Steve Jobs (2015)

Apple-mannen fortsätter att engagera. Eller..gör han verkligen det?
Kanske är det en sorts märklig personkult som byggts upp kring denne innovatör och visionär. Jag läste hans biografi för ett par år sedan. Inget märkligt egentligen. Kreativa snubbar (och kvinnor) är ju ofta lite knasiga och ”egna”.

Kanske är jag egentligen ganska trött på snacket runt Jobs. Men så fick jag ju span på att dagens manus är plitat av självaste Aaron Sorkin, och då var det ju klippt. Som varande Sorkin-fantast går det ju icke att hoppa över något mannen varit inblandad i. Och får man då dessutom synnerligen kompetente Michael Fassbender i titelrollen som Jobs..är det ju bara lite bonus. Bakom kameran Danny Boyle, inte heller han direkt okänd om man säger så.
Rullen gör tre nedslag i Jobs karriär. Fokar på tre olika tillfällen när Apple står inför tre stycken olika lanseringar av sina produkter, 1984, 1988 och 1998. Just i samband med detta får vi hänga med Jobs och de personer han kommer att stöta på under typ 120 minuter. Såklart ligger tonvikten på dialog, dialog, dialog! Inget här för den som törstar efter ”actionfyllda” scener. Jobs möter folk och fä från olika delar av sitt liv/karriär. Ja-sägare och Nej-sägare. Alla har de något att säga honom dock. Kanske behöver han stå till svars för vissa av sina beslut i sin vision med Apple?

Det händer inte så mycket i filmen egentligen. Jobs fortsätter vara den egoistiske, men möjligen karismatiske, skitstövel han alltid tyckts vara. Meningar utbyts. Hårda ord slungas fram och tillbaka. Fassbender jobbar på ganska bra. Sparring i de verbala ordkrigen ges av bla Jeff Daniels, Seth Rogen, Sarah Snook, Katherine Waterston och framför allt Kate Winslet, vilken får fungera lite som rullens sammanhållande länk över åren som visas upp. En rulle med små medel. Boyle satsar på personregin och dialogen. Egentligen en rätt intetsägande rulle. Har man läst någon av alla livshistorier om Jobs…så klarar man sig gott på dem. Inget sensationellt här. Själv kommer jag dock på mig med att sitta och njuta en stunds stabil och proffsigt berättad story. Men det beror mer på Sorkins sätt att skriva dialog, och att skådisarna är finemangs,…än att det är en film som har nåt nytt att berätta.

Stabilt är det ju ända.

 

Annonser

The Martian (2015)

Den enda tanke som egentligen gnager i mig när jag går in och slår mig ned i biograffåtöljen är;
”har han det kvar ännu? Eller har han tappat det helt?”

Ridley Scott alltså.
Den nästan ikoniske (?) regissören som på sista tiden, i ärlighetens namn, gjort rullar lite på en höft sådär. Med vänsterhanden och utan större inspiration. Sådan är min tanke iaf..när jag minns de rätt blaskiga The Counselor och Exodus. Inte heller Prometheus var utan flaws och då var det ändå en sci-fi, kanske den formen vår man Scott ändå hanterar bäst?

Men ungefär 7 minuter in i rullen visar det sig att mina farhågor varit helt i onödan.
Plattan i mattan. 0-100 på två röda (fniss) sekunder! Skit i backstory och inledningssträcka…starta rullen på det mest dramatiska sätt som går! Vilket smart grepp! Här går inte att blinka i onödan, eller prassla efter biogodiset i påsen. Här gäller det att vara med!

NASA´s expedition ”Ares III”, på Mars av alla ställen, tvingas till att avbryta all verksamhet när stormen STORMEN vrålar in över den röda planeten! I villervallan försvinner astronauten och biologen Watney (Matt Damon) i kaoset och befälhavaren Lewis (Jessica Chastain) tvingas ta det otrevliga beslutet att göra nöd-take-off utan fullt manskap ombord. Dock ska ingen skugga falla över hennes beslut då Watney förmodas ha omkommit i samma sekund han sågs träffas av ett spetsigt tillhygge från den kringvirvlande utrustningen.
Vilket han nu alltså inte gjorde.

När stormen bedarrat och planetens yta åter är lugn, stilla och obebodd….så tittar Watney upp ur en sandhög! Hoppsan! Astronaut down…men inte out!

Det finns mycket jag gillar med den här rullen.
Att Scott har en förmåga att berätta engagerande. Att han tar dessa historier, som förmodligen är tänkt att utspelas en liten bit in i framtiden, och gör ”vardag” av dem. Jag gillar att han (och manusmannen Drew Goddard) för in en sorts otvungenhet och publikfrieri när Watney´s vedermödor ska visas upp. Det finns en svart, frisk, humor (som i fel händer och i fel tillfällen kan slå åt hel fel håll) som går hem här. Bara grejen att köra lite sköna gamla disco- och soullåtar som nån sorts score igenom speltiden…är lysande grepp!

