Dessa zombies. Ständigt dessa envisa, långsamma och trista typer. Känns som om de ställer till det i var och varannan film nu. Resident Evil-serien har lite lullat på genom åren, en ny del dyker upp ibland och den trogna Milla Jovovich gör vad hon kan i rollen som Alice. Nya effekter, nya sidor av action och nya intriger. Eller inte. Problemet med Resident Evil-franchisen tycker jag är att det blivit så förbannat ointressant. Lika frisk och fartig som den första filmen var en gång tiden (kanske låg den rätt i tiden också), lika tradiga och sega har efterföljarna varit. För varje film som dykt upp har B-stämpeln hamrats hårdare in i historierna.

Och frågan är om det inte har nått lågvattenmärket nu. Alice är ständigt på flykt (eller är det en klon…hmm) och hamnar den här gången i Los Angeles där gatorna, liksom i övriga världen, nu befolkas av dessa sävliga levande döda med sitt karaktärisktiska väsande och molande. I ett övergivet fängelse stöter hon ihop med en hoper överlevare och det enda filmens manus egentligen går ut på  är hur de ska ta sig till den omtalade fristaden Arcadia som alla hört talas om. Storyn är uppställd helt enligt schablon-mallarna, den gode, den kärve, den tjurige och den fege, och de oroliga och de lömska och de…tja ni fattar…

Och så Alice då, som verkar ha svar på allt, och kan slåss utav bara helvete. Paul W.S. Anderson har förutom manusförfattandet också tagit över regipinnen igen och hade man hoppats på lite nytänkande eller i alla fall någon slags ny energi eller vitalitet, är det bara att tjura ihop som tittare. Inget, och då menar jag verkligen inget, nytt under solen. Som i alla ytliga berättelser och filmatiseringar av spel, serier och kalla det vad du vill, så glömmer man det viktigaste; att manuset måste locka på något sätt. Spänning, humor, en uselhet som gör att det blir kul, oväntade grepp som ramlar lite utanför standardmallen. Första filmen om Alices kamp mot Umbrella lyckades just med detta att skapa en spänning och lite driv i filmen. Här är det bara så urbota tråkigt och jag gäspar högt i takt med att Alice ger zombisarna en och annan rundspark, låt vara till en del snygga actionsevenser i traditionell Matrix-stil. 

Resident Evil: Afterlife kan bara skapa glädje hos de trognaste fansen till spelen och de andra filmerna. För oss andra är det tråkighetsvarning av stora mått. Och det hjälper inte ens att man försöker åka snålskjuts på den nya 3D-tekniken. Dessutom är det nästan lite taskigt att Jovovich för varje år som går alltmer riskerar att fastna i Resident Evil-facket. För det är sannerligen ingen större merit att sätta på sitt CV. Dessutom tvingas man plågsamt konstatera att det finns risk för ännu en uppföljare vad det lider.