Etikettarkiv: Paul W.S Anderson

Apr 12 2017

Resident Evil: The Final Chapter (2016)

last-resident-evil-posterGrejer som ger mer nöje:

  • deklarera
  • besikta bilen
  • tandläkaren
  • titta på målarfärg som torkar (den gamla klassikern!)
  • lära sig alla Sveriges vägmärken utantill
  • se om Turinhästen

Alltså, detta är ofattbart risigt.
Hur kan den här filmserien fått hålla på år efter år?!? (Och ja…jag har sett alla filmer…men tydligen bara skrivit om 3……”VARFÖR DÅ DÅ DIN DUMME FAN????”…kan man ju undra…..men första var bra…faktiskt.) Kan vi enas om att Paul W.S. Anderson inte får göra en endaste rulle till. Och att Milla Jovovich börjar på teaterskola. Okej?

Handlingen? HANDLINGEN!??!
Skojar du med mig???
Allt jag ser är en speedad, boffande filmklippare som suttit och tänkt; ”nu jävlar alltså….!!”

Jag ber till högre makter att detta verkligen är slutet på hela skithistorien.

 

Sep 22 2014

Fattigmans-Gladiator, fartdårar och ständigt detta YA-larv

Fy fasen alltså. Vilken start på hösten.
Nästan overkligt knasig om du frågar mig. Först ramlar man ur sadeln efter en käftsmäll som fortfarande, även om höstsolen fortsätter att trevande leta sig över hustaken på morgnarna som vilken annan dag som helst, känns ringande i öronen…och vad händer sen? Jo då drabbas man av superduperförkylning, säkert med ett inslag av speciellt svår halsfluss (?), vilket gör att en hel vecka bara ytterligare försvinner i det som kallas livet. Och ni vet ju att när en man blir sjuk…ja då blir han SJUK!

Därför fortsätter de turboliknande skjutjärns-recensionerna att fylla bloggen här en stund till. Det finns trots allt en diger backlog som ska tömmas efter ”augusti/septembertöcknet”.

 

Pompeii (2014)

Paul W.S. Anderson igen. Ni vet ju säkert vid det här laget att jag har lite svårt för den regisserande snubben. Speciellt sedan han hamrat sönder Resident Evil-serien. Han har så att säga en ganska brant uppförsbacke i min bok.

Nu gör han då film på välkänd katastrof från historien. Och gör en sorts action-take på ämnet! Herregud! Inget fel i att göra spelfilm om händelsen…men att göra billig actionstory av det! Oh my. Inte blir det bättre av det känns som värsta formen av fattigmans-Gladiator möter Romeo och Julia. Det hjälper inte ens att man kallar in ”Jon Snow” från GoT. Kit Harington är så blek så blek och känns HELT bortkommen. Än värre är kanske att man lurat in gamle Kiefer Sutherland på lite betald semester för att spela tunikaförsedd dåre från det mäktiga Rom. Sutherland förlorar nästan all trovärdighet som skådis (har han förresten haft nån..?) med sitt GALNA överspel! Kan vi skylla på regissören? Jag hoppas det.

Nej nej, det här var ju för trashigt. En rackarns B-rulle försedd med skapliga effekter. Först tänker jag att jag ändå ska skriva några positiva ord om CGI:n och de sista minuterna i rullen då det faktiskt händer något i filmen…men vad fan…en sådan sunkrulle som det här ändå blir måste ändå få stå där med skammen i form av ett underkänt betyg. Basta.

 

Need for Speed (2014)

Jag är väl inte den som avfärdar snygga bilåkarstunts bara sådär. Klart det finns läckerheter inom det området också.
Här bjussas det på filmversion av känt tv-spel. Har inte spelat och kommer inte att göra det.

Nödtorftig historia har värkts ihop för att få dagens huvudperson Aaron Paul (Breaking Bad) att dels kunna vara med i knasigt streetrace i Kalifornien och dels kunna ta sig till just Kalifornien från östkusten. Vad är väl bättre än att göra det på olagligt vis i snabb bil med alldeles för hög fart.

Filmen gör precis vad den ska. Inget mer. Inget mindre. Full fart på gasen och ett par rejält snyggt komponerade racingsekvenser. Underhåller milligramvis då och då när man glor på den, men i samma sekund man stänger av är den borta från medvetandet. Imogen Poots behöver dock inte skämmas för sig som den rätt charmiga sidekicken/kärleksintresset Julia. Dessutom är jag lite svag för underhållande Rami Malek från The Pacific. Här får han några minuter i alla fall.
Naturligtvis en helt onödig film.