Vill man göra det lite tråkigt för sig kan man ägna sig åt att sitta och leta fel på rullen.
Vare sig det gäller det tekniska eller det logiska. Eller det dramaturgiska också för den delen.
Ta istället på glädjekepsen och låt dig svepas med i berättandet, klippningen mellan Watneys påhitt för att överleva och försöka kontakta jorden…..till NASA hemma på den blå jordbollen som får ett helt nytt sorts problem att lösa…till besättningen på det nyss från Mars avresta rymdskeppet ”Hermes” med Lewis och co. Alla tre delar kommer att få gott om tillfälle att skina uppe på duken.

Är detta Matt Damons rulle? Ja kanske. Han kör en PERFEKT modellerad enmansshow och gör att jag tror på honom som Robinson Crouse-astronaut! Han växlar snyggt mellan beslutsamhet, melankoli och knasig besserwisserhumor!

potatis på Mars?!!? Damon skämtar icke!

Bakom Damon räknar jag in en superdupercast med redan nämnda Chastain, pålitlige NASA-chefen Jeff Daniels, buttre flight directorn Sean Bean, hårt prövade mellanchefen Chiwetel Ejiofor, småfavoriten Kristen Wiig som nervig pr-kvinna. Plus astronautspjuvern Michael Peña, kollegorna Kate Mara, the winter soldier himself Sebastian Stan och norske (!) Aksel Hennie ombord på rymdskeppet. Vilket gäng! Hur ska alla dessa hinna få screentid!? Men lugn, veteranregissören Scott har FULL koll på sin film och hur akterna utspelas. Intressant tanke; inte nån gång under den fräsiga treaktaren saggar tempot eller fokuset. Inte en enda gång!! Få filmer förunnat!

The Martian är förmodligen den mörka höstens mest rafflande rulle! Är den rentav årets praktpärla?! Återstår att se när filmåret ska summeras vartefter.

Släpp nu alla invändningar, och förväntningar, på att storyn bara måste vara realistisk i detta nådens år 2015 (kom igen, Matt Damon är på MARS!!). Njut istället som fasen av att filmen är apsnygg, att produktionen är stabil som en klippformation på dagens röda planet, att spänningen är intensiv och att gamgubben Scott har den förtjusande smaken att spela ABBA när det hettar till!

Bara en sån sak!

En kanonrulle och en pepp som betalade sig!

sofpodden avsnitt 5Beama dig in i avsnitt 5 av filmpodden så får du höra mig och Fiffi ösa mer superlativer över rymdrafflet!
Och ännu mer varför!

TV-Landet: The Newsroom – säsong 3 (2014)

posterDen tredje och sista säsongen i denna snabbpratande serie kommer i ”bara” 6 avsnitt.

Och visst är det Aaron Sorkin´s soloshow hela vägen in i mål! Sorkin har varit inblandad i samtliga sex avsnitt, och sätter än en gång sin prägel på riktningen genom att låta sina protagonister bli vettighetens och rättvisans fanbärare…kanske på gränsen till larvigt i vissa lägen. Men det är en smakfråga.
Jag är ju svag för manusmannen ända sedan hans stora dagar med Vita Huset.

The Newsroom har lite från början varit stämplad som politiska skottsalvor mot den amerikanska högern, främst av de konservativa krafterna i USA såklart…och en kanal som den (utpekade) ultrahögerstinna FOX NEWS har fräst galla och förbannelser över Sorkin. Som naturligtvis inte vikit ned sig en tum, utan istället vevat på och skotat in från sitt uppenbarligen aldrig sinande förråd av i ord formulerade kängor till både tv-mediets moralkompass, nationens generella syn på nyheter och den bistra maktkamp som råder inom nyhetsklimatet i framför allt USA.

Så, vad får vi då i denna sista säsong?
Utan att spoila till höger och vänster kan man ändå drista sig till att meddela att den här gången ligger fokus liiite mer på gänget på nyhetsgolvet. Sin vana trogen här väver Sorkin in verkliga händelser som utspelats (tex bombningarna vid Boston Maraton), men ger som vanligt manuset chansen att ta en lite udda vinkling på ämnet. Plus nu dårå den lite mer personliga approachen med att låta gänget blir mer människor än nyhetsfixare. Kanske mer än någonsin. Dessutom hårda tider på nyhetskanalen, tittarsiffrorna dalar, reklaminkomsterna sinar. Läget är inte bra…ska man rentav tvingas lägga ned nu när kanalen äntligen lyckats hitta sin ”seriösa profil”..!? (se de tidigare säsongerna)

