Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Annonser

Jessabelle (2014)

Jessabelle_PosterI dagens bidrag till den gamla beprövade ”horror-thriller”-genren tar vi oss återigen till Louisianas träskmarker.
Bara det värt en liten rysning i sig.

Vi har alltså stackars Jessie (Sarah Snook) som råkar ut för en läbbig trafikolycka, kärleken omkommer och Jessie hamnar på sjukan. När det blir dags för utskrivning återstår inget annat än att kontakta den enda levande släktingen, pappa, som bor ensam i det stora kusliga mansionet ute i träsket och inte direkt funnits i Jessie´s vuxna liv. Att Jessie och fadern inte har något naturligt kontaktsätt mot varandra är dessutom en rejäl underdrift.

Upplagt för kusligheter i träsket således, och dagens manuspapper gör nog sitt bästa för styra in på just den vägen. Fadern (David Andrews) gör SITT bästa för att se tjurig och tvär ut samtidigt som han inte direkt är Mr Konversation. Och Jessie i sin tur får plötsligt span på ett gammalt videoband som hennes sedan länge döda mamma spelat in till henne på den tiden man fortfarande använde videoband.
Javisst, sååå länge sedan!

badkaret. stabil ingrediens i filmrysligheter.

”Som vanligt” i storys av den här typen ”råkar” vår protagonist ut för saker som naturligtvis skulle ha fått en annan att ändå fundera på ett par hotellnätter inne i stan…men Jessie blir bara nyfiken och gräver vidare. Och tur är väl det, för henne kanske,..då mörka skuggor och lurkiga minnen från förr gör sig påminda. Plus lite hederlig mumbojumbo från det osande och mystiska träsket runt husknuten.

Ganska ordinär rulle, egentligen, som vinner på sin huvudrollsinnehavare Snook som känns både trovärdig och stabil i rollen. Inte direkt skrämmande, mer ett murrigt drama och krimmare på samma gång…med ett par små klyschiga hoppa-till-effekter intryckta förstås. Och som sagt, varje film som har ett träsk utanför husdörren…känns alltid lite obehaglig.

Inte helt bortkastad tid att se denna.
Småspännande för stunden. Godkänt.

Predestination (2014)

Predestination_posterFilmskaparbröderna Spierig teamar upp med Ethan Hawke igen.
Det vill man inte missa. Fem år sen sist, i den intressanta Daybreakers.

En märklig film detta.
Ett tag undrar man vad man sett, kollar ”innehållsförteckningen” igen.
Säkert att man fattat det här rätt? Sci-Fi-thriller med lite gamla hederliga hopp i tiden? Jo det stämmer. Fast filmens första halvtimme påminner mer om en sorts återblick på ung-kvinnas-taskiga-barndom.

Och vår vän Ethan då? Jo men han är där, hoppar runt och har sig lite lagom mystiskt. Nu dyker han plötsligt upp som bartender i 70-talet. En sorts tidsagent som reser runt och stoppar brott innan de hinner begås…vänta..har nån tjuvkollat på manuset till Minority Report!?
Men ok, låt gå. (manuset ihopskruvat av bröderna själva efter en originalstory av gamle Robert A. Henlein. Tungt!)

Och det än mer udda händer.
Jag fastnar direkt för den märkliga berättarstilen, den udda approachen.
Ett tag vet jag inte riktigt vad det är jag glor på, men det är olycksbådande underhållande. Den som möjligen väntat sig fräsiga action-tidshopp genom åren blir nog besviken. Filmen funkar liksom på ett annat plan. Som om Spierigs lite lagom fräckt lockar in mig i storyn genom löften om nåt som ska komma…bara jag sitter kvar.

bartendern – din vän i nöden

Hawke är stabil här. Grabben kanske behöver ett dugligt manus som utmanar honom lite? Ljusår från den bedrövliga insatsen i Getaway. Tack för det.
Ändå är det inte han som spelar förstafiolen (!) här. Blickarna fastnar istället hela tiden på Sarah Snook (namnet!). Ibland ser hon ut som en ung Jodie Foster! Hon har en story att berätta för bartender-Ethan en kväll.
Kanske den märkligaste storyn jag sett i ett filmmanus under året som just avslutats.

Javisst, den är svår. Som i bra. En mindfuck.
Tungt svår, men spännande…..och tålamodsprövande.
Men sitter man kvar till payoffen blir man inte besviken (ja, vissa av er blir det nog ändå…). Med beröm godkänt till Spierig Brothers. Märklig och fascinerande utmanare till alster som Looper och Minority Report.
I alla fall hos mig.
Missa inte. Fast du behöver nog vara på rätt humör.