Jigsaw (2017)

Jag gillade första Saw. En lysande bra thriller, med en mening också. Helt enkelt en bra film. Och så gillar jag Tobin Bell som skådis. Men som så vanligt med den här typen av film, började uppföljarna komma drällandes. Nånstans efter del 2 kördes det ordentligt i diket. Hua!
Det här är alltså rulle nr 8 i franchisen, och måtte det också bli den sista. Satsa dock inga pengar på den önskan. Tobin Bell dyker upp igen som den ökände John Kramer, TROTS att han varit död i 10 år när filmen börjar! Joråsåatt. Ajaj vad detta känns meningslöst. Ett antal personer vaknar upp i ett rum och….håhåjaja. Ni kan ju redan upplägget.
Upprepningar och åter upprepningar. Hur mycket fick Tobin för att ställa upp igen? Rejält med flis hoppas man ju för hans skull.

Filmen försöker också lura oss ordentligt. Med en ganska plump och oklädsam twist. Man har liksom ingen sportslig att ens kunna förutse den. Och då faller grejen som koncept. Tycker jag. En film enbart tillverkad för att casha in på den unga målgruppen som vill se människor plågas i smärtsamma fällor.
Det hjälper inte ens att det är bröderna Spierig som kallats in i regissörsstolarna. Gör dig själv en tjänst och spara 39 spänn på streamingkanalerna. Inte ens värd en tia i loppisbacken.

Predestination (2014)

Predestination_posterFilmskaparbröderna Spierig teamar upp med Ethan Hawke igen.
Det vill man inte missa. Fem år sen sist, i den intressanta Daybreakers.

En märklig film detta.
Ett tag undrar man vad man sett, kollar ”innehållsförteckningen” igen.
Säkert att man fattat det här rätt? Sci-Fi-thriller med lite gamla hederliga hopp i tiden? Jo det stämmer. Fast filmens första halvtimme påminner mer om en sorts återblick på ung-kvinnas-taskiga-barndom.

Och vår vän Ethan då? Jo men han är där, hoppar runt och har sig lite lagom mystiskt. Nu dyker han plötsligt upp som bartender i 70-talet. En sorts tidsagent som reser runt och stoppar brott innan de hinner begås…vänta..har nån tjuvkollat på manuset till Minority Report!?
Men ok, låt gå. (manuset ihopskruvat av bröderna själva efter en originalstory av gamle Robert A. Henlein. Tungt!)

Och det än mer udda händer.
Jag fastnar direkt för den märkliga berättarstilen, den udda approachen.
Ett tag vet jag inte riktigt vad det är jag glor på, men det är olycksbådande underhållande. Den som möjligen väntat sig fräsiga action-tidshopp genom åren blir nog besviken. Filmen funkar liksom på ett annat plan. Som om Spierigs lite lagom fräckt lockar in mig i storyn genom löften om nåt som ska komma…bara jag sitter kvar.

bartendern – din vän i nöden

Hawke är stabil här. Grabben kanske behöver ett dugligt manus som utmanar honom lite? Ljusår från den bedrövliga insatsen i Getaway. Tack för det.
Ändå är det inte han som spelar förstafiolen (!) här. Blickarna fastnar istället hela tiden på Sarah Snook (namnet!). Ibland ser hon ut som en ung Jodie Foster! Hon har en story att berätta för bartender-Ethan en kväll.
Kanske den märkligaste storyn jag sett i ett filmmanus under året som just avslutats.

Javisst, den är svår. Som i bra. En mindfuck.
Tungt svår, men spännande…..och tålamodsprövande.
Men sitter man kvar till payoffen blir man inte besviken (ja, vissa av er blir det nog ändå…). Med beröm godkänt till Spierig Brothers. Märklig och fascinerande utmanare till alster som Looper och Minority Report.
I alla fall hos mig.
Missa inte. Fast du behöver nog vara på rätt humör.

Daybreakers (2009)

Märkligt nog ganska sågad vampyrhistoria, fast med omvänd ordning, signerad ett par bröder Spierig vilka jag aldrig stiftat bekantskap med förut. I en framtid har världens befolkning via ett virusutbrott blivit vampyrer. De människor som finns kvar än ständigt föremål för jakt för att sedermera lagras som föda åt vampyrbefolkningen. Allt väl om det inte vore för att jordens resurser i form av människoblod håller på att ta slut. Vampyr-forskaren Edward Dalton (Ethan Hawke) är en av dem som förtvivlat försöker komma på ett sätt att framställa syntetblod som ska säkra vampyrsläktets överlevnad, speciellt eftersom det visar sig att vampyrer som inte får dricka blod stegvis förvandlas till en ännu hemskare sorts übervampyr där alla mänskliga tankar och känslor är borta.

Det här är en riktigt underhållande historia bit(!)vis och jag kan inte låta bli att bli imponerad av den scenografiska detaljrikedomen som regissörerna presenterar. Filmens manus får givetvis tas för vad det är, men det finns små sköna passningar till vår alldeles egna verklighet idag och bristerna på naturresurser som börjar göra sig påminda. Actionbiten tillverkad enligt standardformuläret, men det blir aldrig tråkigt, tvärtom spännande i vissa lägen, och trots att man nästan som vanligt kan räkna ut slutet i historier som dessa, känns det ganska friskt och fräscht ända fram till slutet. Ethan Hawke är måhända inte den första man tänker på som leading man i historier som dessa, men han absolut inte bort sig. Sam Neill förvaltar sin korta speltid på rätt sätt, som girig och ränksmindande vampyrmagnat. Filmens stora skådisplus går dock till Willem Dafoe, denne kameleont till skådis som kan axla vilket manus som helst. Här är han figuren Elvis som gått från människa till vampyr och tillbaka till människa igen! En hemlighet han gärna vill dela med sig till godhjärtade Edward.

Daybreakers är inte banbrytande eller sensationell på något sätt, snarare en kul approach på temat där vampyrerna tack och lov uppträder som vampyrer ska. Inget Twilight-tjafs här inte. Actionbegäret får sitt, vi har överseende med de största logiklooparna och alla blir nöjda och glada. Nej inte alla eftersom filmen fått sin beskärda del av slaktknivarna, men det är inget man behöver fästa sig nämnvärt över.
Underhållande.

Betyget: 3/5