25

Omgångens stora kärnfrågor om moral, etik och hederligt civilkurage ställer Sorkin i form av att känsliga uppgifter kommer i ägo hos ett par av kanalens medarbetare. Är det rätt att alltid skydda sina källor? Till varje pris? Ska man, bör man, alltid utmana landets styrande myndigheter? Är det rätt att undanhålla ”Svensson-tittaren” den riktiga sanningen? Även om det innebär att ekonomi och lojalitet ifrågasätts av de som tillhandahåller kulorna för tv-kanalers existens? Som vanligt, ska också sägas, i Sorkin-universumet är det alltid lätt att se vem som står för ridderligheten och vem som springer ärenden åt den Mörka Sidan. Men det har väl alltid varit Sorkins signum å andra sidan, och är man ett fan av den stilen så finns det självklart enkla poäng att hösta in här på sinneskontot för den som tittar.

1 7

Sorkin sluggar rejält och inte så subtilt som man möjligen skulle kunna kräva i en perfekt värld, men den här serien, liksom hans andra skapelser, bygger ju i först hand på att skapa känslor och engagemang för de som står upp i frontlinjen hos de goda grabbarna i Sorkins egna lilla världsuppfattning. Jag har såklart inga problem med detta då jag ju tycker att mannens tv-berättande med rapp och vass dialog i kombo med snabba visuella klipp, lite ironisk och stötig humor, är stor konst.

Det stora lasset på golvet dras fortfarande av stabile Jeff Daniels som Will McAvoy, som fortsätter gnabbas med sin producent MacKenzie McHale (Emily Mortimer). De två har perfekt kemi med varandra och jag köper deras tjafs, gnabb och dialoger! Jag gillar också att Thomas Sadoski tar än mer lite plats som producentkollegan Don Keefer i den här omgången. Liksom Olivia Munn som den hela tiden oberäkneliga Sloan Sabbith. Ja vad, kan man egentligen klaga på här? Inget tycker jag. Lägg till detta som vanligt stabila insatser av veteranen Sam Waterston, ungtupparna John Gallagher Jr. och Dev Patel (Chappie). Och Alison Pill må ha ett udda sätt att skådespela på, men hon passar naturligtvis extra bra in i det här gänget som pigg och nyhetshungrig medarbetare…självklart utrustad med den STORA portionen moral! Vad trodde ni!?

6 4

The Newsroom´s sista säsong bjuder således på patenterad stabil samhällskritik, raljerande över politikens maktspel i medier, lojalitetsprövningar, smart humor och till och med tragik och sorg.
En perfekt avslutning på en blytungt välproducerad serie. Dock inte för alla att uppskatta lika mycket som jag gjorde. Aaron Sorkin´s sätt att berätta ÄR speciellt och kräver att man lite kan ”nedlåta sig” till att som tittare sila myggor och svälja elefanter.

Klarar man det, då har man 6 finfina avsnitt att se fram mot här.
Sen är det tack och hej!

   

logo

TV-Landet: The Newsroom – säsong 2 (2013)

newsroom_posterDen andra säsongen på nyhetsstationen ANC i New York fortsätter i samma höga tempo som i den första. Skillnaden är möjligen att approachen i början är lite annorlunda.

Vi kastas direkt in i något som verkar vara en redogörelse för händelser som inträffat tidigare, och påverkar alla i gänget i högsta grad. Vi får en Will McAvoy (Jeff Daniels) tillbaka i god form redan från början, och inte rädd att dra på sig den politiska högerns vrede.

Som vanligt, höll jag på att skriva (och gjorde det), satsar seriens mastermind Aaron Sorkin hårt på att klämma tumskruvarna på republikanerna. Något som naturligtvis gör serien rejält vinklad, och kanske än mer i den här andra säsongen. Sorkin verkar ha tagit det som sitt livs mission att göra livet surt för högervindarna i USA. Det är naturligtvis ingen slump att hans mästerverk West Wing handlade om en demokratisk president.

1Nåväl, mig gör det absolut ingenting då jag bekänner mig till den demokratiska sidan när det gäller politik i USA. Men ingen rök utan eld, Sorkin sätter sina huvudpersoner rejält på prov här i andra säsongen. Omgångens stora story arc löper nästan över hela säsongens 9 avsnitt och handlar om ett tips där amerikanska styrkor utomlands KAN ha gjort sig skyldiga till ett fruktansvärt brott som sedan mörkats. Nu är det upp till gänget på ANC att försöka komma fram till hur man tacklar detta.

Den här seriens fortsatta styrka är förstås Sorkins förmåga att väva in verkliga, redan inträffade, händelser och trycka in dem i berättandet runt ANC-readaktionen på ett smart och engagerande sätt. Förutom hur tipset ovan ska behandlas får vi även vara med om händelser som presidentvalskampanjen inför valet 2012, ”Occupy Wall Street-rörelsen” 2011 och oroligheter i Kairo hösten 2012.

