Ocean’s Eight (2018)

Ahh, detta är ett kristallklart exempel på när handlingen i en rulle inte är så jäkla viktig. När känslan i magen får sitta i förarsätet och skicka signalerna ut i kroppen. Att bara hänga en stund med det här tuffa tjejgänget är underhållning nog. Om det sedan vävs in lite lurig och lagom tramsflamsig dialog, lite småspännande ögonblick när det hettar till, lite finurliga svängar i manuset….ja då är jag nöjd. Stabilt nöjd.

Debbie Ocean (Sandra Bullock), syster till inte helt okände Danny (nej, han är icke med här), släpps ur finkan efter typ fem år som inlåst. Genast börjar en ny plan ta form i skallen på Debbie. Stora flotta Metropolitan Musueum of Art i New York ska hålla flott bal och visa upp dyrgripar, bla en badass-dyr juvel värd sisådär 150 miljoner dollars. Perfekt att lägga beslag på! En plan behövs. Och ett crew som kan hjälpa Debbie. Hennes högra hand Lou (Cate Blanchett) ser strax till att svänga ihop ett skönt gäng. The heist kan ta sin början! Javisst, ni som glott er igenom alla Oceans-rullarna vet ju precis hur upplägget ser ut. Mer eller mindre osannolika situationer varvas med lagom lökigt underhållande dialog. I like it! Dagens regiman, Gary Ross, har koll på hur Oceans-stötar ska handhas. Alla tjejer är kanontuffa och smarta. Till och med Rihanna är bra! Bland de andra i crewet finns också Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och den underbart roliga Akwafina. Håll ögonen på den sistnämnda framöver! Sandra B är förstås stabil värre. Den självklara ledaren. Sandra levererar. OCH, vi får också Anne Hathaway som långbent modellbimbo med oanade talanger! Smutt! Man behöver aldrig vara orolig för hur det ska sluta. Det intressanta är vägen fram till finalen. Som vanligt med andra ord.

En riktigt go fredagsrulle detta!

 

Sommarklubben: Demolition Man (1993)

demolition_man_1993_3-1Sylvester Stallone försöker gå på toa i framtiden.
Typ. Hahaha.

Annars en rätt flippad story om hur hårdföre snuten Spartan (Stallone) anses vara FÖR tuff och brutal i sitt arbete i ett alternativt 1996, och därför måste frysas ned (!) i ett sorts kylskåpsfängelse. Liksom hans ärkefiende Simon (Wesley Snipes). Tjipp tjopp så är vi i år 2032 och vem lyckas rymma under ett förhör om inte crazy-Simon! Han slår sig på en riktig demoleringsrunda  i ett framtida Los Angeles där våld och brott nästan är avskaffat och polismakten knappt har något att göra. Chocken när Simon röjer loss!

Det behövs en veteran för att fånga den galne besökaren från förr. Ut med Spartan från frysboxen. Han finner sig rätt snabbt  i den konstiga tillvaron (förutom toabesöken då), och ledsagas dessutom av söt-charmiga Sandra Bullock. Hur kan nåt gå fel? Naturligtvis tar Sly kommandot och lyckas avslöja både komplotter på högre ort och att det finns vissa bevarade hemligheter från det gamla goa 90-talet kvar.

Tramsjönsig actionunderhållning som inte gör någon ledsen. Stallone kör lite gammal 90-talscharm, Sandra ler mest hela tiden och Snipes hojtar förolämpningar till höger och vänster samtidigt som han skjuter på allt som rör sig. Hur det ska sluta behöver man aldrig oroa sig över. Stallone får dessutom chansen att raljera lite över framtidsfolkets flathet och att det minsann finns vissa grejer som VAR bättre förr.

En 90-talare uppställd enligt beprövad mall. Sci-fi-action blandad med lite dumkomedi. Sly säkert kort i huvudrollen, men priset till filmens roligaste figur går till Snipes, komplett med fulmode i form av snickarbrallor och blonderad i skallen.

Retroräddning i sommarnatten.

 

 

summer-movie-fun-logo

 

Premontion (2007)

premonition_posterBotaniseringen i Netflix digra utbud fortsätter.
Idag en rulle som sätter den hårt kämpande hemmafrun i fokus. Möjligen att hon får kämpa lite väl hårt just här.