 

Divergent (2014)

Men vad fan är det med de här YA (young adults)-historierna!? Bara för att det kommer EN måste det väl inte dundra in ett dussintal yviga kopior på ämnet!?! Fan vad jag blir arg alltså. Ytterligare en postapokalyptisk USA-framtid. Här Chicago som lever bakom höga staket i en egen liten bubbla. Alla invånare måste tillhöra en speciell grupp med särskilda förmågor och uppgifter (VARFÖR??!?) De som styr (suck) tror minsann att det är melodin att bygga demokratin på (ha!).

”Som vanligt” en ung kvinna i centrum. Hon MÅSTE välja i filmens inledning (håhåjaja) och sen är det bara att leva med beslutet. KLART hon är speciell dessutom! Och måste dölja sin hemlighet. Här ska tränas, bli förälskad i den tystlåtne snubben med tatueringar. Hon ska hånas och retas och utsättas för allehanda jävligheter. Och så ska det nystas upp konspirationer också! Plus den plastiga romantiken. Helt jävla ointressant filmjävel alltså.

En sorts mischmasch där man försöker sno allt som Hunger Games har lyckats med. Här är det katastrofpannkaka. Men, som min gode bror så vist påpekade, ”vi är ju inte direkt målgruppen här kanske….” Å andra sidan känner man igen en dålig kopia på ett bra original när man utsätts för den. Och att klämma in en styltig Kate Winslet som stiff överkucku hjälper inte direkt.
Generande dålig ripoff på HG är vad som bjuds här.

 

Dec 17 2012

Resident Evil: Retribution (2012)

När jag gnällde på Resident Evil: Afterlife varnades också för risken för ännu mera uppföljare. Och se, lika säkert som att julafton kommer vare sig det finns snö eller ej, pumpar Paul W.S. Anderson ut kapitel efter kapitel i denna evighetssaga.

Först tänkte jag skriva att han känns oerhört trist och fantasilös som liksom aldrig tycks kunna släppa konceptet och få till ett avslut en gång för alla…men sedan inser jag att karln egentligen antagligen är supersmart. Snacka om trogen kassako så länge han tillhandahåller snygga effekter och hustrun Milla Jovovich i tajta läderoutfits. Alla tv-spelares våta dröm?

Jag gillade första filmen om Alice. Bra fart, snyggaction och bra samling karaktärer som tampades med besvärligheterna och det elaka viruset. Nu, ett antal år senare, känns det som både zombie-vinklingen och röda tråden för länge sedan har försvunnit. Anderson har stegvis målat in sig in omständigheternas mögiga hörn med alla turer och sidovägar i storyn. Det enda man kan lita på är att Milla kickar hårt och får ur sig ett antal floskler i enlighet med vad stilen kräver.

Naturligtvis är detta återigen bara en film som den mest hängivne av spelen kan tycka om, vill jag hävda. Nu är till och med dagens alster gjord som ett enda stort tv-spel, där Alice med kompisar bokstavligen måste slå sig fram genom olika ”nivåer” i något som ska föreställa en rysk megabunker och där CGI-nissarna som vanligt fått jobba häcken av sig. Äsch..jag orkar inte ens gå in på storyn. Eller vaddå story?! Känns fan inte som det finns någon vettig sådan längre.

steril skarprätterska i steril miljö

Mot slutet av filmen satt jag med någon sorts uppgiven önskan om ett slut som en gång för alla satte punkt för den här sörjan. Ha…tänker ni. Är han totalt dum i huvet!? Skulle Anderson ge upp den här (sega) franchisen i första taget!? Skulle inte tro det va? Slutet är istället precis så hopplöst tröttsamt som man kan föreställa sig.

Jag hatar inte Resident Evil: Retribution. Det är mer en sorts trötthet som sköljer över mig (och en sedvanlig ånger över att jag återigen kastat bort filmtid), och ett konstaterande att trots att det faktiskt går att göra snygga actionfilmer med både bra story och finfint visuellt glitter..verkar inte producenterna av den här ”härligheten” vara så värst intresserade av just den kombon. Målgruppens spenderade pluringar för att få sukta efter läder-Milla lockar nog mer.
Naturligtvis är detta ren dynga.

Mar 7 2012

The Three Musketeers (2011)

Det känns allt lite otippat att just den här gamla skrönan kom inflöjtande från Hollywoods filmhimmel. Och än mer otippat att det är cgi-fantasten och mannen som givit tv-spel-till-filmduken ett ansikte som sitter bakom kameran och hojtar.