4 5

Som vanligt får vi också en rejäl dos av gängets privata och gemensamma bekymmer med varandra, vare sig det handlar om kärlek eller vänskap som sätts på prov. Det jag gillar hos Sorkin är hans utsökta förmåga att skapa slagfärdig, engagerande och ibland härligt humoristisk dialog. Visst, gubben tar ibland i så han spricker när han kastar fram orden och tar det dramatiska till nästan larviga (tycker en del) nivåer. Också något som Sorkin ständigt får kritik för. Att han sällan är nyanserad utan kommer sladdande med största bredstället. Detta stör dock icke mig ett uns, tvärtom gillar jag denna fortsatt utsökta form av walk-and-talk-dialog som Sorkin cementerade redan i West Wing. Här förfinas den ännu mer, mitt i röran av allt som händer på den nästan kaosaktiga tv-redaktionen…där ändå alla verkar veta precis vad de gör.

6 8

Förutom Daniels, som känns hur trygg som helst i sin roll som nyhetsankare, fortsätter kollegorna, producenten Mac (Emily Mortimer), nyhetschefen Charlie (Sam Waterston), producenten Don (Tomas Sadoski), ekonomireportern Sloan (Olivia Munn) att sluta upp bakom alla de händelser som inträffar. Plus det nästan överenergiska gänget på golvet, Neal (Dev Patel), Maggie (Alison Pill) och Mac´s producentassistent Jim (John Gallagher Jr.) Äsch, hela gänget från första säsongen är såklart med igen. Vi som gillade just säsong 1 har inget att bli besvikna på här. Och så glömmer Sorkin såklart inte att kasta in Jane Fonda som den vassa och tuffa Leona Lansing, ägarinnan till hela koncernen, vid diverse olika tillfällen. Njutbart!

The Newsroom är sannerligen ingen nyanserad eller objektiv serie inför hur nyheterna ska levereras the american style. Det Sorkin ändock ofta lägger krutet på är HUR man ska förhålla sig till etik och lite mer….mänskliga värderingar. I grund och botten handlar det förstås också om att alla ställer upp för alla när det blåser (man undrar ju om de har ett liv utanför sitt jobb..troligen inte).

9 7

Okej förresten, ta det där ovan om etik och moral med en nypa salt. Vi pratar ju trots allt om en manusman och tv-skapare här som inte räds att skräda orden om det passar hans egen agenda och verklighetsuppfattning. Likväl är det snyggt, förbannat snyggt, och dessutom galet underhållande om man gillar stilen och formatet. Frågan är ju vad jag tyckt om jag varit republikan. Vilket jag tack och lov icke är!
Hahaha!

   

The-Newsroom-cast-season-two

Flmr vs Filmåret 1985!

 

1985. 1985_01
Året då jag muckade från lumpen på Gotland. Året då jag och drygt 65 000 dansade fram sprickor i UIlevis betong när Bruce Springsteen intog Göteborg med sin Born in the USA-tour! Året då det verkligen kändes som man tog steget ut i vuxenvärlden.

Och vad kunde Hollywood och filmvärlden erbjuda detta år?
Vilka filmer seglade upp på min näthinna och stannade där?
Vilka filmer har vid senare års titt kanske jackat upp sitt underhållningsvärde och förtjänar en plats i minnesbanken?

Vilka filmer från mitten av detta lustiga årtionde vad gäller mode, musik, smak och annat tjofaderittan är ”mina” filmer?!

Jo dessa!
Häng med!

***********************

10. Pale Rider

palerider1

Clint Eastwood återvände till westerngenren för första gången sedan 1976! För en westernlover som en annan var det självklart lilla julafton. DESSUTOM en ganska nedskalad och mer ”dramawestern” än man kanske hade väntat sig. Clint svek inte. Historien är sannerligen inte världsomvälvande, men det känns realistiskt, grådaskigt och kanske en försmak av vad mästerverket ”De Skoningslösa” skulle komma att bjuda på.

 

 9. Falken och Snömannen

falconandsnowman

BOATS-historia innan begreppet var uppfunnet? Hursomhelst, en riktigt engagerande historia om förräderi och kanske….uppror mot den förutbestämda tillvaron? Timothy Hutton och Sean Penn mycket bra som amatörsnubbar-gone-spies i detta täta drama med kalla kriget som bakgrund av John Schlesinger. Oförtjänt bortglömd!

 

8. Silver Bullet

silverbullet

Helt klart en av de mer lyckade filmer som baseras på Stephen Kings märkliga världar! Bra flyt på kusligheter och stämningen när en varulv (!) terroriserar en liten amerikansk småstad. Rullstolsbundne Corey Haim tar upp kampen! Och dåren Gary Busey som Uncle Red, bara han värd nästan hela speltiden! Svår, men helskön, 80-talsvibb över hela rullen!