Linda (Sandra Bullock) lever förortslivets inrutade dagar med lämning av barn i skolan, fixa tvätten, sköta hemmet, snacka med bästa väninnan om bättre tider. Och förstås att vinka av maken Jim (Julian McMahon) när han åker till jobbet varje morgon, där avsaknaden av kyssar och kramar skvallrar om att passionen (hänryckningen!?) icke har varit närvarande på länge.

Tillvaron kraschar rejält när beskedet om Jims död i en bilolycka kommer. Linda bryter ihop…bara för att bryta ihop ännu mer morgonen efter då Jim (!) sitter vid frukostbordet som om inget hänt! WTF!!? Och det är bara början på en snurrig karusell..för både Linda och mig som tittar.
På filmens pluskonto ska bokföras att storyn och inledningen verkligen lovar gott för den som suktar efter drama med mystiska förtecken. Storyn verkar vrida sig ett par varv runt sin egen axel och snart sitter jag där och gissar vilt. Bra så. Så långt.

Sen…händer nåt.
Som att filmfolket inte kunde bestämma sig för vad det här skulle bli för sorts film. Kan man påstå att regissören, en Mennan Yapo, slarvar bort sin film under sista tredjedelen?
Låt vara att ”mysteriet” nystas upp bit för bit…men hela ”grejen” med rullen smakar….vattnig mellanmjölk.

premonition-still_1-1160x480

Sandra funderar på om det kanske är en SoF-podden-mugg han använder.

Stabila Sandra gör förstås icke bort sig, men man kan ändå undra varför hon tog en sådan här roll? Hur många potentiella manus borde inte hon få skickat till sig varje vecka!? Min poddarkompis Fiffi har en teori om att kanske inte Sandra visste hur rullen skulle utveckla sig..kanske fanns det inte ett färdigt manus när inspelningen började…? Man är lite beredd att köpa den teorin.

Börjar bra, förvirrar sen ned sig i det klyschiga filosofiska träsket.
Och då hjälper det inte ens att alltid sevärde Peter Stormare tar några minuter ihop med Bullock.

 

Flmr vs filmåret 2009!

Årslistedags igen!
2009. Vad har vi på det?

Här de 10 alster som jag gärna framhäver lite extra från detta år, då skörden överlag var rätt god ändå.
I dagens lista hittas bla en sydamerikanare, en bullmamma med charmig envishet, en avdankad sångare, en tjurig regissör som levererade…och lite samhällskritik förklädd i snitsig sci-fi-kostym.
Dessutom ser man nu att det var ett gott år för humoristiska galenskaper.

Kanske håller du med om nåt.
Kanske inte alls om annat.
Som vanligt: låt kommentarerna flöda!

Ok, sluta jiddra och dra igång listan:

***********************

10. Hemligheten i deras ögon

Märkligt fascinerande drama/thriller/kärlekshistoria från Argentina. Drog hem Oscarn för bästa utländska film detta år. Vilket känns helt rimligt. Sätter en olycksbådande stämning från början. Lågmält, men växer i takt med speltiden. Mycket bra upplösning.

 9. Crazy Heart

Det går inte att inte älska Jeff B som gamle countryvraket Bad Blake!! Bridges PERFEKT i rollen. I en story som varken blir jolmig eller förutsägbar fullt ut. Maggie Gyllenhaal lysande som motpart och kärlekshistorien känns inte konstig alls. Melankoliskt vackert på något sätt.

8. Land of the lost

Listans mest oväntade inslag!? Jag ÄLSKAR Will Farrell och det här är lätt en av hans sjukt roligaste filmer! Skrattade så jag grät till vissa scener. Bygger på någon gammal tv-serie från staterna, men ironin och kängorna till valfria moderna sci-fi-rullar haglar i parti och minut. Och Danny McBride! Vilken dåre! Underbart! Bonus: bra effekter för att vara en lättviktig komedi!

7. Baksmällan

Skrattanfallen fortsätter. Skön svart humor! Precis my kind! Lite slapstick, mycket under-bältet. Precis som det ska vara! Bästa storyn såklart i hela trilogin! Här var allt fortfarande oborstat och hysteriskt underhållande. Zack Galifianakis innan han blev lite urvattnad. Vilken galning!

