Peter Rabbit (2018)

Hahaha, jäklars vad jag gillar den här typen av film. Men vänta nu. Är inte moi för gammal för den här sortens rullar?? Äh, släng alla ålderssynpunkter åt helskotta och kasta dig in i en stunds fräsande mysig underhållning! En blandning av cgi:ade kaniner och ”vanliga” skådisar. På engelska landsbygden. Bland böljande gröna kullar och genomtrevliga små hus. Med utsökt brittisk bitsk (och jäkligt ofta vuxen!) humor. Det är ju uppdukat till ett visuellt smörgåsbord banne mig!
Spjuverkaninen Peter lever götta livet på landet med sina systrar och sin kusin. Gänget bor under ett stort träd, och allt är sådär tipptopp. Bästaste stunderna är förstås när de smyger in i gamle vresige bonden McGregors (Sam Neill i pytteroll) trädgårdsland och pallar morötter. Det har blivit till en sport för vår driftige hjältekanin. Plötsligt avlider gammelgubben och huset går i arv till stroppige brorsonen (Domhnall Gleeson) från London. Som dyker upp och genast hamnar i handgemäng med kaningänget! Full fart! Dessutom finns ju såklart en genomgullig granne i söta Bea (Rose Byrne) som stiffe brorsonen genast blir betuttad i. Och hon är dessutom kaninernas skyddsling! Hoppsan, hur ska det här gå?!

Samma sköna myspys som i Paddington-rullarna. Kul slapstick för de yngre och smutt humor för oss äldre. Bland kaninrösterna hittas James Corden, Margot Robbie och Daisy Ridley. Tunga namn! Alla har roliga timmen mest hela tiden. Uppenbarligen också regissören Will Gluck, som blandar cgi och levande bilder på ett sjukt snyggt sätt.
Topptrevligt detta! En rulle som alla åldrar kan ta till sig!
Humörhöjare!

The Commuter (2018)

Liam Neeson phones it in. Vem var det som myntade det? Filip och Fredrik väl? Passar sig rätt bra i dagens rulle.
Gamle räven Liam. Numera typecastad så det svider i ögonen på många. Gubben behöver säkerligen inte jobba längre om han inte vill, men så ringer suitsen från Hollywood och behöver en fårad, sliten, garvad familjefar som ska placeras i prekär situation. Vem passar väl bätte än Old Liam!? Och kanske han tänker…”sure, lite sköna semesterpengar i plånkan”. Lockas det också med regissören Jaume Collet-Serra (deras fjärde samarbete) blir det kanske bonus för mannen med sandpappersrösten.

Idag som kontorsnissen Michael, som varje dag pendlar in till Manhattan från förorten. Ett inrutat liv som betyder ett par timmar på pendeltåget varje dag. Tills idag. Plötsligt vänds tillvaron upp och ned när Michael blir uppsagd! Ajaj! Bistert! Bara att ta pendeln hem och fundera på den osäkra framtiden. Och vad ska familjen säga? Snart blir det dock det minsta problemet. Ombord på tåget blir Michael uppvaktad av en mystisk kvinna i Vera Farmigas skepnad som erbjuder en liten utmaning…som snart visar sig vara ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Som vanligt står oskyldigas liv på spel. Jaja, ni fattar. Nämnde jag att gamle Michael dessutom varit snut? Nej det gjorde jag inte. Dags att använda all sin snut-rutin för att lösa situationen med andra ord. På vägen hinner dessutom vår antihjälte bli anklagad för både det ena och det andra ombord på tåget.  Standardthriller med den oskyldige hjälten i centrum. List och våld behövs för att lösa knivigheterna. Bra flyt i actiondelen. Att använda den ganska isolerade tågmiljön som spelplats förhöjer stämningen. Gott om red herrings såklart, men inte mer än att det går att genomskåda. De här filmerna följer ju trots allt ett invant mönster. Neeson är rock-solid, han sviker aldrig. Hur kackig filmen än är. Vera Farmiga underutnyttjas men gör jobbet. Patrick Wilson och gamle Sam Neill får vara med på ett hörn också.

På det hela taget en stabil förutsägbar actionkick med lite halvrackig cgi på sina ställen. Perfekt i tv-soffan. Tuffar (heh) på trivsamt helt enkelt. Jag friar hellre än fäller.