 

7. Ladyhawke

ladyhawke

Riktig äventyrssaga i bästa format! Kan man svälja Rutger Hauer som prettyboy och förste älskare blir det en smutt resa längs hela speltiden. Att Michelle Pfeiffer gör sig i medeltida romantiska sagor är det väl ingen som tvekar om! Till och med en ung Matthew Broderick fick plats här! Storslaget, mystiskt och kärlek! Precis som det anstår en äkta riddarsaga! En av årtiondets mer snygga rullar!

 

6. Trassel i Natten

into-the-night

Mera Pfeiffer! Nu med genomhygglige Jeff Goldblum i påtvingat äventyr i nattens Los Angeles. Det är tokiga skurkar, knäppa möten, juveler, action och romantik i en vild karusell signerad muntre regissören John Landis, då i sitt livs form (?) som filmskapare. Plus en massa skön musik! En riktigt underhållande pärla detta!

 

5. Fletch

fletch

Damn vad bra Chevy Chase var som journalisten Fletch! Den coola humorn visslar runt öronen, och ingen rår på murveln Fletch när han börjar gräva i luguber story. Ett typexempel på en stilenlig actionthrillerkomedi från 80-talet! Chase låter munlädret gå och kollrar bort de flesta med sin svada. Håll också utkik efter en ung Geena Davis!

 

4. Tillbaka till framtiden

backtothefuture1985wallpaper1

Ojojoj, full rulle med effekter, humor och äventyr! Det var svårt då, och ganska svårt nu med, att värja sig mot det här tokroliga äventyret med en ung Michael J. Fox och en galen Christopher Lloyd! Tidsresor och Hollywood-humor snyggt paketerad av Robert Zemeckis och Steven Spielberg! Detta är en av de filmer som ÄR 80-talet för mig!

 

3. The Breakfast Club

The Breakfast Club

80-talet var min huvudsakliga tonårstid. När man började fundera på sin plats i tillvaron, på hur livet skulle bli. Vad man kunde ha för drömmar. Den för tidigt bortgångne regissören och manusmannen John Hughes hade koll på det där med hur unga tonåringar tänkte och vad de oroade sig för. Är detta 80-talets mest stabila tonårsfilm? Kan vara så. The Brat Packs födelse. Bara en sån sak.


2. Kairos röda ros

Kairos_röda_ros

Jösses vad jag tycker om den här filmen! Woody Allen på ett av sina bästa lekhumör. Mia Farrow i 30-talets USA går på bio och drömmer sig bort tillsammans med filmfiguren Tom Baxter, och plötsligt hoppar han ut ur filmduken och in i Farrows liv! Förvecklingar, galenskaper och romantik leks fram av en uppenbart inspirerad regissör! Jeff Daniels mycket rolig som äventyraren Baxter! Ännu ett bevis på att just 80-talet VERKLIGEN var Allens årtionde!

 

1. Silverado

silverado-1985

Yiihhaaa! Rullen som väckte en avsomnad genre till liv igen! Herregud vad underhållande den här var då! Och nu! Full fart där ALLA sköna klyschor tas upp och vårdas ömt! Rolig och skojfrisk! Det bästa av allt är nästan att regissören Lawrence Kasdan nog fick nästan HELA skådiseliten I Hollywood att ställa upp! Allt från stabile Brian Dennehy som skurksheriff till den unge vildhjärnan Kevin Costner! Här kan man omöjligt ha tråkigt som åskådare! Min vinnare!

 


 

Bubblare: Vittne till mord, Cocoon, En natt i New York, Drakens År, Fright Night

*********

Och här som vanligt länkar till övriga bloggkamraters syn på det aktuella året…..! Läs och minns!

 

Dum & dummare 2 (2014)

Dum_dummare_posterOriginalet från 1994 är och förblir en av mina allra roligaste filmupplevelser.
En rulle som var sådär helt utflippad, och hade de två spånigaste ”hjältar” man sett på film. Kanske någonsin.

Att en ”riktig” uppföljare låtit vänta på sig så här länge är därför kanske lite av ett mysterium. Liksom en välsignelse. Dags för en ny generation filmtittare att stifta bekantskap med dårarna Lloyd och Harry? Dags för filmmakarbröderna Peter och Bobby Farrelly att få en hit igen?

Härligt nog tar det bara ett par minuter in i filmen så känns det som de aldrig  varit borta. Nu handlar det om att spåra upp den dotter som Harry (Jeff Daniels) inte vetat om att han har. Kollegan Lloyd (Jim Carrey) står naturligtvis vid sin bästa kompis sida i jakten. Dessvärre för omgivningen kanske…som den här gången bla består av skådisar som Laurie Holden, Rob Riggle och hesa Kathleen Turner minsann! Den snabbögde hinner också uppfatta Bill Murray i tre sekunder, men det gäller att inte blinka!