6. District 9

Action, thriller, Sci-Fi? Fan vet, men en otroligt snygg långfilmsdebut av Neill Blomkamp! Och humorn! Sharlto Copley BÄR rullen på sina späda axlar som den nördige tjänstemannen Wikus Van De Merwe (namnet!) vilken får ta tag i ”utomjordingsproblemet” som ställer till problem i Johannesburg. Trots blånekanden från alla inblandade är det NATURLIGTVIS en fräsig allegori om apartheid. Plus sköna effekter! En story som skriver oss på näsan, javisst. Men icke desto mindre underhållande!

5. Moon

Tunga retrovibbar i både dramaturgi och visuell presentation. Lågmält, avskalat, oroväckande och gåtfullt. Liksom lite filosofiskt på flankerna. Enkel film på ytan med stort värde djupare in i storyn. Sam Rockwell ser plågad ut på ett trovärdigt sätt. Tankvärd eftersmak.

4. Zombieland

Vad zombiegenren behövde? Lite popcorns-take på epidemin. Humor, rivigt bildspråk och den nervige Jesse Eisenberg i bra samspel med den coolsköne Woody Harrelson. Apokalyptisk saga med maffigt filmvåld, effekter, gott hjärta, knäpp humor och en listig Bill Murray som bonus! Missa inte! Feelgood i zombiebranschen. Är det möjligt?!

3. The Blind Side

Bronspengen till blonderade Sandra Bullock. Ah, jag gillar henne generellt och här är hon helt bedårande som envis rikemansmorsa med ovanligt medmänskliga värderingar. Ett udda inslag i den sociala sfären hon symboliserar. Det märkligaste av allt: historien är sann! Någonstans därute finns den ”riktiga” karaktären som vände upp och ned på det mesta under en period. Engagerande och vettig story utan att bli dravligt eller larvigt. Sandra mycket bra, med glimten i ögat.

2. Avatar

Jag vet. Många avskyr den och som Henke påstår, det är kanske en snygg omskrivning av Dansar med Vargar. Men kom igen….James Cameron har ALLTID levererat, och gör det här också! Så är det bara. Sagolikt snyggt gjord rulle som tog andan ur mig på bio. Till och med Fru Flmr! Och det är ett gott betyg! Stort värde i min bok. Kunde ha blivit fullpoängare om man inte frossat så vansinnigt mycket i slutstriden, då regissören släpper alla spärrar. Dessutom älskar jag ju Dansar med Vargar. Logiskt betyg här alltså.

1. (500) Days of Summer

Den lilla filmen om kärlek (”this is not a love story. this is a story about love”) som knäppte den stora Hollywood-besten ovan på näsan! Filmen som gör något med ditt hjärta och sinnen. Den roliga, svåra och lite ledsamma storyn om att kärlek är en av de märkligaste gåtor som finns att lösa. Man njuter varje sekund i sällskap med fenomenale Joseph Gordon-Levitt och übercharmiga favvon Zooey Deschanel. Tål att ses hur många gånger som helst! Ja, helt enkelt BÄSTA minnet från filmåret 2009!

övrigt: 

Honorable mentions: Star Trek (snyggheten), Vägen (vemodet), Watchmen (mörkret i storyn), Inglourious Basterds (Brad Pitt´s dialekt och Christoph Waltz´ nazist!)

KatastrofenThe Twilight Saga: New Moon (herregud!!!)

2009! Check!

*********

Vad tycker övriga kamrater om detta år? Har vi några crossovers och gemensamma nämnare?
Ta reda på det!

 

The Blind Side (2009)

Inget slår i Hollywood som en riktigt grann sannsaga. Helst med bra slut och känsla i storyn. Man ska liksom känna sig MYSIGT underhållen, även genom de svåra partierna. Lyckas man som producent och filmskapare med detta, ja då har man verkligen fått till det.

Men det gäller också att passa sig. Gränsen när det blir jolmigt och larvigt är hårfin. För mycket av det goda kan ge överslag. Ni vet, som att äta för mycket pepparkakor….ett par stycken för att bli snäll, för många och man blir larvig.

Dagens manus bygger på alltså verkliga märkliga händelser. En BOATS, jo jag tackar. I Memphis i den stolta staten Texas bor hurtiga och drivna Leigh Anne Tuohy, gift med snabbmatskungen Sean och tillsammans har de två barn, vräkvilla, larvigt mycket pengar och ett socialt liv som gör att Leigh Anne aldrig behöver vistas på skuggsidan i samhället. Av en händelse kommer hon i kontakt med den hemlöse och inåtvände Michael, en färgad kille som vid första anblicken inte alls tycks passa in på barnens skola i den välbärgade stadsdelen. Michael har dock storleken för sig när det gäller sport och amerikansk fotboll, och kan han bara få igång skolgången ordentligt så väntar möjligheter och öppna dörrar på den fronten.