 

Hunt for the Wilderpeople (2016)

Glider in från under radarn och dominerar! Typ.
Så pass att jag här och nu genast utnämner den till en av 2016 års bästa rullar! Japp, du läste rätt!!

Egensinnige regimannen och manusnissen Taika Waititi med alster som den putslustiga What we do in the shadows, och framförallt Thor: Ragnarök, bjuder här upp till dans med en liten pärla som mixar ihop drama, nyzeeländska dalgångar och avig humor. Unge grabben Ricky (FENOMENET Julian Dennison), storstadsbrat, småkriminell, föräldralös, kommer ut på vischan till fosterfamilj. Avigt möte direkt förstås, men Ricky tycks ändock bonda lite med frun i huset. Olyckliga omständigheter gör dock snart att sagde Ricky är på flykt i bushen. Tufft läge för en liten snubbe som inte direkt är van att röra sig i den miljön. Tur för honom att gamle grinige Hec (Sam Neill) finns med. Vresig och butter, men SÅKLART med ett hjärta av guld långt därinne. Samtidigt rustas det för ”a national manhunt” på de två.

Hahaha. Underbar rulle om längtan efter sällskap, att vara ensam, att växa upp, att våga släppa in någon i sitt liv, att lita på en vuxen, att våga öppna upp för sina känslor, att upptäcka att man kan ha roligt tillsammans oavsett ålder…tja, allt detta och lite därtill bakas in i rullen. Waititi (som själv dyker upp som en annan Hitch) har en skön stil jag gillar. Lite mer laidback, där ändå visst allvar smygs in med fin touch. Humorn är solid och sådär avig som jag brukar tjata om. Snajdigt foto över landskapet på ön förstör ju inte heller direkt intrycket. Unge Dennison är knasigt bra som Ricky. Dessutom spottar han fram filmreferenser i tid och otid. Smutt! Sam Neill! Har han varit bättre?? Urtypen för en bushman från Nya Zeeland! Tvär och charmig på samma gång!

En rulle som ger den där goa och varma känslan i magen. Det något dystra ämnet till trots. Balansen mellan drama och feelgood är banne mig perfekt.
En liten pärla!

Escape Plan (2013)

Man undrar ändå om det inte bubblade lite i kroppen på Mikael ”Strandvaskaren” Håfström när det stod klart att han skulle regissera ikonerna Stallone och Arnold i dagens påhitt.
Nog för att Håfström faktiskt etablerat sig under de sista åren som en god berättare…men han kanske ändå är pålitligare som regiman när det gäller att visualisera producenters önskan, hålla budgetar och ro projekt i hamn inom utsatt tid. En sån där vattenbärare, gör sitt jobb utan att glänsa direkt. Och här alltså dessutom fått chansen att jobba med ett par legendarer i genren.

Kanske var det just så man tänkte när Håfström plockades in för det här jobbet. För naturligtvis ligger ALLT fokus på Sly och Arnie. Och kom igen, backa ett par år…visst hade det här varit en smärre sensation en gång i tiden?! Dessa 80-talsgiganter i samma rulle! Vi var nog många som umgicks med de häpnadsväckande tankarna en gång i tiden. Åren går dock och våra gamla hjältar blir inte yngre. Filmklimatet förändras också, och nu är det minsann ingen big deal att se forna storheter dela screentime, och till och med se ut att gilla det!

Stallone har kanske varvat formen lite sista tiden, men här ser han i alla fall inte ut som ett botoxnylle-gone-bad. Mer som den gamla tidens Sly. Arnie har äntligen kastat politiken åt sidan och tycks ha bestämt sig för att bjuda sin trogna (?) publik på ett par sista år i branschen. Gamla, goa och ändå rejält kraftfulla snubbar. Vad passar väl bättre då än en rulle som den här?
I fängelsemiljö dessutom!

Ray Breslin (Stallone) har värsta fantomjobbet, att testa fängelser genom att låta sig låsas in och sedan försöka bryta sig ut från dem! Lyckas han har den aktuella fängelsedirektören ett litet jobb framför sig att täta säkerhetsbristerna. Och dessutom betala Breslins sköna saftiga faktura. Bra jobb där således. Hittills har det inte funnits en enda finka som inte vigören Ray har kunnat knäcka. Klart då man inte kan motstå utmaningen från en företrädare för en obskyr instans som vill att han ger sig på ett sprillans nytt superhemligt högteknologiskt ställe som ingen, INGEN, kan rymma ifrån. Mot saftig betalning givetvis.
Ha-ha skrattar Breslin….och he-he skrattar jag, då jag vet att här vankas det besvärligheter för vår huvudperson.