Visst, det är inte den vassaste story man tänkt ut för våra antihjältar. Men det görs gott om plats för ett par hysteriskt roliga scener då och då. Annars går kanske det mesta på skön igenkänningsfaktor hos mig. Fast jag tillhör ju de som var med när originalet dök upp en gång i tiden, och kanske just därför har lite lättare att se mellan fingrarna här när storyn saggar….?

faran med mobiler till idioter…

Skönt dock att se att Farrelly´s är tillbaka med stundtals glimrande snuskig under-bältet-humor. Den som en gång var deras signum. Carrey och Daniels verkar ha konserverat formen från första rullen, för det är banne mig som om de tagit på sig kläderna och klivit in i dårfinkarnas universum igen. Bara sådär. Välbehövligt för Carrey kanske som väl saknat en riktig succé på sistone? Och lika roligt för Daniels att kliva från kostymklädde allvarlige nyhetsankaret Will i The Newsroom till dessa dårskaper…? Vi får de taskiga ordvitsarna, dumskalleagerandet och de pinsamma ögonblicken. Begreppet rövhumor får dessutom ett ansikte här. Uppfriskande!
Rätt mycket nostalgiska upprepningar, plus en liten dos av nykryddat.
Det funkar för mig.

Dum & Dummare 2 skapar inget nytt, fortsätter helt enkelt genom de dörrar duon öppnade -94. Kan kanske tyckas fantasilöst, men i mina ögon blir det som att återse ett par gamla kompisar. Då spelar själva storyn mindre roll. Förhoppningsvis gör man INTE en del 3…men OM..så kommer jag sitta där och glo.
Då också.

TV-Landet: The Newsroom – säsong 1 (2012)

newsroom_logoFör att helt uppskatta den här serien måste man nog tycka om Aaron Sorkin fullt ut.
Kanske. Typ.

Denne, tycks det enligt skvallerpressen, lätt instabile men uppenbarligen gudabenådade manusförfattare som för alltid satt konceptet walk-and-talk-scener på kartan. Hans Vita Huset är ju inget mer än kanske en av världens BÄSTA tv-serier. Någonsin! Den GRYMT underskattade och misshandlade Studio 60 on the Sunset Strip (fick bara en säsong!) är ytterligare ett exempel på stor konst när det gäller att tillverka dialog som känns både snärtig och engagerande.

När det sipprade ut att Sorkin jobbade på ny serie i tv-nyhetsmiljö steg förväntningarna snabbt som ett rasande tidvatten över en bristfällig fördämning. Serien hade premiär, bedömdes…och fann en del motstånd! Samma kritiker runt jordbollen som höjt Sorkin till skyarna för det politiska dramat i Vita Huset..gav honom nu glirningar för att han minsann gjorde det lite för lätt för sig här. Att Sorkin gått och blivit lite soft, lite bekväm…? Filat ned hörnen på sitt koncept? Hellre satsat på att flirta med den stora massan? Och visst går det att hitta små skillnader mot flaggskeppet West Wing.

Tillvaron på den påhittade nyhetskanalen ACN (hej CNN!) i New York är lika stabilt rutinanpassad som hos konkurrenterna. Det stadiga nyhetsankaret Will McAvoy´s (Jeff Daniels) största uppgift är att sitta där kväll efter kväll och leverera tillrättalagda åsikter och inte sticka ut åt något håll. Det gäller att hålla sig väl med tittarsiffrorna. Inte för inte kallas han ibland ”vindflöjeln” McAvoy.

news6news2

När vår huvudperson nu i första avsnittet återvänder efter en tids påtvingad ”semester”, efter att ha levererat en äkta osande, opassande (och makalöst svidande) ”Aaorn Sorkin-monolog” om landets tillstånd under en paneldiskussion på en skola, är det dags för lite nya vindar att blåsa på redaktionen. Kanalchefen Charlie Skinner (Sam Waterston) har tagit in producentesset MacKenzie McHale (Emily Mortimer) för att få lite drag i sändningarna. Kanalen brottas med tittarsiffror som sjunker och något måste göras.

Naturligtvis går det mesta i högt tempo, och inom den första timmen har vi fått bekanta oss med seriens huvudcast. Som vanligt galet mycket dialog ”på språng”, men det är ju också en del av charmen med Sorkin och hans stil. En nyhet den här gången, och det som kritiserats, är att avsnitten ibland tillåter sig att bli nästan farsartade i vissa sekvenser, klantiga medarbetare springer in i glasväggar, kommer av sig, säger fel saker. Lite oväntat ändå såklart att Sorkin tagit in så stor dos av detta. Vill han göra den här serien mer tillgänglig? Jag säger inte att det stör mig så jättemycket för helhetsupplevelsen, men det är också så pass uppenbart att man inte kan låta bli att notera det.