Men icke desto mindre är det just Paul W.S. Anderson som här presenterar en ny version av denna inte helt okända matinéberättelse. Filmad ett antal gånger. Gene Kelly och Lana Turner var ansiktena utåt på fyrtiotalet och en ganska brattig version kom ju -93 med bla gamängerna Charlie Sheen, Kiefer Sutherland och Oliver Platt. Den i mitt tycke bästa versionen hittas dock från 1973 då Oliver Reed, Michael York, Richard Chamberlain, Faye Dunaway, Raquel Welch, Christopher Lee och Charlton Heston alla ställde upp i en härligt färgrik och mustig version. Ja ni hör ju själva. Dåtidens superstars i en salig röra…

…men vad har vi här nu då? Jo naturligtvis Milla Jovovich (det är ju trots allt en Anderson-film) som ränksmidande Milady och Christophe Waltz som badasset Richelieu, vilka tillsammans smider planer för att störta den tramsige kungen och ta makten i 1600-talets Frankrike. Då hade de dock inte räknat med de käcka musketörerna, numera dock på dekis i ett myllrande Paris som ser misstänkt cgi-framställt ut. När hetsporren D´Artagnan kommer till stan blir det såklart liv i luckan och vips är alla inblandade i en synnerligen galen plot som går ut på att rädda drottningen genom att bla ta sig till England och bryta sig in Towern…

Här är allt lite uppskruvat en aning mot tidigare versioner, tempot lite högre och naturligtvis kan inte Anderson hålla sig borta från slow motion-style och att låta frugan Jovovich då och då förvandlas till värsta kickande superatleten och en sorts föregångare till Alice i Resident Evil. Manuset gör inga som helst anspråk på att leda historien i någon ny riktning, snarare fläskar Anderson på med än mer kladdiga färger då han tar det hela till en sorts steampunk-version och bla inte drar sig för att låta musketörerna använda luftskepp i sina ansträngningar!

fransk stål...fast på engelska

Det går att hitta rätt kända namn i skådistruppen där, förutom ovan nämnda två, också träbocken Orlando Bloom och Mads Mikkelsen som enögde Rochefort får lite scentid. Logan Lerman har fått uppdraget att leka D´Artagnan och lyckas väl sådär. Kanske den som stör mest i sällskapet. Hans påklistrade kaxighet och otålighet irriterar mer än underhåller. De plattaste figurerna blir kanske ändå just de tre musketörerna som i form av Matthew Macfadyen, Luke Evans och Ray Stevenson inte sticker ut så mycket de kanske borde. (Här kan man ju jämföra med -73 års version och en härligt överspelande Oliver Reed tex!)

The Three Musketeers är dock väldigt snygg, det är granna färger och kläder och scenografi. Uppsåtet är uppenbarligen att underhålla, och det med action, humor och effekter i högt tempo samt en logik som inte är värd att syna närmare. Som färsk uppdatering av Dumas gamla klassiker håller den helt klart förvånansvärt bra, bara man närmar den sig på rätt sätt. I all sin ytlighet.

Nov 10 2010

Resident Evil: Afterlife (2010)

Dessa zombies. Ständigt dessa envisa, långsamma och trista typer. Känns som om de ställer till det i var och varannan film nu. Resident Evil-serien har lite lullat på genom åren, en ny del dyker upp ibland och den trogna Milla Jovovich gör vad hon kan i rollen som Alice. Nya effekter, nya sidor av action och nya intriger. Eller inte. Problemet med Resident Evil-franchisen tycker jag är att det blivit så förbannat ointressant. Lika frisk och fartig som den första filmen var en gång tiden (kanske låg den rätt i tiden också), lika tradiga och sega har efterföljarna varit. För varje film som dykt upp har B-stämpeln hamrats hårdare in i historierna.

Och frågan är om det inte har nått lågvattenmärket nu. Alice är ständigt på flykt (eller är det en klon…hmm) och hamnar den här gången i Los Angeles där gatorna, liksom i övriga världen, nu befolkas av dessa sävliga levande döda med sitt karaktärisktiska väsande och molande. I ett övergivet fängelse stöter hon ihop med en hoper överlevare och det enda filmens manus egentligen går ut på  är hur de ska ta sig till den omtalade fristaden Arcadia som alla hört talas om. Storyn är uppställd helt enligt schablon-mallarna, den gode, den kärve, den tjurige och den fege, och de oroliga och de lömska och de…tja ni fattar…

Och så Alice då, som verkar ha svar på allt, och kan slåss utav bara helvete. Paul W.S. Anderson har förutom manusförfattandet också tagit över regipinnen igen och hade man hoppats på lite nytänkande eller i alla fall någon slags ny energi eller vitalitet, är det bara att tjura ihop som tittare. Inget, och då menar jag verkligen inget, nytt under solen. Som i alla ytliga berättelser och filmatiseringar av spel, serier och kalla det vad du vill, så glömmer man det viktigaste; att manuset måste locka på något sätt. Spänning, humor, en uselhet som gör att det blir kul, oväntade grepp som ramlar lite utanför standardmallen. Första filmen om Alices kamp mot Umbrella lyckades just med detta att skapa en spänning och lite driv i filmen. Här är det bara så urbota tråkigt och jag gäspar högt i takt med att Alice ger zombisarna en och annan rundspark, låt vara till en del snygga actionsevenser i traditionell Matrix-stil. 