Michael (återhållsamme men mycket bra Quinton Aaron) har dock svårt med tillit och att få ut all den kunskap han faktiskt besitter. Det ska till en person som den driftiga Leigh Anne för att plötsligt upptäcka detta, och framför allt tar hon sig an Michael utan att tveka, bjuder in honom till sitt hem och gemenskap. Inom kort har hon också börjat få över skolans lärare på sin sida. Vad är detta nu då? En hallelujah-historia utan like? Inte alls! En högst förtjusande berättelse om att godhet och tillit kan spira på de mest oväntade platser. Leigh Anne och hennes familj ger Michael chansen till ett godare liv än han någonsin haft förut. Feelgooden är med andra ord i högsätet här. Vad kan komma ut av detta? När kommer backlashen? Problemen?

Jag kommer på mig själv med att sitta och vänta på just detta nästan hela tiden, och blir därmed glatt förvånad när jag inser att regissören John Lee Hancock uppenbarligen istället är ute efter att skapa en sorts oförställd glädje och tro på människans bästa sidor. Visst, besök i slummen och dess halvtragiska verklighet görs vid ett par tillfällen men jag tror inte filmmakarna är ute efter att göra det hela till en sorts politisk korrekthet per automatik. Storyn fokar mer på att visa humanismens bästa sida. Storjobbet i dagens rulle står Sandra Bullock för. Som den envisa och skönt coola morsan vilken skiter i vad både snapiga och snobbiga lunchande väninnor och krånglande lärarfakulteter tycker om situationen. Leigh Anne ser en sorts potential och kör stenhårt på den. Bullock fångar detta lysande med blonderat hår och släpig dialekt. En av hennes bästa roller någonsin, och som också visar att hon med lätthet kan steget från de lättviktiga romcom-rollerna till andra grejer.

Naturligtvis bygger halva filmen på Sandras charm och den allestädes närvarande feelgooden som tycks bo i varje filmruta. Det märkliga inträffar dock att det liksom håller hela tiden. Bullock levererar, Hancock överdriver inte manuset, medskådisar som countrystjärnan Tim McGraw som maken Sean, fyndet Jae Head som unge sonen S.J. och Kathy Bates som den lite kärva men godhjärtade privatlärarinnan Miss Sue, förhöjer upplevelsen.

Sandra kör stenhårt med peppen!

Förutom drama blir det också fotboll med sedvanligt snyggt koreograferade scener. Stämningshöjare och engagerande sekvenser, där man får gott om tillfälle att förundras över hur intensiv och spännande denna sport kan vara.

The Blind Side kommer just från sidan och blir en kanonupplevelse. Lite putsad a la Hollywood såklart, men andemeningen är godhjärtad och svår att värja sig emot. Sandra äger alla scener hon är med i och finpriset i Hollywood blev också belöningen för detta. Jag njuter av en synnerligen trevlig filmstund.
Sevärt!

Enhanced by Zemanta

återtitten: Nätet (1995)

När jag ändå var därinne i arkivet och grävde efter godsaker från ett svunnet 90-tal, råkade jag av bara farten få med mig lite andra alster från förr. Som Sandra Bullock i Hitch-inspirerade bryderier.
Hm, det var ju heller inte igår.

Angela Bennett (Bullock) är ett teknikwiz, sitter hellre hemma och ugglar framför datorskärmar, beställer pizza över INTERNET (som man så gladeligen refererar till här) och aktar sig för mänsklig närkontakt. Trots det åker hon på semesterresa, träffar en flirt och sen skiter det sig som aldrig förr. Såklart.

Lika mycket som man kunde glädja sig åt den finfina kvalitén på gårdagens 90-talsalster, kan man sorgset konstatera att inte alla rullar håller för tidens tand. Speciellt inte technothrillers som bygger på handhavande av state of the art-computers eller andra flashiga grejer. Som var top notch då.