news3news4

Jeff Daniels spelar förstafiolen och gör det tryggt rutinerat. Hans genomklappning i första avsnittet får som effekt att det är en ny McAvoy som återvänder till redaktionen. Will (och MacKenzie) vill börja leverera riktiga nyheter. Inslag som verkligen betyder något. Händelser som är av vikt. Bort med skvallerinslag och spekulerande reportage. De vill också att kanalen ska börja ta ställning. Tycka något. Inte helt lätt att få med sig chefer och annat folk som mest ser till ratings och siffror på papper mot den riktningen ska det visa sig, men skam den som ger sig. Visst motstånd till kanalens nya image kan också hittas internt, speciellt hos ägarna som bara letar efter en ursäkt att kunna göra sig av med McAvoy som nu anses vara synnerligen opålitlig efter sitt debacel i första avsnittet.
Även privat gäller det också för Will att hålla koll på vad han gör, minsta felsteg hamnar nästan garanterat i pressen då Will ju är en omtalad gubbe i New York. Men, en Sorkin-serie vore naturligtvis inte en äkta sådan om inte protagonisten omger sig med vänner av den ÄKTA varan. Sådana som ser om varandras ryggar. Ja ni fattar.

Sorkins berättelser har alltid haft lätt att hitta figurer som man kan tycka om, känna med och för. Så är det här också. Samspelet mellan Daniels och Mortimer är stundtals njutbart charmigt…SÅKLART att de har en gammal romans bakom sig också! Sorkins kvinnor känns alltid starka, drivande och självsäkra, men Mortimers producent visar sig dessutom också vara lite av en virrpanna! Ovanligt kanske för en så pass stark kvinnlig lead. Övriga medarbetare på stationen lever givetvis för sitt jobb, precis som personalen hos president Bartlet gjorde, och tvekar inte ett ögonblick att jobba dygnet runt om så behövs. Helt enligt Sorkins alla-för-en-mall. Den patenterade.
Sedan kan man alltid diskutera hur vissa av medarbetarna framställs och i vilket sinnelag.

news7news12

Första säsongen kommer över 10 avsnitt och Sorkin själv har tagit hand om huvudförfattandet till 7 av dem. Och visst märks det. Flowet och de rappa dialogerna sitter som en smäck, och är man van vid stilen från hans andra serier kommer man att känna igen sig här. Den stora skillnaden är som sagt att det finns mer av strunthumorn och nästan lite slapstick i en antal sekvenser, som möjligen drar ned det realistiska betyget på en del avsnitt. Som vanligt är också demokraten Sorkin på krigsstigen mot republikanerna, och använder en än en gång en tv-serie för att göra sin röst hörd. Man kan ju möjligen spekulera om sättet han tillåts att agitera för sina åsikter, men tv-bossarna smörjer förstås en guldkalv när de ser en. Att det sedan är uppkäftiga HBO som ligger bakom serien spelar ju förstås in. Ett bolag som inte behöver ta hänsyn till de nationella kraven på censur och möjlig moralisk opartiskhet har råd att ta ut svängarna ordentligt. Här låter de Sorkins manus vara på jakt efter republikanska fiender mest hela tiden. Och inte mig emot. Som tittare blir det underhållande tv-konflikter.

Ett annat plus som förtjänar att lyftas fram är att serien använder sig av riktiga nyhetshändelser som skett i världen, och vi får se hur de påverkar arbetet och känslorna på redaktionen. Lite smarta takes då och då av Sorkin på framför allt stora händelser som passerat förbi. Trots en lite trög start fick serien tillräckligt med uppmärksamhet och tittarsiffror för att HBO skulle beställa en säsong 2 som hade premiär i juli 2013, och i skrivande stund står kanalen beredd att också hiva ur sig 6 nya avsnitt i november 2014 som kommer att utgöra säsong 3 och dessutom finalen på berättelsen om McAvoy, ACN och dess otroligt engagerade medarbetare.

1514

Om du som jag gillar serier med intensiv och rapp dialog där fokuset hela tiden ligger på personer som gärna pratar i speedat tonfall och dessutom utspelas nästan bara i studiomiljö, är det här naturligtvis en serie för dig. Den når inte upp till Vita Husets nivå, men är klart underhållande i och med att ACN blir en kanal som mer och mer tar ställning i samhällsfrågor och hanterandet av dubbelmoral. Att synen sedan är ganska ensidig och inte helt nyanserad får man väl ta med en nypa salt.
Istället blir underhållningsvärdet som sagt desto trevligare.

The Newsroom briljerar i vissa stunder med Sorkins sinne för berättande och tempo.
I andra sekvenser blir det lite trams. På ett udda sätt tar dessa detaljer ut varandra och resultatet blir till syvende och sist ändå ganska underhållande.