Tuffa tag direkt. Strax inlåst på värsta stället. På okänd ort. Breslins kompanjoner tappar kontakten med honom, uppdraget tycks som bortblåst och Ray inser att han har blivit lurad. Här gäller det att överleva. In kliver grymmaste fängelsedirektören sedan Donald Sutherland förpestade Stallones närvaro i Lock Up, Hobbes (Jim Caviezel i en sån där typisk badassroll som han verkar köra på autopilot numera), som banne mig tänker knäcka Ray så det står härliga till. Men varför vill han det? Och vem tar han order ifrån?

Många frågor. Svaren får Ray själv skaffa fram medelst lite hederlig 80-talsbonka-action. Tur då att det snart finns en allierad på insidan i form av esset Rottmayer (namnet!), Arnie i klädsamt skägg och brett leende. De två ikonerna börjar snart sitt hemliga samarbete och sedan går det som …tja…det brukar gå. Såklart. Och så ett par små överraskningar på slutet. Check.

hur kan man inte älska de här gamla rävarna!?

Håfström spiller ingen onödig tid på massa bakgrundstjafs. Ordern är att se till att gubbarna via sedvanliga våldsamheter närmar sig både hemligheten och upplösningen utan större krusiduller. På vägen trycks gamla lirare som Sam Neill, Vinnie Jones och Vincent D´Onofrio i birollslistan. Miljöerna är klassiska stålkorridorer och slutna rum upphottade med lite teknik. Filmen förmedlar faktiskt en känsla av precis 80-talets scenografi i actionrullar. Medvetet?

Escape Plan är nog lite som roliga timmen för Sylvester Stallone och Arnold Schwarzenegger. Håfström har smartness nog att inte lägga sig i stjärnornas förehavanden alltför mycket utan håller mer ihop det med en säker vänsterhand. Typ. Ett gediget beställningsjobb av svensken. Man vet precis vad man får. Bäst i början, lite tradig mot slutet. Men då är det ju ändå slut.
Och…Terminatorn och RockyRambo i samma film på allvar…det räcker för att en glad liiiten extrastjärna ska sälla sig till de två som redan finns!
Nostalgin som skiner igenom hos en annan..?

The Hunter (2011)

Det är sannerligen inte ofta man sätter klorna i en film man nästan aldrig hört talas om, än mindre läst någon info om. Kanske egentligen ett drömläge? Även de tillfällena tycks ju mer sällsynta i dagens filmtittartillvaro.

Ärrade soldatveteranen Martin (Willem Dafoe), uppenbarligen numera med tjänster for hire (oklart hur laglydiga) hyrs in av ett större företag för att resa till Tasmanien och där leta efter spår av den mytomspunna Tasmanian Tiger (som dock inte är en tiger utan en sorts vildhund) vilken sägs vara utdöd sedan sena 30-talet. Nya rön och iakttagelser gör dock gällande att ett exemplar av denna sällsynthet kan befinna sig i vildmarken as we speak. Jättestora Företaget vill ha tag i vad Martin kan komma över, blodprov, cellprov, DNA eller varför inte hela exemplaret!? Framtida rikedomar hägrar uppenbarligen hos uppdragsgivaren.

Väl på Tasmanien inkvarteras Martin hos en ung kvinna och hennes två barn. Maken, en zoolog, är försvunnen sedan en längre tid och familjeidyllen är långt ifrån bekväm. Barnen verkar lämnade lite vind för våg, värdinnan ligger mestadels i sängen lite lagom borta av alla tunga antidepressiva mediciner hon ätit. Martin märker snart att han har en påverkan på de två barnen som uppenbarligen börjar se honom som en sorts saknad fadersfigur. Än trevligare blir det också när Martin ser till att den unga mamman kommer ur sin depressionskoma och börjar fungera som en riktig värdinna aussie-style. Allt under överinseende av den hjälpsamme grannen Jack (Sam Neill), eller är han så hjälpsam egentligen…?