Resident Evil: Afterlife kan bara skapa glädje hos de trognaste fansen till spelen och de andra filmerna. För oss andra är det tråkighetsvarning av stora mått. Och det hjälper inte ens att man försöker åka snålskjuts på den nya 3D-tekniken. Dessutom är det nästan lite taskigt att Jovovich för varje år som går alltmer riskerar att fastna i Resident Evil-facket. För det är sannerligen ingen större merit att sätta på sitt CV. Dessutom tvingas man plågsamt konstatera att det finns risk för ännu en uppföljare vad det lider.

Dec 11 2009

Event Horizon (1997)

När jag såg den här filmen för första gången, för ca 10-11 år sedan, slogs jag redan då av hur annorlunda den var.
Visst, den började i gammal god stil som de flesta sci-fi-filmerna på 90-talet, men utvecklades snart till något som bäst kan beskrivas som…tja…välkommen till spökhuset i rymden…
Och denna känsla gäller även nu när jag ser om filmen på dvd.

Året är alltså 2047.
Sju år tidigare försvann det nybyggda rymdskeppet Event Horizon spårlöst ute vid vårt solsystems gräns. Nu fångas en radiosignal upp på jorden som identifierar att samma skepp plötsligt dykt upp igen ovanför Neptunus.
Räddningsskeppet Lewis & Clark, bemannat av kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning skickas dit för att om möjligt rädda eventuella överlevande och bärga vad som bärgas kan. Med på resan finns också Dr. Weir (Sam Neill), det nyfunna skeppets konstruktör och den som egentligen vet vad skeppet hade för order på sin sista resa för sju år sedan.

Så långt allt väl.
Filmen börjar habilt och vardagligt trovärdigt (så trovärdigt som en sci-fi nu kan bli) och det har inte sparats på detaljerna för att beskriva livet ombord på ett rymdskepp i framtiden. Det blinkar, fräser och tjuter i allehanda kontroller, men den rutinerade besättningen vet precis hur de ska hantera elektroniken.
Den sju man starka besättningen är som vanligt i filmer av den här typen ett antal individer som kommer att råka ut för allehanda saker och händelser. Frågan är ju egentligen bara i vilken ordning det kommer att hända.

När man bordar Event Horizon dröjer det inte länge förrän Dr Weir och de andra känner att något är fruktansvärt fel med skeppet, och var har det egentligen varit under sju år?
När sanningen alltmer uppdagar sig för besökarna får de med ens fullt upp med att försöka klara livhanken och se till att komma helskinnade ur den mardröm som plötsligt blir verklighet.
Och nej, här finns inga aliens eller vilsekomna besökare från yttre rymden som hoppar upp likt gubben i lådan.
Nej, regissör Paul W.S Anderson (Resident Evil) väljer att vräka på med ondska i den renaste och yttersta formen genom att mer eller mindre förvandla skeppet Event Horizon till ett levande väsen.
En sorts kombo av sci-fi och rysare alltså. Eller?
Tja, jag vet inte riktigt. Klart är att filmen tar avstamp i en klassiker som Alien och sedan vill  utvecklas till något eget.

Det känns som om första hälften av filmen är den mest lyckade. När otrevligheterna väl sätter igång förvandlas den återstående speltiden mer till ett gatlopp för den stadigt minskande skaran av besättningen.
Det finns snygga och välregisserade actionsekvenser med detaljrikedom, spänningsfaktorn är emellanåt rätt bra även om man på det hela stora kan räkna ut att det förmodligen kommer att hända något bakom varje hörn som rundas.
Skådisarna gör väl vad de ska, varken mer eller mindre. Den ende som framställs med aningen djup i sin karaktär är Sam Neill´s alltmer inbundne och mystiske doktor Weir. I övrigt hinner man knappast känna speciellt mycket för de andra karaktärerna.
Snabba klipp låter oss ana vad skeppet varit med om, och i vissa stunder fungerar den ansiktslösa, beräknade, ondskan riktigt effektfullt.

Efter ett tag  förvandlas Event Horizon till en ganska standarduppbyggd actionrulle, invävd i skrämselkostym och lite valhänt utkastad i rymden.
Men jag gillar idén, och jag gillar att filmen ändå lyckas glimta till med lite tighta och snygga effekter som då och då faktiskt lyckas med att bygga upp den klaustrofobiska känslan.
Rekommenderas till sugna på lite rymdaction med rysarambitioner.

Betyget: 2/5