15

Sommarklubben: Speed (1994)

Det finns tillräckligt mycket goda kvalitéer med dagens nostalgirulle för att man lite storsint kan förlåta brister som; Keanu Reeves fyrkantiga skådespel, Sandra Bullocks helt malplacerade försök att spela komedi mitt i all kaos som händer, Dennis Hoppers teatraliskt överspelande badass och favoriten Jeff Daniels hopplösa försök att vara actionkille…när han egentligen passar bäst som skäggprydd filosoferande medmänniska iklädd kofta med skinnlappar på armbågarna…sittandes med konjaksglaset vid en öppen eld och…äh ni fattar.

Bortse från allt ovanstående, plus viss logik, och du får istället en av 90-talets bästa actionstänkare. En buss som hela tiden måste hållas i rörelse i en viss hastighet så att inte en bomb modell otäckare exploderar . Hotet om en katastrof som inträffar om så bussen bara tappar den minsta fart. Mitt i en stad som lider av en igenproppad trafikinfrastruktur.
Underhållande tanke…ändå.. eller hur?

Reissören Jan De Bont började som filmfotograf och har naturligtvis superduperkoll på hur man lockar de bästa vinklarna ur scenerna. Känslan är rejält med old school-action och sparsmakat med dåtidens cgi. Idag såklart en storyline med actioninnehåll som mer eller mindre är vardagsmat i nästan varenda Hollywoodrulle som aspirerar på att bli sommarpopocorn-framgång.
Då en snygg vidareutveckling av den rätt nya genren ”tung actionfilm” som Die Hard hade skapat några år tidigare. Starka färger, rapp klippning (utan att falla in i det hatiska ”MTV-stuket”), överdådigt soundtrack, en radda klämkäcka oneliners som ska uttalas i rätt tillfälle i manuset…och en satans massa over-the-top-detaljer som får filmens hjälte att framstå som den värsta übermensch. Men vaddå, det är ju så det ska vara här!

Speed är just en rasande fartig film! Den tappar egentligen aldrig tempo och håller sig med marginal på bra sida om fokusgränsen. Sådär skämmigt spännande och lockar in den som tittar i ett engagemang som räcker ända till eftertexterna. Även vid ett sommarklubbsomtag. Snyggaction.
Full fart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Space Chimps (2008)

Att den datoranimerade filmen är här för att stanna och ständigt utvecklas råder det väl ingen som helst tvekan om. Bolag som Pixar, och för all del Disney, ser hela tiden till att höja ribban vad gäller tekniken och fantasin. Men ibland slår det dessvärre lite fel, som i denna betraktelse i ämnet från produktionsbolaget Vanguard Animation.
Det här är berättelsen om schimpansen Ham III, sonson till den allra första schimpansen som i början på 60-skickades ut i rymden när USA experimenterade med rymdfarten. Dagens Ham försörjer sig dock som stuntapa på en mindre glamourös cirkus. Ända tills NASA´s stolliga tekniker får nys om honom och tänker skicka ut honom i rymden tillsammans med två andra schimpanser för att återfinna en rymdsond som gått förlorad i ett svart hål.

Håll med om att rent berättarmässigt finns förutsättningarna att få till en rätt rejäl snygg story här. Att filmskaparna väljer att fokusera på schimpaser som rymdapor, en svunnen tid från 60-talet, känns lite nyfiket och spännande. Det finns ju rätt mycket nostalgi att gräva i när det gäller att flirta med en svunnen epok. Och filmhantverkarna gör väl vad de ska mer eller mindre, men oj vad trist det blir. Finns inget större att klaga på vad gäller hantverket och tekniken, men den här gånger faller det rejält på manus och i berättandet. Storyn känns otroligt oengagerande och (ap)trist. Försök till humor och den vanliga slapsticken, men det blir lite torftigt. Och det som presenteras är inte direkt något att lagra i skrattbanken. Man har sett det så mycket bättre från just Pixar och Disney.

Kan kidsen bli underhållna? Jag tror inte det. En lång transportsträcka innan filmens klimax och final, ointressanta händelser på vägen dit. Min dotter verkade halvhärtat intresserad efter ett tag och jag tror inte det är en film som lämnar några större intryck. Möjligen kan man ha haft samma tankar från producenthåll när man närmare undersöker vilka skådisar som kan dölja sig bakom de olika rösterna, för det är ju så att varje animerad film av värde numera också ska hålla sig med en snygg rollista i röstfacket.
Här hittar man dock inte en endaste känd röst. I alla fall inte för oss utanför USA. Undantaget är kanske Stanley Tucci (The Terminal) och Jeff Daniels (Dum & Dummare) som dyker upp i ”biroll-röster”.

Nej, Space Chimps är dessvärre inget att minnas, och det blir extra trist när det ändå känns att det finns potential och rätt bra med underlag för att skruva till något rejält underhållande.
Oerhört lättglömt.

Betyget: 1/5