Nu bara ett hånsflin från mig som tittar, och jag lägger upp ett rått asgarv när en sekvens visar ett modem som ringer upp och efter lite plippploppande ansluter till det okända och hemska INTERNET! Ha-ha och herregud! Har man blivit så luttrad? Har utvecklingen gått i så rasande fart..att en liten vanlig thriller i kategorin ”den oskyldiga medborgaren råkar illa ut och måste lösa allt själv”…mer framkallar hånskratt än retroleenden från mig? Alltså, det ÄR bara för galet när Angela ger sig in i INTERNET´s dunkla vrår och knappar för glatta livet på kantiga konsoler och glor in i fetare-än-fetast bildskärmar. Sorry, det går liksom bara inte.

Fast en stor del av skulden måste också läggas på den synnerligen fyrkantiga och överpedagogiska manuset som inte lämnar NÅGOT över att fundera på. Skurkarna är så klyschiga att det blir larvigt. Logiken och upplägget för att driva storyn vidare är faktiskt helt hopplös i vissa lägen..i en sekvens försöker filmens badass (Jeremy Northam) släpa med sig Angela för lite hårdhänt förhör då de ska krama ur henne allt hon vet…i nästa sekvens lyckas vår tjej rymma fältet..och då plötsligt försöker skurken SKJUTA henne! Joråsåatt!

Sandra blir helt fascinerad av det nya ”INTERNET”

Regissören bakom verket, Irwin Winkler, försökte antagligen göra det här till en spänningsrulle om det nya och främmande INTERNET. Elektronikboomen med hem-pc och knastrande modem hade ju precis börjat rulla (man kommer väl ihåg själv hur man satt där och VÄNTADE på blippet och bloppet).

Nätet blir tyvärr en sorts sanning över hur vissa filmer ändå mår bäst av att inte återupplivas. Sandra Bullocks omtalade charm står sig blek här och storyn är mer än lovligt svajig. Rentav hopplös. Full med övertydligheter och ostiga effekter. Ämnet må vara möjligen tidlöst, men flirten med datorer och tekniskt finlir på film känns pinsamt föråldrat.
Tror faktiskt jag tyckte den här rullen var ok en gång i tiden. Hu.

Enhanced by Zemanta

Gravity (2013)

Ahh..herrejisses! HERREJISSES!
Definitionen på en rulle som tar en med storm skulle kunna vara: ”så fullständig fokus på det som sker att man inte rör sig en CENTIMETER under hela speltiden”! Eller varför inte: ”man håller andan så frenetiskt SJÄLV och näst intill kramar sönder sin egen hand!”

För precis så är det här.

Jag sitter på helspänn, insuper varenda sekund och filmruta av den GALET fantastiska visuella fest som dukas upp. Var jag inte en normalt funtad person med något sånär koll på logik och realism och vad som är möjligt i dagens tillvaro (..om jag nu verkligen är det..) skulle jag banne mig få för mig att rullen är inspelad i rymden. Så pass jävla bra är det här alltså! Som att man verkligen bussat upp Sandra Bullock och George Clooney (kombinationen i den här typen av genrefilm! Awesome!) ett antal mil ovanför den blå bollen och där låtit dem utföra de galna stunts som rullen är fullproppad med! Kanske satt regissören Alfonso Cuarón själv lite lagom bekvämt på den internationella rymdstationen ISS och käkade lite lufttorkad mat och regisserade sina stars mellan tuggorna..!!? Typ.

Det här är alltså top notch!
Fulländad underhållning i dramatiska förtecken. Det blir liksom inte bättre i kroppen än såhär är man skådar kampen för överlevnad på ett av de mest ogästvänliga ställen som finns.
Och samtidigt ett av de vackraste.

så vackert gjord att man nästan blir tårögd. faktiskt.

Jaha…säger kanske de mindre imponerade som får höra talas om handlingen…men jag är ju inte intresserad av rymden alls. Då är det väl inget för mig…
Joho, säger jag! Här handlar det bara om ren och enkel överlevnad. I den formen som bjuds. På ett galet dramatiskt sätt! Formerna runt den enklaste av våra drifter, självbevarelsedriften, må vara vara lite udda här…men kom inte och säg att man inte går all in med sina åskådarkänslor…!

Gravity drar hem fullpoängarn. Utan att blinka. Bara sådär. Naturligtvis en grym filmupplevelse, fantastisk visuell och hjärtklappande dramatisk. Dessutom föredömligt kort i speltiden utan att vara FÖR kort.
Ja, ni fattar säkert vad jag menar. Exhale tack.

The Heat (2013)

Men hallå vad otippat kul!
Äsch vaddå, jag har väl redan läst rätt mycket lovord både här och där.
Men det är ju först när man själv får upplevelsen i knät man kan ta ställning själv.

