Eller inte. Problemet med Resident Evil-franchisen tycker jag är att det blivit så förbannat ointressant. Lika frisk och fartig som den första filmen var en gång tiden (kanske låg den rätt i tiden också), lika tradiga och sega har efterföljarna varit. För varje film som dykt upp har B-stämpeln hamrats hårdare in i historierna.

Och frågan är om det inte har nått lågvattenmärket nu. Alice är ständigt på flykt (eller är det en klon…hmm) och hamnar den här gången i Los Angeles där gatorna, liksom i övriga världen, nu befolkas av dessa sävliga levande döda med sitt karaktärisktiska väsande och molande. I ett övergivet fängelse stöter hon ihop med en hoper överlevare och det enda filmens manus egentligen går ut på  är hur de ska ta sig till den omtalade fristaden Arcadia som alla hört talas om. Storyn är uppställd helt enligt schablon-mallarna, den gode, den kärve, den tjurige och den fege, och de oroliga och de lömska och de…tja ni fattar…

Och så Alice då, som verkar ha svar på allt, och kan slåss utav bara helvete. Paul W.S. Anderson har förutom manusförfattandet också tagit över regipinnen igen och hade man hoppats på lite nytänkande eller i alla fall någon slags ny energi eller vitalitet, är det bara att tjura ihop som tittare. Inget, och då menar jag verkligen inget, nytt under solen. Som i alla ytliga berättelser och filmatiseringar av spel, serier och kalla det vad du vill, så glömmer man det viktigaste; att manuset måste locka på något sätt. Spänning, humor, en uselhet som gör att det blir kul, oväntade grepp som ramlar lite utanför standardmallen. Första filmen om Alices kamp mot Umbrella lyckades just med detta att skapa en spänning och lite driv i filmen. Här är det bara så urbota tråkigt och jag gäspar högt i takt med att Alice ger zombisarna en och annan rundspark, låt vara till en del snygga actionsevenser i traditionell Matrix-stil. 

Resident Evil: Afterlife kan bara skapa glädje hos de trognaste fansen till spelen och de andra filmerna. För oss andra är det tråkighetsvarning av stora mått. Och det hjälper inte ens att man försöker åka snålskjuts på den nya 3D-tekniken. Dessutom är det nästan lite taskigt att Jovovich för varje år som går alltmer riskerar att fastna i Resident Evil-facket. För det är sannerligen ingen större merit att sätta på sitt CV. Dessutom tvingas man plågsamt konstatera att det finns risk för ännu en uppföljare vad det lider.