Martin företar sina återkommande hemliga (han påstår att han är forskare) turer ut i den tasmanska vildmarken, hamnar på kuppen mitt i en pågående konflikt mellan biologer som vill bevara och undersöka naturen och skogsaverkningsindustrin vars arbetare skiter i grönskan och hellre vill ha pengar till brödfödan på denna ganska isolerade plats.

Vad som möjligen börjar som ett mysterium till film växer sakta men säkert ut till ett drama. Jag höll på att skriva finstämt, men det är kanske att ta i. Hela tiden ligger en något oklar känsla och gnager. Likväl som Martin gör kan jag som tittare inte låta bli att imponeras av den storartade naturen som denna del av världen bjuder på. Samtidigt verkar det som att samma natur har en del hemligheter att dölja. Och har Martin egentligen full koll på läget?

Dafoe kände sig ovanligt ensam under inspelningen...

Synd att påstå att dagens film har ett högt eller jämt tempo. I vissa lägen dröjer sig sävligheten kvar likt en trögflytande vätska, i andra lägen klipps det friskt mellan olika scener och tidsperspektiv. Den udda berättelsen till trots, och den något oklara förväntade utvecklingen, blir det på ett sätt både spännande, vemodigt och gåtfullt. Dafoe må vara en ensling och till synes fokuserad på sitt uppdrag, men inte ens han kan stå emot den udda omgivning eller låta bli att påverkas av det som sker i hans närhet.

Vore man nu riktigt pretto skulle man väl antagligen vilja påstå att Martin gör en sorts inre resa med detta udda uppdrag. Att naturen påverkar honom mer än han någonsin trott. Annars kan man ju också nöja sig med att konstatera att historien utan större synligt driv i manuset och utvecklingen kan vara nog så underhållande med allt som inte sägs eller ageras ut i bild men ändå berättas. En sorts skönhet också i att se Dafoe i återhållsam roll med sparsmakad dialog där han ändå får nog med utrymme att visa sin begåvning som skådis.

The Hunter tar tid på sig. Kombinationen med  snygga bilder över den tasmanska naturen och små detaljer i den sävliga men gåtfulla historien gör att intresset dock stannar kvar hela vägen in i mål och plötsligt är man kanske till och med lite osäker på vad det hela egentligen utvecklats till. Märkligt intressant film som hänger kvar länge och tål att funderas på en bra stund efteråt.

Daybreakers (2009)

Märkligt nog ganska sågad vampyrhistoria, fast med omvänd ordning, signerad ett par bröder Spierig vilka jag aldrig stiftat bekantskap med förut. I en framtid har världens befolkning via ett virusutbrott blivit vampyrer. De människor som finns kvar än ständigt föremål för jakt för att sedermera lagras som föda åt vampyrbefolkningen. Allt väl om det inte vore för att jordens resurser i form av människoblod håller på att ta slut. Vampyr-forskaren Edward Dalton (Ethan Hawke) är en av dem som förtvivlat försöker komma på ett sätt att framställa syntetblod som ska säkra vampyrsläktets överlevnad, speciellt eftersom det visar sig att vampyrer som inte får dricka blod stegvis förvandlas till en ännu hemskare sorts übervampyr där alla mänskliga tankar och känslor är borta.

Det här är en riktigt underhållande historia bit(!)vis och jag kan inte låta bli att bli imponerad av den scenografiska detaljrikedomen som regissörerna presenterar. Filmens manus får givetvis tas för vad det är, men det finns små sköna passningar till vår alldeles egna verklighet idag och bristerna på naturresurser som börjar göra sig påminda. Actionbiten tillverkad enligt standardformuläret, men det blir aldrig tråkigt, tvärtom spännande i vissa lägen, och trots att man nästan som vanligt kan räkna ut slutet i historier som dessa, känns det ganska friskt och fräscht ända fram till slutet. Ethan Hawke är måhända inte den första man tänker på som leading man i historier som dessa, men han absolut inte bort sig. Sam Neill förvaltar sin korta speltid på rätt sätt, som girig och ränksmindande vampyrmagnat. Filmens stora skådisplus går dock till Willem Dafoe, denne kameleont till skådis som kan axla vilket manus som helst. Här är han figuren Elvis som gått från människa till vampyr och tillbaka till människa igen! En hemlighet han gärna vill dela med sig till godhjärtade Edward.