Och det är alltså buddy-cop-läget som gäller här.
Igen. Detta uttjatade ämne och nästan (?) utdöda. MEN, galenskaperna är hoptotade av en kvinna, Katie Dippold…som möjligen slår an en ny ton, och visualiserat av Paul Feig som också gjorde den skönt oborstade Bridesmaids. Samma tonfall och läge här ungefär.
Visst, det spelas på både sex, snusk och fördomar och klyschor..men det är våra huvudrollsbrudar som sitter i förarsätet och kontrollerar det hela, dominerar.
De är ju  knappast några offer här om man säger så.

Stiffa och analt ordningsamma FBI-agenten Ashburn (Sandra Bullock med vibbar av en viss Saga Norén) är en rejäl plåga att jobba med. Dessutom tycks hon helt sakna social kompetens. Effektiv visst, men ingen man drar en fredagsöl ihop med kanske. Nytt uppdrag väntar runt hörnet, som dessutom kan ta henne ett kliv upp på karriärstegen också. Kanon tycker Ashburn och drar till Boston där hjälp behövs med att plocka en mystisk knarkboss som håller på att ta över hela stan. Problemet är bara att hon snart måste jobba tillsammans med Bostons kanske största foulmouth, den kvinnliga polisen Mullins (UNDERBARA Melissa McCarthy!).

Stora problem förstås, revirpinkande och sociala skills av varierande natur som ställs mot varandra. Behöver man fundera för en sekund på hur det hela ska utvecklas? Nä, skulle inte tro det. Mullins behövs för sin kännedom om stan och dess alla kriminella element och Ashburn bidrar med…tja vad bidrar HON med egentligen? Mmm, kanske the looks dårå när hormonstinna badass behöver snärjas…och lite effektiv vapenpower förstås.

Känns som att Feig håller stilen från sin förra rulle. Det är rått, oborstat, roligt och elakt på samma gång. Dock, med den där lilla tonen av godhet bakom. De två brudarna käbblar naturligtvis om det mesta, men gillar ju varandras sällskap såklart. Storyn är bland de tunnare som skådats och man behöver ju inte vara någon Sherlock för att se vart den ungefär kommer att landa. Extra plus i manus till sidospåret med Mullins helt galna familj, med en skock bröder som alla verkar skogstokiga. Kul också att man tar sig lite tid att driva med staden Boston, dess dialekt och besatthet av sport.

Bostons Bästa Brudar!

Att Sandra Bullock är ganska gemytlig som skådis har jag tyckt länge, men frågan är om hon inte bjuder lite extra på sig här. Som om manuset, Feigs regi och framför allt samarbetet med McCarthy lockar henne att bli lite extra galen. En fullträff för henne rollmässigt påstår jag. Och åh vad störtskön Melissa McCarthy är! Hur kan man inte älska denna skådis!? Hoppas hon får ett långt skådisliv i lycka. Hon sätter allt och alla på plats. Stentuff, grov i mun men naturligtvis med ett hjärta av guld. Hon var kalaskul i Bridesmaids, men här är hon baske mig ännu bättre!

Trots avsaknad av ett djupare manus är det skönt trivsamt hela vägen. Storyn saggar sällan FÖR mycket, ”fyllescenerna” på baren är härliga..och det mesta rullar på sådär snabbt och schysst som kännetecknar en rulle med bra driv!

The Heat är perfekt underhållning. Påstår jag. Två ascoola kvinnor som kickar badass så det står härliga till. Visst, snortunn story, men den äppelpajbakas in lagom sockrat i härliga dialoger och fräsigt utförande. En rulle man blir glad av! Så är det!
Och förtexterna i början! Hur snygga som helst! Man vill bara att Huggy Bear ska dyka upp! (Honom kommer ni väl ihåg!??!! Inte…?!
Riktigt bra entertainment som man kan gå och tänka på i flera dar efteråt..!

Sommarklubben: Speed (1994)

Det finns tillräckligt mycket goda kvalitéer med dagens nostalgirulle för att man lite storsint kan förlåta brister som; Keanu Reeves fyrkantiga skådespel, Sandra Bullocks helt malplacerade försök att spela komedi mitt i all kaos som händer, Dennis Hoppers teatraliskt överspelande badass och favoriten Jeff Daniels hopplösa försök att vara actionkille…när han egentligen passar bäst som skäggprydd filosoferande medmänniska iklädd kofta med skinnlappar på armbågarna…sittandes med konjaksglaset vid en öppen eld och…äh ni fattar.