Daybreakers är inte banbrytande eller sensationell på något sätt, snarare en kul approach på temat där vampyrerna tack och lov uppträder som vampyrer ska. Inget Twilight-tjafs här inte. Actionbegäret får sitt, vi har överseende med de största logiklooparna och alla blir nöjda och glada. Nej inte alla eftersom filmen fått sin beskärda del av slaktknivarna, men det är inget man behöver fästa sig nämnvärt över.
Underhållande.

Betyget: 3/5

Event Horizon (1997)

När jag såg den här filmen för första gången, för ca 10-11 år sedan, slogs jag redan då av hur annorlunda den var.
Visst, den började i gammal god stil som de flesta sci-fi-filmerna på 90-talet, men utvecklades snart till något som bäst kan beskrivas som…tja…välkommen till spökhuset i rymden
Och denna känsla gäller även nu när jag ser om filmen på dvd.

Året är alltså 2047.
Sju år tidigare försvann det nybyggda rymdskeppet Event Horizon spårlöst ute vid vårt solsystems gräns. Nu fångas en radiosignal upp på jorden som identifierar att samma skepp plötsligt dykt upp igen ovanför Neptunus.
Räddningsskeppet Lewis & Clark, bemannat av kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning skickas dit för att om möjligt rädda eventuella överlevande och bärga vad som bärgas kan. Med på resan finns också Dr. Weir (Sam Neill), det nyfunna skeppets konstruktör och den som egentligen vet vad skeppet hade för order på sin sista resa för sju år sedan.

Så långt allt väl.
Filmen börjar habilt och vardagligt trovärdigt (så trovärdigt som en sci-fi nu kan bli) och det har inte sparats på detaljerna för att beskriva livet ombord på ett rymdskepp i framtiden. Det blinkar, fräser och tjuter i allehanda kontroller, men den rutinerade besättningen vet precis hur de ska hantera elektroniken.
Den sju man starka besättningen är som vanligt i filmer av den här typen ett antal individer som kommer att råka ut för allehanda saker och händelser. Frågan är ju egentligen bara i vilken ordning det kommer att hända.

När man bordar Event Horizon dröjer det inte länge förrän Dr Weir och de andra känner att något är fruktansvärt fel med skeppet, och var har det egentligen varit under sju år?
När sanningen alltmer uppdagar sig för besökarna får de med ens fullt upp med att försöka klara livhanken och se till att komma helskinnade ur den mardröm som plötsligt blir verklighet.
Och nej, här finns inga aliens eller vilsekomna besökare från yttre rymden som hoppar upp likt gubben i lådan.
Nej, regissör Paul W.S Anderson (Resident Evil) väljer att vräka på med ondska i den renaste och yttersta formen genom att mer eller mindre förvandla skeppet Event Horizon till ett levande väsen.
En sorts kombo av sci-fi och rysare alltså. Eller?
Tja, jag vet inte riktigt. Klart är att filmen tar avstamp i en klassiker som Alien och sedan vill  utvecklas till något eget.

Det känns som om första hälften av filmen är den mest lyckade. När otrevligheterna väl sätter igång förvandlas den återstående speltiden mer till ett gatlopp för den stadigt minskande skaran av besättningen.
Det finns snygga och välregisserade actionsekvenser med detaljrikedom, spänningsfaktorn är emellanåt rätt bra även om man på det hela stora kan räkna ut att det förmodligen kommer att hända något bakom varje hörn som rundas.
Skådisarna gör väl vad de ska, varken mer eller mindre. Den ende som framställs med aningen djup i sin karaktär är Sam Neill´s alltmer inbundne och mystiske doktor Weir. I övrigt hinner man knappast känna speciellt mycket för de andra karaktärerna.
Snabba klipp låter oss ana vad skeppet varit med om, och i vissa stunder fungerar den ansiktslösa, beräknade, ondskan riktigt effektfullt.

Efter ett tag  förvandlas Event Horizon till en ganska standarduppbyggd actionrulle, invävd i skrämselkostym och lite valhänt utkastad i rymden.
Men jag gillar idén, och jag gillar att filmen ändå lyckas glimta till med lite tighta och snygga effekter som då och då faktiskt lyckas med att bygga upp den klaustrofobiska känslan.
Rekommenderas till sugna på lite rymdaction med rysarambitioner.

Betyget: 2/5