Bortse från allt ovanstående, plus viss logik, och du får istället en av 90-talets bästa actionstänkare. En buss som hela tiden måste hållas i rörelse i en viss hastighet så att inte en bomb modell otäckare exploderar . Hotet om en katastrof som inträffar om så bussen bara tappar den minsta fart. Mitt i en stad som lider av en igenproppad trafikinfrastruktur.
Underhållande tanke…ändå.. eller hur?

Reissören Jan De Bont började som filmfotograf och har naturligtvis superduperkoll på hur man lockar de bästa vinklarna ur scenerna. Känslan är rejält med old school-action och sparsmakat med dåtidens cgi. Idag såklart en storyline med actioninnehåll som mer eller mindre är vardagsmat i nästan varenda Hollywoodrulle som aspirerar på att bli sommarpopocorn-framgång.
Då en snygg vidareutveckling av den rätt nya genren ”tung actionfilm” som Die Hard hade skapat några år tidigare. Starka färger, rapp klippning (utan att falla in i det hatiska ”MTV-stuket”), överdådigt soundtrack, en radda klämkäcka oneliners som ska uttalas i rätt tillfälle i manuset…och en satans massa over-the-top-detaljer som får filmens hjälte att framstå som den värsta übermensch. Men vaddå, det är ju så det ska vara här!

Speed är just en rasande fartig film! Den tappar egentligen aldrig tempo och håller sig med marginal på bra sida om fokusgränsen. Sådär skämmigt spännande och lockar in den som tittar i ett engagemang som räcker ända till eftertexterna. Även vid ett sommarklubbsomtag. Snyggaction.
Full fart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

The Proposal (2009)

Margaret Tate (Sandra Bullock) är kanske New Yorks mest avskydda chef. Som redaktör på ett framgångsrikt förlag hunsar hon sina medarbetare och skrämmer slag på alla, inklusive sin hårt prövade assistent Andrew (Ryan Reynolds).
När hon plötsligt hotas av deportering tillbaka till sitt hemland Kanada, ser hon ingen annan lösning än att ”gifta” sig med Andrew och därmed få permanent uppehållstillstånd.
Strunt samma om den blivande brudgummen är informerad eller inte.  Andrew går till slut ytterst tveksamt med på uppgörelsen mot att vissa villkor uppfylls. Nu måste han och Margaret övertyga både en nitisk immigrationstjänsteman och Andrews familj som besöks under en helg, om att de minsann är ett förälskat par på väg till altaret. Vad de naturligtvis inte räknat med är att de plötsligt börjar se på varandra med nya ögon.

Ytterligare en romantisk komedi där vi träffar på två personer som från början är som hund och katt, för att sedan gradvis närma sig varandra inför den förutsägbara upplösningen. Vi har sett det förut och den här filmen bjuder inte på ett uns av några nya grepp. Däremot upptäcker jag att det faktiskt är ganska kul att titta på agerandet mellan Sandra Bullock och den alltid intressante Ryan Reynolds. Många har uppenbarligen problem med Bullock som skådis, men jag tycker hon gör sig perfekt i komedier av den här sorten, speciellt här där hon får briljera som isdrottning på väg att töa upp. Hantverket är snyggt och det känns trivsamt att följa paret på vägen mot det förmodade slutet, och sensmoralen om att alla har en varm sida inom sig som det bara gäller att locka fram. Bullock och Reynolds funkar fint ihop och har uppenbarligen kul i vad de gör. Filmen lurar hjärnan och förbannat charmig på sina ställen.

Som alltid i amerikanska feelgood-komedier saggar dock tempot halvvägs in i filmen. Början är bäst och lovar gott, knivskarpa replikskiften mellan Reynolds och Bullock. Sedan blir det mer av den gamla vanliga varan. Filmens mittparti är det svagaste men mynnar såklart ut i en väntad final.
Birollslistan är diger utan att göra väsen av sig, med svenska Malin Åkerman i en liten roll och Betty White (Pantertanter) som härligt frispråkig farmor!

The Proposal är skönt ytligt underhållande, och en film som levererar replikskiftet: ”What am I allergic to?” …. ”Pine nuts, and the full spectrum of human emotion…” kan inte annat än få väl godkänt på trivselskalan.

Betyget: 3/5